Tag Archives: Afrika

SvD:s gratisreklam för Bokmässan


Om jag hade mer tid skulle jag i detalj gå in på DN:s och SvD:s texter om Bok- och biblioteksmässan i Göteborg som inleds idag. Det har jag tyvärr inte, så detta får bli kort.

När årets tema, Afrika, presenterades vid förra årets bokmässa skrev DN en okritisk hyllningsartikel medan SvD:s lysande reporter Tobias Brandel såg till att åtminstone leta upp en afrikansk författare och fråga denne som hans (kritiska) åsikt. Vi avhandlade problematiken i det här blogginlägget som är komplett med ett antal uppdateringar och länkar.

Till vår sorg ser vi nu att detta är nästan helt bortglömt och att kultursidorna återgått till sin vanliga okritiska återgivning av den info/pr som kulturaktörer förser dem med. På sistone har Tobias Brandels byline istället synts under politikartiklar. Kanske bidrar det.

Oavsett vilket så måste bokmässan jubla idag åt ett okritiskt uppslag i SvD kultur som bara gör en massa reklam för evenemanget. Helt gratis. (Texten finns inte på nätet i skrivande stund men vi länkar om det dyker upp). DN kultur är inte mycket bättre, men där avhandlas åtminstone kritiken, och under vinjetten ”kulturdebatt”, inte som skenbart neutral journalistik…

/KM

Annonser

Frederic Pavlidis gör det igen


Uppdatering sist med reflektion från Pavlidis själv bland kommentarerna.

Det känns roligt att återvända från MoM:s juluppehåll med ett positivt exempel på journalistik. Vi har tidigare skrivit om hur DN.se:s utmärkte sportreporter Frederic Pavlidis plockat upp sportdramatik utanför mainstreamflödet och det är glädjande att se att det förra exemplet inte var en engångsföreteelse.

När många i sin fotbollsbevakning riktar blickarna mot Västafrika bjuder Pavlidis på intressant läsning genom att göra precis motsatsen. Artikeln ”Kan man inte spela fotboll i Östafrika?” undersöker varför Östafrika placerar sig så blygsamt i jämförelse med den övriga kontinenten på vad som för en oinsatt läsare som undertecknad i alla fall, framstår som ett välresearchat sätt.

Det finns säkert mer att säga om ämnet – som en del kommentatörer påpekar kunde det demokratiska underskottet på Afrikas horn ha undersökts mer än bara med anekdoten om Eritreas avhoppade landslagsspelare. Poängen är dock att här finns en seriös artikel som bjuder på läsning för etniska minoriteter.

Det är oklart om det finns en medveten tanke bakom eller Pavlidis bara är en allmänt duktig journalist med näsa för historier som lockar även icke-sportfånarna, men tematiskt är det helt rätt. När det gäller kontinenten Afrika har de stora etniska minoriteterna (i Sverige och därmed potentiellt läsarkåren) rötter antingen i Nordafrika eller Östafrika (Etiopien/Eritrea/Somalia).

Vissa brukar anföra att alla som klumpas in under begreppet ”invandrare” ratar DN och andra tidningar till förmån för internet och parabolkanaler från sin ursprungsländer. Dessa människor väljer troligen att tänka fördomsfullt för att det är bekvämare än att bredda sin journalistik.

Även OM (det finns vissa studier men frågan är om de mäter ”invandrares” eller miljonprogrambosattas) medievanor skulle skilja sig åt missar man med resonemanget den allt större del svenskar som må ha rötter i andra länder men är födda här. En ansenlig del kan inte föräldrarnas språk och antagligen än fler kan det muntligt men kan/orkar inte läsa det.

Det betyder på INGET vis att intresset för att läsa om dessa länder därför måste vara mindre! Hos vissa kan intresset vara litet, hos andra lika stort, hos ytterligare några ännu större, kanske särskilt sådana som har föräldrar som är restriktiva med info eller är negativt inställda till landet i fråga.

