Swedbanks senaste reklamsatsning är ett skolboksexempel på hur integrerad mångfald ser ut. Det är så synd att det är på låtsas. Reklamanalytiker kan säkert skriva spaltvis om hur Swedbank gör allt rätt, som har en följetong där tittarna måste återvända för att se fortsättningen men kan prenumerera på uppdateringar via Twitter osvosv.
MoM nöjer sig med det journalistikrelaterade. Först Swedbanks reklamfilmer om “Måns och mamma”. Filmen handlar om mamman och hennes son som är 30 men bor hemma i tvårummaren och mest lajvar med sina kompisar trots försök att slänga ut honom.:
Det fina i sammanhanget är castingen. Mamman tycks vara etnisk svensk men Måns har ett utseende som indikerar att han även har rötter i Mellanöstern.
Mammas nye kille Micke spelas av svensk-iraniske skådespelaren Hassan Brijany. Minst en av Måns vänner ser ut att vara afrosvensk. Som en bonus inleder denne (kanske) en homosexuell romans med sin lajvarkompis medan Måns träffar en tuff Drakar och demoner-tjej.
Vad som gör det så bra? Det är okommenterat! Framställt som den naturligaste sak i världen, och det är det ju! Det finns ju lajvartjejer, homosexuella afrosvenskar, halvarabiska nördar med dataspelsutvecklardrömmar och svensk-iranier med smeknamn Micke. (Det är inte bara namnet Mikael som kan förkortas “Micke”). Dessutom är det en bonus att det lätt går att få filmen textad om man är döv. Massor med minoriteter täcks subtilt in!
Det sistnämnda är intressant eftersom samma produktionsbolag, Tre Vänner, ligger bakom den misslyckade filmatiseringen av Ett öga rött och ICA:s reklamfilmer, som är ett bottennapp när det gäller mångkulturell casting. Den som tittar på ICA:s reklamfilmer får lätt känslan av att alla kunder och anställda hos ICA är etniska svenskar. Eftersom produktionsbolaget är det samma går det inte att se det på något annat sätt än att beställaren vill ha det så. Inte konstigt att ICA inte går så bra. Kunder som vill hitta hummus går till Willys eller Coop.
Återstår att se om Swedbank fortsätter integrationen lika naturligt i de kommande filmerna eller om det bara är skenhelighet och övertydlighet i den första för att känna att man betat av mångfaldskvoten.
Varför ser vi inte detta i journalistiken? Att säga att det är lättare att konstruera verkligheten än i tidsbristens journalistik är ingen förklaring. Även reklamfilmsinspelningar kostar, och att casta skådisar tar antagligen längre tid än att be pressansvarige för rollspelarnas riksförbund, Sverok, om tips på lajvare av kvinnligt kön och/eller utländsk bakgrund för att visa att verkligheten inte är så entydig.
Det enda man möjligen kan spekulera i är varför bevisligen både “mammas” exman och nye man har sin bakgrund i Mellanöstern. Men det hade ju lika gärna gått att spekulera i budskapet om exmaken varit svensk men den nye svartskalle – eller tvärtom för den delen. Bättre att glädjas åt att det går framåt. Sorgligt bara att reklamens konstruerade verklighet ligger före den i medierna.
Swedbank har uppenbarligen insett att det finns bankkunder de kan vinna över på marginalen, något till exempel SEB snackat om länge men inte visat att de omsatt i handling. En undersökning häromsistens visade att “invandrare” (vilka som nu åsyftades) hade störst respekt för Handelsbanken eftersom denna är den mest affärsmässiga banken.
Åter är det money talks. Man struntar i brytningar, “kulturkrockar” och kläder som inte är som de man är van vid. Det enda som spelar roll för att få lån är om ens affärsidé bär.
Varför är journalister så dåliga på att spegla verkligheten? Är det ingen på åtminstone SVT som skäms för att reklamfilmer bryter ny mark före public service:
KM
Pingback: Swedbank gör det igen « Medier och mångfald
Pingback: Swedbank gör det igen « Medier och mångfald
Pingback: Om mångkulturell marknadsföring « Medier och mångfald