När Thomas Mattsson tillträdde som chefredaktör för Expressen gjorde han en stor poäng av hur han minsann tar pressetiken på allvar. Många gillade det de läste på hans blogg, bland annat Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som såg till att bli rekryterad av Expressen.

Det märkliga är att förvånansvärt få i branschen, sitt yrke till trots, verkar haja att det är en sak att påstå att man gör något och en annan sak att faktiskt göra det.

Vi har tidigare skrivit om hur Expressen sålde ut Mehdi Ghezalis pappa som hade krävt pengar för en intervju och Mattsson bedyrade att Expressen minsann aldrig betalar. Lögn, enligt förstahandskällor till Medier och mångfald.

Nu är det dags igen. Branschens skvallertidning Resumé avslöjar att Camilla Henemark fick 200.000 kronor för sin kiss and tell om affären med kungen som nu även the Guardian ska visa intresse för. Och den här gången har Mattsson i alla fall skam i kroppen nog att inte ljuga. Han nöjer sig med ett ”inga kommentarer”. Det är lättare att ta skrupelbrist från människor som inte påstår sig ha några skrupler in the first place än från dem som låtsas vara finare än de är.

KM

Nåväl. I ljuset av detta är det glädjande att se att TT istället håller sig till traditionell journalistik som går ut på att granska vederhäftigheten i politikers utspel, precis som tidigare gjorts av andra medier med exempelvis Jan Björklunds påståenden om studier som visar på den svenska skolans uselhet eller Maria Borelius utsagor om att hon inte hade råd att betala vitt för hemhjälp.

TT:s Lars Pedersen punkterar Johnny Skalins – SD:s ekonomiskt politiske talesmans – hänvisande till att hans siffror kommer från Svenskt näringsliv och riksdagens utredningstjänst genom att helt enkelt fråga dem. Riksdagens utredningstjänst konstaterar till och med att den bara kan belägga en besparing av strypt invandring på 91 miljoner – dvs Johnny Skalin hävdar att siffran är 100 gånger högre. Ett minus dock för rubriken ”SD saknar stöd för invandrarkalkyl” när det är invandrINGskalkyl som åsyftas…

Klassisk journalistik som sagt. Varför har så många journalister glömt hur sådan går till?

KM

Nyligen gick det ut rikslarm och internationell efterlysning efter en man med irakisk bakgrund som försvann med sina barn under ett övervakat umgänge. Men uppmärksamheten kring detta fall ger en skev bild av den tragiska verkligheten bakom den här typen av brott. I omkring 90 procent av fallen­ då barn förs bort av den ena föräldern sker detta inom landets gränser.

Denna harang hade möjligen kunnat vara förklarlig om pappan i det aktuella fallet rövat bort barnen till Irak. Vilket han inte gjorde. Eller förresten, inte ens då. För i båda fallen blir den implicita innebörden av texten att ”det förstår man ju att pappor med irakiskt påbrå rövar bort sina barn till utlandet”. Trots att pappan ifråga till och med gjorde en poäng av att det handlade om fördomar och att han ville visa att han INTE tog barnen utomlands. Eller för den delen, att fler internationella fall handlar om att svenskar rövar sina barn till Sverige än härifrån.

Man blir bara så trött…

KM

Okej. Så personer som ser finska, polska eller tyska ut (invandringsländer på topp fem) ska inte gå ut efter mörkrets utbrott? Det är det Skånskans chefredaktör Jan A Johansson vill förmedla, åtminstone om man ska tro Medievärldens intervju med honom och hans motsvarighet på Sydsvenskan.

– Vi har haft långa diskussioner om det, många tyckte att det var fel eftersom en del av offren är födda i Sverige. Men vi tyckte att alternativen, mörkhyade, färgade eller svarta, var sämre.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström tycker inte att det är så himla svårt att hitta alternativ (men så är det ju också han som är chef på den ledande regionala tidningen och inte Jan A Johansson):

– Ordet invandrare används slarvigt av många tidningar, säger han.

…som hajat det vi tjatat om här på bloggen om och om och om igen. På Sydsvenskan skriver man ”personer med invandrarbakgrund”. Det skulle också gå att testa ”mörkhåriga” eller ”vissa etniska minoriteter”.

Uppenbarligen är även infödda svenskar invandrare i Skånskans värld. Kanske är det därför det var Skånskan som tecknade avtal med utmärkte Federico Rodriguez Moreno när han återuppväckte ”blattetidningen” Gringo i en bättre tappning för kort stund, men Sydsvenskan som såg till att ge honom chansen som riktig reporter.

/KM

När årets tema, Afrika, presenterades vid förra årets bokmässa skrev DN en okritisk hyllningsartikel medan SvD:s lysande reporter Tobias Brandel såg till att åtminstone leta upp en afrikansk författare och fråga denne som hans (kritiska) åsikt. Vi avhandlade problematiken i det här blogginlägget som är komplett med ett antal uppdateringar och länkar.

Till vår sorg ser vi nu att detta är nästan helt bortglömt och att kultursidorna återgått till sin vanliga okritiska återgivning av den info/pr som kulturaktörer förser dem med. På sistone har Tobias Brandels byline istället synts under politikartiklar. Kanske bidrar det.

Oavsett vilket så måste bokmässan jubla idag åt ett okritiskt uppslag i SvD kultur som bara gör en massa reklam för evenemanget. Helt gratis. (Texten finns inte på nätet i skrivande stund men vi länkar om det dyker upp). DN kultur är inte mycket bättre, men där avhandlas åtminstone kritiken, och under vinjetten ”kulturdebatt”, inte som skenbart neutral journalistik…

/KM

Vissa, som bloggen Vi i Sverige, gör detta genom att göra det som ytterst få etablerade politiker ägnat sig åt i den här valrörelsen, nämligen använda fakta-argument. (Oftast i alla fall).

