Kategoriarkiv: Utrikes

Hajar medierna Sverige-vinkeln på Srebrenica?


Uppdatering sist med svar på frågan.

Sent inatt kom beskedet att det serbiska parlamentet antagit en resolution där det fördömer massakern i Srebrenica även om det inte kallar det för folkmord.

När Biljana Plavsic släpptes i höstas skrev vi om hur vissa medier inte tycktes haja att detta har bäring på tio- eller till och med hundratusentals svenskar om man räknar alla exjugoslaver i Sverige; barn, makar och barnbarn till dessa.

Handen är given. Nu vill vi se hur medierna spelar den under onsdagen.

/KM

PS. En av kommentarerna på DN.se, från signaturen Henrik, är synnerligen intressant: ”Har alla kristna tagit avstånd från den här massakern? Jag menar UTTRYCKLIGEN. Om inte är ni TERRORISTER allihop!” DS.

Uppdatering: Det enkla svaret på frågan i rubriken är nej. En snabb sökning ger vid handen att bara TT kopplade ihop vad detta innebär för många läsare. DS

Annonser

Haiti-briljant av DN.se!


Det är välkänt inom ”katastrof-journalistiken” att redaktionernas reportrar och omvärldens intresse brukar uppehålla sig vid ett katastrofområde i sisådär två veckor på sin höjd. Folk skänker lite pengar, gråter en skvätt och återgår sedan till sina göromål.

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

Ibland är det trist att ha rätt


Vi har lovat att länka til följande inlägg varje gång som en svensk som hamnat i trubbel döps om av medierna till ”svensk medborgare”. Denna gång är det svensk-bengalen Joy Rahmans tur, i David Levins artikel i måndagens SvD (18/1). Artikeln hittas inte på nätet så vi länkar istället till hans veckogamla artikel om resningsansökningar. (Notera att Joy Rahman i likhet med ”svenske medborgaren” Mehdi Ghezali inte är dömd för ett brott i dagsläget). Det är antagligen resningsartikeln som lett till kollen ”vad har Joy Rahman för sig numera” och nyheten att han är på fri fot.

Ingressen:

Svenska [sic!] medborgaren Joy Rahman är frisläppt från fängelse i Bangladesh. Men han får inte lämna landet då han fortfarade är misstänkt för anstiftan till mord och flera andra brott.

/KM

Frederic Pavlidis gör det igen


Uppdatering sist med reflektion från Pavlidis själv bland kommentarerna.

Det känns roligt att återvända från MoM:s juluppehåll med ett positivt exempel på journalistik. Vi har tidigare skrivit om hur DN.se:s utmärkte sportreporter Frederic Pavlidis plockat upp sportdramatik utanför mainstreamflödet och det är glädjande att se att det förra exemplet inte var en engångsföreteelse.

När många i sin fotbollsbevakning riktar blickarna mot Västafrika bjuder Pavlidis på intressant läsning genom att göra precis motsatsen. Artikeln ”Kan man inte spela fotboll i Östafrika?” undersöker varför Östafrika placerar sig så blygsamt i jämförelse med den övriga kontinenten på vad som för en oinsatt läsare som undertecknad i alla fall, framstår som ett välresearchat sätt.

Det finns säkert mer att säga om ämnet – som en del kommentatörer påpekar kunde det demokratiska underskottet på Afrikas horn ha undersökts mer än bara med anekdoten om Eritreas avhoppade landslagsspelare. Poängen är dock att här finns en seriös artikel som bjuder på läsning för etniska minoriteter.

Det är oklart om det finns en medveten tanke bakom eller Pavlidis bara är en allmänt duktig journalist med näsa för historier som lockar även icke-sportfånarna, men tematiskt är det helt rätt. När det gäller kontinenten Afrika har de stora etniska minoriteterna (i Sverige och därmed potentiellt läsarkåren) rötter antingen i Nordafrika eller Östafrika (Etiopien/Eritrea/Somalia).

Vissa brukar anföra att alla som klumpas in under begreppet ”invandrare” ratar DN och andra tidningar till förmån för internet och parabolkanaler från sin ursprungsländer. Dessa människor väljer troligen att tänka fördomsfullt för att det är bekvämare än att bredda sin journalistik.

Även OM (det finns vissa studier men frågan är om de mäter ”invandrares” eller miljonprogrambosattas) medievanor skulle skilja sig åt missar man med resonemanget den allt större del svenskar som må ha rötter i andra länder men är födda här. En ansenlig del kan inte föräldrarnas språk och antagligen än fler kan det muntligt men kan/orkar inte läsa det.

Det betyder på INGET vis att intresset för att läsa om dessa länder därför måste vara mindre! Hos vissa kan intresset vara litet, hos andra lika stort, hos ytterligare några ännu större, kanske särskilt sådana som har föräldrar som är restriktiva med info eller är negativt inställda till landet i fråga.

