Sedvanligt patetiskt av SR Sommar

(Utförligare inlägg med blott några förslag på namn som Sommarredaktionen uppenbarligen struntar i kommer ikväll)

Medier och mångfald lyssnar i skrivande stund på Ulf Elfvings parad med de så  fantastiskt etniskt svenska sommarpratarna som Sommarredaktionen enligt sin hemsida känner sig ruskigt nöjda.

Låt mig ta ner er på jorden: ni är dinosaurier.

Sverige är mångkulturellt. Massor med människor, även svensk-jugoslaver, svensk-araber och svensk-somalier som iaf vid en snabb anblick lyser med sin totala frånvaro, befinner sig på högt uppsatta poster i samhället, har spännande erfarenheter och är populära bland många svenskar.

Ta bara Maria Akraka: hur tänkte ni?! ”More colour in the media”, som ett gammalt integrationsprojekt inom public service hette? Vill ni ha en afrosvensk så finns det MÅNGA intressanta som faktiskt samtidigt är aktuella.

Ni känner bara inte till dem.

/KM

SVT SvD

Lärorikt om SD kontra NyD och dansk folkeparti

Studio Etts Henrik Dammberg har gjort ett upplysande och sakligt reportage där man går igenom några likheter och skillnader mellan SD, NyD och Dansk folkeparti. Tidigare partiledaren Ian Wachtmeister säger bland annat att han ser paralleller. Lyssna här.

KM

Jo fast du missade den mest uppenbara bristen, Niklas

DN:s Niclas Wahllöf kritiserar SVT:s spinoff på SR:s sommarprat. Han tycker att det är tråkigt att höra Kattis Ahlström, Alex Schulman, Lena Endre, Kjell Sundvall och Nisse Simonsson prata okritiskt om sig själva.

Vi undrar mer varför alla är etniska svenskar? Jomenförstås: för att SR är dåliga på det när de bjuder in gäster för att sommarprata i radion till att börja med! Det finns en miljon därute. Något tiotal borde man kunna skramla ihop varje sommar.

/KM

Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor?

(3 uppdateringar sist)

Det är självklart en kasst formulerad journalistisk fråga enligt John Sawatsky, eftersom den inte är öppen och dessutom innehåller värdeord.

Däremot vore det uppfriskande att någonstans hitta frågor som är tillräckligt kritiska för att visa på den konkreta orsaken till att Vellinge-borna vägrar ett boende för ensamkommande flyktingbarn, som Sydsvenskans nyhet lyder. (Om ni såg nyheten först någon annanstans så tipsa oss gärna – creddas den som creddas bör).

Där citeras kommunalrådets uttalande om att över hälften av alla flyktingar som kom till Sverige 1986 idag är beroende av socialbidrag. Det är anmärkningsvärt högt med tanke på att det i snitt tar 7 år för en flykting att komma i arbete. Därför hoppas vi innerligt att tidningen kontrollerat det. Problemet är att citatet inte är relevant i detta fall oavsett och borde därför inte ha tagits med.

Denna nyhet rör att Malmö kommun ska öppna ett tillfälligt transitboende för barn i skolåldern som ska vidare till slutkommuner. Oavsett om dessa blir socialbidragstagare i framtiden eller inte är det knappast en fråga för Vellinge.

Sydsvenskan gör helt rätt i att fråga hur det kan mobilisera Vellingeborna till denna grad, en i sammanhanget liten nyhet att Malmö hyr 30 platser på ett vandrarhem som står tomt. Tidningen borde dock inte ha släppt det där. Den fråga som saknas konkret i flera texter är ”varför”.

Förslag:

”Vad är det som gör att ni inte vill hjälpa de här ungdomarna”.

och

”Vad menar du när du säger att detta ska lösas på nationell nivå? Förordar du att staten ska lagstifta om flyktingmottagningstvång för kommunerna istället?”

alternativt

”Men är det inte er kommuner som nationen består av”?

P3 nyheter går vidare och Petra Haupt från SR Malmö ställer en mycket välformulerad fråga:

Men vad är värre med att det flyttar in ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge jämfört med att det flyttar in andra?

– Vi vet att ungdomarna kommer från länder där situationen är helt annorlunda, och vi vet inte vad de har för känslomässigt bagage med sig när de kommer hit.

Följdfrågor:

Kan du definiera vad du menar med ”Helt annorlunda”? och ”vad spelar det känslomässiga bagaget för roll?” följt av ”Menar du alltså att terapi för en handfull krigstraumatiserade barn är något som Vellingeborna anser att de inte vill betala för och att det egentligen ligger bakom motståndet?”.

(Det är möjligt att det är så – eller inte, men en god journalists jobb är att komma fram till vad som ligger i botten, inte köpa flosklerna från politikerna).

Reportern plockar däremot upp politikerns beskrivning av frågan som ett problem för EU eller Sverige, istället för att framhärda med:

Varför tycker du att den är ett problem och Tror du att flyktingfrågan fortfarande skulle vara ett problem om alla kommuner tog emot några flyktingar var?

Sveriges radio P4 Kristianstad plockade snabbt upp nyheten liksom TT och SvD. Där citerar reportern följande ur kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungmans uttalande på hemsidan:

”Detta agerande, som också skett i andra mindre kommuner i Skåne, visar på ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik. Det kan inte längre vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. Detta måste lösas på nationell nivå inom ramen för EU.”

Reportern frågar mycket riktigt kommunalrådet vad han menar men kunde ha gått längre även hon efter följande svar från kommunalrådet (särskilt som han enligt SR använt ordet ”cirkus”):

Om det är så att Malmö och de andra ankomstkommunerna uppfattar att det är ett problem ska vi kanske inte reducera det till en fråga för kommuner i Sverige, utan diskutera det nationellt samt inom EU.

Följdfråga: Men är det inte precis det Migrationsverket gjort, alltså diskuterat frågan nationellt genom att år efter år uppmana er att dela på ansvaret eftersom pojkarna söker asyl i landet Sverige och inte kommunen Skåne?

Frågan är var DN håller hus i en fråga som i förlängningen berör hela Sverige eftersom flyktingmottagning handlar om solidaritet från kommunerna. Den här artikeln från 2007 är vad vi hittar på DN.se, av utmärkte Ole Rothenborg. Där framgår att Vellinge är en del av den exklusiva klubben med kommuner som inte tar emot en enda stor eller liten flykting, och var åtminstone då den enda Skånekommunen som totalvägrade flyktingar.

