Haiti-briljant av DN.se!

Det är välkänt inom ”katastrof-journalistiken” att redaktionernas reportrar och omvärldens intresse brukar uppehålla sig vid ett katastrofområde i sisådär två veckor på sin höjd. Folk skänker lite pengar, gråter en skvätt och återgår sedan till sina göromål.

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning

En längre uppdatering sist i inlägget om att Uppdrag granskning är inne på samma spår som MoM, och Expressens reaktion.

MoM har gått och hoppats att medierna ska kompensera för sina beslut att namnge de tre svenskarna i Pakistan genom en någorlunda balanserad bevakning av dem när de kommit hem.

SvD har väl lyckats hyfsat genom att uppmärksamma att Mehdi Ghezali fått en hård behandling under den tid han satt i pakistanskt häkte och genom att uppmärksamma Peter Althins kritik mot medierna.

Här istället ett exempel från Aftonbladet på tävlingen i att gräva fram dynga utan belägg.

Expressen kastar sten i glashus på ett område där tidningen borde tala med väldigt små bokstäver:

Expressen hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han kräver pengar för en exklusiv intervju med sin son. (Nyheter24:s rewrite här) Läsaren får intrycket av att det här skulle vara något extraordinärt och chefredaktör Thomas Mattsson gör en stor affär av att Expressen naturligtvis inte betalar för en story.

Problemet är att MoM starkt misstänker att Expressen gjort detta minst en gång tidigare, även om det var innan Mattsson – som gjort stor sak av att driva en pressetisk linje - blev chefredaktör.

Minns ni dykarna som försvann vid Bali för några år sedan? En grupp européer var ute och dök och en handfull, varav en svenska, drev iväg. De återfanns flera dagar senare på en öde ö där de fått hålla stånd mot giftiga komodovaraner, en ödlesort som kallas för de sista kvarlevande dinosaurierna.

Detta var förstås mumma för pressen men familjen krävde mycket höga summor för rätten till en intervju. Dagen efter var det ett enda medium som hade fått intervjua kvinnan – Expressen, som hade en 4-5 uppslag med henne och hennes anhöriga och den dramatiska historien.

Slump?

Minns ni flygkraschen i Spanien? Två svenskor ombord. En dog, den andra till sjukhus. Även där krävde familjen ersättning.

Detta läser man inte om i medierna, trots att det tycks ha blivit vardagsmat bland anhöriga som förstår att det här finns pengar och tjäna.

Varför väljer då Expressen att hänga ut just Mehdi Ghezali? MoM ser två alternativ:

1) Expressen förlorade budgivningen om storyn (då ser vi den snart i Aftonbladet). Då är det direkt osmakligt att inte ta upp även tidigare fall då tidningen utsatts för samma sak.

2) Att Thomas Mattsson faktiskt är en man med fler principer än sin föregångare. Dock hade det även då varit på sin plats att berätta att Mehdi Ghezalis pappas begäran på inget sätt är något unikt.

Oavsett vilket så undrar MoM när pajkastningen mot Pakistansvenskarna ska övergå i en seriös bevakning och eventuellt en självrannsakan och reflektion – företrädesvis på Publicistklubben. Ämnena för debatterna på den sistnämnda har om möjligt än mer eskalerat i någon form av självälskan och skulle behöva tillskott av en aktuell brännande pressetisk fråga.

För att läsa MoM:s tidigare inlägg om Mattsson, klicka på ”expressen”-taggen.

KM

Uppdatering: Medier och mångfald noterar till sin glädje att vi inte är ensamma om att efterlysa en diskussion om mediernas sätt att bevaka historien med pakistansvenskarna.

Uppdrag granskning har nu ett program om ämnet. Det visar sig att de varit pigga och följt Helena Benaouda när hon försökt få hem sin dotter. Igen. SvD:s rewrite hittar man här och DN:s här. Uppdrag gransknings sammanfattning av intervjun med Helena Benaouda finns här.

Uppdrag granskning gör också en utmärkt sammanfattning av allt som medierna påstått om de gripna i Pakistan. Den hittar man här. Jan Guillou försöker vara kritisk, dessvärre har han förlorat sin trovärdighet på området sedan han på Publicistklubben försvarade sin förlagskollega Liza Marklunds rasistiska skildring av araber i Gömda.

Intressantare är det att Aftonbladets Jan Helin faktiskt gör avbön för att ha kallat ungdomarna för terrorsvenskar på löpsedeln. Hans blogg där han tar upp namnpubliceringen och på så delvis duckar för övrig kritik, hittar man här på hans blogg.

UG påminner också om följande citat av Carl Bildt den 15 september, det som fick Mehdi Ghezalis försvarsadvokat Peter Althin att gå i taket:

”- Den förra regeringen gjorde ju enorma insatser för att han skulle bli fri. Jag ser väl inte riktigt det på horisonten för ögonblicket, sade Carl Bildt till SVT:s Rapport den 15 september.”

Blir det en uppföljning på det, nu när rapporter kommer om misshandel av de två fängslade svenskarna i pakistanskt förvar?

Det allra viktigaste: Amnesty har tappat medlemmar när de krävt att Pakistan ska följa folkrätten och låta ambassaden träffa svenskarna och  Säpo av alla anser att mediernas bevakning varit onyanserad och ibland direkt felaktig och riskerar att skapa terrorister som känner att medierna är emot dem. Jag skriver det igen:  Säpo ville ha en mer nyanserad mediebevakning!