Säg att man har ett intresse för landet i Östafrika där man har sina rötter men inte kan sina föräldrars språk särskilt bra, kastar man sig då inte över det lilla som ändå skrivs i svenska medier, och inte minst om det handlar om något annat än Dawit Isaac eller kriget i Somalia? Något som har ett initierat perspektiv och låter människor komma till tals?

Vi skrev tidigare om hur SvD:s reporter Tobias Brandel spräckte vinkeln som Bokmässan i Göteborg ville sälja in till journalisterna om årets Afrikatema. Han gjorde det med ett väldigt enkelt grepp: hitta en ur den berörda gruppen istället för att bara låta folk utifrån prata om den. Det är aldrig någon garanti, men tar en reporter mer än sällan i rätt riktning.

En synpunkt dock på Pavlidis artikel där den norske fotbollsstöttaren Gunnar Norebö citeras och tycks blanda ihop Eritrea och Etiopien. Förhoppningsvis är det ett ursäktligt korrfel men det är olyckligt att det efter att artikeln legat ute i snart två dygn inte ännu korrigerats…

Oavsett om Eurosport valt att satsa stort på den pågående Afrikanska cupen i år för att många stora stjärnor är med, eller för att de förstått att det finns ett betydande intresse bland flera etniska minoriteter i Sverige, är det dock en annan rolig nyhet.

Framförallt tyder det på viss insikt att rekrytera sverigefinsk-egyptiske Rami Shaaban som expertkommentator. Utöver att killen faktiskt framstår som en analytisk och allmänbildad fotbollsspelare som kan göra det jobbet väl, så har man hajat att det på hemmaplan finns människor som följer och kan ligan. Valet av Shaaban, som spelat i egyptiska ligan, blir inte mindre korrekt av att Egypten två gånger i rad tagit hem cupen och i år åter är klara för slutspel, eller av att han är en förebild för en och annan unge med rötter i Finland, Nordafrika eller Fisksätra. Shaaban för till och med en blogg på Nyheter 24 som är mer välskriven än en ansenlig del ”professionella” bloggares i alla fall. Där hittar man bland annat följande, befogade, fråga:

Sedan har jag en fråga som jag slänger ut i luften utan prestige eller någonting. Varför måste vissa tidningar eller media alltid skriva typ: Som vi avslöjade först. Enda tidningen på plats. Som vi skrev om tidigare eller dyl?

Är det av självgodhet? Eller av rent skryt? Vore tacksam om någon kunde förklara det för mig.

Jadu Rami. Min teori är att tidningarna skriver så för att de vet att ingen annan tidning kommer att ge dem äran för deras hårda arbete när de återberättar nyheten. Detta eftersom det skulle stärka konkurrentens varumärke. Då ”måste” den tidningen som kom med scoopet påpeka det självt. Hur de vet detta? Eftersom de själva gör likadant när konkurrenten i sin tur har ett scoop. Tänk vilket medieklimat vi skulle ha om alla gjorde tvärtom…

/KM

DN friserar texter i efterhand?


För någon vecka sedan skrev MoM om hur SvD kultur denna nyhetsdag kommit ett steg längre än konkurrenten DN. SvD plockade upp den kritik som finns mot att dra en kontinent över en kam i valet av tema för nästa års bok-och-biblioteksmässa

MoM skrev också om att DN (antagligen för att det var den enda nyhetsvinkel man hittade) framställde bokmässan som en succé trots att besökarna var färre, och om DN inte frågat någon om varför bara kolonialspråken portugisiska, engelska och franska äger tillträde till bokmässan.  Det inlägget, med länkar, kan man läsa här.

Nu till saken. Några dagar efter vårt inlägg upptäckte vi att twingly-länken till detta inlägg tagits bort från DN.se. Det finns inget stötande i inlägget, enbart kritik mot alltför okritisk rapportering från DN. Här ser MoM två alternativ:

1) Reportern ville inte ha en länk till en blogg som kritiserar hennes artikel bredvid den.

2) DN anser att en kritisk kommentar till en av tidningens artiklar skadar tidningens varumärken och vill därför stoppa sådana.