Kanske vore det god journalistik också att visa att inte alla Vellingebor är mot flyktingar, även om de är oppositionspolitiker såsom Grön ungdoms Maria Ferm och Socialdemokraten Markus Blomberg.

När Sydsvenskan bevakar ett möte med ett hundratal hätska Hököpingebor är det kanske väl mycket renodlad flugan-på-väggen rapportering. Det är dock talande att den närvarande Sverigedemokratens problemformulering (”– Varför göra Malmös problem till Vellinges problem?”) rev ner de största applåderna.

Läsaren vill ju försöka förstå varför Hököpingeborna ser detta flyktingboende som ett problem, istället för att alla, reportrar inräknade, se det som självklart att det alls är ett problem.

För det handlar självklart inte bara om att bli överkörd av Malmö – Vellinge var ju emot flyktingar redan innan. Då ska journalisten få Vellingebon att specificera vad denna tycker att problemet egentligen är.

KM

PS. Vi släpper med glädje igenom kommentarer om mediebevakning men alla som vill diskutera sakfrågan och dela med er av vad ni tycker problemet är, göre er inte besvär. Denna blogg är till för mediegranskning, inget annat.

Uppdatering: Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan ger Vellingeborna rätt men slår samtidigt fast att argumentet som de tidigare haft om att det inte finns plats har visat sig vara ihåligt.

Uppdatering 2: Aftonbladet rapporterar här:

– Jag har hållit många liknande boendemöten, men det här var värre än något annat. Och kommunalrådet har ju klart deklarerat att han inte vill ha hit flyktingbarnen, förklarade hon.

Även Skånskan var på mötet, och har hittat ännu skarpare citat från Hököpingeborna:

En man konstaterade att folk röstar på moderaterna av ett visst skäl.
– Vi vill inte ha flyktingar här. Punkt. Slut.
Efter mötet var Rolf Andersson orolig för att någon skulle elda upp vandrarhemmet.
– Hoppas ingen gör det för då drabbas byns rykte. Men ägaren spelar verkligen rysk roulett.

Här borde reportern ha ställt följdfrågan:

-Är du mer orolig för byns rykte än om flyktingbarnen brinner inne?

Uppdatering 3: Moderaterna i Stockholm tycker inte som moderaterna i Vellinge, rapporterar SvD. Dessutom – och det här är viktigt – så påpekar socialborgarrådet Ulf Kristersson någon MoM länge misstänkt. Flyktingbarnen är en tacksam grupp att ta emot.

Fristående enheter som lätt kan placeras och inte utsätts för annan påverkan, med ofta ett klart uppdrag hemifrån om att utbilda sig eller sätta igång och jobba så att de kan börja skicka hem pengar/skicka efter sin familj.

SvD nyhetsvärderar helt rätt genom att skicka ner en reporter som rapporterar att det kan finnas en hotbild mot flyktingboendet. Bloggosfären är i uppror, rasister och humanister går loss på varandra. Så vi upprepar vår fråga: Var är DN? Samt fråga 2: Flyktingarna hamnar i Arlandakommunen Sigtuna och Öresundsbrokommunen Malmö när de söker asyl i staten Sverige. Kan någon fråga kommunalrådet om varför han anser att detta då är Malmös problem och inte Sveriges?

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”

(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ”Fallet Johan” befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

• Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
• Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
• Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
• De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
• Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SR, Journalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Inte Rigos Rinkeby

Här kommer en stor fet guldstjärna till P1 morgons researchers och reporter Kajsa Norell för fredagmorgonens belysning av en konflikt i Rinkeby mellan en liten grupp fundamentalister och övriga boende.

Ett utmärkt reportage av Kajsa Norell, en belysande intervju Abdulkader Habib, rektor för Kista folkhögskola som försökt medla i konflikten och en helt okej debatt ur ett inifrån-perspektiv mellan Mehmet Kaplan (Mp) och Nalin Pekgul (s). Samtliga berörda har relevant religion, etnisk bakgrund eller geografisk anknytning till Rinkeby och/eller miljonprogramsområdena runt Järvafältet.

Tar man med relevanta människor som kan diskutera en fråga inifrån går det att lyfta nästan hur svåra frågor som helst. Sedan kan man här undra varför en liten handfull (i reportaget talas det om ett dussintal) ska få göra livet surt för övriga runt 20.000 som bor i Rinkeby och varför det inte görs något åt det. Ofredande är olagligt.

En sak var möjligen något malplacerad i reportaget. Där får en frikyrkopastor komma till tals och berätta att han ordnat träffar för kids i Rinkeby och att en man vid upprepade tillfällen försökt övertala barnen att inte närvara. Aktiviteten framställs som oskyldig ansiktsmålning och annat men det finns självklart en missionerande agenda också, vilket Habib nämner i förbigående i intervjun.

Frågan är då: hur hade kristna reagerat om man försökt locka in icke-muslimska barn till muslimsk verksamhet? Även om det inte egentligen spelar någon roll så länge pastorn hade klartecken från barnens föräldrar.

KM

Müller i medvind med minoriteter

Årets nobelpris i litteratur går till Hertha Müller. Många kommenterar redan hennes beskrivningar av kommunismen medan flera av hennes andra återkommande teman initialt tycks komma i skymundan trots att de har bäring på situationen för många svenskar.

Andra teman i Müllers litteratur:

• Beskrivningarna av hur det är att vara flykting
• Beskrivningarna av hur det är att vara en nationell- och gränsminoritet.

Frågan är om det når fram till elfenbenstornen, och om det där finns någon som är tillräckligt kunnig på migrant- och minoritetsfrågor för att förvalta temat väl.

Mångfald och medier undrar om något nyhetsmedium eller kulturprogram kommer att se parallellerna till Sverige och bjuda in några av de många invandrar- och minoritetsförfattare vi har i Sverige för att diskutera författarskap i exil/på flykt och hur man porträtterar exempelvis tornedalingarnas situation i den svenska litteraturen.

Kommer Müller att ses även som det mindre statusbetingade flykting och invandrare eller enbart som ”fin” antikommunistkämpe?

