Category Archives: Naturlig spegling av verkligheten

Vad hände med mediernas roll som folkbildare?


Det är rätt konstigt egentligen. I Sverige forskas det en hel del om invandring, migration, minoriteter och mångkultur, men det rapporteras rätt lite om forskningen med tanke på hur ofta invandringen är på tapeten. (Tack vare SD. Frågar man svenskarna brukar invandringen hamna relativt lågt ner på priolistan efter sådan som vård, skola och omsorg). 

Både i Sverige och internationellt har man upptäckt att invandrare ofta hamnar längst ner i hierarkin klassmässigt när de kommer till ett land för att sedan klassvandra. Till detta bidrar sådant som brist på kontakter, pengar, kunskap om hur man navigerar sig fram till toppen och så vidare. Har man ont om resurser söker man sig dit där det finns låga hyror, dvs ofta miljonprogram, osv.

Ju längre gruppen sedan befinner sig i landet och etablerar sig, klättrar uppåt, får representanter synliga i positiva sammanhang och på inflytelserika positioner, desto mer slutar folk att med fördomar stämpla gruppen kollektivt. Fördomarna faller i glömska och nya, färskare grupper tar de äldres plats.

Varför rapporterar inte journalister om detta? Är det helt enkelt på grund av bristande bildning, att man innerst inne tror att Jimmie Åkesson har rätt för att man är för dåligt påläst? Relativt få medier exponerade de många faktafelen i Jimmie Åkessons omdiskuterade debattartikel. TT var först. Sedan SvD. Aftonbladet tog ett dygn längre på sig att reagera. De hade artikeln en dag före alla andra men tog bara in drösvis med åsikter och analyser om SD:s skändlighet, istället för att visa hur argumenten är lögner.

Aftonbladets hantering av rubriken, där man satte en citatrubrik trots att inte citatet inte fanns i texten, gav Jimmie Åkesson ursäkten att få skriva ännu en artikel med ännu fler lögner på Newsmill, där rasisterna frodas att döma av kommentarerna.

Vilka fel? Tjaa att muslimerna i Sverige för 25-30 år sedan var något tusental individer och att vi idag har en halv miljon troende muslimer i Sverige. Det går inte att få ihop den siffran hur man än räknar. Om vi tar STT:s siffror så är det 100.000 svenskar som vid något tillfälle under ett år överhuvudtaget kommer i kontakt med en moské (och då räknas bröllop, begravningar med mera in).

Och för 25 år sedan, (det vill säga 1984)? Då rasade det libanesiska inbördeskriget för fullt, liksom flyktingarna därifrån, unga män som vapenvägrade varav en del hamnade i Sverige. Även kriget mellan Irak och Iran hade varit igång i flera år och vapenvägrarna från båda sidor fick sällskap i Sverige av politiska flyktingar, varav många kommunister, som flydde mullaväldet i Iran.

Men redan på 60-talet, det vill säga sisådär 40 år sedan, kom den stora toppen av turkar, även de muslimer, som arbetskraftsinvandrade till bland annat industrin, tillsammans med jugoslaver varav en del bosniakiska muslimer, samt araber från Marocko, Libanon, Syrien, Egypten, Palestina…

För 25 år sedan var muslimerna alltså redan långt fler än ”något tusental”. Jimmie Åkesson ljuger helt enkelt. Antingen av okunskap eller obildning. Frågan är varför han får göra det så obehindrat. Just med Aftonbladet-artikeln kom en mycket ovanlig faktagranskning. Kanske berodde den på att allt fanns i tryck och det var överskådligt. För det är inte första gången Jimmie Åkesson säger de sakerna.

Gustav Fridolin har välförtjänt fått mycket uppmärksamhet för sin dokumentärserie ”Vår mörka historia” i TV4, där han gör ett försök att påminna om hur historien upprepar sig. Det samma gör Doreen Månsson och Musse Hasselvall i UR:s ”Välkomna nästan allihopa” som inleddes med programmet ”När förlät vi Bert Karlsson?”. (Bert slog fast att alla tidningscitat var felaktiga, även det där han ska ha sagt att finnar kommer hit för att leva på bidrag).

I det senaste avsnittet intervjuar Gustav Fridolin en etnicitetsforskare som slår fast att på samma sätt som man pratar om somalier idag, pratade man i mitten av seklet talade om greker och italienare, och före det judar. Det vill säga som svårintegrerbara eftersom de har ”en annan kultur och en annan religion”. Den som försökte kläcka ur sig något sådant idag till exempelvis Paolo Roberto eller Augustprisnominerade Aris Fioretos skulle bli gjord till åtlöje.