Heder åt reportrarna Joachim Dyfvermark och Sven Bergman som tar sig tid att besvara läsarna frågor i en lång chatt. Med en ängels tålamod upprepar de gång efter annan att uppgiften om att svenskarna skulle ha haft stora mängder pengar med sig troligen är ett falsarium.

Guldstjärna till Uppdrag granskning!

För att läsa MoM:s samlade kommentarer till mediernas bevakning av fallet med svenskarna i Pakistan, klicka här eller välj ”Pakistansvenskarna” i högerkolumnen. Läs gärna även kommentarerna.

Uppdatering 2: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att han valde matchen Sverige-Albanien framför Uppdrag gransknings genomgång av pressetiken i hans tidning, trots att Sverige redan slagits ut i VM-kvalet. Okej. Men det går ju att se i efterhand på SVT Play? Nej han har heller ”inte hunnit” se programmet sedan dess och hänvisar istället till konkurrenten Jan Helin. (se ovan)

Okej det finns någon rättvisa i världen

Team Rigo gick vidare i Körslaget. Ibland är det skönt att spå fel. Problemet är att Andreas Lundstedt är den enda av bottenkandidaterna medan det varit jämnt bland de övriga. Det gäller för Rigo att satsa på ett mer helgjutet framträdande nästa vecka. Nästan alla konkurrenter hade höjt sig betydligt.

Uppdatering: Videon till team Rigos version av La bamba hittar man här. Man kan lägga till att helt rättvis var tävlingen såklart inte. Team Andreas hade faktiskt kvällens bästa bidrag, och i synnerhet kvällens bästa intro, men åkte ut ändå. Laget ägnade sig åt körsång med i alla fall tre stämmor. Team Ola hade fyra, men med en så tråkig scenshow att den knappast stack ut.

Kvällstidningarnas omröstningar är rätt bra som pointers, antagligen eftersom de som läser artiklarna även tittar på programmet. Inför det senaste avsnittet låg Andreas Lundstedt mycket lägre än de övriga. Om man tittar på både Expressens och Aftonbladets omröstningar ser det ut som att Ola och Rigo är de som hänger löst nästa vecka. Och som att det är en övervikt norrlänningar (anhängare av Roger Pontare och Lars-Kristerz-Stefan) som lägger lördagskvällarna på att titta på tv.

KM

Müller i medvind med minoriteter

Årets nobelpris i litteratur går till Hertha Müller. Många kommenterar redan hennes beskrivningar av kommunismen medan flera av hennes andra återkommande teman initialt tycks komma i skymundan trots att de har bäring på situationen för många svenskar.

Andra teman i Müllers litteratur:

• Beskrivningarna av hur det är att vara flykting
• Beskrivningarna av hur det är att vara en nationell- och gränsminoritet.

Frågan är om det når fram till elfenbenstornen, och om det där finns någon som är tillräckligt kunnig på migrant- och minoritetsfrågor för att förvalta temat väl.

Mångfald och medier undrar om något nyhetsmedium eller kulturprogram kommer att se parallellerna till Sverige och bjuda in några av de många invandrar- och minoritetsförfattare vi har i Sverige för att diskutera författarskap i exil/på flykt och hur man porträtterar exempelvis tornedalingarnas situation i den svenska litteraturen.

Kommer Müller att ses även som det mindre statusbetingade flykting och invandrare eller enbart som ”fin” antikommunistkämpe?

Theodor Kallifatides, Bengt Pohjanen, Fausta Marianovic, en sverigefinlandssvensk författare eller någon annan. Sveriges internationella författarförening har garanterat förslag så det räcker.

Några spontana tips på frågor för intervjuare, med ett potentiellt mångfaldsperspektiv:

1) Urholkar det litteraturprisets trovärdighet som världspris att det så ofta utdelas till europeer?

2) Går det att dra paralleller mellan rumänientyskarnas och exempelvis tornedalingarnas respektive samernas historia?

3) Har Peter Englund påverkats av sin yrkesroll som historiker i beslutet att premiera en författare som omformulerar historien?

4) Hur kommer det sig att minoritetsfrågor just nu har medvind i internationella sammanhang? (Och svenska).

KM

Uppdatering: Per Wästberg till SvD:

”En svit av självbiografiska essäer är Kungen bugar och dödar, om att vara ensam i exilen, ensam överallt utom i ”modersmålet som portabel hembygd”

Uppdatering 2: Englund medgav i tisdags i en intervju med nyhetsbyrån Associated Press, AP, att han tycker att Svenska akademien är för Europacentrerad, en fråga Per Wästberg duckar för i länken ovan.

Uppdatering 3: Dagens Nyheter har en föredömlig text där litteraturkännare i andra delar av världen (minus Afrika, Australien, arabvärlden) får kommentera Herta Müller. Flera har inte hört talas om henne. De har helt enkelt bett litteraturedaktörer vara förberedda inför utnämningen. Resurssmalt men läsvärt.

Uppdatering 4: SvD:s kulturchef kommenterar valet av Muller i papperstidningen med att det ytterligare befäster europadominansen och att det är dags för araber och asiater nu.