Theodor Kallifatides, Bengt Pohjanen, Fausta Marianovic, en sverigefinlandssvensk författare eller någon annan. Sveriges internationella författarförening har garanterat förslag så det räcker.

Några spontana tips på frågor för intervjuare, med ett potentiellt mångfaldsperspektiv:

1) Urholkar det litteraturprisets trovärdighet som världspris att det så ofta utdelas till europeer?

2) Går det att dra paralleller mellan rumänientyskarnas och exempelvis tornedalingarnas respektive samernas historia?

3) Har Peter Englund påverkats av sin yrkesroll som historiker i beslutet att premiera en författare som omformulerar historien?

4) Hur kommer det sig att minoritetsfrågor just nu har medvind i internationella sammanhang? (Och svenska).

KM

Uppdatering: Per Wästberg till SvD:

”En svit av självbiografiska essäer är Kungen bugar och dödar, om att vara ensam i exilen, ensam överallt utom i ”modersmålet som portabel hembygd”

Uppdatering 2: Englund medgav i tisdags i en intervju med nyhetsbyrån Associated Press, AP, att han tycker att Svenska akademien är för Europacentrerad, en fråga Per Wästberg duckar för i länken ovan.

Uppdatering 3: Dagens Nyheter har en föredömlig text där litteraturkännare i andra delar av världen (minus Afrika, Australien, arabvärlden) får kommentera Herta Müller. Flera har inte hört talas om henne. De har helt enkelt bett litteraturedaktörer vara förberedda inför utnämningen. Resurssmalt men läsvärt.

Uppdatering 4: SvD:s kulturchef kommenterar valet av Muller i papperstidningen med att det ytterligare befäster europadominansen och att det är dags för araber och asiater nu.

Uppdatering 5: Sveriges radios Afrikakorrespondent Margareta Svensson släpper fram röster som anser det obegripligt att nobelkommittén fortsätter att ignorera den nigerianske författaren Chinua Achebe. Hans banbrytande debutroman Things Fall Apart (Allt går sönder) har översatts till 50 språk sedan han publicerade den för 50 år sedan – och  ignorerats av nobelkommittén lika länge trots ständigt förhandstippande.

Achebe är nu 79 år och har i likhet med Doris Lessing klockan emot sig. Trots att hon ju blivit en del av litteraturhistoriens kanon väntade Svenska akademien ända tills hon blivit för gammal för att kunna flyga till Sverige och ta emot priset.

DN SvD Aftonbladet Expressen SVT SR

Varför brinner bilar i miljonprogramsområdena?

Svaret på den frågan är att ingen vet. Följdfrågan är: hur svårt kan det vara att ta reda på det? Hur svårt är det att åka ut till ett antal förorter, jobba upp källor, fråga runt, få fram vilka det är som bränt bilar och få dem att berätta varför. Egentligen?

Haore Sulaiman har gjort ett försök, vilket han rapporterar om i artikeln ”Journalister är lättlurade idioter” på både bloggen Second opinion (Deras affärsidé kan man läsa om här) men hellre läser man texten på Sulaimans egen blogg, här.

Sulaimans intervjuer tyder på att bilden av isolerade ghetton där brinnande bilar är ett rop på hjälp ur någon form av nattsvart misär är kraftigt överdriven – åtminstone när han åkte till det rätt normala och inte särskilt miserabla miljonprogramsområde som han själv vuxit upp i, där man också bränt bilar.

Snorungar som triggar varandra och  triggas av uppmärksamheten i medierna, är bilden som träder fram i hans reportage. Är det så? Ja vem vet.

Antagligen har för få journalister tillräckligt med tid och kontakter i miljonprogramsområdena för att vi ska få ett vettigt granskande reportage som verkligen går till botten med orsaken, istället för alla teorier som i dagsläget levereras som sanningar.

Haore Sulaiman berättar också på sin blogg om hur det var bakom kulisserna på dagens Studio Ett dit han var inbjuden i tisdags för att tillsammans med en SVT-reporter diskutera fenomenet. Det inslaget kan man höra här.

Även SvD:s ledarblogg har som så ofta snappat upp detta.

KM

Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?

…eller rättare sagt, för att medierna ska ge den utrymme i sin nyhetsvärdering?

Uppdateringar sist i inlägget

Igår samlades tusentals fackliga, oppositionspolitiker och andra på Olympiastadion i Helsingfors för att kräva demokratiska val och ett slut på styret för dem som i julas grep makten i Finland efter en statskupp.

De hade trotsat regeringens förbud mot att träffas och idag kommer rapporterna om att när de samlats så öppnade säkerhetsstyrkorna eld och massakrerade minst 157 människor medan 1250 skadades.

Enligt läkare handlade det om en ren slakt.

Två tidigare premiärministrar som närvarade skadades och fördes bort till en militärbas.

Kvinnor kläddes av nakna, våldtogs och fick gevär uppkörda i underlivet.

Vittnen berättar att många misshandlades och fick ben brutna igår och hur de idag sett ungdomar bli beskjutna när de försökte fly. En föll.

Nej det här är såklart inte Finland utan Guinea. Därför puffas detta inte upp på de stora tidningarnas hemsidor, som prioriterar helikopterrån, Uffe Larsson och jäviga Pirate Bay-nämndemän. Och Anna Anka.

Är närhetsprincipen självskriven vid nyhetsvärdering? Varför brydde sig då svenskarna och därmed medierna som plockade upp deras intresse på 70-talet om allsköns konflikter i avlägsna oroshärdar? Och skapar medierna intresset hos allmänheten eller är det tvärtom? Faller inte en brutal massaker in under principen ”intressant, sant och relevant”?

Elin Jönsson prisades mycket för sin bok från Uzbekistan, ”Konsten att dölja en massaker”, om en historia där demonstranter också massakrerades. Men hur många brydde sig om massakern när uppgifterna först läckte ut, före eftertankens kranka blekhet?

Då ska vi inte ens ta in Rwanda i detta, då alla lade sommaren 1994 på att titta på fotbolls-VM istället för att följa rapporterna som faktiskt kom ut i realtid på nyhetsbyråerna om människor som hackades sönder med machetes. Det kanske är rätt lätt att dölja en massaker om omvärlden (och medierna) inte uppmärksammar den?