Vi försöker göra det genom att granska granskarna – medierna – och hur alltför många av dem omedvetet och okritiskt hjälper till att upprätthålla bilden av etniska minoriteter som passiva offer i miljonprogramsområden och mantrat om att ”invandringen har misslyckats” trots att det är långt ifrån någon självklar sanning.

SVT:s Aktuellt ska vara ett aktualitetsprogram som fördjupar, som är fint och djupt och respekterat och välgjort. Trots detta klarar programmet inte att säga mycket nytt om Sverigedemokraterna, i likhet med många andra medier. Programmet gjorde ungefär samma sak i kväll som när alla togs på sängen av SD:s framgångar i valet 2006 – åkte och intervjuade Expo. Därefter fokuserades det på flyktinginvandring, för att hjälpa Jimmie Åkesson få upprepa sina budskap, möjligen genom att mildra tesen om invandrare som ett problem genom att förmedla att de är ”ett nödvändigt ont”.

En timme senare var Åkesson i Kvällsöppet:

”Den stora muslimska invandringen har lett till fler hatbrott, våld mot kvinnor och antisemitism” fick Jimmie Åkesson hävda oemotsagd utan att krävas på fakta.

”Man har ett helt annat debattklimat i Danmark” säger Jimmie Åkesson och ombeds halvhjärtat förklara vad han menar. Sedan hoppas det vidare mellan programledaren Jimmie Åkessons hjärtfrågor utan så mycket reflektion. Han kan hävda att ”Den misslyckade integrationen beror på att invandringen varit för stor” utan kritiska följdfrågor.

Ekdahl säger hjälpsamt att invandringen/segregationen är ett problem ”med  många förorter i storstäderna” utan att ens reflektera själv kring sitt påstående.

Vi har tjatat om bred bevakning på bloggen från och till i över ett år. (Även om det varit skralt med det under våren/sommaren).Vi gör det inte för att vi tycker det är gulligt med multikultibevakning eller för att vi vill bedriva propaganda, utan för att medierna osynliggör den stora massan i de etniska minoriteterna som är småbarnsföräldrar, skattebetalare, bilägare och som folk rent generellt är mest.

De etniska minoriteterna finns överallt i Sverige, men den världsbild som alltför ofta reproduceras i medierna är Sverigedemokraternas.

/KM

Är det möjligtvis så att vi ser en grundläggande förändring av vad som är en kommersiell modell? Kanske är den mest gångbara looken i dagens värld inte den blonda leende kvinnan i en röd klänning. När det inte enbart är vita kvinnor som står för konsumtionen är det en Halle Berry eller en Emanuela de Paula som kan sälja smink och kläder både till vita tjejer (för hon är inte så svart att hon stöter bort blondinerna) och mörkhyade kvinnor (för hon är en av dem). Det kan kännas nedslående att det fortfarande är ett västerländskt ideal som styr vilka modeller som har potential att nå ut brett, men om det är så att den vita blonda tjejen inte längre ses som en representant och ett ideal för alla kvinnor, utan istället upplevs som precis vad hon är – en etniskt vit kvinna– då har det inträffat en smärre revolution.

Det är helt klart ett steg framåt när en journalist ens inser att problemet existerar och dessutom upptäcker när ett trendbrott sker. Det hade dock varit intressant att läsa mer om dem som inte är svarta eller vita utan något annat – en relevant fråga i Sverige där inte afrosvenskar tillhör de större etniska minoriteterna. Har Cosmopolitan, Vecko-Revyn, Damernas värld och de andra fortfarande inte insett att en väsentlig andel av läsekretsen kanske vill se smink som klär den med mörkt hår?

/KM

Medier och mångfald lyssnar i skrivande stund på Ulf Elfvings parad med de så  fantastiskt etniskt svenska sommarpratarna som Sommarredaktionen enligt sin hemsida känner sig ruskigt nöjda.

Låt mig ta ner er på jorden: ni är dinosaurier.

Sverige är mångkulturellt. Massor med människor, även svensk-jugoslaver, svensk-araber och svensk-somalier som iaf vid en snabb anblick lyser med sin totala frånvaro, befinner sig på högt uppsatta poster i samhället, har spännande erfarenheter och är populära bland många svenskar.

Ta bara Maria Akraka: hur tänkte ni?! ”More colour in the media”, som ett gammalt integrationsprojekt inom public service hette? Vill ni ha en afrosvensk så finns det MÅNGA intressanta som faktiskt samtidigt är aktuella.

Ni känner bara inte till dem.

/KM

SVT SvD

Grundtesen i journalistik dock, är att man inte ska uppge etniskt ursprung om  det inte motiverat. Om det är något etniska minoriteter upplever i sin vardag i Sverige så är det den ständiga frågan ”Var kommer du ifrån”. Vid undvikande svar av exempelvis typen ”Jag är född i Sverige” följs den av den påstridiga följdfrågan ”men var kommer du ifrån EGENTLIGEN”. Detta handlar om inget annat än att frågeställaren (ofta ur majoritetsbefolkningen) upplever en chauvinistisk rätt att få sin nyfikenhet stillad oavsett om frågan är relevant eller inte. Tyvärr anser en del journalister sig också ha den rätten och låter detta skina igenom i sina texter. I sådana som den här i söndagens SvD.

