Haiti-briljant av DN.se!

Det är välkänt inom ”katastrof-journalistiken” att redaktionernas reportrar och omvärldens intresse brukar uppehålla sig vid ett katastrofområde i sisådär två veckor på sin höjd. Folk skänker lite pengar, gråter en skvätt och återgår sedan till sina göromål.

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

TT spektra (med flera) missar nyheten framför näsan

År efter år klagas det på att det är skralt med kvinnliga regissörer och trots diverse hot från Filminstitutets chef verkar inte mycket hända. Att det håller i sig inför våren, och att TT spektra väljer att vinkla på detta blir därför något av en icke-nyhet liknande DN:s klassiska löpsedel ”Ingenting har hänt”.

Om reportern hade hoppat upp ur sina invanda hjulspår hade hon sett att en annan ”minoritet” (kvinnorna är trots allt halva folket), de etniska, är väl representerad i vårens filmutbud om man bara ska gissa av namnen. (Och pga den resursbrist som ideella bloggare har, gör denna blogg just detta).

TT Spektras reporter hade dock kunnat ta 20-talet namn, kolla upp dem på högst ett par timmar, och sedan göra en artikel på att så många filmmakare i år är utlandsfödda eller barn till sådana, och vad, om något, detta innebär för svensk film. Men då måste man ju kunna tänka utanför sin egen verklighet, vilket vi påpekat tidigare i teatersammanhang.

Se själva:

”Beck – levande begravd”, premiär 23 juni. Regi: Harald Hamrell. Producenter: Tomas Michaelsson, Lars Blomgren. Manus: Rolf och Cecilia Börjlind. ”Blood calls you”, premiär 9 april. Regi: Linda Thorgren. Producent: Stina Gardell. Manus: Linda Thorgren. ”Bröderna Karlsson”, premiär 30 juli. Regi: Kjell Sundvall. Producenter: Lars Blomgren, Francy Suntinger. Manus: Ulf Kvensler. ”Eastern plays”, premiär 5 februari. Regi: Kamen Kalev. Producenter: Kamen Kalev, Fredrik Zander, Stefan Piryov. Manus: Kamen Kalev. ”Familia”, premiär våren 2010. Regi: Mikael Wiström, Alberto Herskovits. Producent: Mikael Wiström. Manus: Mikael Wiström, Alberto Herskovits. ”Farsan”, premiär 12 februari. Regi: Josef Fares. Producent: Anna Anthony. Manus: Josef Fares, Torkel Petersson. ”För kärleken”, premiär 9 juli. Regi: Othman Karim. Producenter: Malin Holmberg-Karim, Hans Lönnerheden. Manus: Othman Karim, Grace Maharaj-Eriksson. ”Klara”, premiär 26 mars. Regi: Alexander Moberg. Producent Thomas Samuelsson. Manus: Petra Norman. ”Kommissarie Späck”, premiär 2 april. Regi: Fredde Granberg. Producenter: Lukas Wojarski, Thomas Claesson, Peter Possne. Manus: Alex Kantsjö, Daniel Ottosson. ”Kärlekens krigare”, premiär 26 februari. Regi: Simon Staho. Producenter: Anne Katrine Andersen, Jonas Frederiksen. Manus: Simon Staho, Peter Asmussen. ”Miss Kicki”, premiär 5 februari. Regi: Håkon Liu. Producent: Lizette Jonjic. Manus: Alex Haridi. ”Sebbe”, premiär 12 mars. Regi: Babak Najafi. Producenter: Rebecka Lafrenz, Mimmi Spång. Manus: Babak Najafi. ”Snabba cash”, premiär 15 januari. Regi: Daniél Espinosa. Producent: Fredrik Wikström. Manus: Maria Karlsson. ”Änglavakt”, premiär 19 mars. Regi: Johan Brisinger. Producenter: Mikael Flodell, Peter Possne. Manus: Johan Brisinger.

/KM

Språkprofessorn tittar i kristallkulan…

…och inser det få ännu hajat. Dramaten sätter upp pjäsen Pygmalion (Även känd som My Fair Lady i musikaltappning). Historien är den klassiska makeover-filmen/pjäsen där den oattraktiva tjejen blir en dam efter ett bad och lite språkträning. (Eller i High school-filmen genom att ta av sig glasögonen).

Eftersom cockney-tjejen Eliza Doolittle i Alexandra Rapaports tappning - (är efternamnet en ordvits?) – får prata Rosengårdsslang i svensk översättning har SvD:s teaterskribent Lars Collin skrivit en intressant artikel kring detta. Det mest intressanta kommer i slutcitatet från en språkforskare som fördjupat sig just i förortsdialekterna kontra ”rikssvenskan”:

Vilket språk överlever om 50 år?

– Båda två, fast starkt förändrade. Mycket beror på sociala skiftningar. Om gruppen av förortsungdomar tar sig upp i samhället är det mycket, mycket troligt att en del språkliga markörer också sprider sig till resten av samhället. Så blev det till exempel i engelskan, där mycket av dagens högstatusuttryck ursprungligen kommer längst bort från lågstatusspråket cockney. Markörer som visar på framgång och rikedom kommer ingen att gömma undan, säger Ulla–Britt Kotsinas.

Vi har redan sett det hända i Sverige. Exempelvis italienare var det inte status att vara i Sverige på 50-talet, de ansågs ha ”en annan religion” och ”en annan kultur” som var ”främmande” och ”inte kombinerbar med den svenska”. (Känns vokabulären igen?) Idag är det sexigt att vara italiano och pizza har blivit husmanskost. Och svensk-italienarna är inte längre koncentrerade till Sveriges fattiga förorter, ungefär som att irländarna i USA numera finns överallt eftersom det handlar om klass och inte etnicitet och klass är något som går att förändra. Det är bara det att folk glömmer fort när platsen som veckans strykpojke övertas av nya grupper.

/KM

Ibland är det trist att ha rätt

Vi har lovat att länka til följande inlägg varje gång som en svensk som hamnat i trubbel döps om av medierna till ”svensk medborgare”. Denna gång är det svensk-bengalen Joy Rahmans tur, i David Levins artikel i måndagens SvD (18/1). Artikeln hittas inte på nätet så vi länkar istället till hans veckogamla artikel om resningsansökningar. (Notera att Joy Rahman i likhet med ”svenske medborgaren” Mehdi Ghezali inte är dömd för ett brott i dagsläget). Det är antagligen resningsartikeln som lett till kollen ”vad har Joy Rahman för sig numera” och nyheten att han är på fri fot.

Ingressen:

Svenska [sic!] medborgaren Joy Rahman är frisläppt från fängelse i Bangladesh. Men han får inte lämna landet då han fortfarade är misstänkt för anstiftan till mord och flera andra brott.