DN, SvD, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan

Uppdatering: Sveriges radio och Studio Ett är åtminstone med på banan! Lyssna på de skakande beskrivningarna här.

Uppdatering 2: SvD.se tycks ha vaknat till senare på kvällen och lagt upp (och puffat upp) denna skakande beskrivning - från Kapstaden – av Afrikakorren Ola Säll. Gissningsvis kommer den i onsdagens papperstidning.

DN.se har senare på kvällen lagt upp ett helt puffpaket och trots att det är TT-material och inte eget signalerar det ändå en viss prioritering. Texterna kan man läsa lite längre ner på den sidan och här, här och här. Varför ingen text från den sedvanligt utmärkta Afrikakorrespondenten Anna Koblanck?

Och här finns nu Ekots rapportering. Från Johannesburg.

I Rapport 19.30 valde man dock bara att lägga 20 sekunder av den 30 minuter långa sändningen på Guinea. De skymtade förbi efter viktigare nyheter om helikopterrån, 30 döda i Afghanistan, krav på fler soldater dit, krav på att ta hem Sveriges soldater samt militärövning i Vitryssland. Brist på rörliga bilder är ingen ursäkt. Det går att lösa med insittande gäster, kartor grafik och beskrivningar i värsta fall.

Expressen.se tycks däremot högaktningsfullt ignorera hela Guinea-historien altogether.

Uppdatering3 (ons 30/9): Samma junta som styr den massakrerande armén utlyser landssorg. Denna nyhet lägger svd.se inte in i sitt ”puffpaket” (det består bara av Ola Sälls artikel) men den går att hitta här. Inte heller DN.se har lagt upp nyheten.

Papperstidningarna prioriterar ännu lägre. Idag tycks vara en rätt medioker nyhetsdag men om man tittar på förstasidorna finns inte en puff i varken Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet. DN har låtit sin Afrikakorrespondent Anna Koblanck, möjligen Sveriges bästa, skriva en notis. SvD:s utrikesredaktion har mycket riktigt tagit den text Ola Säll skrev igår och lagt in den näst längst bak. Bara kritiken mot krigsbrotten under Gazakriget är lägre prioriterade i dagens tidning.

SvD: Ett uppslag på ”USA-Iran möts öga mot öga igen” och ”Ryssland öppnar för sanktioner mot Iran, sedan ”Dödsoffer i tsunami på Samoa” (långt färre än i Guinea) ssamt ”Vietnameser flyr tyfonen” (har de gjort i flera dagar om man ska vara journalist-cynisk och leta efter händelsenyheter).

DN ger en helsida åt ”Ljumma applåder för Brown”, sedan ”Vanhanens affärer utreds av polisen”, ”Förbud kantar 60-årsfirande i Kina”, en intervju med Shirin Ebadi utan nyhetskrok samt ”Westerwelle väntas bli utrikesminister”.

Uppdatering 4: DN.se håller i storyn på onsdagskvällen med de nya uppgifterna att Guinea vill ha en FN-utredning samtidigt som skadade systematiskt först iväg från sjukhusen. Övriga medier har släppt den tycks det som.

Uppdatering 5 (10 nov): al-Jazeera English gjorde det inslag som Rapport valde bort. Ni hittar det här.

KM

TT gör det ännu en gång – men inte ”Vi i Sverige”

MoM måste för andra gången på kort hänvisa till väl underbyggda mediegranskande inlägg på bloggen ”Vi i Sverige”, som mycket initierat hänvisar till relevant statistik om invandring – den där som alldeles för få journalister tycks ha tillgång till.

Först om Ny teknik som skriver: ”Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Här är teknikstudenternas oväntade favoritpartier.” Som Vi i Sverige mycket korrekt påpekar i inlägget som följande citat är taget ur:

Av faktarutan framgår att Sverigedemokraterna kommer på sjunde plats med 5,8 procent. De två partier som ligger i topp är Moderaterna och Socialdemokraterna. Av Ny Tekniks tre favoritpartier är det bara Miljöpartiet som i verkligheten kvalar in bland de tre största.

…och så en av veckans mer positiva och viktiga nyheter, den att utanförskapet minskar. En studie från SCB:s visar att andelen bosatta i utanförskapsområden minskat från 15,1 procent till 14,1 procent.

TT har skrivit om det och texten har som vanligt publicerats runtom i Sveriges medier, bland annat DN, SvD, Sydsvenskan, SVT1, SVT2, SR, metro, UNT, HD, Aftonbladet, Corren,  GD, VK mfl

Vi i Sverige konstaterar dock att TT missat det verkliga scoopet och på något obegripligt vänster vinklar rapporten på att segregationen faktiskt ökar eftersom invandrarna i dessa områden blivit fler. Hur många av en etnisk grupp som bor i ett område är knappast det mest relevanta – utan om de lever i utanförskap (arbetslöshet, dåliga skolresultat etc). Titta på Chinatown i New York eller svenskkolonin på spanska solkusten. Där segregerar sig en hög koncentration av människor ur några få etniska minoriteter. Ett problem? Inte så länge folk har en försörjning.

TT:s skicklighet i att tolka statistik brister i det här fallet, uppenbarligen för att man ser invandrarna som problemet och inte det faktum huruvida de har jobb eller inte, dvs är ”integrerade”.

Vi i Sverige påpekar också att TT saknar insikt om att andelen invandrare ökat i de flesta av Sveriges bostadsområden, inte bara i de utsatta, och att det därför inte säger så mycket att de även gjort det i de invandrartäta områdena. Och om att det rapporten egentligen säger är att många fler av dem som bor i utanförskapsområden – och det är inte nödvändigtvis invandrare – fått jobb och om att mycket färre går på socialbidrag.

Integrationsminister Nyamko Sabuni ges åtminstone möjligheten att försöka påtala detta i artikeln.

Läs MoM:s tidigare kritik idag av TT här.

KM

Varför underskattar alla Sverigedemokraterna?

Uppdatering sist med länk till SVT:s Debatt som avhandlade ämnet i tisdags.

Mymlan, Sveriges guru inom ”Nya medier” (de är ju inte så nya längre), länkar sedan länge vidare till intressanta bloggar och inlägg. Ett av dessa kommer från Per Torberger som skriver på Same Same But Different om att Aftonbladets beslut att säga nej till Sverigedemokraternas annonser gynnar SD.