Uppdatering 5: Sveriges radios Afrikakorrespondent Margareta Svensson släpper fram röster som anser det obegripligt att nobelkommittén fortsätter att ignorera den nigerianske författaren Chinua Achebe. Hans banbrytande debutroman Things Fall Apart (Allt går sönder) har översatts till 50 språk sedan han publicerade den för 50 år sedan – och  ignorerats av nobelkommittén lika länge trots ständigt förhandstippande.

Achebe är nu 79 år och har i likhet med Doris Lessing klockan emot sig. Trots att hon ju blivit en del av litteraturhistoriens kanon väntade Svenska akademien ända tills hon blivit för gammal för att kunna flyga till Sverige och ta emot priset.

DN SvD Aftonbladet Expressen SVT SR

Kvällstidningars egen logik

Det borde man väl egentligen ha räknat ut, att Rinkebylaget i Körslaget skulle komma att stereotypiseras i kvällstidningarna…

Nöjeschefen på Aftonbladet: ”Okej grabbar, då behöver vi hitta en vinkel på Körslaget till morgondagens tidning, ni vet, typ ”Bråket ni inte såg i tv’”.

Hungrig kvällstidningsuppkomling: ”Jag har fått ett tips, de kastade sten mot TV4-teamet i Rinkeby”

NA:  ”Skitbra! Han Rigo var ju med i Latin Kings, de kör hiphop och Rinkeby är ghetto. Vi ställer dem mot Larz-Kristerz och dansband, det är det svenskaste man kan hitta!”

Resultatet i tidningen kan man se på Rigos blogg. Han har scannat in den övertydliga sidan här. Vill man läsa texten hittar man den på Aftonbladets hemsida, här, komplett med massor med väntade kommentarer från Sveriges intelligensreserv som såklart skyller alla sociala problem på invandrarna.

Marcoolio som var med i körslaget för två år sedan ställde upp med ett team Orminge, från en av Sveriges finnetätaste orter. Varför kallar ingen Orminge för invandrarförort?

Det hade varit intressant att läsa mer om stenkastningshistorien. Som det är nu verkar ju Aftonbladets reporter bara veta det denne citerar TV4 på. TV-bolaget (om de nu inte medvetet läckte historien för att skapa publicitet) klarade sig i alla fall undan de värsta fallgroparna i sin beskrivning av Rinkeby. En polisbil visas. Motiverat? Ja eftersom polisen nog är mer synlig där än i exempelvis Roger Pontares Lappland. Däremot tycks det vara ont om somalier och irakier som är de vanligaste grupperna i Rinkeby, i kören. Why?

Trots en lysande koreografi och sångare som faktiskt kan sjunga till skillnad från flera av konkurrenterna, hamnade Rigos lag inte bland de tre bästa lagen vilket inte bådar gott inför nästa vecka. Det är oklart hur demografin bland tittarna ser ut men med tanke på att Caroline af Ugglas, Roger Pontare och den där Lars-Kristerz-killen har flest röster i Expressens omröstning medan Andreas Lundstedt som kommer från den största staden (Uppsala) har minst kan man nog ana en förskjutning uppåt åldrarna och hillbilly-hållet.

Att det skulle vara den bästa kören som vinner tror väl ingen. Som storfavoriten Timo Räisänen gissade när han åkte ut i första programmet förra året: ”Det kanske beror på att jag inte är lika känd som de andra”.

Det talar mot team Rinkeby, men den uppenbart klockrena idén att välja Rigo talar för, han som enligt egen utsago är en av de första musikerna i sin generation att ”influeras av ett starkt visuellt tänkande”, som han formulerar det på sin hemsida. Att det laget hade vett att satsa på scenshow och bra koreografi räckte i sig för att knäcka flera konkurrenter. Att de flesta också kunde sjunga tycks ändå har svingat upp Rigo till plats fyra i Expressens omröstning, gjort hans klipp till det näst mest sedda på fyrans hemsida och gjort att de flesta hejaropen i TV4:s forum tycks vara till hans favör.

Det är inte över innan den feta damen sjunger…

MoM skulle gärna bädda in framträdandet men eftersom TV4 tycks vilja dra trafik till sin sida genom att det bara går att embedda klipp därifrån – i teorin. Det funkar nämligen inte, TV4 lär inte smälla upp en youtube-kanal utanför sajten och ingen har ännu varit vänlig nog att lägga upp det på youtube. Därför får vi nöja oss med en länk. Istället bjuder vi på några retroklipp från Infinite Mass-tiden:

Shes a freak:

Bullet:

The thief:

Enter the dragon (se Özz Nujen och Dregen skymta förbi)

Expressens bevakning bestod bara av en kommentar från Malin Roos, bland annat om att Rigos lag var bäst – förståeligt eftersom Körslaget är ett program som genererar få skandaler och mycket glädje, inte som dramatiska Idol eller spännande Melodifestivalen. Det är dock många som tittar och bryr sig.

Nöjeskrönikörerna sågade förra hösten TV:s program Stjärnor på is, trots att den hade stadiga tittarsiffror på en miljon. Skon klämde nog egentligen mer i skandalbristen och besvikelsen över att inte folk fick ihop det med varandra på samma sätt som i Let’s Dance.

För övrigt anser vi fortfarande att det är dags för TV4.se att sluta göra en Wanja Lundby-Wedin, och byta ut bilden på hemsidan som de säger är Rigo men föreställer hans pianist (och bror?) Tito, vilket vi tidigare skrivit om här.

