Skönheten i betraktarens öga


De som kontinuerligt läst tjej- och damtidningar och haft olivfärgad eller mörk hy har antagligen reflekterat kring hur få modeller och smink/stylingtips som passar deras färger. Som den initierade modejournalist han är har även SvD:s Daniel Björk upptäckt problemet – och att en förändring på gång när Gina Tricot som ett av flera exempel väljer en :

Är det möjligtvis så att vi ser en grundläggande förändring av vad som är en kommersiell modell? Kanske är den mest gångbara looken i dagens värld inte den blonda leende kvinnan i en röd klänning. När det inte enbart är vita kvinnor som står för konsumtionen är det en Halle Berry eller en Emanuela de Paula som kan sälja smink och kläder både till vita tjejer (för hon är inte så svart att hon stöter bort blondinerna) och mörkhyade kvinnor (för hon är en av dem). Det kan kännas nedslående att det fortfarande är ett västerländskt ideal som styr vilka modeller som har potential att nå ut brett, men om det är så att den vita blonda tjejen inte längre ses som en representant och ett ideal för alla kvinnor, utan istället upplevs som precis vad hon är – en etniskt vit kvinna– då har det inträffat en smärre revolution.

Det är helt klart ett steg framåt när en journalist ens inser att problemet existerar och dessutom upptäcker när ett trendbrott sker. Det hade dock varit intressant att läsa mer om dem som inte är svarta eller vita utan något annat – en relevant fråga i Sverige där inte afrosvenskar tillhör de större etniska minoriteterna. Har Cosmopolitan, Vecko-Revyn, Damernas värld och de andra fortfarande inte insett att en väsentlig andel av läsekretsen kanske vill se smink som klär den med mörkt hår?

/KM

Sedvanligt patetiskt av SR Sommar


(Utförligare inlägg med blott några förslag på namn som Sommarredaktionen uppenbarligen struntar i kommer ikväll)

Medier och mångfald lyssnar i skrivande stund på Ulf Elfvings parad med de så  fantastiskt etniskt svenska sommarpratarna som Sommarredaktionen enligt sin hemsida känner sig ruskigt nöjda.

Låt mig ta ner er på jorden: ni är dinosaurier.

Sverige är mångkulturellt. Massor med människor, även svensk-jugoslaver, svensk-araber och svensk-somalier som iaf vid en snabb anblick lyser med sin totala frånvaro, befinner sig på högt uppsatta poster i samhället, har spännande erfarenheter och är populära bland många svenskar.

Ta bara Maria Akraka: hur tänkte ni?! ”More colour in the media”, som ett gammalt integrationsprojekt inom public service hette? Vill ni ha en afrosvensk så finns det MÅNGA intressanta som faktiskt samtidigt är aktuella.

Ni känner bara inte till dem.

/KM

SVT SvD

SvD frossar i etnifiering i katolikbevakningen


Vi har fått kritik för att vi etnifierar i vår mediebevakning. Förhoppningen är fortfarande att bemöta detta i ett fullödigt inlägg men i korthet kan man väl säga att jag upplever det som svårt att kommentera och analysera mediebevakning som berör etniska minoriteter utan att vara specifik.

Grundtesen i journalistik dock, är att man inte ska uppge etniskt ursprung om  det inte motiverat. Om det är något etniska minoriteter upplever i sin vardag i Sverige så är det den ständiga frågan ”Var kommer du ifrån”. Vid undvikande svar av exempelvis typen ”Jag är född i Sverige” följs den av den påstridiga följdfrågan ”men var kommer du ifrån EGENTLIGEN”. Detta handlar om inget annat än att frågeställaren (ofta ur majoritetsbefolkningen) upplever en chauvinistisk rätt att få sin nyfikenhet stillad oavsett om frågan är relevant eller inte. Tyvärr anser en del journalister sig också ha den rätten och låter detta skina igenom i sina texter. I sådana som den här i söndagens SvD.

Först ska det sägas att intentionen med texten är god. Det har varit påtagligt genom bevakningen av de senaste veckornas pedofiliskandal inom katolska kyrkan hur frånvarande de vanliga katolikerna har varit. Det finns för tusan nästan lika många katoliker (89.959) som muslimer (110.000) i Sverige. Massor med läsare, tittare och lyssnare berörs och har en åsikt och vill läsa mer än bara vad biskop Arborelius säger på presskonferens. Rent generellt tycker vi oss se hur den katolska krisen blottlägger journalisters generella okunskap om och nätverk på religionsområdet. Det är en kompetensbrist som är svår att hämta in helt plötsligt och utan förvarning när man försummat bevakningen i decennier.