Tidningarna hade under andra världskriget rubriker såsom ”Flyktinginvasionen ökas” innan Sverige stängde gränserna för de judar som försökte fly Auschwitz.

Sveriges första utlänningslag kom till för att hindra judisk invandring. ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas”, läser Gustav Fridolin ur arkiven.

En sammanfattning av programmet hittas i 11:e minuten i det sista inslaget i lördagens nyhetssändning i TV4. Hela programmet kan man se på TV4 play och dit kommer man om man klickar här.

KM

Annonser

TT synar SD:s kort


Vi är fruktansvärt trötta på en del ”mobba SD-journalistik” som fått många tidningar att helt överge alla principer om saklighet och opartiskhet. Antagligen togs priset av Expressens etta på valdagen med bilden av en skrynklig SD-valsedel i rännstenen och texten ”Idag röstar vi mot rasismen”. Vad vill man uppnå med sådant? Mer martyrskap?

Nåväl. I ljuset av detta är det glädjande att se att TT istället håller sig till traditionell journalistik som går ut på att granska vederhäftigheten i politikers utspel, precis som tidigare gjorts av andra medier med exempelvis Jan Björklunds påståenden om studier som visar på den svenska skolans uselhet eller Maria Borelius utsagor om att hon inte hade råd att betala vitt för hemhjälp.

TT:s Lars Pedersen punkterar Johnny Skalins – SD:s ekonomiskt politiske talesmans – hänvisande till att hans siffror kommer från Svenskt näringsliv och riksdagens utredningstjänst genom att helt enkelt fråga dem. Riksdagens utredningstjänst konstaterar till och med att den bara kan belägga en besparing av strypt invandring på 91 miljoner – dvs Johnny Skalin hävdar att siffran är 100 gånger högre. Ett minus dock för rubriken ”SD saknar stöd för invandrarkalkyl” när det är invandrINGskalkyl som åsyftas…

Klassisk journalistik som sagt. Varför har så många journalister glömt hur sådan går till?

KM

Om mångkulturell marknadsföring


Vi skrev i höstas ett inlägg som i huvudsak handlade om Evin Rubars (något intellektuellt ohederliga) dokumentärfilm Slaget om muslimerna där hon stämplar ledande religiösa muslimer i Sverige som ”islamister”.  (Varför var inte Sveriges muslimska råd, landets största muslimska paraplyorganisation som dessutom leds av en kvinna, intervjuat t.ex?)

Inlägget berörde dock även ämnet ”mångkulturell marknadsföring” och sedan dess har två olika personer, verksamma inom området, snubblat över inlägget och valt att kommentera. Denna blogg handlar ju om journalistik och inte reklam men eftersom det här med visuell kommunikation kan appliceras på båda så kommer vi ibland in på det här med marknadsföring också.

 Min analys, efter att ha fördjupat mig i ämnet, är att Sverige är för litet och har framförallt en för jämn spridning av sina etniska minoriteter för att det ska gå att tjäna några stora pengar på riktad marknadsföring till ”invandrarna”, annat än för vissa nischprodukter och vid enstaka tillfällen, såsom vissa konserter med internationella artister samt högtider som Eid el-fitr och Noruz som berör större grupper. Däremot tror jag att företagen helt i onödan förlorar pengar på marginalen genom att ha en etniskt exkluderande reklam som är ganska lätt att förändra. (Och som en bonus befolkningens uppfattning av hur Sverige egentligen ser ut).

 Kommentaren, från Pär Johansson, projektledare för mångkultursföretaget Grand River, kommer här:

 KM, när det gäller delen om mångkulturell marknadsföring verkar du sakna kunskap. Du påstår att marknaden är för liten – procentuellt sätt är den precis lika stor som i t ex USA. När det gäller identifiering spekulerar du utan att presentera ngn kunskap. Du tror att man ”nog” identifierar sig som ”mamma” etc. Den etniska identifieringen är mycket viktigt hos de flesta människor; särskilt om man är en del av en minoritetsgrupp. Du bör läsa på mer om ämnet innan du ”spekulerar”. Ett tips är rapporten ”Den Mångkulturella Marknaden” av Timbro samt en del amerikansk litteratur, t ex ”Multicultural Marketing – Selling to the new America”.

 Pär

Och här följer mitt svar, lätt redigerat:

Pär: Jag gissar av den mästrande och defensiva tonen i ditt mail att du är en av dessa som försöker försörja sig på mångkulturell marknadsföring. Jag förstår att det eftersom jag skriver under pseudonym blir lättare att underskatta mina fackkunskaper men sorry, jag vet vad jag pratar om och jag har dessutom fördjupat mig i ämnet i tidigare sammanhang. Blir jag mer specifik än så röjer jag däremot vem jag är så det tänker jag inte göra.