Säg att man har ett intresse för landet i Östafrika där man har sina rötter men inte kan sina föräldrars språk särskilt bra, kastar man sig då inte över det lilla som ändå skrivs i svenska medier, och inte minst om det handlar om något annat än Dawit Isaac eller kriget i Somalia? Något som har ett initierat perspektiv och låter människor komma till tals?

Vi skrev tidigare om hur SvD:s reporter Tobias Brandel spräckte vinkeln som Bokmässan i Göteborg ville sälja in till journalisterna om årets Afrikatema. Han gjorde det med ett väldigt enkelt grepp: hitta en ur den berörda gruppen istället för att bara låta folk utifrån prata om den. Det är aldrig någon garanti, men tar en reporter mer än sällan i rätt riktning.

En synpunkt dock på Pavlidis artikel där den norske fotbollsstöttaren Gunnar Norebö citeras och tycks blanda ihop Eritrea och Etiopien. Förhoppningsvis är det ett ursäktligt korrfel men det är olyckligt att det efter att artikeln legat ute i snart två dygn inte ännu korrigerats…

Oavsett om Eurosport valt att satsa stort på den pågående Afrikanska cupen i år för att många stora stjärnor är med, eller för att de förstått att det finns ett betydande intresse bland flera etniska minoriteter i Sverige, är det dock en annan rolig nyhet.

Framförallt tyder det på viss insikt att rekrytera sverigefinsk-egyptiske Rami Shaaban som expertkommentator. Utöver att killen faktiskt framstår som en analytisk och allmänbildad fotbollsspelare som kan göra det jobbet väl, så har man hajat att det på hemmaplan finns människor som följer och kan ligan. Valet av Shaaban, som spelat i egyptiska ligan, blir inte mindre korrekt av att Egypten två gånger i rad tagit hem cupen och i år åter är klara för slutspel, eller av att han är en förebild för en och annan unge med rötter i Finland, Nordafrika eller Fisksätra. Shaaban för till och med en blogg på Nyheter 24 som är mer välskriven än en ansenlig del ”professionella” bloggares i alla fall. Där hittar man bland annat följande, befogade, fråga:

Sedan har jag en fråga som jag slänger ut i luften utan prestige eller någonting. Varför måste vissa tidningar eller media alltid skriva typ: Som vi avslöjade först. Enda tidningen på plats. Som vi skrev om tidigare eller dyl?

Är det av självgodhet? Eller av rent skryt? Vore tacksam om någon kunde förklara det för mig.

Jadu Rami. Min teori är att tidningarna skriver så för att de vet att ingen annan tidning kommer att ge dem äran för deras hårda arbete när de återberättar nyheten. Detta eftersom det skulle stärka konkurrentens varumärke. Då ”måste” den tidningen som kom med scoopet påpeka det självt. Hur de vet detta? Eftersom de själva gör likadant när konkurrenten i sin tur har ett scoop. Tänk vilket medieklimat vi skulle ha om alla gjorde tvärtom…

/KM

Vin och giljotin – en del av den franska identiteten


I Aktuellts 21-sändning den 16/12 får vi veta att fransmännen planerar att förbjuda burka och slöja på ”vissa allmänna platser”.Tydligen har redaktionen inte hunnit göra något inslag i den minst sagt intressanta frågan, utan hakar istället på den gamla tråden om de diskussioner som franska regeringen initierat om vad som är franska värderingar och fransk identitet.

Om man vill vara snäll, och det påstås ju vara en dygd,  kan man konstatera att inslaget verkligen speglar den förvirring som råder i frågan – både från folket på gatan och från reporterns sida. Det blir en snuttig kavalkad som utmynnar i ett enda stort: jaha?

Reportern går och myser på julmarknaden i Lille, och inleder med att berätta att franskheten historiskt sett inte har handlat om hudfärg utan om värderingar: frihet, jämlikhet och broderskap. Helt utan källa, och kanske en åsikt som en och annan medborgare i de gamla franska kolonierna skulle vilja invända mot, men nåväl. Sedan förklarar hon att ”språk och kultur formar den franska identiteten – och så maten”. Sedan en inzoomning på crepes och ett par som dillar om ost och vin.

Därefter får vi följa med till ett offentligt möte där det ska diskuteras vilka värderingar det är viktigt att franska medborgare delar. Enligt publiken som intervjuas ska man gilla flaggan och nationalsången, och inte ha på sig burka.

Så var det slut där. Lite klipp från upploppen i förorterna, uttryck om ”krutdurk”, muslimer, och så en ”Mohammed” utan efternamn som säger att jämlikhet och broderskap mest är snack i Frankrike idag. Sedan får vi åka tillbaka till de superfranska crepesen i Lille igen, där en man snuddar vid det som faktiskt är kärnfrågan, angående den franska identiteten och de typiskt ”franska” värderingarna: ”logiskt sett är det en omöjlig fråga”, säger han. Sedan  avslutas reportaget med konstaterandet, att hela diskussionen anses vara rasistisk av en del kritiker.

Jaha.

Så franska värderingar är frihet, jämlikhet och broderskap. Lever Frankrike upp till dessa? Har man alltid gjort det? Om man inte håller med om att dessa värderingar är typiska för Frankrike, är man då inte fransk? Vem bestämmer?

