(4 uppdateringar sist)
Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.
När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.
Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.
Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.
Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.
Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:
Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:
I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.
Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?
Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?
Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?
Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.
Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.
Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.
Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”
En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):
I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.
Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?
Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?
Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.
Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.
Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…
Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.
Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.
Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.
/KM
Mkt bra analys, även om jag inte håller med i allt så har du täkt hela programmet och alla punkter.
Tacktack!
Pingback: Dokument innifrån – Slaget om muslimerna | Bahlool
Intressant kritik, även om jag knappast känner mig så entusiastisk som KM gör gällande.
Jag tycker dock att min sammanfattning av Rubars tes är korrekt. Och det är också en fråga värd att diskutera.
Kan muslimer organisera sig religiöst utan att det blir en fötryckande politisk rörelse? Enligt Rubars film verkar det inte så.
Man kan förstås tänka sig att AS Roald startar en modern muslimsk församling: men hur många skulle gå till den och hur skulle de tunga islamiska institutionerna se på den? Hur som helst är det hypotetiskt. Det händer ju inte.
KM vill att man ska sluta se på muslimer som en homogen grupp. Och det håller jag verkligen med om i nästan varje enskilt fall. Men när det gäller minsta gemensamma nämnaren (den religiösa tillhörigheten) är det ju en omöjlighet. Om man får tro Rubars tes är organiserad islamisk religionsutövning politik. Sammantaget måste man alltså kunna diskutera muslimer som kollektiv.
Vi försöker hålla den här bloggen fri från diskussioner om sakfrågan och enbart skjuta in oss på mediegranskning av sakfrågor men eftersom det gällde en analys av ditt blogginlägg är det inte mer än rimligt att du får bemöta det. ”Entusiastisk”-adjektivet kom från uttalandet att Rubars tes var mycket intressant.
Man får självklart diskutera muslimer hur man vill inom ramarna för den åsiktfrihet vi har i Sverige. Det vi diskuterar på bloggen är hur de som ägnar sig åt journalistisk utövning (och där inkluderas dokumentärer, nyheter och aktualiteter men däremot inte åsiktsjournalistik och en stor del bloggar) bevakar etnisk mångfaldsrelaterade frågor.
Jag hävdar att det är svårt att hitta särskilt många journalistiska sammanhang där begreppet ”muslimer” är relevant utan prefix, precis som begreppet ”invandrare” för övrigt. Bara man går in på ”den religiösa tillhörigheten” hamnar man redan i definitioner. Nyamko Sabuni har kallat sig för ”ateistisk muslim”. Eller är det bara de som har en aktiv tro som är muslimer? Eller de som har ett id-kort från något utländskt land där rutan ”muslim” är ikryssad? Eller de som firar Eid-el-fitr av rent kulturella skäl/traditon? Som väljer niqab?
Jag har svårt att hitta ett sammanhang där jag kan klumpa ihop Knutby-pastorn med Jonas Gardell per se bara för att de är kristna. Det finns väl flera muslimska organisationer som inte gjort sig kända för att förtrycka folk; Fredsagenterna, Svenska muslimer för fred och rättvisa, Studieförbundet Ibn Rushd och the Aga Khan foundation till exempel?
Vissa säger att ”muslim” bara innefattar dem som är bokstavstroende (ber fem ggr per dag, fastar etc) medan andra säger att det handlar om identitet eller om man är ”kulturell” muslim. Vem har tolkningsföreträdet och definitionsrätten till ordet ”muslim”? För journalister är det omöjligt att använda ordet och samtidigt utgå från att läsaren uppfattar budskapet som det är menat.
Frågan är vad du menar med en moderat muslimsk församling – en med en liberal imam? Reformistiska strömningar finns ju även bland muslimer. enligt exempelvis Muhammed Fazlhashemis ”Vems islam?”. Jag är tveksam till vad Rubar lyckades visa var en förtryckande muslimsk rörelse med sin film – möjligen en oproportionerligt inflytelserik rörelse sett till uppskattat antal medlemmar. Mission ägnar sig ju även pingströrelsen åt.
”Om man får tro Rubars tes är organiserad islamisk religionsutövning politik. Sammantaget måste man alltså kunna diskutera muslimer som kollektiv.”
Ska man se de högerkristna i USA, den svenska kristna broderskapsrörelsen och Ugandas kristna gerillarörelse som ett kollektiv också? Alla använder sig av kristendomen som politik.