Läs vad MoM tidigare skrivit om det och annat Rigo/Körslaget-relaterat genom att klicka på ”Körslaget Rinkeby style”-kategorin till höger.

KM

Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?

…eller rättare sagt, för att medierna ska ge den utrymme i sin nyhetsvärdering?

Uppdateringar sist i inlägget

Igår samlades tusentals fackliga, oppositionspolitiker och andra på Olympiastadion i Helsingfors för att kräva demokratiska val och ett slut på styret för dem som i julas grep makten i Finland efter en statskupp.

De hade trotsat regeringens förbud mot att träffas och idag kommer rapporterna om att när de samlats så öppnade säkerhetsstyrkorna eld och massakrerade minst 157 människor medan 1250 skadades.

Enligt läkare handlade det om en ren slakt.

Två tidigare premiärministrar som närvarade skadades och fördes bort till en militärbas.

Kvinnor kläddes av nakna, våldtogs och fick gevär uppkörda i underlivet.

Vittnen berättar att många misshandlades och fick ben brutna igår och hur de idag sett ungdomar bli beskjutna när de försökte fly. En föll.

Nej det här är såklart inte Finland utan Guinea. Därför puffas detta inte upp på de stora tidningarnas hemsidor, som prioriterar helikopterrån, Uffe Larsson och jäviga Pirate Bay-nämndemän. Och Anna Anka.

Är närhetsprincipen självskriven vid nyhetsvärdering? Varför brydde sig då svenskarna och därmed medierna som plockade upp deras intresse på 70-talet om allsköns konflikter i avlägsna oroshärdar? Och skapar medierna intresset hos allmänheten eller är det tvärtom? Faller inte en brutal massaker in under principen ”intressant, sant och relevant”?

Elin Jönsson prisades mycket för sin bok från Uzbekistan, ”Konsten att dölja en massaker”, om en historia där demonstranter också massakrerades. Men hur många brydde sig om massakern när uppgifterna först läckte ut, före eftertankens kranka blekhet?

Då ska vi inte ens ta in Rwanda i detta, då alla lade sommaren 1994 på att titta på fotbolls-VM istället för att följa rapporterna som faktiskt kom ut i realtid på nyhetsbyråerna om människor som hackades sönder med machetes. Det kanske är rätt lätt att dölja en massaker om omvärlden (och medierna) inte uppmärksammar den?

DN, SvD, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan

Uppdatering: Sveriges radio och Studio Ett är åtminstone med på banan! Lyssna på de skakande beskrivningarna här.

Uppdatering 2: SvD.se tycks ha vaknat till senare på kvällen och lagt upp (och puffat upp) denna skakande beskrivning - från Kapstaden – av Afrikakorren Ola Säll. Gissningsvis kommer den i onsdagens papperstidning.

DN.se har senare på kvällen lagt upp ett helt puffpaket och trots att det är TT-material och inte eget signalerar det ändå en viss prioritering. Texterna kan man läsa lite längre ner på den sidan och här, här och här. Varför ingen text från den sedvanligt utmärkta Afrikakorrespondenten Anna Koblanck?

Och här finns nu Ekots rapportering. Från Johannesburg.

I Rapport 19.30 valde man dock bara att lägga 20 sekunder av den 30 minuter långa sändningen på Guinea. De skymtade förbi efter viktigare nyheter om helikopterrån, 30 döda i Afghanistan, krav på fler soldater dit, krav på att ta hem Sveriges soldater samt militärövning i Vitryssland. Brist på rörliga bilder är ingen ursäkt. Det går att lösa med insittande gäster, kartor grafik och beskrivningar i värsta fall.

Expressen.se tycks däremot högaktningsfullt ignorera hela Guinea-historien altogether.

Uppdatering3 (ons 30/9): Samma junta som styr den massakrerande armén utlyser landssorg. Denna nyhet lägger svd.se inte in i sitt ”puffpaket” (det består bara av Ola Sälls artikel) men den går att hitta här. Inte heller DN.se har lagt upp nyheten.

Papperstidningarna prioriterar ännu lägre. Idag tycks vara en rätt medioker nyhetsdag men om man tittar på förstasidorna finns inte en puff i varken Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet. DN har låtit sin Afrikakorrespondent Anna Koblanck, möjligen Sveriges bästa, skriva en notis. SvD:s utrikesredaktion har mycket riktigt tagit den text Ola Säll skrev igår och lagt in den näst längst bak. Bara kritiken mot krigsbrotten under Gazakriget är lägre prioriterade i dagens tidning.

SvD: Ett uppslag på ”USA-Iran möts öga mot öga igen” och ”Ryssland öppnar för sanktioner mot Iran, sedan ”Dödsoffer i tsunami på Samoa” (långt färre än i Guinea) ssamt ”Vietnameser flyr tyfonen” (har de gjort i flera dagar om man ska vara journalist-cynisk och leta efter händelsenyheter).

DN ger en helsida åt ”Ljumma applåder för Brown”, sedan ”Vanhanens affärer utreds av polisen”, ”Förbud kantar 60-årsfirande i Kina”, en intervju med Shirin Ebadi utan nyhetskrok samt ”Westerwelle väntas bli utrikesminister”.

Uppdatering 4: DN.se håller i storyn på onsdagskvällen med de nya uppgifterna att Guinea vill ha en FN-utredning samtidigt som skadade systematiskt först iväg från sjukhusen. Övriga medier har släppt den tycks det som.