Religion är en viktig sak för många svenskar. Dessa svenskar tillhör i viss utsträckning, men långt ifrån enbart, etniska minoriteter. Svenska Dagbladet tänker uppenbarligen rätt och försöker ta bevakningen vidare. Även om artikeln kunde ha kommit tidigare så har SvD i alla fall åkt till prästseminariet i Uppsala och valt att intervjua några präststudenter för att höra deras reaktioner på celibatet och på att pedofilstämplas.

Tyvärr måste läsaren leta efter kommentarerna bland alla påpekanden om etniciteten på varje person som hörs i artikeln. Oftast är det redigeraren som skriver bildtexten. Om det är så även i det här fallet tycks även denna ha uppfattat etnicitetsredovisandet som det centrala och dragit upp det i bildtexten. Den exotiserande tonen inför det underförstått bisarra i katolicismen sätts redan i inledningsstycket:

Även under normala förhållanden är det svårt för många i Sverige att förstå hur någon kan vilja bli katolsk präst och välja ett liv i celibat. I ett protestantiskt land dessutom. Det är för konstigt för att ta in.

Det kunde möjligen ses som ett stilgrepp om reportern inte sedan hela texten igenom ägnade sig åt att understryka det Annorlunda med dem som är katoliker.  Ingenstans i texten anförs varför de blivande prästernas etnicitet skulle ha betydelse. Alltså har det inte betydelse.

Tropikhatt. Och ett bevis på att bara för att en reporter har ett ”utländskt klingande namn” behöver det inte vara någon typ  av garanti för mångfaldsexpertis, som vi påpekat förut. Det blir pinsamt tydligt att SvD i den här artikeln rapporterar OM katolikerna, inte för dem. Bättre kan ni!

(Detta betyder för övrigt inte att DN ska skryta så mycket mer. Såvitt vi vet är tidningen den enda som lyckats med bedriften att intervjua en av de svenska offren. Denna fick ett (1!) pratminus i onsdagstidningen och en minimal enradig puff på ettan. Snacka om att göra sitt bästa för att baissa reportrarnas scoop…)

KM

Om mångkulturell marknadsföring


Vi skrev i höstas ett inlägg som i huvudsak handlade om Evin Rubars (något intellektuellt ohederliga) dokumentärfilm Slaget om muslimerna där hon stämplar ledande religiösa muslimer i Sverige som ”islamister”.  (Varför var inte Sveriges muslimska råd, landets största muslimska paraplyorganisation som dessutom leds av en kvinna, intervjuat t.ex?)

Inlägget berörde dock även ämnet ”mångkulturell marknadsföring” och sedan dess har två olika personer, verksamma inom området, snubblat över inlägget och valt att kommentera. Denna blogg handlar ju om journalistik och inte reklam men eftersom det här med visuell kommunikation kan appliceras på båda så kommer vi ibland in på det här med marknadsföring också.

 Min analys, efter att ha fördjupat mig i ämnet, är att Sverige är för litet och har framförallt en för jämn spridning av sina etniska minoriteter för att det ska gå att tjäna några stora pengar på riktad marknadsföring till ”invandrarna”, annat än för vissa nischprodukter och vid enstaka tillfällen, såsom vissa konserter med internationella artister samt högtider som Eid el-fitr och Noruz som berör större grupper. Däremot tror jag att företagen helt i onödan förlorar pengar på marginalen genom att ha en etniskt exkluderande reklam som är ganska lätt att förändra. (Och som en bonus befolkningens uppfattning av hur Sverige egentligen ser ut).

 Kommentaren, från Pär Johansson, projektledare för mångkultursföretaget Grand River, kommer här:

 KM, när det gäller delen om mångkulturell marknadsföring verkar du sakna kunskap. Du påstår att marknaden är för liten – procentuellt sätt är den precis lika stor som i t ex USA. När det gäller identifiering spekulerar du utan att presentera ngn kunskap. Du tror att man ”nog” identifierar sig som ”mamma” etc. Den etniska identifieringen är mycket viktigt hos de flesta människor; särskilt om man är en del av en minoritetsgrupp. Du bör läsa på mer om ämnet innan du ”spekulerar”. Ett tips är rapporten ”Den Mångkulturella Marknaden” av Timbro samt en del amerikansk litteratur, t ex ”Multicultural Marketing – Selling to the new America”.