Enligt Gudmundson tycks socialdemokrati vara lika med kristdemokri eftersom det finns folk som hänvisar till kristendomen som politiskt ideal i båda rörelserna.
Men visst kan vi använda samma typ av märkliga resonemang som Gudmundson:
”Kan man vara ledarskribent på SvD utan att vara en del av en fötryckande politisk rörelse? Enligt tidningen Ordfront verkar det inte så.”
Och nu har vi planterat ett litet frö av misstänksamhet mot Gudmundson. Aldrig påstått något själva, bara insinuerat lite i smyg för att själva inte kunna anklagas.
Evin Rubar hördes inte senast i ROKS dokumentären, utan i reportaget ”rör inte min sup” om svenskarnas alkoholvanor. Du vet att, när man startar ett inlägg med felaktig information så är människor inte lika villiga att lyssna till det som sägs därefter. Snälla tyck inte bara, kolla upp saker först. Vilket Evin Rubar uppenbarligen har gjort.
Tack
Intressant. Du är beredd att förkasta en hel argumentation baserat på vad du ser som ett faktafel, men du har rätt. Jag borde ha varit tydligare och skrivit ”jag hörde senast av Rubar”. Sup-dokumentären hade gått mig förbi.
Jag tycker för övrigt att Evin rubar gjort ett utmärkt program . Frågan om all islam är islamism är för långsökt. Ska man se saker så måste man se alla religioner som fanatiska eller som medel för att ändra hela samhället, eftersom skrifterna ofta är formulerade så att människor ska följa dem i ett dagligt liv. Men många människor vill hålla sin tro privat, både muslimer och kristna. Och de vill inte ha sin talan förd av vissa som anser sig ha tolkningsföreträde av koranen och den enda rätta tolkningen av islam. Tack Evin Rubar! Äntligen!
Fast då motsäger du ju dig själv, när du säger att dokumentären är utmärkt, eftersom det där med tolkningsföreträdet kommer först på slutet. Håller du i alls med om att det är medierna och politikerna som ger det tolkningsföreträdet åt en lobbyorganisation som borde ha granskats?
Enligt muslimerna själva är det ju så att säger att alla som kallar sig för muslimer, är muslimer, ingen kan gå och säga att de inte är muslimer. Skillnad görs dock över troende och inte troende, det finns vissa krav för att uppfylla de olika sekternas ”troendekrav”.
Vad gudmundson och andra vill är muslimer som följer deras värderingar, deras åsikter och deras uppfattning om vad som är moderat, liberal eller en ”god” muslim. Jag har själv kallats allt från moderat, till liberal till fanatisk muslim, fundementalist och islamist. Som om dessa saker utgör min tro eller min uppfattning om mig själv och islam.
Nu blir det väldigt meta här, men vilka syftar du på när du skriver ”enligt muslimerna själva”? Det finns garanterat människor som ser sig som muslimer som anser att bara de som är bokstavstroende ska kallas för muslimer. Redan där uppstår ju ett definitionsproblem för journalisten som använder ordet för att beskriva en bredare grupp människor.
Sorry du har rätt där men enligt hadither från Profeten som lyder: Om en muslim kallar en annan för ickemuslim, då är en av dem verkligen ickemuslim (alltså den som började anklagelsen)Så konsensus är just det här, sen skiljer sig ju de olika sekterna åt, men det framkommer ju inte i media. Tolkar man vissa koransuror så ser man att även judar och kristna kan ses som muslimer.
Jovisst, men då är du inne på tolkningar, och vems tolkning som gäller. Svaga hadither, starka hadither, sunni/sufi/salafist/shia -tolkningar av suror… Den som är mot ett exkluderande synsätt kommer att göra som du och lyfta fram den hadithen medan den som tycker annorlunda kommer att leta fram någon annan tolkning för att förkasta den. Och mitt i detta finns andra som tycker på ett tredje sätt. Min poäng är bara att journalister (och denna blogg är till för att diskutera journalistik) måste vara specifika, och komma fram till någon typ av koncensus för vilka som avses med vilka uttryck så att rapporteringen blir tydlig för läsaren.
