Rättspatos straffar sig

SvD har nyheten om att undersköterskan Peter Magnusson nu ser ut att få sparken. Han visade civilkurage och blottlade diskriminering och kränkande behandling av patienter och anhöriga på Södertälje sjukhus men trakasserades av sina chefer som tack för detta. Nu får han alltså antagligen gå, istället för att sjukhuset ska jobba med sina attityder.

Återstår att se om denna nyhet blir lika stor som den om rasismen. Troligen inte, trots att hela historien är ett exempel på sådana där nyheter som berör ”andra” målgrupper, vilket mediemakthavare hela tiden tjatar om.

När dammet lagt sig, medierna åkt hem – det är då man klämmer åt personen som vågade dra i nödbromsen. Förskolan på Lidingö som försattes i blockad för att chefen vägrade teckna kollektivavtal, minns ni den? Hur många minns att den ende i personalen som vågade prata med medierna om kravet på kollektivavtal, kocken, senare sades upp på grund av ”arbetsbrist”?

Medierna får den situation de förtjänar och ska inte gnälla över att vi får ”ett tystare Sverige” när de alldeles för begränsat rapporterar om hur dessa modiga människor tystas.  SvD har placerat nyheten långt in i papperstidningen på en annonsfylld sida 14. Om någon av konkurrenterna alls läser så långt kan man gissa att bedömningen kommer att göras att nyheten imorgon är gammal och på sin höjd värd en notis. Så fungerar nyhetsvärderingen.

KM

Uppdatering: Även Dagens nyheter skriver om fallet och ger det dessutom mer utrymme. Ingen av tidningarna anger källa och det är därför inte direkt uppenbart vems nyhet det varit från början, även om Länstidningen i Södertälje är en av flera möjliga gissningar. Mikael Trolin som sitter i landstinget för Folkpartiet citeras i DN:s artikel, och lyckas trots att han egentligen är på Peter Magnussons sida lägga en del av skulden på patienterna som fått sämre vård:

– Det handlar om kulturkrockar och konflikter mellan invandrargrupper och delar av personalen liksom kanske också språkförbistring.

Uppdatering 2 (19 oktober): DN rapporterar om hur undersköterskan Evira Nordlund uppmärksammade sin arbetgivare (Uppsala kommun!) på hur hennes svarta kollega diskriminerades på äldreboendet de jobbade på och hur hon fick sparken som tack men upprättelse i domstol.

Äldreboendet ska enligt E.N. har råkat ut för en aggressiv tant som inte ville ha ”negrer” i sitt rum och som jagade den i personalen som var svart med sin rollator. Av artikeln kan man utläsa att personalen försökt anpassa sig till läget men att de var tvungna att ta hjälp av kollegan en gång – vilket ledde till hotelser från tantens son.

Historien är hårresande och läses bäst i artikeln. Diskrimineringsbyrån i Uppsala beskriver hur kommunen uteblir från förhandlingar med vite som resultat – som betalas med skattepengar. Och när DN försöker fråga kommunen får de nonsenssvar.

Många bloggar om det, däribland journalisten Alexandra Pascalidou.

Det Medier och mångfald noterar både här och i fallet Peter Magnusson är att det är etniskt svenska samhällsmedborgare som ställt upp för sina kolleger och patienter som varit de utsatta. Hur många fler finns det därute som själva förblir diskriminerade i det tysta?

Det är inte ovanligt och även i viss mån förståeligt att gamla som kanske vuxit upp väldigt segregerat är rädda och aggressiva vid åsynen av människor som inte ser ut som dem som de alltid umgåtts med. Detta är ett reellt problem. Frågan är hur arbetsgivarna hanterar det.  I det här fallet tycks arbetsgivaren tro att ”lägga sig platt, som en matta” är det bästa sättet. Samt trakasserier av ens whistleblower.

Artikeln av DN är bra, men den följer av en dom, dvs historien är serverad på ett fat. Var är de breda granskningarna av den här konflikten som pågår på landets äldreboende i stor skala?