Medier och Mångfald har inte kommenterat detta. I ärlighetens namn främst av tidsbrist men även i tron att en sådan analys slår in öppna dörrar.

Men när även Mymlan säger att Per Torbergers resonemang har ”en del nya infallsvinklar” känner sig MoM manad att säga detta även här:  Ja, en sådan policy hjälper SD.

Varför? Självklart för att så mycket av SD:s retorik går ut på att betona utanförskapet. Nu kan Jimmie Åkesson plocka poäng på att säga att Aftonbladet dumförklarar sina läsare och fryser ut SD som säger hur det är.

I viss mån har har ”>partiet dessutom haft fog för sin tes om utfrysning, när andra partier har vägrat att ta debatten med dem på högre nivå. Mona Sahlin har försökt och det gick sådär, delvis för att hon i likhet med de flesta andra, såväl journalister som politiker som har åsikter om SD, var dåligt påläst.

Är det någon fråga som åtminstone SD:s ledande skikt kan, så är det ju för tusan invandringen! Den som inte tycker som SD när det gäller invandringen måste ju kunna frågan istället för att avfärda SD som tomtar och sedan torska i en debatt.

Partiets slogan, exempelvis, är genial för att nå ut till den grupp av väljare man riktar sig till: ”Vi säger det du tänker”.

Eftersom den hängt med länge är den antagligen ihopkokad av någon inom partiet med osedvanlig talang för copywriting eftersom SD fått ekonomiska muskler på allvar i form av partistöd (bidrag!) först sedan framgångarna i kommunvalet 2006.

Reklamen är för övrigt inte ett spår som det skrivits särskilt mycket om: vilken reklambyrå är det som utformar den här reklamen som Aftonbladet redan i förväg säger att tidningen inte ska ta in? Och vågar denna reklambyrå ta risken för badwill som kan smitta av sig på andra kunder när det kommer ut vilken klient som reklambyrån arbetar för?

Nu dämpas dock effekten av att AB tycks stå rätt ensamma, trots att de andra medierna säkert är medvetna om vilken svår sits de hamnar i när de måste bedöma varje annons för sig och motivera om den utgör hets mot folkgrupp eller inte.

För tidningar gäller det att bevaka SD som man bevakar alla andra partier: påläst och kritiskt. Det är något som Expressens chefredaktör Tomas Mattsson tog upp i sin blogg när han motiverade varför Expressen tillåter samtliga annonser som inte är kränkande eller bryter mot lagen, oavsett vilket parti de kommer från.

Ett exempel på försök till granskande journalistik där alla behandlas likadant är Expressens grillning av Jimmie Åkesson i ”Stora partiledarutfråningen”, där han börjar glida på vissa frågor som inte rör invandringen. Om man tittar på opinionsundersökningar om vilka frågor som berör svenskar skulle många bli förvånade över hur pass långt ner invandringen prioriteras. Då gäller det ju att upplysa eventuella SD-väljare om var SD egentligen står i dessa högre prioriterade frågor. Det är såklart inte helt lätt eftersom partiet inte testats i hur trogna det är sitt partiprogram.

Ett annat bra exempel är SvD-kolumnisten Lars Berge som med argument och fakta effektivt pulveriserar Jimmie Åkessons påstående om att ”kulturella skillnader i konflikthantering” ligger bakom oroligheter i miljonprogramsområden.

Ett mindre lyckat exempel på att granska SD på samma sätt som andra partier är Sveriges Radios Kalibers wallraff-reportage där tre reportrar fick gå med i partiet (för övrigt identiskt med ett knäck som SvD gjort ett år tidigare). Resultatet blev rasistiska skämt och en uppmärksammad nidvisa om Olof Palme.

SVT:s Debatt lät Kaliber-redaktionen debattera mot SD med det sorgliga resultatet att dessa ”pålästa” journalister förlorade debatten. För vilka slutsatser kan man dra av denna punktmarkering av SD när de inte granskas på samma sätt som andra?

Hur är det med rasismen i andra partier om de skulle utsättas för motsvarande granskning som Kaliber utsatte SD för? En rimlig gissning är att SD drar till sig fler rasistiska element men Janne Josefssons valstugereportage från 2002 visade att sådana finns även inom etablerade partier och nu blir resultatet bara gissningar.

Bästa punschline i programmet Debatt? Jimmie Åkessons svar på kritiken om nidvisan han sjungit om mordet på Olof Palme: ”Jag lärde mig den i MUF”.

Uppdaterat: SVT:s Debatt diskuterade ämnet i senaste programmet. Ungefär samma sades där som här – och Jimmie Åkesson kunde gå hem mycket nöjd även denna dag.

Där sades en hel del som dessa naiva sd-kritiker aldrig lyfter fram i sin argumentation som består av Mona Sahlins ”Zlatan är bra” eller den SSU försökte med i Debatt:  ”vi vill överräcka en film om Hitler till dig Jimmie Åkesson”.

Nej det man aldrig hör var det forskaren Anders Hellström från Malmö högskola försökte ta upp - att Sverige i internationella jämförelser faktiskt är bäst på integration.

KM

Ändamålet helgar medlen?

Uppdatering sist i inlägget om SvD:s motivering till namnpublicering

Expressens färske chefredaktör Thomas Mattsson har sedan han tillträdde visat förhållandevis stor integritet och fingertoppskänsla i samband med olika utgivningsbeslut, bland annat i samband med Liza Marklunds felaktiga krönika som skulle stödja hennes kompis som fallit offer för nedladdning. Nu går han dock över gränsen genom att namnge de terrorgripna svenskarna i Pakistan.

Mattsson hänvisar själv till spelreglerna för press, radio och TV men gör en radikalt annorlunda tolkning än konkurrenterna. Hans argument för att hänga ut de gripna är att om de är skyldiga finns det ett allmänintresse (mycket möjligt, men om de ska betraktas som skyldiga framgår inte förrän efter en fällande dom efter en rättvis rättegång).

Vidare resonerar han att om de är oskyldiga så måste de vilja att deras namn blir kända eftersom det ”möjligen kan bidra till att behandlingen av svenskarna blir korrekt”. ”Kan möjligen bidra” är inte ett särskilt starkt argument.