Nu riskerar jag att trilla utanför ämnet, men låt mig! Jag tror att grundproblemet är att ”islamism” är en så sjukt vag term. Det gäller även i forskarvärlden, men ännu mer för journalister, och ärligt talat förstår jag deras förvirring. Termen borde kanske skrotas, men den grupp av fenomen som den refererar till är likväl verkliga och relevanta att prata om.
Egentligen handlar mycket om hur man definierar religion, vilket journalister måste ta ställning till. Här är forskarsynen och den religiösa självförståelsen ofta otroligt långt ifrån varann, vilket leder till problem att prata så att man förstår varann.
Det är ofta en skillnad mellan hur religiösa personer definierar sin religion och hur en icke-religiös forskare definierar religion enbart utifrån empirin, alltså vad man kan studera , dvs människor.
Enligt en sådan, empirisk/sociologisk religionssyn är en sekulär muslim som käkar gris då och då lika mycket muslim som en ortodox mufti, eftersom man från ett icke-värderande håll måste se alla tolkningar som likvärdiga. Religionen ligger helt i människors händer, i det att den definieras av vad människor gör av den, hur de tolkar den. Denna syn förutsätter att religion är en social konstruktion.
MEN, detta är sällan hur religiösa personer (i olika religioner) ser på religion. Om en transcendent (gudomlig) verklighet är en del av ens världsbild, och man tror att religionen är en sanning/lära given av Gud så blir det mycket naturligare att säga att det finns troende och icke-troende muslimer, sann och mindre sann islam. Det är inte alla som tänker så, men det är vanligt, även bland personer som inte är troende alls, att ha den synen på religion. Det behöver inte vara ett uttryck för intolerans, som Evin Rubar kanske vinklar det i intervjun med imamen från Stockholm, utan skillnad i världsuppfattning som kan vara rätt subtil.
När det gäller ”islamist”-rörelsen så betonar man särskilt starkt tawhid, islams enhet, och då blir ju kommunikationen ännu konstigare, när forskare betonar mångfalden inom islam och många muslimer och islamister betonar att det bara finns en.
Det finns också ett andra problem med islamistbegreppet och det är att det rymmer en hel mängd olika strömningar. Rubar är bra i att poängtera skillnaden mellan våldsam och icke-våldsam islamism, och att visa att det finns moderata islamister.Av lättja eller trångsynthet har islamiströrelser ofta klumpats ihop eftersom de tycker rätt lika på den punkten där västliga bedömare är intresserade – religion och politik som blandas, sharialagar och en viss kritik mot västlig civilisation. Det finns ”islamister” som grundar sig i en religiös världsbild och mer betonar väckelse , det finns de som använder islam som en enande faktor i kamp exempel mot en utomstående makt (ex Hamas) eller de som vill ha en politik ”grundad i” islam (tex AKP). Men här tycker jag inte riktigt man kan klandra Rubar, för forskningssamhället är minst lika förvirrat.
Det jag tycker var mest problematiskt är dels det ni tagit upp, och sen att man pratar om islamister som ett hot (vilket ju också kan diskuteras, med tanke på allas rätt till en åsikt), och sen visar bilder på muslimska saker i allmänhet, ex folk i sjal och moskéer. Då missar hon ju sin grundpoäng i skillnaden. Hon målar också upp det som en extrem/islamistisk tolkning att tex ha sjal, och missar då att det är en spridd åsikt bland icke-islamistiska muslimer. Det är kanske inte hennes mening, men eftersom islamist har så negativa konnotationer, så blir det fel.
Oj, vad jag pratar. Hoppas något av vikt kommer fram.
Jomenvisst har du bra poänger!
Funderar på om ”politisk islam” som man ser ibland är en bättre term.
Beskrivningen av AKP är en typisk sådan där medier inte alltid gör en åtskillnad. AKP har drivit fram förbättringar för kurder, styrt upp ekonomin och hade röstsiffror senast som man sällan överhuvudtaget ser i demokratiska val. Ibland får man känslan av att journalister då inte vill kalla AKP för islamister eftersom de är ”snälla” och väljer andra termer, så att ”islamist” enbart används om extrema, radikala och våldsamma rörelser. Mer relevant vore att beskriva AKP som ”islamdemokrater” i stil med ”kristdemokrater” eller som ”moderata islamister”.