Uppdatering 5 (10 nov): al-Jazeera English gjorde det inslag som Rapport valde bort. Ni hittar det här.

KM

Gellert Tamas vet vad han gör

Uppdaterat längst ner med rapport som visar att apatin var äkta.

Ur dagens SvD:

I Lasermannen granskade Gellert Tamas hur ett samhälle skapar en främlingshatande mördare. I boken De apatiska berättar han om Sverige genom de apatiska flyktingbarnen; om familjerna, beslutsfattarna och politiken bakom Sveriges utvisningar 2003-2006 av svårt sjuka barn.

Medier och mångfald har inte ännu läst De apatiska men om boken är i närheten av att vara så genomarbetad som föregångaren så kommer även den att bli obligatorisk läsning.

Lasermannen – en berättelse om Sverige, som bland annat tog hem grävande journalisters pris Guldspaden 2003 och senare blev tv-serie med David Dencik, är högaktuell läsning även idag. Gellerts mycket gedigna research och litterära stil blottlade mekanismerna som samverkade i början av 1990-talet, och tjänar som en påminnelse om hur historien håller på att upprepa sig. Sverigedemokraterna är inte samma clowner som Ny demokrati men mekanismerna i samhället som gör deras framfart möjlig är de samma.

Uppdatering den 1 okt: Dagens nyheter uppmärksammar nu också boken De apatiska, med två radikalt disparata rescensioner. Dels den här av Maciej Zaremba, dels den här av ”Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling”-Hanne Kjöller. Uppfriskande att få läsa olika infallsvinklar! Eftersom MoM inte läst boken finns det här ingen bedömning av den utöver att en del av uppgifterna som tas upp redan verifierats av Kalla fakta eller om det var Uppdrag granskning i samarbete med Tamas för några år sedan.

Uppdatering 2 den 5 okt: Nu har även SvD rescenserat Tamas bok. Den ligger närmare Zarembas än Kjöllers, även om man håller med om att Tamas kanske grottar ner sig för mycket i en del personangrepp.

Uppdatering3 den 15 okt: Upsala nya tidning, UNT, har tagit del av en studie på de svårast skadade apatiska flyktingbarnen och slår fast att de inte var drogade. Nu vill vi se hur många medier som ger nyheten det utrymme den förtjänar.

DN har en egen skrivning. Vi i Sverige gör en sedvanligt bra sammanfattning med ett antal länkar till debattörer i Aftonbladet, respekterade läkare, som får byxorna neddragna av Gellert Tamas journalistiska fotarbete. SvD, som var tidningen som från början spred ut ryktena om att föräldrarna drogar sin barn, nöjer sig med en tt-text.

Sådana här dementier får sällan tillräckligt utrymme när fokus i medierna gått vidare till nästa fråga. Kvar hänger bara uppfattningen ”var det inte något med att de var drogade”…

Uppdatering 4 (den 17 okt): Vi har nu upptäckt att SvD:s redaktionschef Martin Jönsson på sin blogg ger Gellert Tamas rätt i kritiken av SvD:s påpekanden av att flyktingbarnen var drogade.

Mona Sahlin, själv medskyldig minister, medger nu i Ekots lördagsintervju att hon känner en stor skam över att regeringen fattade flera beslut enbart grundade på spekulationer.

Tamas bemöter här en del kritik. Och även det mediegranskande programmet Medierna i P1 ger cred. Mattan börjar dras undan under kritikerna.

Uppdatering 5 (4 nov 2009): Tamas punkterar angrepp efter angrepp. Nu dessutom från en åklagare som påstår sig vara felciterad trots att hon själv spelat in intervjun!

KM

TT gör det ännu en gång – men inte ”Vi i Sverige”

MoM måste för andra gången på kort hänvisa till väl underbyggda mediegranskande inlägg på bloggen ”Vi i Sverige”, som mycket initierat hänvisar till relevant statistik om invandring – den där som alldeles för få journalister tycks ha tillgång till.

Först om Ny teknik som skriver: ”Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Här är teknikstudenternas oväntade favoritpartier.” Som Vi i Sverige mycket korrekt påpekar i inlägget som följande citat är taget ur:

Av faktarutan framgår att Sverigedemokraterna kommer på sjunde plats med 5,8 procent. De två partier som ligger i topp är Moderaterna och Socialdemokraterna. Av Ny Tekniks tre favoritpartier är det bara Miljöpartiet som i verkligheten kvalar in bland de tre största.

…och så en av veckans mer positiva och viktiga nyheter, den att utanförskapet minskar. En studie från SCB:s visar att andelen bosatta i utanförskapsområden minskat från 15,1 procent till 14,1 procent.

TT har skrivit om det och texten har som vanligt publicerats runtom i Sveriges medier, bland annat DN, SvD, Sydsvenskan, SVT1, SVT2, SR, metro, UNT, HD, Aftonbladet, Corren,  GD, VK mfl

Vi i Sverige konstaterar dock att TT missat det verkliga scoopet och på något obegripligt vänster vinklar rapporten på att segregationen faktiskt ökar eftersom invandrarna i dessa områden blivit fler. Hur många av en etnisk grupp som bor i ett område är knappast det mest relevanta – utan om de lever i utanförskap (arbetslöshet, dåliga skolresultat etc). Titta på Chinatown i New York eller svenskkolonin på spanska solkusten. Där segregerar sig en hög koncentration av människor ur några få etniska minoriteter. Ett problem? Inte så länge folk har en försörjning.