Dina personangrepp till trots ska jag bemöta den delen av ditt inlägg som består av argument.

Till att börja med: jag har läst, i detalj, den rapport från Timbro som du hänvisar till och som så ofta och med förtjusning citeras i sådana här sammanhang eftersom den är den enda av sitt slag. Utöver det faktum att den är skriven av en PR-byrå – Veritas – som försörjer sig just på att kränga ”spetskompetens” inom ”interkulturell kommunikation och marknadsföring” och därmed tjänar på att bilden av ett sådant behov sprids så kan man ju också konstatera att den inte säger så himla mycket, egentligen:

Den del i rapporten som exempelvis säger att ”invandrarna” – denna fantastiskt disparata massa av 1.1 miljoner svenskar – har mindre köpkraft än svenskfödda, citeras exempelvis mycket mer sällan än slutsatsen om att köpkraften VÄXER (såklart eftersom invandrarna blir fler, men från klart lägre nivåer) eller det faktum att ”invandrarna” lägger en större ANDEL av sina inkomster på mat och kläder.

Det sistnämnda är också föga förvånande: det finns en viss mängd mat och kläder man måste köpa oavsett om man är fattig eller rik, särskilt i ett land där det vintertid krävs en viss standard på kläder. Att den andelen bli högre för låginkomsttagare (och då pratar vi ändå relativt få procents skillnad) är inte så konstigt.

Du har rätt i att den etniska identifieringen är viktig för etniska minoriteter vilket – om du går tillbaka och läser inlägget och tidigare inlägg här en gång till – du kommer att inse att jag inte motsäger. Men om vi ska prata ekonomisk lönsamhet för annat än vissa nischprodukter som ”etnisk” mat (Coop, Willys) eller skickade pengar (Money transfer, Western Union) så är det i massmarknadsföringen det främst går att tjäna pengar. Receptet är det precis samma som vi tjatar om här på bloggen när det gäller journalistik: inkludera HELA befolkningen i massmarknadsföringen/reklamen/medierapporteringen. AMF pension hajade grejen långt före alla andra, som nu faktiskt kommit in på banan.

Tidigare såg man exempelvis bara afrosvenskar i reklamen de få gånger skådespelarna/modellerna inte var vad som skulle identifieras som etniska svenskar. Fortfarande är det en klar överrepresentation i förhållande till afrosvenskarnas andel av de etniska minoriteterna men numera har bland andra ÖoB, Coop och Ibumetin även använt personer som kan identifieras som svensk-araber eller svenskturkar, och finlandssvenska (Stina Ekbladh) och svenska med finsk brytning (traditionellt lågstatus) hörs i reklam emellanåt utan att det är i ett sammanhang där man gör sig lustig över detta. (Jämför exempelvis med Svenska Spels rasistiska anden i flaskan, som kanske iofs var avsedd att avskräcka svensk-araber från spel och dobbel, där jag utan att ange källa här, fått uppfattningen att de tillhör de överrepresenterade).

När det gäller att man identifierar sig som ”mamma”, ”student” etc har jag en källa på även det, dessutom en som troligen jobbat med detta lika länge som du, i ett land där det är mer lönsamt. Men nu blir jag återigen lite väl specifik här.

Att den procentuella ”invandrarkvoten” må vara på USA:s nivå hjälper föga när man spjälkar upp den på undergrupper. Där kan en procentuellt liten grupp fortfarande vara ekonomiskt lönsam att rikta sig till specifikt. I Sverige pratar vi om tiotusental eller enstaka fall hundratusental. När det gäller hundratusental handlar det om sverigefinnar, svensk-jugoslaver och svensk-irakier primärt, som inbördes skiljer sig åt. 

Du kan ta kunder på marginalen, vilket du gör genom smartare val av skådisar i massmarknadsföring men annars tror jag att man får överlåta den gruppriktade reklamen till myndigheter med ett informationsansvar och nischprodukter. Sist var det Gringo-spinoffen ”Zebra” som skulle ”gräva det svarta guldet”. Det har det talats om i 10-15 år nu, om hur ”muslimerna” skulle strömma till bankerna om de inte delade ut smutsiga spargrisar, medan de flesta ”muslimer” nog går dit där de får bäst bolåneränta eller lån överhuvudtaget.