Nyansering, nyansering, nyansering…
Ja, KM, det är nog en poäng om man just menar den politiska islamismen. Det är nog vettigare. Man pratar om politisk islam(ism) och väckelserörelse/missionerande/dawarörelsen som olika saker. Så kan man också prata om jihadgrupperna som några ytterligare olika saker. Jag får också ta tillbaka mitt ord moderat från förra kommentaren, det måste ju vara det sämsta ordet nånsin… Moderat av vadå? Vad är extremen?
Om man tar sjalexemplet, eller att man vill att religionen ska genomsyra hela ens liv, så kan man ju verkligen tycka det utan att vara politiskt intresserad. Den nyansen missar Rubar – hon likställer konservativ/ortoprax med islamist och ställer det mot sekularist litegrann. Men man kan ju verkligen tycka att islam är en sann väg som är på ett visst sätt och omfattar hela ens liv utan att nödväändigtvis vilja införa detta som politik för alla. Det här är väl det som närmast brukar kallas ”traditionell” islam.
Jag läser just nu en intressant bok från al-Ahram-centrum i Kairo som handlar om spektrat av islamiströrelser. Jag tror att muslimska forskare har bättre koll i just den här frågan än de flesta västerländska.
Bra analys av programmet.
Då jag länge funnits i utkanten av kvinnojoursrörelsen och även känner Ireen privat och har sedan -93 ständig kontakt med den jour i Umeå som intervjuades i programserien Könskriget, och arbetat med utsatta kvinnor och barn i sjutton år, så måste jag säga att Evin Rubar och Dokument Inifrån-redaktionen inte arbetar med ”sanningen” som mål. Snarare kör man en slags propagandistisk retorik och drar något märkliga slutsatser. Könskriget var enormt konstigt klippt och med tanke på att hon och en annan person studerat feminismen i sammanlagt 6 månader, enligt deras egen uppgift, 2 gånger 3 månader var, så fick de ett väldigt magert och tunt resultat. De hade också filmat så vanvettigt många timmar för dessa två timmar program att jag som gammal radioproducent förundras över hur man har råd på Svt att slösa denna enorma tid och de pengar det måste kosta för dylikt produktionssätt.
Det finns mycket man kan säga om detta, men jag gjorde själv en anmälan av programserien så jag satte mig noga in i allt för att skriva en vettig anmälan, så jag känner mig rätt en insatt i det hela, även om det var några år sedan nu.
Jag har inte sett denna dokumentär, jag missade den och nu idag då jag blev varse att det var en evinrubar-pryl så känns det som det kvittar att se den. Det finns andra informationskällor som förmodligen ger en vettigare bild av verkligheten än vad denna individ och Dokument inifrån verkligen kan.
Till att börja med påpekar vi att vi inte har någon aning om du är den du utger dig för att vara och att vi tolkar ditt inlägg som att du diskuterar Evin Rubars vinklingar i sin dokumentär Könrskriget, inget annat. Jag skulle nog säga att det är rätt anmärkningsvärt att företrädaren för Sveriges största organisation för tjej- och kvinnojourer säger att ”Män är djur”. (Det program som hon säger det i fälldes ju faktiskt inte av Granskningsnämnden men fick däremot Guldspaden).
Hon blev ju dessutom inte alls konstigt klippt som hon själv hävdade. Man kan absolut anse att ROKS tidning kan ha en redaktionell artikel om S.C.U.M manifesto utan att det behöver betyda att det står för organisationen men hon säger det klart och tydligt, i sitt sammanhang, att män är djur.