Först ska det sägas att intentionen med texten är god. Det har varit påtagligt genom bevakningen av de senaste veckornas pedofiliskandal inom katolska kyrkan hur frånvarande de vanliga katolikerna har varit. Det finns för tusan nästan lika många katoliker (89.959) som muslimer (110.000) i Sverige. Massor med läsare, tittare och lyssnare berörs och har en åsikt och vill läsa mer än bara vad biskop Arborelius säger på presskonferens. Rent generellt tycker vi oss se hur den katolska krisen blottlägger journalisters generella okunskap om och nätverk på religionsområdet. Det är en kompetensbrist som är svår att hämta in helt plötsligt och utan förvarning när man försummat bevakningen i decennier.

Religion är en viktig sak för många svenskar. Dessa svenskar tillhör i viss utsträckning, men långt ifrån enbart, etniska minoriteter. Svenska Dagbladet tänker uppenbarligen rätt och försöker ta bevakningen vidare. Även om artikeln kunde ha kommit tidigare så har SvD i alla fall åkt till prästseminariet i Uppsala och valt att intervjua några präststudenter för att höra deras reaktioner på celibatet och på att pedofilstämplas.

Tyvärr måste läsaren leta efter kommentarerna bland alla påpekanden om etniciteten på varje person som hörs i artikeln. Oftast är det redigeraren som skriver bildtexten. Om det är så även i det här fallet tycks även denna ha uppfattat etnicitetsredovisandet som det centrala och dragit upp det i bildtexten. Den exotiserande tonen inför det underförstått bisarra i katolicismen sätts redan i inledningsstycket:

Även under normala förhållanden är det svårt för många i Sverige att förstå hur någon kan vilja bli katolsk präst och välja ett liv i celibat. I ett protestantiskt land dessutom. Det är för konstigt för att ta in.

Det kunde möjligen ses som ett stilgrepp om reportern inte sedan hela texten igenom ägnade sig åt att understryka det Annorlunda med dem som är katoliker.  Ingenstans i texten anförs varför de blivande prästernas etnicitet skulle ha betydelse. Alltså har det inte betydelse.

Tropikhatt. Och ett bevis på att bara för att en reporter har ett ”utländskt klingande namn” behöver det inte vara någon typ  av garanti för mångfaldsexpertis, som vi påpekat förut. Det blir pinsamt tydligt att SvD i den här artikeln rapporterar OM katolikerna, inte för dem. Bättre kan ni!

(Detta betyder för övrigt inte att DN ska skryta så mycket mer. Såvitt vi vet är tidningen den enda som lyckats med bedriften att intervjua en av de svenska offren. Denna fick ett (1!) pratminus i onsdagstidningen och en minimal enradig puff på ettan. Snacka om att göra sitt bästa för att baissa reportrarnas scoop…)

KM

Inlägget berörde dock även ämnet ”mångkulturell marknadsföring” och sedan dess har två olika personer, verksamma inom området, snubblat över inlägget och valt att kommentera. Denna blogg handlar ju om journalistik och inte reklam men eftersom det här med visuell kommunikation kan appliceras på båda så kommer vi ibland in på det här med marknadsföring också.

 Min analys, efter att ha fördjupat mig i ämnet, är att Sverige är för litet och har framförallt en för jämn spridning av sina etniska minoriteter för att det ska gå att tjäna några stora pengar på riktad marknadsföring till ”invandrarna”, annat än för vissa nischprodukter och vid enstaka tillfällen, såsom vissa konserter med internationella artister samt högtider som Eid el-fitr och Noruz som berör större grupper. Däremot tror jag att företagen helt i onödan förlorar pengar på marginalen genom att ha en etniskt exkluderande reklam som är ganska lätt att förändra. (Och som en bonus befolkningens uppfattning av hur Sverige egentligen ser ut).

 Kommentaren, från Pär Johansson, projektledare för mångkultursföretaget Grand River, kommer här:

 KM, när det gäller delen om mångkulturell marknadsföring verkar du sakna kunskap. Du påstår att marknaden är för liten – procentuellt sätt är den precis lika stor som i t ex USA. När det gäller identifiering spekulerar du utan att presentera ngn kunskap. Du tror att man ”nog” identifierar sig som ”mamma” etc. Den etniska identifieringen är mycket viktigt hos de flesta människor; särskilt om man är en del av en minoritetsgrupp. Du bör läsa på mer om ämnet innan du ”spekulerar”. Ett tips är rapporten ”Den Mångkulturella Marknaden” av Timbro samt en del amerikansk litteratur, t ex ”Multicultural Marketing – Selling to the new America”.

 Pär

Och här följer mitt svar, lätt redigerat:

Pär: Jag gissar av den mästrande och defensiva tonen i ditt mail att du är en av dessa som försöker försörja sig på mångkulturell marknadsföring. Jag förstår att det eftersom jag skriver under pseudonym blir lättare att underskatta mina fackkunskaper men sorry, jag vet vad jag pratar om och jag har dessutom fördjupat mig i ämnet i tidigare sammanhang. Blir jag mer specifik än så röjer jag däremot vem jag är så det tänker jag inte göra.

Dina personangrepp till trots ska jag bemöta den delen av ditt inlägg som består av argument.