Den enda riktigt stora etniska gruppen du har i Sverige är sverigefinnarna, sedan är det jämnt skägg om du inte skapar grupper som ”svensk-jugoslaver”, ”svensk-araber”, ”Eid-el-fitr-firare” eller ”afrosvenskar”. Även där uppstår problem om du pratar om att marknadsföra dig specifikt mot gruppen och inte bara diversifierar etniciteten på skådespelarna i reklamen – är det nyanlända vi pratar om? Arbetskraftinvandrare? Religiösa? Akademiker? Språksvaga? Du kan inte få med alla och tilltalar du hela gruppen kommer ateisterna att bli irriterade över att du vill att de ska identifiera sig med en religiös, arbetskraftsinvandrarna gillar inte att tas för flyktingar, svenskfödda att behandlas som ”import”, etc etc.

KM

Kalla fakta plockar hem SvD:s scoop – igen


Vi skrev i somras flera inlägg om mediernas bevakning av branden i det Rinkebyhus där sju människor dog. SvD: hade ett scoop i somras om hur fastighetsägaren försummat underhållet av rökluckan i trapphuset. DN nöjer sig med att rajta och i strid med de pressetiska reglerna framhäva offrens etniska ursprung i faktarutan trots att det inte är relevant i sammanhanget:

Rinkeby har många svensksomalier, och familjen var med stor sannolikhet inte den enda i trapphuset med den härkomsten (även om vi självklart gissar här). Bara offren som tillhörde samma sällskap gav sig ut i den dödliga röken, inte andra svensksomaliska grannar. Alltså dog de inte för att de var svensksomalier utan för att just denna mamma greps av panik. Ändå gick fler medier i ”det är invandrarnas fel”-spåret när de försökte göra uppföljningar, istället för att som SvD granska vilka följder de ofta eftersatta husens dåliga underhåll i miljonprogramområden får för effekter.

Kalla Fakta har nu föredömligt gått vidare och visat att två barn troligen hade kunnat överleva om fastighetsägaren inte slarvat med underhållet.

Heder åt lite journalistik som låter svensksomalier komma till tals som samhällsmedborgare och människor, anhöriga. Om det blir en diskussion om detta kan vi konstatera att SvD nu vid minst tre tillfällen avslöjat mångfaldsrelaterade nyheter som sedan andra medier tagit vidare och förknippats med: den om Safia Benaouda och de andra svenskarnaAfrikas horn, den om mordet på ”Romario” samt denna om rökluckan i Rinkeby…

/KM

”Oj, vad rätt vi hade!” eller: ”Guldspadejuryn lyssnar på oss”


Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

  1. Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
  2. Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  4. De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  5. De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

Haiti-briljant av DN.se!


Det är välkänt inom ”katastrof-journalistiken” att redaktionernas reportrar och omvärldens intresse brukar uppehålla sig vid ett katastrofområde i sisådär två veckor på sin höjd. Folk skänker lite pengar, gråter en skvätt och återgår sedan till sina göromål.

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

Språkprofessorn tittar i kristallkulan…


…och inser det få ännu hajat. Dramaten sätter upp pjäsen Pygmalion (Även känd som My Fair Lady i musikaltappning). Historien är den klassiska makeover-filmen/pjäsen där den oattraktiva tjejen blir en dam efter ett bad och lite språkträning. (Eller i High school-filmen genom att ta av sig glasögonen).

Eftersom cockney-tjejen Eliza Doolittle i Alexandra Rapaports tappning – (är efternamnet en ordvits?) – får prata Rosengårdsslang i svensk översättning har SvD:s teaterskribent Lars Collin skrivit en intressant artikel kring detta. Det mest intressanta kommer i slutcitatet från en språkforskare som fördjupat sig just i förortsdialekterna kontra ”rikssvenskan”:

Vilket språk överlever om 50 år?

– Båda två, fast starkt förändrade. Mycket beror på sociala skiftningar. Om gruppen av förortsungdomar tar sig upp i samhället är det mycket, mycket troligt att en del språkliga markörer också sprider sig till resten av samhället. Så blev det till exempel i engelskan, där mycket av dagens högstatusuttryck ursprungligen kommer längst bort från lågstatusspråket cockney. Markörer som visar på framgång och rikedom kommer ingen att gömma undan, säger Ulla–Britt Kotsinas.

Vi har redan sett det hända i Sverige. Exempelvis italienare var det inte status att vara i Sverige på 50-talet, de ansågs ha ”en annan religion” och ”en annan kultur” som var ”främmande” och ”inte kombinerbar med den svenska”. (Känns vokabulären igen?) Idag är det sexigt att vara italiano och pizza har blivit husmanskost. Och svensk-italienarna är inte längre koncentrerade till Sveriges fattiga förorter, ungefär som att irländarna i USA numera finns överallt eftersom det handlar om klass och inte etnicitet och klass är något som går att förändra. Det är bara det att folk glömmer fort när platsen som veckans strykpojke övertas av nya grupper.

/KM