Pingback: Brister i kartläggning « Medier och mångfald
Pingback: En analys som är så bra… « Medier och mångfald
Som arbetande ”mångfaldskonsult” som jobbar med mångkulturell marknadsföring känner jag att några kommentarer behöver göras. Bra analys och och helt rätt på många punkter, framförallt där ni säger att källkritik inte verkar existera för många av påståendena som framförs för att hitta den mångkulturella kundgruppen (finns def inte 400 000 muslimer i Sverige). Tyvärr så cirkulerar många anekdoter och överdrifter för att rättfärdiga mångkulturell marknadsföring, i brist på statistiskt underlag. (Lagstiftningen gör det är svårare att samla in data om mångkulturella grupper men möjligheten finns likväl.) Fast ett skifte är på väg – för några år sedan såg man tunnelbanereklam från telefonibolagen om billiga samtal till USA, England, Tyskland osv. Numera är det priser till Mellanöstern, Latinamerika och Asien som visas istället. Kan det vara för att 1/3 av samtalen görs av inflyttade människor, månne? 4,5 miljarder dollar spenderades 2007 på annonsering riktad mot de 47 miljoner latinamerikaner som bor i USA. P&G, McDonald’s och Coca Cola hör till de största annonsörerna så bevisligen har deras marknadsavdelningar sett potentialen och får tillbaks på sin investering. I England diskuterar man inte längre ”om” man ska marknadsföra till minoritetsgrupper längre. Sverige känns ”efter” vad gäller vår syn på hur de nya samhällena ska se ut i takt med skiftande befolkning. Enligt min erfarenhet är det dessvärre en liten, högljudd klick som får för stort utrymme i media och som oftast inte representerar åsikterna i resten av den mångkulturella gruppen. Men som högljudd grupp ges de, som alltid, utrymme av konflikträdda politiker och löpsedelshungriga journalister som faller för anekdoter eller som inte har satt sig in i ämnet tillräckligt. Kulturella och religiösa skillnader existerar och då kommer man också att spela på detta i den framtida kommunikationen och mediahanteringen. Men man måste också ha kunskapen och kunna se igenom felaktiga påståenden och inte blint tro på lobbyorganisationer på endera sidan av diskussionen.
Du har en del poänger men jag är inte lika övertygad som du om ”särmarknadsföringens” förtjänster bortsett för vissa specifika produkter som mat, telefoni och resor. Åtminstone inte i Sverige där de etniska minoriteterna, med undantag för sverigefinnar, är för små för att man ska kunna nå en lönsam kritisk massa.
Dessutom identifierar sig nog fler i första hand som just ”mamma”, ”sjuksköterska” eller ”pensionär” än som ”muslim”, ”jugge” eller ”katolik”. Det betyder dock inte att man vill se reklam vars verklighetsbeskrivning effektivt exkluderar alla som inte ser ut att vara afroamerikaner eller Elsa Beskow-barn. Jag tror istället att många bolag missar kunder genom att ha en onödigt ”helvit” marknadsföring av typen Teliafamiljen. Swedbankfamiljerna lyckas troligen bättre med att nå hela befolkningen, vilket jag bland annat skrivit om här och här.
Titta på SVT:s dramaserier som en annan beskrivning av ett Sverige som inte längre finns. Svensson, Svensson ska utspela sig i Vivalla men när har vi någonsin sett en svensk-somalier i den serien, trots att det är en relevant grupp där? SVT:s Fagervik verkar lika etniskt rensat. Och när det dyker upp ”svartskallar” då kan man ge sig den på att de är kriminella eller förtryckta, inte Mammor, Sjuksköterskor eller Pensionärer…
KM, när det gäller delen om mångkulturell marknadsföring verkar du sakna kunskap. Du påstår att marknaden är för liten – procentuellt sätt är den precis lika stor som i t ex USA. När det gäller identifiering spekulerar du utan att presentera ngn kunskap. Du tror att man ”nog” identifierar sig som ”mamma” etc. Den etniska identifieringen är mycket viktigt hos de flesta människor; särskilt om man är en del av en minoritetsgrupp. Du bör läsa på mer om ämnet innan du ”spekulerar”. Ett tips är rapporten ”Den Mångkulturella Marknaden” av Timbro samt en del amerikansk litteratur, t ex ”Multicultural Marketing – Selling to the new America”.
Pär
Pär: Jag gissar på den mästrande och defensiva tonen i ditt mail att du är en av dessa som försöker försörja sig på mångkulturell marknadsföring. Jag förstår att det eftersom jag skriver under pseudonym blir lättare att underskatta mina fackkunskaper men sorry, jag vet vad jag pratar om och jag har dessutom fördjupat mig i ämnet i tidigare sammanhang. Blir jag mer specifik än så röjer jag däremot vem jag är så det tänker jag inte göra.
Dina personangrepp till trots ska jag bemöta den delen av ditt inlägg som består av argument.