/KM

Muslim eller inte muslim – det är frågan

Vi måste börja med att hoppa bakåt i tiden för att inleda detta inlägg, som försöker ta ett grepp på de många muslim-relaterade artiklar som varit uppe de senaste veckorna:

För drygt ett år sedan visade SVT ett program som hette Halal-TV. Temat var ”muslim, så funkar det”. I ett försök att visaatt troende muslimer är skilda individervalde man ut tre beslöjade tjejer; en som skakar hand, är akademiker, sminkar sig och är liberal i sitt sätt att bära sjal, en som inte är akademiker, sminkar sig men är mer konservativ med sjalen och tar inte i hand samt slutligen en som klär sig i tunikan abaya, inte tar i hand och inte sminkar sig men å andra sidan har homosexuella vänner, tror på millimeterrättvisa i hemmet och har en akademisk examen. Alla tre var svensk-araber.

Programmet gjordes av redaktionen bakom Existens i Umeå som ville visa att det finns en spännvidd även bland, i brist på bättre uttryck ”konservativt praktiserande muslimer”.  Kärnan var att här finns tre troende muslimer som inte är förtryckta, bryter, är ”osvenska” eller dumma i huvudet.

Existens-redaktionen gick dock vilse i sin hemmablindhet och missade att den hoppat över flera steg i allmänbildningen i befolkningen. Detta antagligen för att redaktionen själv kan så mycket om religion  att insikten om att kvinnor med sjal inte är representativa för samtliga ”muslimer” är en självklarhet på redaktionen.

Istället för att förstå att detta handlade om ett relativt snävt spann av de hundratusentals människor som klumpas ihop i begreppet ”muslimer”, valde dock många i tyckarkollektivet att utse tjejerna till representanter för just detta, och vad än värre var, klistra på dem åsikter som de aldrig uttalat, vilket framgick tydligt om någon bemödat sig att se programmet.

En av dessa högljudda kritiker som oavsiktligt eller avsiktligt misstolkade programmet var branschorganet Journalistens chefredaktör Helena Giertta, en annan var Dilsa Demirbag-Steen som i SvD kallade tjejerna för stenkastande, nykteristiska homofober utan att ens ha sett programmet.

MoM (som sett det) kan slå fast att det ingenstans i programmet uttrycktes sådana åsikter. Det betyder i sin tur att Demirbag-Steen, som propagerar för att man inte ska döma hunden efter håren och stämpla alla med muslimska namn som otrevliga typer, klistrade på tjejerna åsikter enbart utifrån det faktum att de bar slöja – och satte verkighetsbeskrivningen för flera redaktionella journalister.

Efter denna långa bakgrund kan vi komma till saken. Det har nämligen i veckan som gått gjorts några försök att nyansera begreppet muslim. SvD gjorde för drygt en vecka sedan det Existens-redaktionen inte lyckades så väl med, nämligen lät tio svenskar som kallar sig för muslimer komma till tals i ett mindre snävt spektrum än Halal-tv:s. Till skillnad från Halal-tv hade SvD med både kvinnor och män, fler etniciteter än bara arabiska, muslimer med och utan sjal/skägg/attribut. En är även ateist.

Redaktionschef Martin Jönsson ser på sin blogg till att vederlägga det han vet är den troligaste invändningen: att det är exotiserande att särbehandla och göra en poäng av det självklara att muslimer är olika. Hans motivering är dock trovärdig, nämligen att vi tyvärr inte ännu nått dit där man förstår att ”muslim” egentligen säger nada om huruvida en person är militant, pacifist, ateist eller något annat.

Det ska först sägas att jobbet mycket bra och välbehövligt, för att undvika missförstånd. Eftersom SvD är minst dålig i mångfaldsklassen i medie-Sverige känns det lite orättvist att gnälla, men helt oproblematisk blir ändå inte publiceringen. Bättre än Halal-TV, ja, MEN:

Gör man ett sådant här jobb blir ofrånkomligen personerna utsedda till representanter, precis som de blev det i Halal-tv och i samtliga enkäter som publiceras - och knäcket är ju egentligen just detta: en intressant, snyggt paketerad, genomarbetad enkät. Enkäter har så gott som alltid en jämn fördelning av kvinnor, män och åldrar med ofta även en representerad pliktminoritet – som representerar ”invandraren”.

Journalister gör det jämnt. Den intervjuade familjen i samband med höstbudgeten får representera samtliga barnfamiljer. Minoriteten som intervjuas í egenskap av minoritetstillhörande ses obönhörligt som en representant för minoriteten samer/native amerikans/syrianer. Det är därför Sidney Poitier (USA:s förste riktigt store afroamerikanske filmstjärna) höll sig till hjälteroller, därför Barack Obama hyllades lite extra och det är därför Tiger Woods vänsterprassel ses som extra katastrofalt.

Instinktivt drar läsaren slutsatsen av artikeln att detta är ett hyfsat tvärsnitt av dem som kallar sig för muslimer. Det är det antagligen inte.  Minst tre av tio är från Irak. Bara en är shitisk - svensklibanes – och hans syn på islam stämmer troligen inte med majoriteten shiiter i Sverige. Nio av de tio är direkt troende, vilket gör den ensamma lesbiska ateistiska muslimen till undantaget som bekräftar regeln.

För SvD fanns två alternativ: Antingen trycka på att visa ett spektra av enbart troende muslimer (i vid mening förvisso men med skippad ateist) eller att vidga begreppet till att visa mer än en typ av icke-praktiserande muslim. Varför inte en svensk-iranier som tagit avstånd från religionen men ändå kan känna stolthet över sina islamiska rötter? Eller en ”muslim på pappret” som  firar ramadans id-el-fitr av tradition men inte är mer utövande än så?

Nu blir knäcket som att visa spektrat från Svenska kyrkan till Knutby, och slänga med en ensam ”kristen ateist” som alibi.

SvD har även idag, onsdag, fingret i luften i muslimska kretsar och plockar  upp kritiken från en i det troende lägret, den muslimska feministen Fazeela Selberg Zaib- Hon kritiserade för ett tag sedan på sin blogg sedvänjan att i Sverige förvisa kvinnor i moskén upp på läktaren. SvD har försökt att belysa de olika sidorna med en något försiktigt skriven artikel. Som alltid är kritik trovärdigast om den kommer ”inifrån”. Utan att vara praktiserande muslim själv kan man ju konstatera att det än så länge inte kommit fram något vettigt argument för varför kvinnorna ska vara bannlysta i bönesalen, och önska att SvD kanske kunde ha försökt komma lite längre i sin artikel.

Sällberg Zaib påpekar ju att det går att klyva bönerummet på mitten med män till vänster och kvinnor till höger eller vice versa. Så görs i konservativare judiska kretsar som vid klagomuren där könen skiljs åt av ett staket, eller i vissa ortodoxa kyrkor där könen sitter på var sin sida om altargången eller i värsta fall kvinnorna längst bak.