Till att börja med: jag har läst, i detalj, den rapport från Timbro som du hänvisar till och som så ofta och med förtjusning citeras i sådana här sammanhang eftersom den är den enda av sitt slag. Utöver det faktum att den är skriven av en PR-byrå – Veritas – som försörjer sig just på att kränga ”spetskompetens” inom ”interkulturell kommunikation och marknadsföring” och därmed tjänar på att bilden av ett sådant behov sprids så kan man ju också konstatera att den inte säger så himla mycket, egentligen:

Den del i rapporten som exempelvis säger att ”invandrarna” – denna fantastiskt disparata massa av 1.1 miljoner svenskar – har mindre köpkraft än svenskfödda, citeras exempelvis mycket mer sällan än slutsatsen om att köpkraften VÄXER (såklart eftersom invandrarna blir fler, men från klart lägre nivåer) eller det faktum att ”invandrarna” lägger en större ANDEL av sina inkomster på mat och kläder.

Det sistnämnda är också föga förvånande: det finns en viss mängd mat och kläder man måste köpa oavsett om man är fattig eller rik, särskilt i ett land där det vintertid krävs en viss standard på kläder. Att den andelen bli högre för låginkomsttagare (och då pratar vi ändå relativt få procents skillnad) är inte så konstigt.

Du har rätt i att den etniska identifieringen är viktig för etniska minoriteter vilket – om du går tillbaka och läser inlägget och tidigare inlägg här en gång till – du kommer att inse att jag inte motsäger. Men om vi ska prata ekonomisk lönsamhet för annat än vissa nischprodukter som ”etnisk” mat (Coop, Willys) eller skickade pengar (Money transfer, Western Union) så är det i massmarknadsföringen det främst går att tjäna pengar. Receptet är det precis samma som vi tjatar om här på bloggen när det gäller journalistik: inkludera HELA befolkningen i massmarknadsföringen/reklamen/medierapporteringen. AMF pension hajade grejen långt före alla andra, som nu faktiskt kommit in på banan.

Tidigare såg man exempelvis bara afrosvenskar i reklamen de få gånger skådespelarna/modellerna inte var vad som skulle identifieras som etniska svenskar. Fortfarande är det en klar överrepresentation i förhållande till afrosvenskarnas andel av de etniska minoriteterna men numera har bland andra ÖoB, Coop och Ibumetin även använt personer som kan identifieras som svensk-araber eller svenskturkar, och finlandssvenska (Stina Ekbladh) och svenska med finsk brytning (traditionellt lågstatus) hörs i reklam emellanåt utan att det är i ett sammanhang där man gör sig lustig över detta. (Jämför exempelvis med Svenska Spels rasistiska anden i flaskan, som kanske iofs var avsedd att avskräcka svensk-araber från spel och dobbel, där jag utan att ange källa här, fått uppfattningen att de tillhör de överrepresenterade).

När det gäller att man identifierar sig som ”mamma”, ”student” etc har jag en källa på även det, dessutom en som troligen jobbat med detta lika länge som du, i ett land där det är mer lönsamt. Men nu blir jag återigen lite väl specifik här.

Att den procentuella ”invandrarkvoten” må vara på USA:s nivå hjälper föga när man spjälkar upp den på undergrupper. Där kan en procentuellt liten grupp fortfarande vara ekonomiskt lönsam att rikta sig till specifikt. I Sverige pratar vi om tiotusental eller enstaka fall hundratusental. När det gäller hundratusental handlar det om sverigefinnar, svensk-jugoslaver och svensk-irakier primärt, som inbördes skiljer sig åt. 

Du kan ta kunder på marginalen, vilket du gör genom smartare val av skådisar i massmarknadsföring men annars tror jag att man får överlåta den gruppriktade reklamen till myndigheter med ett informationsansvar och nischprodukter. Sist var det Gringo-spinoffen ”Zebra” som skulle ”gräva det svarta guldet”. Det har det talats om i 10-15 år nu, om hur ”muslimerna” skulle strömma till bankerna om de inte delade ut smutsiga spargrisar, medan de flesta ”muslimer” nog går dit där de får bäst bolåneränta eller lån överhuvudtaget.

Den enda riktigt stora etniska gruppen du har i Sverige är sverigefinnarna, sedan är det jämnt skägg om du inte skapar grupper som ”svensk-jugoslaver”, ”svensk-araber”, ”Eid-el-fitr-firare” eller ”afrosvenskar”. Även där uppstår problem om du pratar om att marknadsföra dig specifikt mot gruppen och inte bara diversifierar etniciteten på skådespelarna i reklamen – är det nyanlända vi pratar om? Arbetskraftinvandrare? Religiösa? Akademiker? Språksvaga? Du kan inte få med alla och tilltalar du hela gruppen kommer ateisterna att bli irriterade över att du vill att de ska identifiera sig med en religiös, arbetskraftsinvandrarna gillar inte att tas för flyktingar, svenskfödda att behandlas som ”import”, etc etc.

KM

Sent inatt kom beskedet att det serbiska parlamentet antagit en resolution där det fördömer massakern i Srebrenica även om det inte kallar det för folkmord.

När Biljana Plavsic släpptes i höstas skrev vi om hur vissa medier inte tycktes haja att detta har bäring på tio- eller till och med hundratusentals svenskar om man räknar alla exjugoslaver i Sverige; barn, makar och barnbarn till dessa.

Handen är given. Nu vill vi se hur medierna spelar den under onsdagen.

/KM

PS. En av kommentarerna på DN.se, från signaturen Henrik, är synnerligen intressant: ”Har alla kristna tagit avstånd från den här massakern? Jag menar UTTRYCKLIGEN. Om inte är ni TERRORISTER allihop!” DS.