Tyvärr fungerar det inte i längden. Medierna gör ett ovärderligt jobb på ett sätt som oskolade yrkesmänniskor aldrig kommer att kunna göra. I idealfallet. Men det förutsätter att de inte försvagar sitt varumärke genom att försöka strypa granskningar av samma typ som de utsätter andra för.

Nu har MoM upptäckt att DN.se, istället för att skriva en ny kort version, ändrat på de första styckena i artikeln på nätet. Den var från början identisk med papperstidningen. MoM har rotat fram papperstidningen. Från början stod det såhär i både papperstidningen och på DN.se:

Afrika blir huvudtemat för nästa års bokmässa. Trots lågkonjunktur och finanskris så har intresset för årets bokmässa legat på rekordnivåer, visar den första sammanräkningen.

Över 2700 programpunkter och 2100 medverkande. När Bok- & Bibliotek offentliggjorde en första preliminär statistik över årets bokmäsa slog den alla rekord.

– Vi har inte all statistik färdigställd ännu, men det vi kan säga så här långt är att det kom 1283 ackrediterade journalister till mässan och att programpunkterna var fler än någonsin, säger Birgitta Jacobsson Ekblom, informationschef på Bok & Bibliotek.

Allt tyder på att antalet besökare tangerar tidigare rekord på omkring 10000 personer om inte mer.

– Det har varit en mycket god…

Nu står det såhär på DN.se:

Afrika blir huvudtemat för nästa års bokmässa. Trots lågkonjunktur och finanskris så har intresset för Bok & Bibliotek i Göteborg legat på rekordnivåer.

Över 2.700 programpunkter och 2.100 medverkande. Men årets publiksiffra, 97 211 personer, var något lägre än förra årets siffror då 101 280 personer besökte bokmässan i Göteborg.

1 .283 personer var ackrediterade journalister till mässan, säger Birgitta Jacobsson Ekblom, informationschef på Bok & Bibliotek.

Under branschdagarna, torsdagen och fredagen, märktes en marginell minskning av utställare, från 895 mot 948 förra året.

– Det har varit en mycket..

Detta inlägg är också ett experiment. Låt oss se om DN verkligen värnar det fria ordet som tidningen påstår, eller om även länken till detta blogginlägg plockas bort från tidningens hemsida…

KM

Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?


…eller rättare sagt, för att medierna ska ge den utrymme i sin nyhetsvärdering?

Uppdateringar sist i inlägget

Igår samlades tusentals fackliga, oppositionspolitiker och andra på Olympiastadion i Helsingfors för att kräva demokratiska val och ett slut på styret för dem som i julas grep makten i Finland efter en statskupp.

De hade trotsat regeringens förbud mot att träffas och idag kommer rapporterna om att när de samlats så öppnade säkerhetsstyrkorna eld och massakrerade minst 157 människor medan 1250 skadades.

Enligt läkare handlade det om en ren slakt.

Två tidigare premiärministrar som närvarade skadades och fördes bort till en militärbas.

Kvinnor kläddes av nakna, våldtogs och fick gevär uppkörda i underlivet.

Vittnen berättar att många misshandlades och fick ben brutna igår och hur de idag sett ungdomar bli beskjutna när de försökte fly. En föll.

Nej det här är såklart inte Finland utan Guinea. Därför puffas detta inte upp på de stora tidningarnas hemsidor, som prioriterar helikopterrån, Uffe Larsson och jäviga Pirate Bay-nämndemän. Och Anna Anka.

Är närhetsprincipen självskriven vid nyhetsvärdering? Varför brydde sig då svenskarna och därmed medierna som plockade upp deras intresse på 70-talet om allsköns konflikter i avlägsna oroshärdar? Och skapar medierna intresset hos allmänheten eller är det tvärtom? Faller inte en brutal massaker in under principen ”intressant, sant och relevant”?