Det argument som de konservativa anför är ju att könen bör separeras så att man kan fokusera på Gud men med en klyvning av bönesalen faller ju det. Alltså måste (svep)skälet vara ett annat. Platsbrist? Krav från saudiska sponsorer? Prio män för att mosképlikt enbart är föreskrivet dem i koranen? Får vi läsa en fördjupande artikel om detta?

Nämnda Fazeela har för övrigt även bloggat om SvD:s ”tio muslimer”-jobb. Hon passar också på att gå i polemik med en färsk debattartikel av Dilsa Demirbag Steen i DN om just att dra alla muslimer över en kam. Kärnan är nog denna: riskerar direkt praktiserande/skäggodlande/beslöjade muslimer, hur fredliga och demokratiska de än är, att framhållas som det avvikande exemplet som ”normala” (dvs ateistiska religionsointresserade) muslimer speglar sig mot för att visa på sin egen harmlöshet och bli accepterade?

Eftersom denna blogg försöker låta bli att diskutera åsiktsmaterial låter vi läsare själva reflektera kring frågan, som är högst relevant eftersom den riskerar att smitta av sig på reporterns vinkel och val av intervjuobjekt i olika sammanhang om man inte är vaksam. (Varför t.ex enbart visa beslöjade kvinnor när det handlar om hedersmord men inte när man intervjuar en förälder som ska hämta på dagis?).

SvD uppmärksammade även på måndagen risken med att inte skilja extremisterna från de övriga. Det är just när Fredrik Reinfeldt eller Nalin Pekgul okritiskt tillåts påstå att det finns 400.000 muslimer i Sverige som vill äta halal-kött eller har Ramadan som årets viktigaste högtid, som SD får fritt utrymme, vilket SvD:s Göran Eriksson skriver i en analys. Däremot skulle Nalin Pekgul som citeras i tillhörande redaktionell artikel åter må bra av att utsättas för mer kritiska frågor.

Hennes påstående om att en del flyktingar är rädda för hot från religiösa extremister på grund av självupplevda erfarenheter är inte orimlig. Men att hänvisa till syra-attacker i Pakistan (som har en liten invandring till Sverige och där ännu färre av invandrarna torde ha en relation till syra-attacker) väcker frågan om hur lämplig Pekgul är som intervjuobjekt i denna fråga. Troligare är det väl, om påståendet stämmer, att det handlar om folk som upplevt al-Shabab i Somalia. Å andra sidan har rörelsen i fråga kopplat greppet på allvar först på senare år och konflikten i Rinkeby framställts rörande svensk-somaliska ungdomar som är uppvuxna här.

On a lighter note slutligen så avslöjar Sydsvenskan för oss svenska läsare att inte en enda danska bär burka, trots diverse utspel och utredning om burkaförbud. Detta har nu lett till häcklande av politikern Naser Khader som ursprungligen lade förslaget.

Dock bär några hundratal danskor niqab, och det är detta som illustrerar risken med journalistisk nonchalans. Även i Sverige ser man ibland journalister använda ordet burka om niqab. Man kan tycka att skillnaden mellan plaggen är liten – men den finns. Jordgubbar är inte smultron.

Även den ofta utmärkt träffsäkra satirbloggen Badlands hyena har kommenterat detta.

/KM

Frederic Pavlidis gör det igen

Uppdatering sist med reflektion från Pavlidis själv bland kommentarerna.

Det känns roligt att återvända från MoM:s juluppehåll med ett positivt exempel på journalistik. Vi har tidigare skrivit om hur DN.se:s utmärkte sportreporter Frederic Pavlidis plockat upp sportdramatik utanför mainstreamflödet och det är glädjande att se att det förra exemplet inte var en engångsföreteelse.

När många i sin fotbollsbevakning riktar blickarna mot Västafrika bjuder Pavlidis på intressant läsning genom att göra precis motsatsen. Artikeln ”Kan man inte spela fotboll i Östafrika?” undersöker varför Östafrika placerar sig så blygsamt i jämförelse med den övriga kontinenten på vad som för en oinsatt läsare som undertecknad i alla fall, framstår som ett välresearchat sätt.

Det finns säkert mer att säga om ämnet – som en del kommentatörer påpekar kunde det demokratiska underskottet på Afrikas horn ha undersökts mer än bara med anekdoten om Eritreas avhoppade landslagsspelare. Poängen är dock att här finns en seriös artikel som bjuder på läsning för etniska minoriteter.

Det är oklart om det finns en medveten tanke bakom eller Pavlidis bara är en allmänt duktig journalist med näsa för historier som lockar även icke-sportfånarna, men tematiskt är det helt rätt. När det gäller kontinenten Afrika har de stora etniska minoriteterna (i Sverige och därmed potentiellt läsarkåren) rötter antingen i Nordafrika eller Östafrika (Etiopien/Eritrea/Somalia).

Vissa brukar anföra att alla som klumpas in under begreppet ”invandrare” ratar DN och andra tidningar till förmån för internet och parabolkanaler från sin ursprungsländer. Dessa människor väljer troligen att tänka fördomsfullt för att det är bekvämare än att bredda sin journalistik.

Även OM (det finns vissa studier men frågan är om de mäter ”invandrares” eller miljonprogrambosattas) medievanor skulle skilja sig åt missar man med resonemanget den allt större del svenskar som må ha rötter i andra länder men är födda här. En ansenlig del kan inte föräldrarnas språk och antagligen än fler kan det muntligt men kan/orkar inte läsa det.

Det betyder på INGET vis att intresset för att läsa om dessa länder därför måste vara mindre! Hos vissa kan intresset vara litet, hos andra lika stort, hos ytterligare några ännu större, kanske särskilt sådana som har föräldrar som är restriktiva med info eller är negativt inställda till landet i fråga.

Säg att man har ett intresse för landet i Östafrika där man har sina rötter men inte kan sina föräldrars språk särskilt bra, kastar man sig då inte över det lilla som ändå skrivs i svenska medier, och inte minst om det handlar om något annat än Dawit Isaac eller kriget i Somalia? Något som har ett initierat perspektiv och låter människor komma till tals?

Vi skrev tidigare om hur SvD:s reporter Tobias Brandel spräckte vinkeln som Bokmässan i Göteborg ville sälja in till journalisterna om årets Afrikatema. Han gjorde det med ett väldigt enkelt grepp: hitta en ur den berörda gruppen istället för att bara låta folk utifrån prata om den. Det är aldrig någon garanti, men tar en reporter mer än sällan i rätt riktning.

En synpunkt dock på Pavlidis artikel där den norske fotbollsstöttaren Gunnar Norebö citeras och tycks blanda ihop Eritrea och Etiopien. Förhoppningsvis är det ett ursäktligt korrfel men det är olyckligt att det efter att artikeln legat ute i snart två dygn inte ännu korrigerats…

Oavsett om Eurosport valt att satsa stort på den pågående Afrikanska cupen i år för att många stora stjärnor är med, eller för att de förstått att det finns ett betydande intresse bland flera etniska minoriteter i Sverige, är det dock en annan rolig nyhet.