Uppdatering: Det enkla svaret på frågan i rubriken är nej. En snabb sökning ger vid handen att bara TT kopplade ihop vad detta innebär för många läsare. DS

Så vad säger man? Det är bara att lyfta på hatten. Undertecknad har alltid påstått att om journalisterna bara orkade förflytta sig utanför innerstaden så skulle det gå att få en lite mer representativ bild av verklighetens folk även på dagstidningarnas nyhetssidor. Men DN visar tydligt att det är helt fel. Inte ens i Botkyrka, där hälften av invånarna har ”utländsk bakgrund” (SCB:s definition) och 35 procent är utrikes födda, har reportern lyckats hitta någon som tillhör den gruppen att intervjua. Det blir en Lindholm och en Fryxell framför blågula skåp istället.

Starkt jobbat.

/BF

Rinkeby har många svensksomalier, och familjen var med stor sannolikhet inte den enda i trapphuset med den härkomsten (även om vi självklart gissar här). Bara offren som tillhörde samma sällskap gav sig ut i den dödliga röken, inte andra svensksomaliska grannar. Alltså dog de inte för att de var svensksomalier utan för att just denna mamma greps av panik. Ändå gick fler medier i ”det är invandrarnas fel”-spåret när de försökte göra uppföljningar, istället för att som SvD granska vilka följder de ofta eftersatta husens dåliga underhåll i miljonprogramområden får för effekter.

Kalla Fakta har nu föredömligt gått vidare och visat att två barn troligen hade kunnat överleva om fastighetsägaren inte slarvat med underhållet.

Heder åt lite journalistik som låter svensksomalier komma till tals som samhällsmedborgare och människor, anhöriga. Om det blir en diskussion om detta kan vi konstatera att SvD nu vid minst tre tillfällen avslöjat mångfaldsrelaterade nyheter som sedan andra medier tagit vidare och förknippats med: den om Safia Benaouda och de andra svenskarna på Afrikas horn, den om mordet på ”Romario” samt denna om rökluckan i Rinkeby…

/KM

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

1. ”Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
2. ”Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
4. ”De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
5. ”De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

Om reportern hade hoppat upp ur sina invanda hjulspår hade hon sett att en annan ”minoritet” (kvinnorna är trots allt halva folket), de etniska, är väl representerad i vårens filmutbud om man bara ska gissa av namnen. (Och pga den resursbrist som ideella bloggare har, gör denna blogg just detta).

TT Spektras reporter hade dock kunnat ta 20-talet namn, kolla upp dem på högst ett par timmar, och sedan göra en artikel på att så många filmmakare i år är utlandsfödda eller barn till sådana, och vad, om något, detta innebär för svensk film. Men då måste man ju kunna tänka utanför sin egen verklighet, vilket vi påpekat tidigare i teatersammanhang.

Se själva:

”Beck – levande begravd”, premiär 23 juni. Regi: Harald Hamrell. Producenter: Tomas Michaelsson, Lars Blomgren. Manus: Rolf och Cecilia Börjlind. ”Blood calls you”, premiär 9 april. Regi: Linda Thorgren. Producent: Stina Gardell. Manus: Linda Thorgren. ”Bröderna Karlsson”, premiär 30 juli. Regi: Kjell Sundvall. Producenter: Lars Blomgren, Francy Suntinger. Manus: Ulf Kvensler. ”Eastern plays”, premiär 5 februari. Regi: Kamen Kalev. Producenter: Kamen Kalev, Fredrik Zander, Stefan Piryov. Manus: Kamen Kalev. ”Familia”, premiär våren 2010. Regi: Mikael Wiström, Alberto Herskovits. Producent: Mikael Wiström. Manus: Mikael Wiström, Alberto Herskovits. ”Farsan”, premiär 12 februari. Regi: Josef Fares. Producent: Anna Anthony. Manus: Josef Fares, Torkel Petersson. ”För kärleken”, premiär 9 juli. Regi: Othman Karim. Producenter: Malin Holmberg-Karim, Hans Lönnerheden. Manus: Othman Karim, Grace Maharaj-Eriksson. ”Klara”, premiär 26 mars. Regi: Alexander Moberg. Producent Thomas Samuelsson. Manus: Petra Norman. ”Kommissarie Späck”, premiär 2 april. Regi: Fredde Granberg. Producenter: Lukas Wojarski, Thomas Claesson, Peter Possne. Manus: Alex Kantsjö, Daniel Ottosson. ”Kärlekens krigare”, premiär 26 februari. Regi: Simon Staho. Producenter: Anne Katrine Andersen, Jonas Frederiksen. Manus: Simon Staho, Peter Asmussen. ”Miss Kicki”, premiär 5 februari. Regi: Håkon Liu. Producent: Lizette Jonjic. Manus: Alex Haridi. ”Sebbe”, premiär 12 mars. Regi: Babak Najafi. Producenter: Rebecka Lafrenz, Mimmi Spång. Manus: Babak Najafi. ”Snabba cash”, premiär 15 januari. Regi: Daniél Espinosa. Producent: Fredrik Wikström. Manus: Maria Karlsson. ”Änglavakt”, premiär 19 mars. Regi: Johan Brisinger. Producenter: Mikael Flodell, Peter Possne. Manus: Johan Brisinger.

/KM

Eftersom cockney-tjejen Eliza Doolittle i Alexandra Rapaports tappning - (är efternamnet en ordvits?) – får prata Rosengårdsslang i svensk översättning har SvD:s teaterskribent Lars Collin skrivit en intressant artikel kring detta. Det mest intressanta kommer i slutcitatet från en språkforskare som fördjupat sig just i förortsdialekterna kontra ”rikssvenskan”:

Vilket språk överlever om 50 år?