 Pär

Och här följer mitt svar, lätt redigerat:

Pär: Jag gissar av den mästrande och defensiva tonen i ditt mail att du är en av dessa som försöker försörja sig på mångkulturell marknadsföring. Jag förstår att det eftersom jag skriver under pseudonym blir lättare att underskatta mina fackkunskaper men sorry, jag vet vad jag pratar om och jag har dessutom fördjupat mig i ämnet i tidigare sammanhang. Blir jag mer specifik än så röjer jag däremot vem jag är så det tänker jag inte göra.

Dina personangrepp till trots ska jag bemöta den delen av ditt inlägg som består av argument.

Till att börja med: jag har läst, i detalj, den rapport från Timbro som du hänvisar till och som så ofta och med förtjusning citeras i sådana här sammanhang eftersom den är den enda av sitt slag. Utöver det faktum att den är skriven av en PR-byrå – Veritas – som försörjer sig just på att kränga ”spetskompetens” inom ”interkulturell kommunikation och marknadsföring” och därmed tjänar på att bilden av ett sådant behov sprids så kan man ju också konstatera att den inte säger så himla mycket, egentligen:

Den del i rapporten som exempelvis säger att ”invandrarna” – denna fantastiskt disparata massa av 1.1 miljoner svenskar – har mindre köpkraft än svenskfödda, citeras exempelvis mycket mer sällan än slutsatsen om att köpkraften VÄXER (såklart eftersom invandrarna blir fler, men från klart lägre nivåer) eller det faktum att ”invandrarna” lägger en större ANDEL av sina inkomster på mat och kläder.

Det sistnämnda är också föga förvånande: det finns en viss mängd mat och kläder man måste köpa oavsett om man är fattig eller rik, särskilt i ett land där det vintertid krävs en viss standard på kläder. Att den andelen bli högre för låginkomsttagare (och då pratar vi ändå relativt få procents skillnad) är inte så konstigt.

Du har rätt i att den etniska identifieringen är viktig för etniska minoriteter vilket – om du går tillbaka och läser inlägget och tidigare inlägg här en gång till – du kommer att inse att jag inte motsäger. Men om vi ska prata ekonomisk lönsamhet för annat än vissa nischprodukter som ”etnisk” mat (Coop, Willys) eller skickade pengar (Money transfer, Western Union) så är det i massmarknadsföringen det främst går att tjäna pengar. Receptet är det precis samma som vi tjatar om här på bloggen när det gäller journalistik: inkludera HELA befolkningen i massmarknadsföringen/reklamen/medierapporteringen. AMF pension hajade grejen långt före alla andra, som nu faktiskt kommit in på banan.

Tidigare såg man exempelvis bara afrosvenskar i reklamen de få gånger skådespelarna/modellerna inte var vad som skulle identifieras som etniska svenskar. Fortfarande är det en klar överrepresentation i förhållande till afrosvenskarnas andel av de etniska minoriteterna men numera har bland andra ÖoB, Coop och Ibumetin även använt personer som kan identifieras som svensk-araber eller svenskturkar, och finlandssvenska (Stina Ekbladh) och svenska med finsk brytning (traditionellt lågstatus) hörs i reklam emellanåt utan att det är i ett sammanhang där man gör sig lustig över detta. (Jämför exempelvis med Svenska Spels rasistiska anden i flaskan, som kanske iofs var avsedd att avskräcka svensk-araber från spel och dobbel, där jag utan att ange källa här, fått uppfattningen att de tillhör de överrepresenterade).

När det gäller att man identifierar sig som ”mamma”, ”student” etc har jag en källa på även det, dessutom en som troligen jobbat med detta lika länge som du, i ett land där det är mer lönsamt. Men nu blir jag återigen lite väl specifik här.

Att den procentuella ”invandrarkvoten” må vara på USA:s nivå hjälper föga när man spjälkar upp den på undergrupper. Där kan en procentuellt liten grupp fortfarande vara ekonomiskt lönsam att rikta sig till specifikt. I Sverige pratar vi om tiotusental eller enstaka fall hundratusental. När det gäller hundratusental handlar det om sverigefinnar, svensk-jugoslaver och svensk-irakier primärt, som inbördes skiljer sig åt. 

Du kan ta kunder på marginalen, vilket du gör genom smartare val av skådisar i massmarknadsföring men annars tror jag att man får överlåta den gruppriktade reklamen till myndigheter med ett informationsansvar och nischprodukter. Sist var det Gringo-spinoffen ”Zebra” som skulle ”gräva det svarta guldet”. Det har det talats om i 10-15 år nu, om hur ”muslimerna” skulle strömma till bankerna om de inte delade ut smutsiga spargrisar, medan de flesta ”muslimer” nog går dit där de får bäst bolåneränta eller lån överhuvudtaget.