TT:s skicklighet i att tolka statistik brister i det här fallet, uppenbarligen för att man ser invandrarna som problemet och inte det faktum huruvida de har jobb eller inte, dvs är ”integrerade”.

Vi i Sverige påpekar också att TT saknar insikt om att andelen invandrare ökat i de flesta av Sveriges bostadsområden, inte bara i de utsatta, och att det därför inte säger så mycket att de även gjort det i de invandrartäta områdena. Och om att det rapporten egentligen säger är att många fler av dem som bor i utanförskapsområden – och det är inte nödvändigtvis invandrare – fått jobb och om att mycket färre går på socialbidrag.

Integrationsminister Nyamko Sabuni ges åtminstone möjligheten att försöka påtala detta i artikeln.

Läs MoM:s tidigare kritik idag av TT här.

KM

Varför underskattar alla Sverigedemokraterna?

Uppdatering sist med länk till SVT:s Debatt som avhandlade ämnet i tisdags.

Mymlan, Sveriges guru inom ”Nya medier” (de är ju inte så nya längre), länkar sedan länge vidare till intressanta bloggar och inlägg. Ett av dessa kommer från Per Torberger som skriver på Same Same But Different om att Aftonbladets beslut att säga nej till Sverigedemokraternas annonser gynnar SD.

Medier och Mångfald har inte kommenterat detta. I ärlighetens namn främst av tidsbrist men även i tron att en sådan analys slår in öppna dörrar.

Men när även Mymlan säger att Per Torbergers resonemang har ”en del nya infallsvinklar” känner sig MoM manad att säga detta även här:  Ja, en sådan policy hjälper SD.

Varför? Självklart för att så mycket av SD:s retorik går ut på att betona utanförskapet. Nu kan Jimmie Åkesson plocka poäng på att säga att Aftonbladet dumförklarar sina läsare och fryser ut SD som säger hur det är.

I viss mån har har ”>partiet dessutom haft fog för sin tes om utfrysning, när andra partier har vägrat att ta debatten med dem på högre nivå. Mona Sahlin har försökt och det gick sådär, delvis för att hon i likhet med de flesta andra, såväl journalister som politiker som har åsikter om SD, var dåligt påläst.

Är det någon fråga som åtminstone SD:s ledande skikt kan, så är det ju för tusan invandringen! Den som inte tycker som SD när det gäller invandringen måste ju kunna frågan istället för att avfärda SD som tomtar och sedan torska i en debatt.

Partiets slogan, exempelvis, är genial för att nå ut till den grupp av väljare man riktar sig till: ”Vi säger det du tänker”.

Eftersom den hängt med länge är den antagligen ihopkokad av någon inom partiet med osedvanlig talang för copywriting eftersom SD fått ekonomiska muskler på allvar i form av partistöd (bidrag!) först sedan framgångarna i kommunvalet 2006.

Reklamen är för övrigt inte ett spår som det skrivits särskilt mycket om: vilken reklambyrå är det som utformar den här reklamen som Aftonbladet redan i förväg säger att tidningen inte ska ta in? Och vågar denna reklambyrå ta risken för badwill som kan smitta av sig på andra kunder när det kommer ut vilken klient som reklambyrån arbetar för?

Nu dämpas dock effekten av att AB tycks stå rätt ensamma, trots att de andra medierna säkert är medvetna om vilken svår sits de hamnar i när de måste bedöma varje annons för sig och motivera om den utgör hets mot folkgrupp eller inte.

För tidningar gäller det att bevaka SD som man bevakar alla andra partier: påläst och kritiskt. Det är något som Expressens chefredaktör Tomas Mattsson tog upp i sin blogg när han motiverade varför Expressen tillåter samtliga annonser som inte är kränkande eller bryter mot lagen, oavsett vilket parti de kommer från.

Ett exempel på försök till granskande journalistik där alla behandlas likadant är Expressens grillning av Jimmie Åkesson i ”Stora partiledarutfråningen”, där han börjar glida på vissa frågor som inte rör invandringen. Om man tittar på opinionsundersökningar om vilka frågor som berör svenskar skulle många bli förvånade över hur pass långt ner invandringen prioriteras. Då gäller det ju att upplysa eventuella SD-väljare om var SD egentligen står i dessa högre prioriterade frågor. Det är såklart inte helt lätt eftersom partiet inte testats i hur trogna det är sitt partiprogram.

Ett annat bra exempel är SvD-kolumnisten Lars Berge som med argument och fakta effektivt pulveriserar Jimmie Åkessons påstående om att ”kulturella skillnader i konflikthantering” ligger bakom oroligheter i miljonprogramsområden.

Ett mindre lyckat exempel på att granska SD på samma sätt som andra partier är Sveriges Radios Kalibers wallraff-reportage där tre reportrar fick gå med i partiet (för övrigt identiskt med ett knäck som SvD gjort ett år tidigare). Resultatet blev rasistiska skämt och en uppmärksammad nidvisa om Olof Palme.

SVT:s Debatt lät Kaliber-redaktionen debattera mot SD med det sorgliga resultatet att dessa ”pålästa” journalister förlorade debatten. För vilka slutsatser kan man dra av denna punktmarkering av SD när de inte granskas på samma sätt som andra?