Framförallt tyder det på viss insikt att rekrytera sverigefinsk-egyptiske Rami Shaaban som expertkommentator. Utöver att killen faktiskt framstår som en analytisk och allmänbildad fotbollsspelare som kan göra det jobbet väl, så har man hajat att det på hemmaplan finns människor som följer och kan ligan. Valet av Shaaban, som spelat i egyptiska ligan, blir inte mindre korrekt av att Egypten två gånger i rad tagit hem cupen och i år åter är klara för slutspel, eller av att han är en förebild för en och annan unge med rötter i Finland, Nordafrika eller Fisksätra. Shaaban för till och med en blogg på Nyheter 24 som är mer välskriven än en ansenlig del ”professionella” bloggares i alla fall. Där hittar man bland annat följande, befogade, fråga:

Sedan har jag en fråga som jag slänger ut i luften utan prestige eller någonting. Varför måste vissa tidningar eller media alltid skriva typ: Som vi avslöjade först. Enda tidningen på plats. Som vi skrev om tidigare eller dyl?

Är det av självgodhet? Eller av rent skryt? Vore tacksam om någon kunde förklara det för mig.

Jadu Rami. Min teori är att tidningarna skriver så för att de vet att ingen annan tidning kommer att ge dem äran för deras hårda arbete när de återberättar nyheten. Detta eftersom det skulle stärka konkurrentens varumärke. Då ”måste” den tidningen som kom med scoopet påpeka det självt. Hur de vet detta? Eftersom de själva gör likadant när konkurrenten i sin tur har ett scoop. Tänk vilket medieklimat vi skulle ha om alla gjorde tvärtom…

/KM

Tomtar på HSB:s loft

Sydsvenskan skriver om hur HSB skickar ut riskvärderingsprotokoll för arbetsmiljöbedömning. Där får den som utvärderar bocka av en lista över olika risker som kan finnas:

• Asbest
• Buller
• Kemiska ämnen
• Invandrare

Andra medier som TT och SvD hakar på.

HSB Skånes kommunikationschef försvarar sig i Sydvsenskan:

”Punkten används egentligen bara i invandrartäta områden där den kan vara relevant. Syftet är att få veta om det behövs extra språkinsatser, till exempel information på flera språk i tvättstugor eller soprum.”

Jovisst. Så får vi väl hoppas att det ligger till, det framstår till och med som troligt. Då får man skriva just det: ”nyanlända invandrare som ännu inte lärt sig svenska”. (Se vårt inlägg i den frågan här på M&M i samband med  Rinkebybranden.)

Men framför allt är det det faktum att HSB och arbetsgivarorganisationen Fastigo är så totalt bakom flötet att de inte fattar att det kommer att ”missförstås” som gör det värt en artikel i sig. Det tyder på ganska djupgående attitydsproblem.

Listan har dessutom skickats ut till vissa bostadsrättsföreningar utan den del som ska förklara mer utförligt vad som menas med de olika punkterna. Bra av Sydsvenskan att ge det hela utrymme!

Christina Gyland, upprörd ordförande i Brf Knutsgården i Lund, ska också ha en eloge. Det är sannolikt hon som blivit så förbannad att hon tjallat för tidningen. Hon står för bästa citatet:

”Och hur ska punkten bedömas? Ska vi fylla i Godkänt eller Anmärkning om det bor invandrare i huset?”

/BF

Det var det löjligaste…

Uppdatering: Denna text gäller inte men den får stå kvar eftersom jag står för mina misstag! Jag läste DN:s text och hittade ingen referens till sverigedemokraterna. Sökte till och med på ”sverige” på sidan men tycks ha missat detta. Se läsarkommentaren nedan.

Om man skriver en artikel om en väljarbarometer, och dessutom illustrerar den med en grafik som visar samtliga partier som de tillfrågade sagt att de tänker rösta på, kan man inte skriva som DN:s Henrik Brors har gjort i den tillhörande analysen.

Samtliga riksdagspartier finns med i hans redogörelse för hur väljarstödet ökat eller minskat. Sedan finns följande mening som ignorerar elefanten i rummet:

Bland småpartierna utanför riksdagen ligger Piratpartiet på cirka 1 procent i mätningen.

Avståndet mellan de två politiska blocken är nu 6,5 procent

Inte ett ord om Sverigedemokraterna. Tar man upp grafiken så ser man att 5,3 procent i undersökningen kan tänka sig att rösta på dem. Det finns två alternativ: Antingen anser man att partierna utanför riksdagen är irrelevanta och nämner inte någon av dem. Eller så kommenterar man dem i analysen.

Att däremot nämna piraterna men inte SD kastar bara ett löjets skimmer över DN och spelar konspirationsteoretikerna i händerna – ni vet, de där som ihärdigt agerar martyrer och hävdar att journalister försöker mörka hur ohyggligt stort svenskarnas stöd för SD är…

Sydsvenskan nämner SD, dock utan annan analys än en sådan som lockar fler väljare till partiet.

/KM

Vin och giljotin – en del av den franska identiteten

I Aktuellts 21-sändning den 16/12 får vi veta att fransmännen planerar att förbjuda burka och slöja på ”vissa allmänna platser”.Tydligen har redaktionen inte hunnit göra något inslag i den minst sagt intressanta frågan, utan hakar istället på den gamla tråden om de diskussioner som franska regeringen initierat om vad som är franska värderingar och fransk identitet.

Om man vill vara snäll, och det påstås ju vara en dygd,  kan man konstatera att inslaget verkligen speglar den förvirring som råder i frågan – både från folket på gatan och från reporterns sida. Det blir en snuttig kavalkad som utmynnar i ett enda stort: jaha?

Reportern går och myser på julmarknaden i Lille, och inleder med att berätta att franskheten historiskt sett inte har handlat om hudfärg utan om värderingar: frihet, jämlikhet och broderskap. Helt utan källa, och kanske en åsikt som en och annan medborgare i de gamla franska kolonierna skulle vilja invända mot, men nåväl. Sedan förklarar hon att ”språk och kultur formar den franska identiteten – och så maten”. Sedan en inzoomning på crepes och ett par som dillar om ost och vin.

Därefter får vi följa med till ett offentligt möte där det ska diskuteras vilka värderingar det är viktigt att franska medborgare delar. Enligt publiken som intervjuas ska man gilla flaggan och nationalsången, och inte ha på sig burka.

Så var det slut där. Lite klipp från upploppen i förorterna, uttryck om ”krutdurk”, muslimer, och så en ”Mohammed” utan efternamn som säger att jämlikhet och broderskap mest är snack i Frankrike idag. Sedan får vi åka tillbaka till de superfranska crepesen i Lille igen, där en man snuddar vid det som faktiskt är kärnfrågan, angående den franska identiteten och de typiskt ”franska” värderingarna: ”logiskt sett är det en omöjlig fråga”, säger han. Sedan  avslutas reportaget med konstaterandet, att hela diskussionen anses vara rasistisk av en del kritiker.