Mattsson skriver vidare att om han greps i Pakistan skulle han vilja att medierna granskade fallet. Det är ett utmärkt exempel på bristande inlevelseförmåga, utöver de faktum att granska ett fall inte har något med namnpublicering att göra. Tror han verkligen att en person som heter Mattsson får samma bemötande som någon med arabiskt namn som dessutom suttit på Guantanamo, vare sig det bemötandet är i Pakistan eller i Sverige?

Tror han att de här ungdomarna har någon möjlighet till ett normalt liv igen om de släpps och får återvända till Sverige, efter att ha hängts ut på löpsedlarna? Att säga att namnpublicering är vad de skulle vilja är otroligt förmätet. Men så är det ju inte heller det Mattsson säger, utan vad han själv vill…

Varför kan inte Mattsson vara rakryggad nog att medge att detta enbart handlar om att sälja lösnummer i en desperation över att man ligger i bakvattnet av Aftonbladet?

Jag är mycket kluven till att länka till hans blogg. Det gör att jag indirekt bidrar till namnpubliceringen. Eftersom Mattson av något skäl inte använder Twingly kan jag heller inte förklara det med att jag hoppas att någon ska hamna här och tänka till efter att ha läst hans inlägg först. Å andra sidan kan man googla, så skadan är nog redan skedd.

Mattssons blogg är för övrigt redan full med kommentarer från människor som skadeglatt konstaterar att de gripna minsann inte är några svenskar. Nähä? Vad är man i så fall om man varit svensk medborgare från födseln, vuxit upp här, och har en mamma och en pappa från ytterligare två olika länder?

Det enda konsekventa som fungerar språkmässigt är att använda ordet svensk i artiklar om svenska medborgare. Övrig försök till definitioner landar i det förra sekelskiftets frenologiska försök att leta efter en rasbiologisk ursvensk som nog väldigt få i Sverige svarar mot. Redan vid tävlingen som höll då för att hitta den perfekta ariern korades ju bara en silvermedaljör eftersom ingen vinnare fanns som uppfyllde alla krav.

Läs vad MoM skrivit tidigare om de gripna svenskarna i Pakistan här.

UPPDATERING: SvD Har skrivit en mycket bra artikel om ärendet där de verkligen lyckats komma vidare. Nyanserat, med nya fakta och många källor. I det sammanhanget känns namnpublicering möjligen mer logisk men det vore fortfarande intressant att läsa på redaktionschef Martin Jönssons blogg hur han motiverar beslutet med namnpublicering.

UPPDATERING2: MoM har nu blivit bönhörda och SvD:s redaktionschef Martin Jönsson motiverar namnpubliceringen i sin blogg som man hittar här. Han skriver, i likhet med vad MoM påpekat ovan, att ”Identiteten i sig är inte alltid avgörande för att kunna göra en fullgod journalistisk rapportering”.

Jönssons argumentation, som känns mer underbyggd än Mattssons, landar i att namngivning är motiverat eftersom personerna gripits för terrorism tidigare. Det gör det också möjligt för SvD att länka till det världsscoop tidningen hade för två år sedan när SvD var först med att rapportera om och intervjua de gripna i Etiopien.

Samtidigt rapporterar Ekot att de två föräldrarna nu inte misstänks för annat än att ha rest in i landet utan visum. Ska de alltså ändå namnpubliceras? Räcker det inte att berätta att de varit gripna för terrorism tidigare? (Dessutom i ytterligare ett land där rättssäkerheten inte är mycket att hänga i julgran).  Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att om man nånsin pratar med medierna under eget namn kan man därefter betrakta sig som en offentlig person, för evigt googlingsbar och tillgänglig för återvinning.

KM

Ingen rök utan eld

”Ingen rök utan eld” måste vara tidernas sämsta uttryck. Hur många gånger har inte människor utsatts för ryktesspridning med motiveringen att något ligger det nog i det – även när det inte ligger något alls i det, utöver ryktena som från början startade ”röken”.

Joy Rahman, minns ni honom? Han friades efter att i åtta år ha avtjänat ett fängelsestraff för mord och fick typ 10 miljoner av staten som ett försök till kompensation.  Häromåret greps han i Bangladesh för anstiftan till mord på kassören i sin välgörenhetsorganisation som han byggt upp med pengarna. Är han skyldig? Ingen vet. Men för dem som tycker att hans förklaring att en förmögen person i ett fattigt land kan råka illa ut väger lika tungt som ”ingen rök utan eld”-principen finns det en sak att komma ihåg: i ett civilserat rättssamhälle är man helt och fullt oskyldig tills motsatsen är bevisad!

Det samma gäller för Mehdi Ghezali som nu förhörs i Pakistan för samröre med al-Qaida. Visst kan man tycka att det kanske inte är så självbevarelsedriftigt att återvända till Pakistan som inte direkt är ett 100%-igt rättssamhälle när man suttit i flera år på Guantanamo och visst kan man undra vad han gjorde där. Inget vet. Kanske var han oskyldig från början men är nu hämndlysten för att ha kränkts i flera år i en orange overall utan möjlighet att rentvå sig.

Å andra sidan kan man påpeka att man i denna värld ska ha samma rätt att resa som svensk ostraffad medborgare oavsett om man heter Järvinen, Svensson eller Ghezali, och att om man nu längtar till Pakistan eller Iran eller var det nu är så ska man få åka dit.

Det ska också påpekas att i denna värld är det en grund för trakasserier i sig av vissa säkerhetstjänster att man öht suttit på Guantanamo – trots att man satt där utan bevis och utan rättegång, ett Kafka-artat moment 22.

Men oavsett vad man tycker ska man inte, FÅR man inte, behandla Mehdi Ghezali som något annat än en svensk medborgare som antingen ska få sin eventuella skuld prövad i en rättvis rättegång eller som ska gå fri.

Och framförallt ska man hålla sig från Ekots rasfixerade rapportering, som noggrant och utan grund via Nils Horner upplyser oss om att Ghezali har finskt och algeriskt påbrå. What has that go to do with anything? Och bryter det inte mot mediernas egna spelregler om att etnisk bakgrund ska utelämnas där det är irrelevant?