Hur är det med rasismen i andra partier om de skulle utsättas för motsvarande granskning som Kaliber utsatte SD för? En rimlig gissning är att SD drar till sig fler rasistiska element men Janne Josefssons valstugereportage från 2002 visade att sådana finns även inom etablerade partier och nu blir resultatet bara gissningar.

Bästa punschline i programmet Debatt? Jimmie Åkessons svar på kritiken om nidvisan han sjungit om mordet på Olof Palme: ”Jag lärde mig den i MUF”.

Uppdaterat: SVT:s Debatt diskuterade ämnet i senaste programmet. Ungefär samma sades där som här – och Jimmie Åkesson kunde gå hem mycket nöjd även denna dag.

Där sades en hel del som dessa naiva sd-kritiker aldrig lyfter fram i sin argumentation som består av Mona Sahlins ”Zlatan är bra” eller den SSU försökte med i Debatt:  ”vi vill överräcka en film om Hitler till dig Jimmie Åkesson”.

Nej det man aldrig hör var det forskaren Anders Hellström från Malmö högskola försökte ta upp - att Sverige i internationella jämförelser faktiskt är bäst på integration.

KM

”Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling”

Det är chockerande vad man numera tycks få påstå på ledarplats i Sveriges största morgontidning utan att alls behöva backa upp med fakta och argument. Såhär skriver DN:s ledarskribent Hanne Kjöller idag i en text där det märks att redigeraren egentligen hade velat sätta rubriken ”Låt den rätte komma in”:

En anledning till att invandring är en icke-fråga i Kanada kan vara att invandrarna bidrar till landets utveckling.

Denna formulering går inte att tolka på något annat sätt än att invandrarna i Sverige enligt Hanne Kjöller inte bidrar till landets utveckling.

Självklart får man påstå vad man vill i medier – om man backar upp det med fakta. Det gör inte Kjöller, som alltså bara lutar sig på sina egna fördomar. Är hon representativ för journalistkåren? Är det så här den ser på invandrarna egentligen?

Hur är reaktionerna från andra medier då? Är det någon bemöter eller kritiserar detta extremt generaliserande och kränkande påstående genom argument? Kanske konkurrenten SvD? Nope. SvD:s ledarblogg har idag varit flitig med inlägg om Dawit Isaak, Mona Sahlin, Scoutrörelsen, polishelikoptrar, Maria Abrahamsson, Hitler och Göran Hägglund.

En googling ger nada. Med två undantag:

Centerpartiets integrationsnätverk tar ställning mot Hanne Kjöllers inlägg men utan att ge några argument. Sådana har däremot bloggen Vi i Sverige, som påpekar att en trolig förklaring till att invandringen är en icke-fråga i Kanada är att landet (frånsett en handfull marginaliserade indianer) består av invandrare och ättlingar till dessa!

På Vi i Sverige hittar man också ett och annat motargument bland kommentarerna, som Hanne Kjöller kunde ha använt för att backa upp sitt påstående. Det mest ironiska med hennes inlägg är att hon påstår sig argumentera för ökad invandring, för att späda ut de hopplösa flyktingarna som inte bidrar till Sveriges utveckling.

Lars Persson som frontar Vi i Sveriges redaktion skriver också ett mycket tänkvärt debattinlägg på Aftonbladets ledarsida om det faktum att de flesta invandrare inte bor i Herrgården utan är vanliga människor som går till jobbet varje morgon, vilket man knappast tror om man ser till svensk medierapportering…

KM

Göm inte de mäktiga svartskallarna!

Svenska Dagbladet brukar vara bäst i klassen när det gäller att ha med en obligatorisk etnisk minoritet när det vankas enkät med mannen på gatan och det är förstås utmärkt, eftersom mannen på gatan i Sverige ser ut på olika sätt.

Men varför lyfter man inte fram dem som faktiskt finns på maktpositioner också? I det här fallet behövs inget letande, ingen krystad anledning för att skriva om en person med utländsk bakgrund bara för att få in lite färg när man inte lyckas integrera den naturligt.

Apropå den pågående konflikten Israel-Sverige-Aftonbladet har SvD gjort en rundringning till sex kulturchefer för att höra om de hade publicerat den aktuella artikeln i fråga. Det är inte så överraskande att de tar tillfället i akt att såga konkurrenten. Mer överraskande är att SvD väljer att illustrera artikeln med bilder av 4 av 6 av de intervjuade i texten och att Sydsvenskans kulturchef Rakel Shukri inte är en av dem. Hon förekommer dessutom fritt hängande i texten och presenteras inte, till skillnad från sina kollegor.  Det har rättats till på nätet.

Noteras kan för övrigt, apropå Aftonbladet-bråket, hur konsensus råder den här gången om att yttrandefriheten inte ska missbrukas. Så lät det inte när Jyllands-Posten utlyste en tävling i att rita av Muhammed med det enda målet att kränka något värdefullt för en redan utsatt grupp i Danmark.