Den enda riktigt stora etniska gruppen du har i Sverige är sverigefinnarna, sedan är det jämnt skägg om du inte skapar grupper som ”svensk-jugoslaver”, ”svensk-araber”, ”Eid-el-fitr-firare” eller ”afrosvenskar”. Även där uppstår problem om du pratar om att marknadsföra dig specifikt mot gruppen och inte bara diversifierar etniciteten på skådespelarna i reklamen – är det nyanlända vi pratar om? Arbetskraftinvandrare? Religiösa? Akademiker? Språksvaga? Du kan inte få med alla och tilltalar du hela gruppen kommer ateisterna att bli irriterade över att du vill att de ska identifiera sig med en religiös, arbetskraftsinvandrarna gillar inte att tas för flyktingar, svenskfödda att behandlas som ”import”, etc etc.

KM

Hajar medierna Sverige-vinkeln på Srebrenica?


Uppdatering sist med svar på frågan.

Sent inatt kom beskedet att det serbiska parlamentet antagit en resolution där det fördömer massakern i Srebrenica även om det inte kallar det för folkmord.

När Biljana Plavsic släpptes i höstas skrev vi om hur vissa medier inte tycktes haja att detta har bäring på tio- eller till och med hundratusentals svenskar om man räknar alla exjugoslaver i Sverige; barn, makar och barnbarn till dessa.

Handen är given. Nu vill vi se hur medierna spelar den under onsdagen.

/KM

PS. En av kommentarerna på DN.se, från signaturen Henrik, är synnerligen intressant: ”Har alla kristna tagit avstånd från den här massakern? Jag menar UTTRYCKLIGEN. Om inte är ni TERRORISTER allihop!” DS.

Uppdatering: Det enkla svaret på frågan i rubriken är nej. En snabb sökning ger vid handen att bara TT kopplade ihop vad detta innebär för många läsare. DS

Verklighetens folk i Botkyrka


DN skriver i dag i pappersupplagan om hur svenska skolungdomar mår, och bryter mot sin egen oskrivna regel: åk aldrig utanför tullarna för att hitta case. Faktiskt har redaktionen orkat masa sig iväg de två jättelånga milen till Botkyrka, för att intervjua två tjejer om deras skolsituation.

Så vad säger man? Det är bara att lyfta på hatten. Undertecknad har alltid påstått att om journalisterna bara orkade förflytta sig utanför innerstaden så skulle det gå att få en lite mer representativ bild av verklighetens folk även på dagstidningarnas nyhetssidor. Men DN visar tydligt att det är helt fel. Inte ens i Botkyrka, där hälften av invånarna har ”utländsk bakgrund” (SCB:s definition) och 35 procent är utrikes födda, har reportern lyckats hitta någon som tillhör den gruppen att intervjua. Det blir en Lindholm och en Fryxell framför blågula skåp istället.

Starkt jobbat.

/BF

Kalla fakta plockar hem SvD:s scoop – igen


Vi skrev i somras flera inlägg om mediernas bevakning av branden i det Rinkebyhus där sju människor dog. SvD: hade ett scoop i somras om hur fastighetsägaren försummat underhållet av rökluckan i trapphuset. DN nöjer sig med att rajta och i strid med de pressetiska reglerna framhäva offrens etniska ursprung i faktarutan trots att det inte är relevant i sammanhanget:

Rinkeby har många svensksomalier, och familjen var med stor sannolikhet inte den enda i trapphuset med den härkomsten (även om vi självklart gissar här). Bara offren som tillhörde samma sällskap gav sig ut i den dödliga röken, inte andra svensksomaliska grannar. Alltså dog de inte för att de var svensksomalier utan för att just denna mamma greps av panik. Ändå gick fler medier i ”det är invandrarnas fel”-spåret när de försökte göra uppföljningar, istället för att som SvD granska vilka följder de ofta eftersatta husens dåliga underhåll i miljonprogramområden får för effekter.

Kalla Fakta har nu föredömligt gått vidare och visat att två barn troligen hade kunnat överleva om fastighetsägaren inte slarvat med underhållet.

Heder åt lite journalistik som låter svensksomalier komma till tals som samhällsmedborgare och människor, anhöriga. Om det blir en diskussion om detta kan vi konstatera att SvD nu vid minst tre tillfällen avslöjat mångfaldsrelaterade nyheter som sedan andra medier tagit vidare och förknippats med: den om Safia Benaouda och de andra svenskarnaAfrikas horn, den om mordet på ”Romario” samt denna om rökluckan i Rinkeby…

/KM