Elin Jönsson prisades mycket för sin bok från Uzbekistan, ”Konsten att dölja en massaker”, om en historia där demonstranter också massakrerades. Men hur många brydde sig om massakern när uppgifterna först läckte ut, före eftertankens kranka blekhet?

Då ska vi inte ens ta in Rwanda i detta, då alla lade sommaren 1994 på att titta på fotbolls-VM istället för att följa rapporterna som faktiskt kom ut i realtid på nyhetsbyråerna om människor som hackades sönder med machetes. Det kanske är rätt lätt att dölja en massaker om omvärlden (och medierna) inte uppmärksammar den?

DN, SvD, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan

Uppdatering: Sveriges radio och Studio Ett är åtminstone med på banan! Lyssna på de skakande beskrivningarna här.

Uppdatering 2: SvD.se tycks ha vaknat till senare på kvällen och lagt upp (och puffat upp) denna skakande beskrivning – från Kapstaden – av Afrikakorren Ola Säll. Gissningsvis kommer den i onsdagens papperstidning.

DN.se har senare på kvällen lagt upp ett helt puffpaket och trots att det är TT-material och inte eget signalerar det ändå en viss prioritering. Texterna kan man läsa lite längre ner på den sidan och här, här och här. Varför ingen text från den sedvanligt utmärkta Afrikakorrespondenten Anna Koblanck?

Och här finns nu Ekots rapportering. Från Johannesburg.

I Rapport 19.30 valde man dock bara att lägga 20 sekunder av den 30 minuter långa sändningen på Guinea. De skymtade förbi efter viktigare nyheter om helikopterrån, 30 döda i Afghanistan, krav på fler soldater dit, krav på att ta hem Sveriges soldater samt militärövning i Vitryssland. Brist på rörliga bilder är ingen ursäkt. Det går att lösa med insittande gäster, kartor grafik och beskrivningar i värsta fall.

Expressen.se tycks däremot högaktningsfullt ignorera hela Guinea-historien altogether.

Uppdatering3 (ons 30/9): Samma junta som styr den massakrerande armén utlyser landssorg. Denna nyhet lägger svd.se inte in i sitt ”puffpaket” (det består bara av Ola Sälls artikel) men den går att hitta här. Inte heller DN.se har lagt upp nyheten.

Papperstidningarna prioriterar ännu lägre. Idag tycks vara en rätt medioker nyhetsdag men om man tittar på förstasidorna finns inte en puff i varken Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet. DN har låtit sin Afrikakorrespondent Anna Koblanck, möjligen Sveriges bästa, skriva en notis. SvD:s utrikesredaktion har mycket riktigt tagit den text Ola Säll skrev igår och lagt in den näst längst bak. Bara kritiken mot krigsbrotten under Gazakriget är lägre prioriterade i dagens tidning.

SvD: Ett uppslag på ”USA-Iran möts öga mot öga igen” och ”Ryssland öppnar för sanktioner mot Iran, sedan ”Dödsoffer i tsunami på Samoa” (långt färre än i Guinea) ssamt ”Vietnameser flyr tyfonen” (har de gjort i flera dagar om man ska vara journalist-cynisk och leta efter händelsenyheter).

DN ger en helsida åt ”Ljumma applåder för Brown”, sedan ”Vanhanens affärer utreds av polisen”, ”Förbud kantar 60-årsfirande i Kina”, en intervju med Shirin Ebadi utan nyhetskrok samt ”Westerwelle väntas bli utrikesminister”.

Uppdatering 4: DN.se håller i storyn på onsdagskvällen med de nya uppgifterna att Guinea vill ha en FN-utredning samtidigt som skadade systematiskt först iväg från sjukhusen. Övriga medier har släppt den tycks det som.

Uppdatering 5 (10 nov): al-Jazeera English gjorde det inslag som Rapport valde bort. Ni hittar det här.

KM

Kolonialismen lever på bokmässan


Den som idag läser både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet kan se ett skolexempel på typisk refererande kulturjournalistik kontra ambitiös rapporterande sådan.