Jaha.

Så franska värderingar är frihet, jämlikhet och broderskap. Lever Frankrike upp till dessa? Har man alltid gjort det? Om man inte håller med om att dessa värderingar är typiska för Frankrike, är man då inte fransk? Vem bestämmer?

Jaha. Så den franska identiteten är kultur och mat. Om man nu varken gillar grodlår eller giljotiner, kan man då vara fransk?

Jaha. Så Frankrike har beslutat sig för att förbjuda burka och slöja på vissa offentliga platser. Vilka då? Med vilken motivering? Hur ska det gå till, rent praktiskt? Och vad blir straffet för den som bryter mot förbudet?

Jaha. Så en fransk medborgare har inte burka. Får en fransk medborgare klä sig i lack och läder?

Jaha. Så det finns kritik mot att inleda en diskussion om fransk identitet. Vad går den kritiken ut på?

Och: varför initierar franska regeringen den här diskussionen just nu?

Frågetecknen hopar sig. Tittaren får väl ta sig en vitlöksmarinerad snigel till kvällsmat och själv försöka finna svaren. I Aktuellt hittar vi dem i alla fall inte.

/BF

En analys som är så bra…

…att den förtjänar ett eget inlägg hittar ni här.

Vi har skrivit vad vi tycker om Slaget om muslimerna-dokumentären i inlägget Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan så vi fördjupar oss inte i det här.

Rent generellt finns det en nackdel i att blogginlägg snabbt får ge plats för nya när de, som denna, ligger och bubblar länge. Vi rekommenderar trogna läsare att ibland scrolla ner på sidan och se om vi lagt till uppdateringar även på äldre inlägg – det står i så fall högst upp.

Vi länkar även till DN:s tv-krönikör Johan Croneman som funderar på om Rubars film kan klassas som propaganda och lyfter fram bibelcitat.

/KM

Brister i SvD:s kartläggning

SvD har gjort en kartläggning av moderaternas kandidater på valbar plats inför riksdagsvalet nästa år.

Viktigt ämne. Mer kompetent utfört än i vissa andra medier. (Man har trots allt gått djupare än att bara kolla på vad folk heter). Men den kunde fortfarande ha varit bättre på flera punkter.

A) Den etniska mångfalden på listan lever inte upp till vad M själva lovat. En teori är att demokratin i provvalet missgynnar kandidater ur etniska minoriteter. Var är då följdfrågan om Miljöpartiet? Där är den etniska mångfalden procentuellt bredare än i många andra partier – trots att MP tillämpar interndemokrati och så vitt vi förstått det (är de enda som?) inte går in från partistyrelsehåll och petar i medlemmarnas internval överhuvudtaget.

B) Andelen utomnordiska invandrare som kommit hit som vuxna är låg, skriver SvD. Okej. Men varför utelämnar man Sveriges största etniska och nationella minoritet? 675000 svenskar – är inte det en väljargrupp som borde representeras? VARFÖR osynliggörs sverigefinländarna kontinuerligt när det hade varit högst relevant att se hur representationen är där. Och ska man gå på första generation pratar vi runt 200.000 Finlandsfödda som varitlika utsatta för diskriminering och segregation som färska invandrargrupper idag.

Består moderaternas listor av 8 procent sverigefinländare eller vad det nu blir i andelar av befolkningen? Hur ser det ut i valkretsar i sverigefinländartäta bruksorter som exempelvis Eskilstuna? Varför får inte SvD:s sverigefinländska läsare den informationen? (Och av de finlandsfödda kandidaterna som finns – hur många är inte sverigefinlandssvenskar?)

C) Är den bristande representationen dålig för att det saknas kandidater som företräder bulgarers/somaliers/muslimers intressen eller för att minoritetsväljarna vill ha någon som representerar dem på valsedeln? Eller för att i det här fallet moderaterna ägnar sig åt diskriminering, vilket i sin tur grundar sig i vad? Rasism? Gamla allianser och vänner som håller varandra om ryggen där nytillkomna har färre allianser i provvalen? Hur var det med moderaternas mål att 20 procent av kandidaterna ska vara politikrookies?

Att få kandidater har utlandsklingande namn är en relevant uppgift att ta med när det nu verkar som att SvD har gått igenom var folk faktiskt är födda också. Annars är såna latmansundersökningar rätt meningslösa eftersom den exkluderar exempelvis Sara Andersson som har ett förnamn som är vanligt i arabvärlden för att hennes mamma är arab, och ett son-namn för att pappan är etnisk svensk.

Å andra sidan: om SvD/forskaren som citeras menar att det bara handlar om att identifiera en kandidat ur den egna etniska minoriteten borde ju en name-count räcka.

Om jag är svensk-polack (plats fem på Svensk invandrings fem-i-topp) och av någon orsak tycker det är superviktigt med polacker i politiken och inte känner någon av följande så är det ju Katrin Zytomierska jag identifierar som polack och vill ha i riksdagen, inte Anna Anka. Jag kommer inte heller att ha en clue om hon är född här eller invandrat som vuxen. Om problemet istället är möjligheten att som vuxeninvandrare gör karriär inom moderaterna och tillföra erfarenheter som saknas, då är det en annan femma.

Vi vill dock påpeka att de enda riktigt stora etniska minoriteterna i Sverige är sverigefinnar, svensk-irakier (varav en del inte hunnit få riksdagsrösträtt ännu), samt svensk-”jugoslaver”. Frågan är om en väljare ur dessa grupper, en svensk-bosnier exempelvis, är intresserad av att rösta på den konservativt troende muslimen Abdirisak Waberi bara för att de båda är ”muslimer”. Eller Mahmud Aldebe som först skulle kandidera för Centerpartiet.

Svensk-irakiska Abir al-Sahlani kandiderade till EU-parlamentet i somras, liksom svensk-kurdisk-syrianska Evin Cetin som körde en stenhård kampanj för att komma med. De bombade. Varför då? För få ur de etniska minoriteterna? i befolkningen? Eller för få av dem som röstade på dem?

Det är för övrigt intressant att Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna sammanföll med att Abdirisak Waberis kandidatur för  Moderaterna blir offentlig. Det är också lite typiskt att hans roll som muslim hamnar i centrum i SvD:s intervju, istället för vad han vill göra i politiken. Vi hade i så fall velat se frågan ”Har moderaterna plockat in dig för att de tror att en massa muslimer automatiskt röstar på moderaterna om ”en muslim” står på listan? Den frågan borde förstås också ställas till dem som satte upp honom på listan.

/KM

Bland invandrargäng och äktsvenskar

Tosdagens stora nyhet i DN:s pappersupplaga bjöd på stor humor. (Tyvärr har man valt att inte publicera den online, så någon länk kan vi inte bjuda på). Men låt oss snabbt gå förbi det faktum att Sveriges största dagstidning väljer att lägga ett helt uppslag på att skriva om att två pojkar gripits för bilbränder i Uppsala (med den nyhetsvärderingen måste det vara bekräftat en gång för alla att vi verkligen lever i världens mest händelselösa land).