– Båda två, fast starkt förändrade. Mycket beror på sociala skiftningar. Om gruppen av förortsungdomar tar sig upp i samhället är det mycket, mycket troligt att en del språkliga markörer också sprider sig till resten av samhället. Så blev det till exempel i engelskan, där mycket av dagens högstatusuttryck ursprungligen kommer längst bort från lågstatusspråket cockney. Markörer som visar på framgång och rikedom kommer ingen att gömma undan, säger Ulla–Britt Kotsinas.

Vi har redan sett det hända i Sverige. Exempelvis italienare var det inte status att vara i Sverige på 50-talet, de ansågs ha ”en annan religion” och ”en annan kultur” som var ”främmande” och ”inte kombinerbar med den svenska”. (Känns vokabulären igen?) Idag är det sexigt att vara italiano och pizza har blivit husmanskost. Och svensk-italienarna är inte längre koncentrerade till Sveriges fattiga förorter, ungefär som att irländarna i USA numera finns överallt eftersom det handlar om klass och inte etnicitet och klass är något som går att förändra. Det är bara det att folk glömmer fort när platsen som veckans strykpojke övertas av nya grupper.

/KM

Ingressen:

Svenska [sic!] medborgaren Joy Rahman är frisläppt från fängelse i Bangladesh. Men han får inte lämna landet då han fortfarade är misstänkt för anstiftan till mord och flera andra brott.

/KM

För drygt ett år sedan visade SVT ett program som hette Halal-TV. Temat var ”muslim, så funkar det”. I ett försök att visaatt troende muslimer är skilda individervalde man ut tre beslöjade tjejer; en som skakar hand, är akademiker, sminkar sig och är liberal i sitt sätt att bära sjal, en som inte är akademiker, sminkar sig men är mer konservativ med sjalen och tar inte i hand samt slutligen en som klär sig i tunikan abaya, inte tar i hand och inte sminkar sig men å andra sidan har homosexuella vänner, tror på millimeterrättvisa i hemmet och har en akademisk examen. Alla tre var svensk-araber.

Programmet gjordes av redaktionen bakom Existens i Umeå som ville visa att det finns en spännvidd även bland, i brist på bättre uttryck ”konservativt praktiserande muslimer”.  Kärnan var att här finns tre troende muslimer som inte är förtryckta, bryter, är ”osvenska” eller dumma i huvudet.

Existens-redaktionen gick dock vilse i sin hemmablindhet och missade att den hoppat över flera steg i allmänbildningen i befolkningen. Detta antagligen för att redaktionen själv kan så mycket om religion  att insikten om att kvinnor med sjal inte är representativa för samtliga ”muslimer” är en självklarhet på redaktionen.

Istället för att förstå att detta handlade om ett relativt snävt spann av de hundratusentals människor som klumpas ihop i begreppet ”muslimer”, valde dock många i tyckarkollektivet att utse tjejerna till representanter för just detta, och vad än värre var, klistra på dem åsikter som de aldrig uttalat, vilket framgick tydligt om någon bemödat sig att se programmet.

En av dessa högljudda kritiker som oavsiktligt eller avsiktligt misstolkade programmet var branschorganet Journalistens chefredaktör Helena Giertta, en annan var Dilsa Demirbag-Steen som i SvD kallade tjejerna för stenkastande, nykteristiska homofober utan att ens ha sett programmet.

MoM (som sett det) kan slå fast att det ingenstans i programmet uttrycktes sådana åsikter. Det betyder i sin tur att Demirbag-Steen, som propagerar för att man inte ska döma hunden efter håren och stämpla alla med muslimska namn som otrevliga typer, klistrade på tjejerna åsikter enbart utifrån det faktum att de bar slöja – och satte verkighetsbeskrivningen för flera redaktionella journalister.

Efter denna långa bakgrund kan vi komma till saken. Det har nämligen i veckan som gått gjorts några försök att nyansera begreppet muslim. SvD gjorde för drygt en vecka sedan det Existens-redaktionen inte lyckades så väl med, nämligen lät tio svenskar som kallar sig för muslimer komma till tals i ett mindre snävt spektrum än Halal-tv:s. Till skillnad från Halal-tv hade SvD med både kvinnor och män, fler etniciteter än bara arabiska, muslimer med och utan sjal/skägg/attribut. En är även ateist.

Redaktionschef Martin Jönsson ser på sin blogg till att vederlägga det han vet är den troligaste invändningen: att det är exotiserande att särbehandla och göra en poäng av det självklara att muslimer är olika. Hans motivering är dock trovärdig, nämligen att vi tyvärr inte ännu nått dit där man förstår att ”muslim” egentligen säger nada om huruvida en person är militant, pacifist, ateist eller något annat.

Det ska först sägas att jobbet mycket bra och välbehövligt, för att undvika missförstånd. Eftersom SvD är minst dålig i mångfaldsklassen i medie-Sverige känns det lite orättvist att gnälla, men helt oproblematisk blir ändå inte publiceringen. Bättre än Halal-TV, ja, MEN:

Gör man ett sådant här jobb blir ofrånkomligen personerna utsedda till representanter, precis som de blev det i Halal-tv och i samtliga enkäter som publiceras - och knäcket är ju egentligen just detta: en intressant, snyggt paketerad, genomarbetad enkät. Enkäter har så gott som alltid en jämn fördelning av kvinnor, män och åldrar med ofta även en representerad pliktminoritet – som representerar ”invandraren”.