Jaha. Så den franska identiteten är kultur och mat. Om man nu varken gillar grodlår eller giljotiner, kan man då vara fransk?

Jaha. Så Frankrike har beslutat sig för att förbjuda burka och slöja på vissa offentliga platser. Vilka då? Med vilken motivering? Hur ska det gå till, rent praktiskt? Och vad blir straffet för den som bryter mot förbudet?

Jaha. Så en fransk medborgare har inte burka. Får en fransk medborgare klä sig i lack och läder?

Jaha. Så det finns kritik mot att inleda en diskussion om fransk identitet. Vad går den kritiken ut på?

Och: varför initierar franska regeringen den här diskussionen just nu?

Frågetecknen hopar sig. Tittaren får väl ta sig en vitlöksmarinerad snigel till kvällsmat och själv försöka finna svaren. I Aktuellt hittar vi dem i alla fall inte.

/BF

Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan


(4 uppdateringar sist)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.

När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.

Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.

Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.

Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.

Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:

Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:

I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.

Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?

Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?

Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?

Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.

Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.

Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.

Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”

En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):

I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.

Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?

Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?

Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.

Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.

Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…

Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.

Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.

Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.

/KM

Novembers mest lästa


Här är de, novembers topplistor över inlägg och länkar.

Först de tio mest lästa inläggen:

  1. Rapporteringen om schweiziska minoriteter – 29 nov (Mest läst sen bloggens början). Egentligen ingen större analys utan vi länkar mest till artiklar som bevakar ämnet. Men av en beskärd andel främlingsfientliga kommentarer att döma, liksom det faktum att en förhållandevis liten andel besökare klickade sig vidare på bloggen, så misstänker vi att relativt få hamnade här på grund av ett intresse för mediegranskning.
  2. Utmärkt rapporterat av SvD – 8 nov (Tredje mest läst sen bloggens början) Populariteten för det här inlägget tycks tyvärr ha en liknande förklaring som för inlägget ovan. Vi berömde SvD för sitt sätt att rapportera om överrepresentationen av autism bland svensk-somaliska barn i Rinkeby, utan spekulationer.
  3. Helt rätt nyhetsvärderat av DN – 30 nov (Femte mest läst sen bloggens början) DN.se förstod, till skillnad från SvD, Sydsvenskan, Västerbottens-kuriren och Norrländska socialdemokraten, att det finns en halv miljon svenskar som direkt eller indirekt berörts av finska vinterkriget. Det märkte vi av på sajten, där många klickade sig in och vidare
  4. Bra flyktingbarnsjournalistik – 17 nov (Sjätte mest läst sen bloggens början)          Tips på ungefär det rubriken vittnar om.
  5. ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv” – 4 nov (Topp-tio, ever)   Vår kritik mot urvalet av nomineringar till Stora journalistpriset, med flera uppenbara som valdes bort till förmån för ett icke-avslöjande.
  6. Var är iranierna? – 25 nov Om Stockholms stad, och frågan om varför de ska granska vissa invandrarföreningar men inte andra. Reportern bad själv om tips i en kommentar till ett uppföljande inlägg.
  7. Är afghaner lika mycket värda som svenskar? – 11 nov   Frågan är om den afghanske tolken som dödades när Sveriges trupper angreps bar skyddsutrustning. Vi har tyvärr inte sett en uppföljning på detta.
  8. ”Vi på TT är inga invandrare” – 5 nov        Om en riktigt galen TT-rubrik. Detta fick också följder, som vi berättade i ett senare inlägg.
  9. Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor? – 11 nov       Om frågor vi tyckte saknades i bevakningen kring Vellinge. Och beröm till Sydsvenskan för deras opinionsundersökning.
  10. Thailändare hatar judar, eller hur det nu var – 25 nov    TT går åter i rubrikfällan bara ett par dagar efter punkt 8 på denna lista.

…sedan sex inlägg som förtjänade fler läsare än de fick:

…och till sist de mest klickade länkarna 2 nov-2 dec:

  1. SvD. ”Minaretfrågan delar schweizare
  2. DN. ”Finlands sak var inte vår
  3. DN. ”Tuffa fredsvillkor
  4. DN. ”Vinterkriget triumf för finsk mottitaktik
  5. SVT Play. Existens program om minaretfrågan
  6. DN. Hätsk debatt om minareter i Schweiz. Artikeln uppdaterades efter valresultatet.
  7. Journalisten. ”Ali Fegan: Jag vittnar gärna om anklagelserna om Williamson
  8. Google. Beviset på hur många medier som utan reflektion behöll TT:s rubrik ”Invandrare ska lära sig våra värden
  9. Helsingborgs dagblad. ”I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen”. HD:s intervju med flyktingbarn vittnade om tydlig nyfikenhet om vilka barnen egentligen är.
  10. SvD. ”Lista: Invandrarföreningar vars värdegrund ska undersökas

Sammanfattningen av septembers och oktobers mest lästa hittar man här.

/KM