Till att börja med: jag har läst, i detalj, den rapport från Timbro som du hänvisar till och som så ofta och med förtjusning citeras i sådana här sammanhang eftersom den är den enda av sitt slag. Utöver det faktum att den är skriven av en PR-byrå – Veritas – som försörjer sig just på att kränga ”spetskompetens” inom ”interkulturell kommunikation och marknadsföring” så kan man ju också konstatera att den inte säger så himla mycket:
Den del i rapporten som exempelvis säger att ”invandrarna” – denna fantastiskt disparata massa av 1.1 miljoner svenskar – har mindre köpkraft än svenskfödda, citeras exempelvis mycket mer sällan än slutsatsen om att köpkraften VÄXER (såklart eftersom invandrarna blir fler, men från klart lägre nivåer) eller det faktum att ”invandrarna” lägger en större ANDEL av sina inkomster på mat och kläder.
Det sistnämnda är också föga förvånande: det finns en viss mängd mat och kläder man måste köpa oavsett om man är fattig i ett rik, särskilt i ett land där det vintertid krävs en viss standard på kläder. Att den andelen bli högre för låginkomsttagare (och då pratar vi ändå relativt få procentenheters skillnad) är inte så konstigt.
Du har rätt i att den etniska identifieringen är viktig för etniska minoriteter vilket – om du går tillbaka och läser inlägget och tidigare inlägg här en gång till – du kommer att inse att jag inte motsäger. Men om vi ska prata ekonomisk lönsamhet för annat än vissa nischprodukter som ”etnisk” mat (Coop, Willys) eller skickade pengar (Money transfer, Western Union) så är det i massmarknadsföringen det främst går att tjäna pengar. Receptet är det precis samma som vi tjatar om här på bloggen när det gäller journalistik: inkludera HELA befolkningen i massmarknadsföringen/reklamen/medierapporteringen. AMF pension hajade grejen långt före alla andra, som nu faktiskt kommit in på banan.
Tidigare såg man exempelvis bara afrosvenskar i reklamen de få gånger skådespelarna/modellerna inte var vad som skulle identifieras som etniska svenskar. Fortfarande är det en klar överrepresentation i förhållande till afrosvenskarnas andel av de etniska minoriteterna men numera har bland andra ÖoB, Coop och Ibumetin även använt personer som kan identifieras som svensk-araber eller svenskturkar, och finlandssvenska (Stina Ekbladh) och svenska med finsk brytning (traditionellt lågstatus) hörs i reklam emellanåt utan att det är i ett sammanhang där man gör sig lustig över detta. (Jämför exempelvis med Svenska Spels rasistiska anden i flaskan, som kanske iofs var avsedd att avskräcka svensk-araber från spel och dobbel, där jag utan att ange källa här, fått uppfattningen att de är överrepresenterade).
När det gäller att man identifierar sig som ”mamma”, ”student” etc har jag en källa på även det, dessutom en som troligen jobbat med detta längre än du, i ett land där det är mer lönsamt. Men nu blir jag återigen lite väl specifik här.
Att den procentuella ”invandrarkvoten” må vara på USA:s nivå hjälper föga när man spjälkar upp den på undergrupper. Där kan en procentuellt liten grupp fortfarande vara ekonomiskt lönsam att rikta sig till specifikt. I Sverige pratar vi om tiotusental eller hundratusental. Du kan ta kunder på marginalen, vilket du gör genom smartare val av skådisar i massmarknadsföring men annars tror jag att man får överlåta den gruppriktade reklamen till myndigheter med ett informationsansvar och nischprodukter. Sist var det Gringo-spinoffen ”Zebra” som skulle ”gräva det svarta guldet”. Det har det talats om i 10-15 år nu, om hur ”muslimerna” skulle strömma till bankerna om de inte delade ut smutsiga spargrisar, medan de flesta ”muslimer” nog går dit där de får bäst bolåneränta eller lån överhuvudtaget.
Den enda riktigt stoa etniska gruppen du har i Sverige är sverigefinnarna, sedan är det jämnt skägg om du inte skapar grupper som ”svensk-jugoslaver”, ”svensk-araber”, ”Eid-el-fitr-firare” eller ”afrosvenskar”. Även där uppstår problem om du pratar om att marknadsföra dig specifikt mot gruppen och inte bara diversifierar etniciteten på skådespelarna i reklamen – är det nyanlända vi pratar om? Arbetskraftinvandrare? Religiösa? Akademiker? Språksvaga? Du kan inte få med alla och tilltalar du hela gruppen kommer ateisterna att bli irriterade över att du vill att de ska identifiera sig med en religiös, arbetskraftsinvandrarna gillar inte att tas för flyktingar, svenskfödda att behandlas som ”import”, etc etc.