Men den största humorn ligger i sidoartikeln: Gripanden förvånar inte i Gottsunda. Vad hände här?

Så här lyder ingressen:

Gottsunda har blivit synonymt med brinnande bilar och invandrargäng som kastar sten på polisen. Att det i själva verket kan ha varit äktsvenska pyromaner som stått bakom en stor del av bränderna väcker ingen sensation. Gottsundaborna vet att allt inte är som det verkar.

Har DN dåligt samvete för tidigare rapportering, eller vad är det frågan om? För vem har annars satt likhetstecken mellan Gottsunda och ”brinnande bilar och invandrargäng som kastar sten på polisen”? Är det inte bättre att göra sitt jobb direkt, i stället för att försöka rätta till det som gått snett med en så här pinsam artikel?

Och vem i helsicke fortsätter använda begrepp som ”invandrargäng”?

Nåväl, tydligen var det inte ett gäng av ungdomar från en socialt segregerad del av Uppsala, vars föräldrar eventuellt är invandrare, eller som i alla fall har mörkt hår, som brände bilar, utan ett par grabbar som var ”äktsvenska”. Vi här på M&M måste erkänna att vi inte riktigt har hängt med i den senaste uppdateringen av Svenska Akademins Ordlista, så vi har inte riktigt koll på vad som definierar en äktsvensk. Men vi föreställer oss att DN:s reporter Juan Flores menar att de misstänkta gärningsmännen hette Andersson i efternamn, hade råttfärgat hår och togs på bar gärning med en bensindunk i ena handen och en falukorv i den andra.

Tydligt är i alla fall att det är såpass sensationellt att ”äktsvenska” ungdomar kan bete sig så nedrigt, att det är värt en helt egen artikel. Där det slås fast att det som DN just slagit upp så stort, inte väcker någon sensation i Gottsunda.

Tänk så olika världen kan se ut inne på en tidningsredaktion och ute i verkligheten.

/BF

Pocahontas var inte den första icke-vita Disneyhjältinnan

DN:s webb-tv har gjort ett inslag om den senaste Disneyrullen Prinsessan och grodan för första gången har en afroamerikansk hjältinna, och påstår att Disney bröt etno-vallen med Pocahontas 1994. Det är omöjligt att avgöra om det beror på att materialet kommit in från USA (där araber räknas som white/caucasian) eller om felet är TT:s eller DN-reporterns.

Faktum kvarstår: Prinsessan Jasmine var den första Disneyhjältinnan utanför en västerländsk majoritetsgrupp, i filmen Aladdin år 1992. Hon följdes sedan av Pocahontas 1995 och romska Esmeralda, som reporter Andreas Rolfer också utelämnat, 1996. Är detta då relevant? Ja.

Utöver att rätt ska vara rätt så påpekar Disneybloggen i ett mycket initierat inlägg att det är upphovsmännen bakom Aladdin som även ligger bakom prinsessan och grodan. Bloggen tar där även upp en del intressanta mot- och förargument när det gäller just etnicitet i Prinsessan och grodan. Citat:

En annan sak som jag har funderat på är hur det kan komma sig att det är helt okej att skapa en hjälte, hjältinna eller prinsessa som är en dvärg, marionett-docka, elefant, hund, björn, räv, katt, mus, lejon, leksak, myra, monster, dinosaurie, kossa, fisk eller robot – men däremot inte en mörkhyad prinsessa i de franska kvarteren av New Orleans? Det tycker jag är oerhört ologiskt.Samtidigt finns det flera andra personer inom branschen som tvärtom menar att Walt Disney borde ha gått längre än så. Det här är som att kasta pärlor på svin. Det är helt enkelt alldeles för tamt för att i längden utgöra någon egentlig skillnad. Alla kritiker frågar sig varför filmbolaget inte kan visa upp mera kurage och verkligen gå ‘all-in’? Till exempel är den förtrollade prins Naveen inte det minsta svart: Nej, prinsessan Tianas kärlek ser ut som alla andra Walt Disney-prinsar gjort de senaste årtiondena. Samtidigt har hela filmprojektet kritiserats för att lyfta fram en rad stereotyper om både svarta och dessutom om platsen den utspelar sig på, den amerikanska södern.

Disneybloggen nämner också leksaksförsäljningen och det skulle inte förvåna om det är den som till slut fått Disney att komma till skott efter 72 år.

Afroamerikaner är, beroende på vilka som inkluderas i ”hispanics”, USA:s största etniska (och därmed mest köpkraftiga) minoritet. Att indianerna porträtterats i Pocahontas skepnad och att hawaiianerna lyfts fram (i Lilo & Stitch) har gjort det pinsamt tydligt vilka som saknas. (Vi antar att den sista amerikanska nationella minoriteten/urfolket inuiterna står på tu).

Disneys prinsessor-serien med Ariel, Törnrosa, Askungen, Jasmine, Belle och Snövit har varit en kommersiell braksuccé – en braksuccé som afroamerikanska småflickor troligen varit mer svårflörtade inför. Törs man gissa att prinsessan Tiana-prylarna som Disneybloggen nämner snart införlivas i Disney princess-serien?

Uppdatering: Reportern har själv kommenterat sin vinkling. Kolla in kommentarerna.

/KM

Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan

(4 uppdateringar sist)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.

När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.

Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.

Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.

Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.

Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:

Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:

I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.

Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?

Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?

Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?

Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.

Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.

Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.

Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”

En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):

I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.

Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?

Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?

Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.

Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.

Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…

Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.

Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.

Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.

/KM

Fågelinfluensa?

Vi hoppas återvända med nya inlägg inom kort…

/KM

Novembers mest lästa

Här är de, novembers topplistor över inlägg och länkar.

Först de tio mest lästa inläggen:

1. Rapporteringen om schweiziska minoriteter – 29 nov (Mest läst sen bloggens början). Egentligen ingen större analys utan vi länkar mest till artiklar som bevakar ämnet. Men av en beskärd andel främlingsfientliga kommentarer att döma, liksom det faktum att en förhållandevis liten andel besökare klickade sig vidare på bloggen, så misstänker vi att relativt få hamnade här på grund av ett intresse för mediegranskning.
2. Utmärkt rapporterat av SvD – 8 nov (Tredje mest läst sen bloggens början) Populariteten för det här inlägget tycks tyvärr ha en liknande förklaring som för inlägget ovan. Vi berömde SvD för sitt sätt att rapportera om överrepresentationen av autism bland svensk-somaliska barn i Rinkeby, utan spekulationer.
3. Helt rätt nyhetsvärderat av DN – 30 nov (Femte mest läst sen bloggens början) DN.se förstod, till skillnad från SvD, Sydsvenskan, Västerbottens-kuriren och Norrländska socialdemokraten, att det finns en halv miljon svenskar som direkt eller indirekt berörts av finska vinterkriget. Det märkte vi av på sajten, där många klickade sig in och vidare
4. Bra flyktingbarnsjournalistik – 17 nov (Sjätte mest läst sen bloggens början)          Tips på ungefär det rubriken vittnar om.
5. ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv” – 4 nov (Topp-tio, ever)   Vår kritik mot urvalet av nomineringar till Stora journalistpriset, med flera uppenbara som valdes bort till förmån för ett icke-avslöjande.
6. Var är iranierna? – 25 nov Om Stockholms stad, och frågan om varför de ska granska vissa invandrarföreningar men inte andra. Reportern bad själv om tips i en kommentar till ett uppföljande inlägg.
7. Är afghaner lika mycket värda som svenskar? – 11 nov   Frågan är om den afghanske tolken som dödades när Sveriges trupper angreps bar skyddsutrustning. Vi har tyvärr inte sett en uppföljning på detta.
8. ”Vi på TT är inga invandrare” – 5 nov        Om en riktigt galen TT-rubrik. Detta fick också följder, som vi berättade i ett senare inlägg.
9. Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor? – 11 nov       Om frågor vi tyckte saknades i bevakningen kring Vellinge. Och beröm till Sydsvenskan för deras opinionsundersökning.
10. Thailändare hatar judar, eller hur det nu var – 25 nov    TT går åter i rubrikfällan bara ett par dagar efter punkt 8 på denna lista.

…sedan sex inlägg som förtjänade fler läsare än de fick:

• ”Vilket folks hus?” Helsingborgs dagblad hade ett rejält scoop som nästan ingen nappade på, kanske på grund av TT:s dåliga rewrite som reducerade det till en enskild diskrimineringshändelse och inte som den strukturella rasism som HD faktiskt blottlade.
• ”Schizofrena SvD – fördomar från Anna Laestadius Larsson” Om en kolumn som kunde ha anmälts för hets mot folkgrupp om den rört minoriteter i Sverige.
• ”Åkte du till jobbet i en svenskmiljö?” Om hur både SvD och DN ger uttryck för märkliga generaliseringar där ”invandrarkvinnor” utpekas som misshandlade och utlämnade.
• ”För Björklund är även infödda invandrare” Om varför Björklunds invandrarstämpling av Zlatan är mer än en försumbar felsägning.
• ”Ska Reinfeldt skicka militär till Rinkeby?” Om att DN Debatt tydligen släpper in vad som helst numera.
• ”Bra jobbat av DN-sporten” Om att DN.se åter var pigga med nyhetsvärderingen och valet av uppuffning på sajten i bevakningen av VM-kvalet Egypten-Algeriet.

…och till sist de mest klickade länkarna 2 nov-2 dec:

1. SvD. ”Minaretfrågan delar schweizare”
2. DN. ”Finlands sak var inte vår”
3. DN. ”Tuffa fredsvillkor”
4. DN. ”Vinterkriget triumf för finsk mottitaktik”
5. SVT Play. Existens program om minaretfrågan
6. DN. Hätsk debatt om minareter i Schweiz. Artikeln uppdaterades efter valresultatet.
7. Journalisten. ”Ali Fegan: Jag vittnar gärna om anklagelserna om Williamson”
8. Google. Beviset på hur många medier som utan reflektion behöll TT:s rubrik ”Invandrare ska lära sig våra värden”
9. Helsingborgs dagblad. ”I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen”. HD:s intervju med flyktingbarn vittnade om tydlig nyfikenhet om vilka barnen egentligen är.
10. SvD. ”Lista: Invandrarföreningar vars värdegrund ska undersökas”

Sammanfattningen av septembers och oktobers mest lästa hittar man här.

/KM

10.000…

…är den magiska gränsen som vi har passerat nu. Och lite stolta är vi allt. Bloggen har ju bara varit riktigt aktiv i tre månader. Med tanke på hur smalt vårt bevakningsområde är (mediekritik utifrån ett etnisk mångfaldsperspektiv) tycker vi att det är kul med såpass stort intresse. Och än så länge ökar det. Här är statistiken hittills. Vi skäms inte för att vara transparenta, trots att vi är små.

Sedan starten:

• Juli 167 träffar, 5 inlägg

• Aug 201 träffar 5 inlägg

• Sep 1.608 träffar, 21 inlägg

• Okt 2.707 träffar, 44 inlägg

• Nov 5.268 träffar, 40 inlägg

/KM

Bara etniskt svenska barn firar jul…

…inte svensk-greker, -kroater, -chilenare, -italienare, -tyskar, -polacker, sverigefinnar, romer eller några andra etniska minoriteter. (Självklart firar även serbisk-ortodoxa och syrisk-ortodoxa barn jul men några veckor senare, liksom många ”muslimska”). Det är i alla fall lätt att få det intrycket av rubrikens påstående när man ser presentationerna av årets julkalender.

Vi har inte tittat på Bolibompa i detalj den senaste tiden så vi ska inte göra tvärsäkra uttalanden men känns det inte som att huvudrollsinnehavarna i julkalender efter julkalender har etniskt svenska namn? Varför ställer ingen journalist frågor om det eller gör en kartlägning? Är det inte så? Maila oss gärna länkar med bevis om motsatsen. Sydsvenskan har lagt upp en lista på samtliga julkalendrar. Längre beskrivningar av dem finns på SVT:s sajt.

Barnredaktionen på SVT är den antagligen mest progressiva i att göra barnprogram för alla barn men när det kommer till julkalendern tycks detta glömmas bort. När får vi se Yankho, Doreen eller Nassim i julkalendern? Eller huvudfigurer som heter Aziza eller Mirzad?

För det är väl inte så att när man bara gör vanliga barnprogram med SVT:s minsta budget så kan redaktionen få hållas i sin mångfaldslekstuga, men när det är dags för julkalender som det satsas mer på, då glöms de ädla avsikterna snabbt bort…

/KM

Sydsvenskan1 Expressen Expressen2 GP SvD SvD2

Vi gratulerar…

…bloggen Vi i Sverige som fyller ett år idag. (Det är många jubiléer idag – Kalle dussin, vinterkriget…)

Medier och mångfald bevakar medier som slirar med fakta när det gäller mångfald och som misslyckas med att rapportera och nyhetsvärdera utifrån hur Sveriges befolkning och därmed läsar-/lyssnar-/tittarkåren är sammansatt.  (Det är därför vi sällan länkar till bloggar, som vi inte har resurser att ta med i bevakningsområdet). Självklart rosar vi också. Vår ”programförklaring” hittar man här.

Vi i Sverige tar tydlig ställning för mångfald genom att rätta vid de otaliga gånger som politiker, opinionsbildare eller andra av okunskap eller medvetet far med osanning eller presenterar fördomar som om de vore fakta.