Fascinerande. Nyhetskanalen.se beskriver så klart de tre gripna från Sverige som ”svenska medborgare”, inte svenskar. Ousama Kassir var också en svensk medborgare, inte svensk. Annika Östberg Deasy däremot, som bott mycket kortare tid i Sverige än Kassir och talar sämre svenska än han, hon har aldrig varit något annat än svensk…

TV4:s Rolf Porseryd är snabb att säga att gripandet tyder på att Ghezali ”inte har rent mjöl i påsen” eftersom han har ett ”dubiöst förflutet” på grund av att han tidigare sökt en utbildning i Saudiarabien.  Kan man inte få mer underbyggda påståenden? Måste alla löpa amok? Kan inte någon ställa frågan om en 19-åring med en ettårig baby och en 30-årig trebarnspappa verkligen är ute på terrortåg? Och ska man verkligen, som Rapport gör, hävda att gruppen var på väg till Waziristan när de greps en bra bit därifrån och uppgiften enbart kommer från dem som grep gruppen? Å andra sidan är den pakistanska underrättelsetjänsten duktiga. Låt oss bara få dessa olika sidor presenterade balanserat.

Där imponerar DN:s rapportering mest hittills .

KM

”Dom här kulturerna”

Den som vill läsa vad som tidigare skrivits om omskärelse kan göra det här för jag tänker inte upprepa mig på den fronten.

Audrey Erath som tidigare fått beröm i denna blogg får idag ris för det här inslaget i Studio Ett. Ett skolexempel på hur man gör journalistik ur ett främmandegörande utifrånperspektiv och som vanligt låter läkarna tala över huvudet på alla de som är berörda istället för att låta dessa själva förklara hur de tänker. Visst handlar det om en konflikt inom läkarkåren men det är inte där inslaget landar.

Var är de som berörs? Varför får inte föräldrar som funderar kring att omskära eller inte omskära komma till tals? Varför frågar man inte dem som är omskurna, eller ännu hellre deras partners, om de måste ha ”hårdare sex”, och om de tycker det är ett problem?

Inslaget demonstrerar hur både för och emot-sidans läkare är de som ges tolkningsföreträdet att förklara hur omskurna och annars berörda känner och inte känner, istället för att dessa ska få göra det själva.

Priset tar ändå den sista ljudillen, där läkaren tillåts prata om ”dom-dom-dom”.  Han tillåts utan kritiska motfrågor lägga ut texten om hur det hela är ett världsproblem och hur han hoppas att moderna, västerländskt influerade människor ska upphöra med omskärelsen, inse att ”det går att låta bli även om man är från en sån kultur”.

Vilka ”västerländska influenser” är det han syftar på då, borde reportern ha frågat. I USA, västvärldens mest inflytelserika land, är mer än hälften av alla män omskurna. Har de också hårdare sex? Har amerikanska kvinnor alltså ett sämre sexliv för att deras partners, som läkaren Jeanette Liljestrand Sigvardsson oemotsagd får hävda i inslaget, måste ha ”hårdare sex”. (Det har åtminstone inte de partners som Medier och mångfald talat med, som kan jämföra).

Eller blev det plötsligt obehagligt när ”dom” är amerikaner (högstatus) och inte ”judar och muslimer” (lågstatus).

KM

Den med högst status får mest inflytande

Det finns kategorier med människor vars åsikter generellt sett väger tyngre i Sverige. Där ingår bland annat:

• Etniska svenskar
• Medelåders män
• Akademiker
• Agnostiker (att vara uttalad ateist kan ses som provokativt, man ska ändå tycka att det är mysigt med kyrkbröllop och Den blomstertid nu kommer)
• ”Islamkritiker” (De som läser Koranen som fan läser Bibeln)

Lägre status har bland annat:

• ”Invandrare” (Alltså¨svartmuskiga”, oavsett om de är födda här eller inte)
• Lågutbildade
• Lågavlönade
• Aktivt troende/religiösa, särskilt frikyrkliga och muslimer
• Bosatta i miljonprogramområden

Om man tillämpar detta på hur omskärelse av pojkar bevakas i svenska medier förstår man bättre varför bevakningen av frågan blir så skev, för hur mycket Södermalmsbosatta medelklassjournalister än intalar sig att de värnar den svagas intressen är det de starkas åsikter som mest övervikt i frågan trots att fakta-argumenten faktiskt väger jämnt.

Skolexemplet på hur omskärelsebevakningen INTE ska se ut är den mycket tendentiösa serien i tre delar som SvD hade av frilansjournalisten Gudrun Renberg den 6 maj, 7 maj och 8 maj. Artikelserien illustrerades med bilder på omskärelse som sker utan bedövning, vilket det inte är tal om här och hade ett par svaga förargument och en radda motargument, inte i enlighet med verkligheten.

Trots tre uppslag fick inte en enda förälder eller forskare som var positiv till omskärelse komma till tals i SvD:s serie och de många antireligiösa och rasistiska kommentarerna och blogglänkarna till serien visar i vilka läger den var mest populär. Seriens grepp var istället att ställa religiösa ledare mot ateister och läkare. (En klassisk dikotomi i betydelsen natur/kultur och det mest effektiva sättet att vända diskursen till sin fördel, att säga att de enda förespråkarna som finns är religiösa fundamentalister).

En svensk-kurdisk man som (i likhet med många andra från Mellanöstern) har traumatiska erfarenheter av omskärelse från sitt födelseland fick gå loss på sedvänjan. Som av en ren händelse (det redovisas inte i artikeln) visar han sig också vara aktiv i Humanisterna genom en debattartikel i ämnet några dagar senare i samma tidning.

Sett i det ljuset är DN:s artikel idag om att många landsting vägrar att utföra omskärelse trots SKL:s rekommendationer intressant. Inte så mycket när det gäller vinkeln som åter lutar sig tungt på barnkirurgernas intresseorganisation. Inte heller har DN lagt upp listan på vilka landsting som kommer att börja utföra ingreppet på nätet trots att det intresserar bosatta i de landstingen som vill genomföra ingreppet.

Det ovanliga är istället att en person som prickar in minst två av statuspunkterna ovan (medelålders man, akademiker),  från ett inifrånperspektiv får uttala sig för omskärelse. Till självkostnadspris. Genialt. Mannen är kopt men tro det eller ej också kirurg. Bra jobbat av reportern Robert Holender. En bra, balanserad uppföljning även av Ekots Petter Allvin i det korta formatet.