Muhammed porträtterades under karikatyrkrisen med en bomb i turbanen. Är inte det precis samma typ av nidbild som den om judar som slaktar kristna barn? Varför ville så många svenska publicister då plötsligt sympatipublicera? Det är ju knappast någon som kommit med sådana förslag med Aftonbladets artikel…

KM

Dagens mest spännande nyhet

MoM ska främst kommentera publicistiskt material men idag görs ett undantag, sedan den kompletta listan presenterats med deltagarna i Körslaget. Aftonbladets nöjesredaktion har såklart den piggaste vinkeln genom att fokusera på Rigo och af Ugglas. Dels deltog de i årets Melodifestival med samma typ av retrolåtar, dels ställdes de mot varandra i andra chansen, dels släpper de en singel ihop i dagarna, med retrostuk så klart.

Till skillnad från SVT gör TV4 ingen poäng av den etniska mångfalden i sina program, trots att den ofta är mycket bredare och kommer naturligare än hos public service.

Några färska exempel från TV4 är Let’s Dance, Talang, Idol, dramaserien Oskyldigt dömd, Robinson - vars deltagarlista verkligen såg ut som ett tvärsnitt av svenska folket - och inte minst Körslaget.

Förra året fick svensk-finsk-indiske Timo Räisänen och svensk-amerikanska LaGaylia Frazer – utöver körmedlemmarna så klart – påminna tittarna om att en väsentlig del av befolkningen inte har blonda flätor och ett efternamn som slutar på -son. Och landets sverigefinnar och afrosvenskar fick kandidater att heja på eller åtminstone identifiera sig med.

Visst, etnicitet behöver självklart inte vara det enda identifikationskriteriet. En person med arabiska rötter behöver heller inte heja på en latinamerikan på grund av sina gener. Men i ett Sverige där alla, och kanske särskilt många journalister, delar in medborgarna i svenskar och invandrare oavsett var de är födda, så kommer det nog ändå finnas en del därute som håller på Rigos lag. Sedan är det en annan fråga om de tittar på programmet och röstar. De gjorde det inte tillräckligt mycket i Melodifestivalen i alla fall.

I år blir det nämligen svensk-brittiska Amy Diamond och svensk-chilenska Rodrigo ”Rigo”/”Rodde” Pencheff som står för den etniska mångfalden. Rigo ska delta med ett lag från Rinkeby, vilket kan bli såväl det mest spännande som det mest pinsamma, polariserande och klyschiga som sänds i rutan i år, beroende på hur TV4 väljer att vinkla inslagen. Detsamma gäller för övrigt kvällstidningarnas bevakning.

Latin Kings spelade själva mycket på imagen med ”invandrarförorten”. (Må detta vara det enda gång nånsin som denna blogg använder det ordet).  Det blir intressant att se om Rigo själv faller i gamla ljudspår

…eller om han istället håller fast vid den mer reggaeton/latin/ska-influerade musik han experimenterat med på sista tiden, till exempel i årets Melodifestival med denna:

Han kan också tänkas kombinera allt i ett, som i denna video som visar vad Sverige, bikinibrudar, Zlatan, Dogge och Reggaeton har gemensamt. (Tack och lov för att temat för denna blogg inte är sexism).

Rinkeby har sedan 90-talet varit en symbol för det mångkulturella och segregerade miljonprogramområdet. Efter alla pengar som pumpats in där är nog frågan om det inte finns andra förorter som numera bättre kvalar in på fattiglistan. Rinkeby har dessutom bytt karaktär i viss mån och gått från ett område med en någorlunda jämn blandning av olika etniska grupper under Latin kings-tiden till att få en större dominans av svensk-somalier och en del svensk-irakier. Det kommer att bli intressant att se om Körslaget får sin första körsångerska som bär slöja.

TV4:s motiv är säkert totalt oädla och krasst ekonomiska – man hajar att en bredd på programdeltagarna leder till en bredd hos publiken = klirr i kassan för reklamintäkterna. Men skälet spelar egentligen ingen roll. När glittret från proffsproduktionerna omsluter tävlingsdeltagare som just dessa, oavsett deras etniska tillhörighet, blir Sverige lite mer integrerat.

KM

I nöden prövas vännen

TT rapporterar om minst fem döda i en lägenhetsbrand i Rinkeby. Även om enstaka dödsfall inte är ovanliga, ofta till följd av sängrökning, kan man cyniskt konstatera att detta antagligen är tillräckligt många för att medierna ska nappa, särskilt en nyhetstorr julisöndag.

Situationen är tragisk. Enligt de första rapporterna från boende tog det lång tid för brandkåren att komma till platsen. Det finns en vanlig bild av att polis och brandkår är slöare när det gäller utryckningar till miljonprogramområden.

Antagligen har få eller inga journalister granskat om det stämmer, eftersom de inte stött på att det skulle kunna vara ett problem.

Inte helt sällan försvinner exotiserandet och ovanor hos journalister att behandla etniska minoriteter och människor i tredje världen som främmande varelser när de råkat ut för något allmänmänskligt som att förlora en närstående. De tydligaste exemplen på detta kan vara bevakningen av Göteborgsbranden på Hisingen där fokus i intervjuerna med drabbade låg på att de var föräldrar som mist sina tonåringar som skulle på disco, inte på att de hade rötter i utlandet.

Samma sak kunde man se i bevakningen från tsunamin. Thailändarna fick kliva ur klichébilden av prostituerade och uppassare och istället få kött och blod som lärare, föräldrar och restaurangägare – antagligen för att deras upplevelser delades av svenskar.

Låt oss hoppas att bevakningen av den här tragiska olyckan blir likadan som om den inträffat i en villa i Danderyd några kilometer bort.

KM