Ibland pekar Vi i Sverige på hur journalister felbehandlat/tolkat fakta eller skrivit direkta felaktigheter. Då har bloggarnas intressen sammanfallit och vi länkat till Vi i Sverige. Det hoppas vi att få fortsätta med.

Till skillnad från många andra bloggar som lyfter upp åsikter till sanningar, är Vi i Sverige noggranna med att konsekvent använda faktaargument och länka till källor med utredningar från SCB, Migrationsverket och annat håll.

Fakta först, åsikter sedan. Varför sker inte all diskussion så?

Och framförallt: är det någon som nominerat dem till Stora bloggpriset?

Dagen till ära har ettårsjubilaren lyft fram ett antal artiklar ur sitt arkiv för att visa varför flera vanliga myter om invandring inte stämmer. Dem hittar man här

Vi avslutar med ett citat från Vi i Sveriges jubileumsinlägg:

Motståndet kan ibland kännas övermäktigt. Den svåraste uppgiften är inte att debattera mot Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och Folkfronten. De är inte heller det största hotet mot en saklig debatt. Det största hotet är att stämningen i Sverige blir som i flera andra länder, t.ex. Danmark, där det blivit legitimt bland alla partier och media att utmåla invandrare som en främmande grupp som enbart är en belastning för samhället.

Dessa tendenser finns i Sverige också. Det är nu ganska många år sedan Tage Danielsson konstaterade att vi inte har råd med sanningar längre utan måste nöja oss med sannolikheter. Tyvärr verkar det som att även sannolikheterna blivit bortrationaliserade och ersatta med vinklingar, halvsanningar och rena lögner. Politiker från alla läger och medias proffstyckare medverkar till detta. Medier, myndigheter och till och med regeringen sprider felaktig information, avsiktligt eller av okunnighet.

Trots det svåra motståndet kommer vi att fortsätta granska och kritisera. Några av det gångna årets inlägg har vi samlat här.

Uppdatering: Apropå stora bloggpriset ser vi till vår förskräckelse att blogg-gurun Mymlan nominerat Nordic Dervish. Bloggaren i fråga fotograferade i höstas ett antal demonstranter och lade upp bilderna på sin blogg. Läsarna fick sedan gå loss på och kommentera dem, namnge dessa och skriva ut personliga fakta om dem, och håna ”okvinnliga” demonstranter och spekulera kring deras könstillhörighet.

Det spelar ingen roll att demonstranterna hade allsköns skumma åsikter. Själva fundamentet för yttrandefrihet i Sverige är att du ska få hålla en demonstration även om du är dum i huvudet, så länge du håller dig inom lagens råmärken. Ni vet,  ”jag hatar din åsikt men är beredd att…”

Framförallt är det ett totalt brott mot de pressetiska reglerna och även om blogg-Nima inte är journalist så borde väl iaf Mymlan vilja förespråka god nätik. Eller?

Att som bloggaren sedan dessutom göra sig till martyr när man tiggt om stryk av dessa uthängda människor som först bönar och ber om att få bli borttagna och sedan blir kränkta och förbannade för att ha hängts ut när de utövat sin lagstadgade demonstrationsrätt, det är som att göra som killen i JC:s ”Bad idea”-reklam för några år sedan, han som knatar upp till en välbevakad yacht där en kvinna ligger och solar, och framför hennes gangstermake säga ”Ey woman, I think you left your panties in my kitchen”…

/KM

Helt rätt nyhetsvärderat av DN

(3 uppdateringar sist. SvD satsar på vinterkriget en vecka efter DN, till Finlands självständighetsdag-ripoff eller planerat sedan länge?)

Vi hittar inget om det på Sydsvenskans och SvD:s sajter men DN har greppat att det lär finnas ett stort intresse bland läsarna för att det är 70 år sedan finska vinterkriget inleddes.

Sverigefinländarna är Sveriges absolut största etniska och nationella minoritet – vi snackar någonstans runt en halv miljon svenskar. Många har mor- eller farfäder som slogs i kriget. Åtminstone för några år sedan fanns fortfarande en egen förening för sverigefinska krigsveteraner.

Krigen (fortsättningskriget inräknat) har varit med och format Finland till vad det är idag. Många sverigefinländare, även de som inte var födda, kan relatera till att växa upp med krigstraumatiserade fäder, eller mödrar som varit änkor.

Den tredje generationen i sin tur, där många förlorat det finska språket, hyser många som är intresserade av att läsa om sina rötter och som bara kan göra det de få gånger tidningar skriver något om Finland. Dessa finns även bland DN:s läsare. Guldstjärna till reporter Kalle Homlberg!

• Vinterkriget triumf för finsk ”mottitaktik”
• Tuffa fredsvillkor
• Finlands sak var inte vår

Uppdatering: Nu har även SvD.se kommit in i matchen – genom att använda TT, slänga ihop ett quiz och ta in arkivbilder. Lite yrvaket? Sydsvenskans brist på uppmärksammande är mer förståeligt än Västerbottens-kurirens och Norrländska socialdemokratens däremot. De verkar inte ha förstått hur stor del av deras läsekrets som har anknytning till Finland.

Uppdatering 2: Efter att ha bläddrat igenom papperstidningen inser vi till vår besvikelse att vi får nöja oss med att credda DN.se. Inte ett ord om vinterkriget i pappret. Kanske blev det utknuffatpå grund av minareterna i Schweiz. Att döma av det enorma flödet med läsare in till detta blogginlägg via twingly är intresset för vinterkriget i alla fall stort.

Uppdatering 3 (6 dec): SvD satsar en vecka efter DN på vinterkriget. Bara SvD vet om det beror på att man först i och med DN:s publicering för en vecka sedan insåg hur viktigt vinterkriget är för så många sverigefinnars självbild, eller om det var planerat sedan länge.

Men var är kopplingen till Sverige?! En halv miljon sverigefinnar och SvD hittar inte en enda att intervjua? SvD:s ledarredaktions Claes Arvidsson är åtminstone pigg nog att göra kopplingen.

En sak är klar – tidningarna brukar sällan nyhetsvärdera in den 6 dec, trots att det är den kanske viktigaste enskilda dagen för landets sverigefinnar. Har ni tänkt på det, att den 17 maj uppmärksammas i medierna varje år, trots att långt färre svenskar är berörda av den helgdagen?

När Finland firade 90 år som nation för två år sedan uppmärksammades det i princip inte alls. Sverigefinländarna är nummer ett på invandringens tio-i-topp i Sverige. Svensk-norrmännen kommer först på tionde plats…

Nedan SvD:s texter idag. Lite typiskt att båda de berörda som uttalar sig är finlandssvenskar.

• Året då Finlands framtid låg i vågskålen
• Krig lever kvar i generationer
• Finlands krig har lämnat svårläkta spår (Massor med bra länkar)
• Finska vinterkriget ger djup åt Självständighetsdagen (SvD:s ledarredaktion är de enda som gör kopplingen till de 675000 sverigefinnarna som bor här)

/KM