DN:s Hanna Johansson nöjer sig med att spela Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i händerna och berätta vilken succé  bokmässan varit (trots att besökarna var färre) och vilket tema de valt nästa år – Afrika. Inte ens uppgiften att bara författare som skriver på engelska, franska och portugisiska – dvs oftast inte sina modersmål – får komma nästa år har fått reportern att ställa någon kritisk följdfråga. Det trots att två av kontinentens stora språk, arabiska och swahili, därmed utelämnas, liksom hundratals modersmål/stamspråk.

Har bokmässan annars för vana att bara bjuda in författare som skriver på främmande språk? Hur ser man på att nästan samtliga författare diskvalificeras från det afrikanska land, Egypten, som har en av de längsta litterära traditionerna på kontinenten?

SvD:s reporter Tobias Brandel faller tack och lov inte i samma fälla som DN. Han har gjort det utmärkta greppet att leta upp en av de få afrikanska författare som bjudits in detta år – när det inte är afrikatema – för att höra vad han tycker. Denne får påpeka orimligheten i att dra författarna på världens största kontinent över en kam när exempelvis ”det muslimska Afrika”, ”Nordafrika” eller en annan typ av avgränsning hade varit mer logisk och respektfull.

För några år sedan ryckte det i mungiporna på flera när det årets tema, lilleputtlandet Estland följdes av nästa års tema: Lettland.

Länder med drygt en miljon invånare kan alltså vara tema det ena året för att några år senare följas av en kontinent med en miljard människor och 15 procent av jordens befolkning. Varför är Tobias Brandel den enda reportern som ställer kritiska frågor om detta och plockar upp det missnöje som finns?

Får vi kanske höra något om det på SVT:s Kulturnyheterna ikväll eller blir det Polanski för hela slanten?

Snart är det dags för Nobelpriset. Sedan många år är de enda förhandsfavoriterna från Afrika, Assia Djebar och Chinua Achebe, författare som skriver på franska och engelska. Varför grillas Akademien inte om detta?

Varför är så mycket av kulturjournalistiken så okritisk och hovsam? Är det inkompetens, brist på allmänbildning eller bara det att det finns för många personliga kontakter mellan kulturredationerna och ”branschen”?

Uppdatering: Nope. Inget om Afrikatemat eller prioriteringen av kolonialspråk, på Kulturnyheterna…

Uppdatering2: Senegals ambassadör Henri Antoine Turpin citeras på bokmässans egen hemsida där han säger att ”Spanien är ett land, Afrika 53 länder. Det finns nästan tusen språk i Afrika, så den kulturella mångfalden är enorm. På Bokmässan kommer många aspekter av den afrikanska litteraturen att presenteras”.

Ingen verkar ha upplyst honom om att det bara är de tre kolonialspråken av dessa som äger tillträde till nästa års mässa. Bokmässan har dessutom inte ens bemödat sig om att stava hans namn rätt på hemsidan.

Årets tema var f.ö. Spanien, inte spanska. Trots det fick man in ett gäng författare från de forna spanska kolonierna i temat. Kanske tyckte de att det var helt okej, men det hade varit intressant att läsa vad de tyckte om det.

Uppdatering 3: Claes Arvidsson skriver om kritiken på SvD:s ledarblogg. Ska man försöka tolka budskapet tycks det vara att man får vara glad åt det lilla.

Uppdatering 4: DN har tagit bort twingly-länken till detta blogginlägg som länge låg uppe. Kanske kände sig reportern påhoppad. Om det är så bör man understryka att alla kan ha en dålig dag och begränsade möjligheter av tidsbrist. Men journalistiken blir inte bättre´eller ursäktas av det.

Uppdatering 5: DN:s Stefan Jonsson konstaterar, två dagar efter MoM, att det var konstigt att ha en massa latinamerikanska författare på bokmässan under tema: Spanien, och jämför, i likhet med MoM, med Litauen och Lettland. Det kan man läsa här. Han argumenterar dock för att det finns en gemensam erfarenhet av kolonialismen som förenar det afrikanska författarskapet och gör att man kan prata om en enhetlighet.

KM