Journalister gör det jämnt. Den intervjuade familjen i samband med höstbudgeten får representera samtliga barnfamiljer. Minoriteten som intervjuas í egenskap av minoritetstillhörande ses obönhörligt som en representant för minoriteten samer/native amerikans/syrianer. Det är därför Sidney Poitier (USA:s förste riktigt store afroamerikanske filmstjärna) höll sig till hjälteroller, därför Barack Obama hyllades lite extra och det är därför Tiger Woods vänsterprassel ses som extra katastrofalt.

Instinktivt drar läsaren slutsatsen av artikeln att detta är ett hyfsat tvärsnitt av dem som kallar sig för muslimer. Det är det antagligen inte.  Minst tre av tio är från Irak. Bara en är shitisk - svensklibanes – och hans syn på islam stämmer troligen inte med majoriteten shiiter i Sverige. Nio av de tio är direkt troende, vilket gör den ensamma lesbiska ateistiska muslimen till undantaget som bekräftar regeln.

För SvD fanns två alternativ: Antingen trycka på att visa ett spektra av enbart troende muslimer (i vid mening förvisso men med skippad ateist) eller att vidga begreppet till att visa mer än en typ av icke-praktiserande muslim. Varför inte en svensk-iranier som tagit avstånd från religionen men ändå kan känna stolthet över sina islamiska rötter? Eller en ”muslim på pappret” som  firar ramadans id-el-fitr av tradition men inte är mer utövande än så?

Nu blir knäcket som att visa spektrat från Svenska kyrkan till Knutby, och slänga med en ensam ”kristen ateist” som alibi.

SvD har även idag, onsdag, fingret i luften i muslimska kretsar och plockar  upp kritiken från en i det troende lägret, den muslimska feministen Fazeela Selberg Zaib- Hon kritiserade för ett tag sedan på sin blogg sedvänjan att i Sverige förvisa kvinnor i moskén upp på läktaren. SvD har försökt att belysa de olika sidorna med en något försiktigt skriven artikel. Som alltid är kritik trovärdigast om den kommer ”inifrån”. Utan att vara praktiserande muslim själv kan man ju konstatera att det än så länge inte kommit fram något vettigt argument för varför kvinnorna ska vara bannlysta i bönesalen, och önska att SvD kanske kunde ha försökt komma lite längre i sin artikel.

Sällberg Zaib påpekar ju att det går att klyva bönerummet på mitten med män till vänster och kvinnor till höger eller vice versa. Så görs i konservativare judiska kretsar som vid klagomuren där könen skiljs åt av ett staket, eller i vissa ortodoxa kyrkor där könen sitter på var sin sida om altargången eller i värsta fall kvinnorna längst bak.

Det argument som de konservativa anför är ju att könen bör separeras så att man kan fokusera på Gud men med en klyvning av bönesalen faller ju det. Alltså måste (svep)skälet vara ett annat. Platsbrist? Krav från saudiska sponsorer? Prio män för att mosképlikt enbart är föreskrivet dem i koranen? Får vi läsa en fördjupande artikel om detta?

Nämnda Fazeela har för övrigt även bloggat om SvD:s ”tio muslimer”-jobb. Hon passar också på att gå i polemik med en färsk debattartikel av Dilsa Demirbag Steen i DN om just att dra alla muslimer över en kam. Kärnan är nog denna: riskerar direkt praktiserande/skäggodlande/beslöjade muslimer, hur fredliga och demokratiska de än är, att framhållas som det avvikande exemplet som ”normala” (dvs ateistiska religionsointresserade) muslimer speglar sig mot för att visa på sin egen harmlöshet och bli accepterade?

Eftersom denna blogg försöker låta bli att diskutera åsiktsmaterial låter vi läsare själva reflektera kring frågan, som är högst relevant eftersom den riskerar att smitta av sig på reporterns vinkel och val av intervjuobjekt i olika sammanhang om man inte är vaksam. (Varför t.ex enbart visa beslöjade kvinnor när det handlar om hedersmord men inte när man intervjuar en förälder som ska hämta på dagis?).

SvD uppmärksammade även på måndagen risken med att inte skilja extremisterna från de övriga. Det är just när Fredrik Reinfeldt eller Nalin Pekgul okritiskt tillåts påstå att det finns 400.000 muslimer i Sverige som vill äta halal-kött eller har Ramadan som årets viktigaste högtid, som SD får fritt utrymme, vilket SvD:s Göran Eriksson skriver i en analys. Däremot skulle Nalin Pekgul som citeras i tillhörande redaktionell artikel åter må bra av att utsättas för mer kritiska frågor.

Hennes påstående om att en del flyktingar är rädda för hot från religiösa extremister på grund av självupplevda erfarenheter är inte orimlig. Men att hänvisa till syra-attacker i Pakistan (som har en liten invandring till Sverige och där ännu färre av invandrarna torde ha en relation till syra-attacker) väcker frågan om hur lämplig Pekgul är som intervjuobjekt i denna fråga. Troligare är det väl, om påståendet stämmer, att det handlar om folk som upplevt al-Shabab i Somalia. Å andra sidan har rörelsen i fråga kopplat greppet på allvar först på senare år och konflikten i Rinkeby framställts rörande svensk-somaliska ungdomar som är uppvuxna här.

On a lighter note slutligen så avslöjar Sydsvenskan för oss svenska läsare att inte en enda danska bär burka, trots diverse utspel och utredning om burkaförbud. Detta har nu lett till häcklande av politikern Naser Khader som ursprungligen lade förslaget.

Dock bär några hundratal danskor niqab, och det är detta som illustrerar risken med journalistisk nonchalans. Även i Sverige ser man ibland journalister använda ordet burka om niqab. Man kan tycka att skillnaden mellan plaggen är liten – men den finns. Jordgubbar är inte smultron.