Manlig omskärelse är ingen lätt fråga men det minsta som kan begäras av journalister är att de ska bevaka frågan neutralt och då finns det några saker som är viktiga att komma ihåg:

1) Bara för att förespråkarna inte skriker lika högt betyder det inte att de är färre. WHO är bara en av dem. Tusentals desperata föräldrar som möts med nedlåtenhet i sjukvården och vänder sig till köksbordskirurger är en annan.

2) Landsting erbjuder och subventionerar många andra ingrepp och preparat på ickemedicinska grunder. Vilka det är torde inte helt sällan hänga ihop med hur bra ”kunderna” är på att ”kräva sin rätt”. Preventivmedel, cellprovtagning, aborter och mammografi är bara några.

3) Europa och Sydamerika är egentligen de enda kontinenterna där omskärelse är mer ovanligt. Läs här om en mamma som fick skriva under ett papper när hon förlöstes i USA om att hon inte ville att hennes son skulle omskäras.

4) Skälet till att det handlar om barn är att ingreppet är mycket mer okomplicerat när det utförs på barn än vuxna.

5) Nackdelar och fördelar väger jämnt.

Starkaste motargumenten:

• Barnet kan inte bestämma om ett permanent ingrepp
• Det stjäl landstingets resurser från annat
• Om man är bra på att tvätta sig under förhuden har man lika stor motståndskraft mot HIV som en omskuren man.

Starkaste förargumenten:

• Det finns inga belägg för att omskärelse skulle lämna men. Enligt sexologen Olle Waller (”Fråga Olle”) visar studier på män som omskurits i vuxen ålder att hälften upplevde ett förbättrat sexliv och hälften ett försämrat.
• Alltför många män är inte duktiga på att tvätta sig under förhuden och då ger omskärelse ökad motståndskraft mot HIV och HPV-virus på en nivå jämförbar med ett starkt vaccin, vilket inte minst gynnar männens partners.
• Omskurna män tros få en något minskad känslighet i ollonet vilket möjliggör längre samlag.

Religionsfrågan kan lämnas därhän.  Vore det skadligt skulle det vara olagligt, oavsett vad religiösa tycker, därför blir den biten ointressant i frågan om ifall man ska tillåta det eller inte.

Några absoluta medicinska fakta för eller emot finns inte. Riksdagen har redan utrett frågan i demokratisk ordning, konstaterat att det inte är skadligt, och slagit fast att det ska vara lagligt. Inget nytt har framkommit sedan dess, utom att WHO har rekommenderat det på samtliga pojkar i Afrika söder om Sahara.

Att okritiskt låta ordföranden för barnkirurgernas förening, Gunnar Göthberg, i DN jämställa ingreppet med könsstympning (dvs ”kvinnlig omskärelse”) är ett hån mot stympade flickor och att släppa igenom intellektuell ohederlighet från en person som vet bättre. Att prata om sprattlande barn är billig retorik. Barn sprattlar vid vaccinationer också.

Ollonamputation skulle möjligen funka som en parallell till den klitorisamputation som kvinnlig könsstympning ofta utgör men det är det ju inte tal om här, utom när köksbordskirurger får härja fritt.

Det kommer de också att fortsätta göra om landsting vägrar utföra ingreppet, vilket är skälet till att Socialstyrelsen förordade det och Stockholm erbjuder det.

Uppdatering: Signaturen Michael Martin anklagar mig för att ”gömma fakta” och mörka saker som inte passar min ”politik”. Eftersom denna blogg inte är politisk utan enbart granskar hur väl svenska medier lever upp till till sina egna ideal när det gäller etnisk mångfald blir påståendet rätt obegripligt.

Det blir också svårtförståeligt eftersom Michael Martin hänvisar till en purfärsk artikel i the Lancet om att KVINNOR som lever med HIV-smittade omskurna män smittas lika ofta som andra. Jag har aldrig påstått motsatsen. Det omskärelseförespråkarna (däribland WHO och UNAIDS) säger är att det är lägre risk att MÄN smittas med HIV om de är omskurna.

Man kan tycka vad man vill om de olika argumenten för och emot omskärelse som privatperson men ska man bevaka det som journalist gäller alla fakta på bordet, inte bara dem från de som skriker högst. Det är sådant vi försöker peka på här på bloggen. Den dagen det konstateras att omskärelse lämnar men på samma sätt som exempelvis könsstympning kommer det garanterat att förbjudas över en natt. Tills dess förblir det en etisk diskussion med argument för och emot.

KM

En bra dag för mångfalden

I P3:s Brunchrapporten berättar reportern Josephine Freje Simonsson att iranska medborgare diskrimineras genom att svartlistas från utbildningar med någon koppling till massförstörelsevapen, om det så bara handlar om avancerad matematik. TT, GP, Aftonbladet, SvD och Sydsvenskan har hajjat grejen och lagt upp den.

Det har inte DN.se, Expressen.se, TV4 Nyheterna eller SVT:s Rapport. Kurserna ges redan på universiteten i Iran! Att ignorera nyheten är nonchalant mot en mängd nyfikna tittare och läsare.

Föredömligt nog får några av de berörda studenterna också komma till tals och berätta hur de känt sig förödmjukade inför rödmarkerade kurser vid ansökan.

Detta betyder att diskrimineringen pågått ett tag och varit känd bland hundratals svensk-iranska studenter, vilket i sin tur  betyder att tipset kunde ha kommit in ännu tidigare om Sveriges journalister haft bättre kontakter bland svensk-iranier.

Att tipset kom till P3 och inte SR:s flaggskepp Ekot är knappast överraskande. P3 nyheter anstränger sig både i nyhetsvärdering, val av intervjuobjekt och reportrar för att vara en kanal för hela Sveriges befolkning och inte bara för dem vars adressbok består av människor på Södermalm. Det bygger upp förtroende som genererar tips tillbaka.

Några andra positiva exempel idag på personer som intervjuats som frisörer, förälder och bröllopsbutiksägare istället för som representanter för sin etnicitet: Frisyrtips på sommarhår. Familj som drabbats av den nya influensan A/N1H1. Reportage i Studio 1 om bantningshets inför bröllop. Guldstjärna till reportrarna Thomas Eriksson och Audrey Erath för det.

KM