Även den ofta utmärkt träffsäkra satirbloggen Badlands hyena har kommenterat detta.

/KM

Det känns roligt att återvända från MoM:s juluppehåll med ett positivt exempel på journalistik. Vi har tidigare skrivit om hur DN.se:s utmärkte sportreporter Frederic Pavlidis plockat upp sportdramatik utanför mainstreamflödet och det är glädjande att se att det förra exemplet inte var en engångsföreteelse.

När många i sin fotbollsbevakning riktar blickarna mot Västafrika bjuder Pavlidis på intressant läsning genom att göra precis motsatsen. Artikeln ”Kan man inte spela fotboll i Östafrika?” undersöker varför Östafrika placerar sig så blygsamt i jämförelse med den övriga kontinenten på vad som för en oinsatt läsare som undertecknad i alla fall, framstår som ett välresearchat sätt.

Det finns säkert mer att säga om ämnet – som en del kommentatörer påpekar kunde det demokratiska underskottet på Afrikas horn ha undersökts mer än bara med anekdoten om Eritreas avhoppade landslagsspelare. Poängen är dock att här finns en seriös artikel som bjuder på läsning för etniska minoriteter.

Det är oklart om det finns en medveten tanke bakom eller Pavlidis bara är en allmänt duktig journalist med näsa för historier som lockar även icke-sportfånarna, men tematiskt är det helt rätt. När det gäller kontinenten Afrika har de stora etniska minoriteterna (i Sverige och därmed potentiellt läsarkåren) rötter antingen i Nordafrika eller Östafrika (Etiopien/Eritrea/Somalia).

Vissa brukar anföra att alla som klumpas in under begreppet ”invandrare” ratar DN och andra tidningar till förmån för internet och parabolkanaler från sin ursprungsländer. Dessa människor väljer troligen att tänka fördomsfullt för att det är bekvämare än att bredda sin journalistik.

Även OM (det finns vissa studier men frågan är om de mäter ”invandrares” eller miljonprogrambosattas) medievanor skulle skilja sig åt missar man med resonemanget den allt större del svenskar som må ha rötter i andra länder men är födda här. En ansenlig del kan inte föräldrarnas språk och antagligen än fler kan det muntligt men kan/orkar inte läsa det.

Det betyder på INGET vis att intresset för att läsa om dessa länder därför måste vara mindre! Hos vissa kan intresset vara litet, hos andra lika stort, hos ytterligare några ännu större, kanske särskilt sådana som har föräldrar som är restriktiva med info eller är negativt inställda till landet i fråga.

Säg att man har ett intresse för landet i Östafrika där man har sina rötter men inte kan sina föräldrars språk särskilt bra, kastar man sig då inte över det lilla som ändå skrivs i svenska medier, och inte minst om det handlar om något annat än Dawit Isaac eller kriget i Somalia? Något som har ett initierat perspektiv och låter människor komma till tals?

Vi skrev tidigare om hur SvD:s reporter Tobias Brandel spräckte vinkeln som Bokmässan i Göteborg ville sälja in till journalisterna om årets Afrikatema. Han gjorde det med ett väldigt enkelt grepp: hitta en ur den berörda gruppen istället för att bara låta folk utifrån prata om den. Det är aldrig någon garanti, men tar en reporter mer än sällan i rätt riktning.

En synpunkt dock på Pavlidis artikel där den norske fotbollsstöttaren Gunnar Norebö citeras och tycks blanda ihop Eritrea och Etiopien. Förhoppningsvis är det ett ursäktligt korrfel men det är olyckligt att det efter att artikeln legat ute i snart två dygn inte ännu korrigerats…

Oavsett om Eurosport valt att satsa stort på den pågående Afrikanska cupen i år för att många stora stjärnor är med, eller för att de förstått att det finns ett betydande intresse bland flera etniska minoriteter i Sverige, är det dock en annan rolig nyhet.

Framförallt tyder det på viss insikt att rekrytera sverigefinsk-egyptiske Rami Shaaban som expertkommentator. Utöver att killen faktiskt framstår som en analytisk och allmänbildad fotbollsspelare som kan göra det jobbet väl, så har man hajat att det på hemmaplan finns människor som följer och kan ligan. Valet av Shaaban, som spelat i egyptiska ligan, blir inte mindre korrekt av att Egypten två gånger i rad tagit hem cupen och i år åter är klara för slutspel, eller av att han är en förebild för en och annan unge med rötter i Finland, Nordafrika eller Fisksätra. Shaaban för till och med en blogg på Nyheter 24 som är mer välskriven än en ansenlig del ”professionella” bloggares i alla fall. Där hittar man bland annat följande, befogade, fråga:

Sedan har jag en fråga som jag slänger ut i luften utan prestige eller någonting. Varför måste vissa tidningar eller media alltid skriva typ: Som vi avslöjade först. Enda tidningen på plats. Som vi skrev om tidigare eller dyl?

Är det av självgodhet? Eller av rent skryt? Vore tacksam om någon kunde förklara det för mig.

Jadu Rami. Min teori är att tidningarna skriver så för att de vet att ingen annan tidning kommer att ge dem äran för deras hårda arbete när de återberättar nyheten. Detta eftersom det skulle stärka konkurrentens varumärke. Då ”måste” den tidningen som kom med scoopet påpeka det självt. Hur de vet detta? Eftersom de själva gör likadant när konkurrenten i sin tur har ett scoop. Tänk vilket medieklimat vi skulle ha om alla gjorde tvärtom…

/KM