Tag Archives: barn

Varför hamnar DN så lätt snett?


Dagens nyheter uppmärksammar idag hur rättssystemet kan gynna den förälder som rövar bort ett barn i en vårdnadstvist. Toppen! En viktig lucka i lagen/praxis som bör uppmärksammas av granskande journalister MEN:

Nyligen gick det ut rikslarm och internationell efterlysning efter en man med irakisk bakgrund som försvann med sina barn under ett övervakat umgänge. Men uppmärksamheten kring detta fall ger en skev bild av den tragiska verkligheten bakom den här typen av brott. I omkring 90 procent av fallen­ då barn förs bort av den ena föräldern sker detta inom landets gränser.

Denna harang hade möjligen kunnat vara förklarlig om pappan i det aktuella fallet rövat bort barnen till Irak. Vilket han inte gjorde. Eller förresten, inte ens då. För i båda fallen blir den implicita innebörden av texten att ”det förstår man ju att pappor med irakiskt påbrå rövar bort sina barn till utlandet”. Trots att pappan ifråga till och med gjorde en poäng av att det handlade om fördomar och att han ville visa att han INTE tog barnen utomlands. Eller för den delen, att fler internationella fall handlar om att svenskar rövar sina barn till Sverige än härifrån.

Man blir bara så trött…

KM

Göm inte de mäktiga svartskallarna!


Svenska Dagbladet brukar vara bäst i klassen när det gäller att ha med en obligatorisk etnisk minoritet när det vankas enkät med mannen på gatan och det är förstås utmärkt, eftersom mannen på gatan i Sverige ser ut på olika sätt.

Men varför lyfter man inte fram dem som faktiskt finns på maktpositioner också? I det här fallet behövs inget letande, ingen krystad anledning för att skriva om en person med utländsk bakgrund bara för att få in lite färg när man inte lyckas integrera den naturligt.

Apropå den pågående konflikten Israel-Sverige-Aftonbladet har SvD gjort en rundringning till sex kulturchefer för att höra om de hade publicerat den aktuella artikeln i fråga. Det är inte så överraskande att de tar tillfället i akt att såga konkurrenten. Mer överraskande är att SvD väljer att illustrera artikeln med bilder av 4 av 6 av de intervjuade i texten och att Sydsvenskans kulturchef Rakel Shukri inte är en av dem. Hon förekommer dessutom fritt hängande i texten och presenteras inte, till skillnad från sina kollegor.  Det har rättats till på nätet.

Noteras kan för övrigt, apropå Aftonbladet-bråket, hur konsensus råder den här gången om att yttrandefriheten inte ska missbrukas. Så lät det inte när Jyllands-Posten utlyste en tävling i att rita av Muhammed med det enda målet att kränka något värdefullt för en redan utsatt grupp i Danmark.

Muhammed porträtterades under karikatyrkrisen med en bomb i turbanen. Är inte det precis samma typ av nidbild som den om judar som slaktar kristna barn? Varför ville så många svenska publicister då plötsligt sympatipublicera? Det är ju knappast någon som kommit med sådana förslag med Aftonbladets artikel…

KM

”Dom här kulturerna”


Den som vill läsa vad som tidigare skrivits om omskärelse kan göra det här för jag tänker inte upprepa mig på den fronten.

Audrey Erath som tidigare fått beröm i denna blogg får idag ris för det här inslaget i Studio Ett. Ett skolexempel på hur man gör journalistik ur ett främmandegörande utifrånperspektiv och som vanligt låter läkarna tala över huvudet på alla de som är berörda istället för att låta dessa själva förklara hur de tänker. Visst handlar det om en konflikt inom läkarkåren men det är inte där inslaget landar.

Var är de som berörs? Varför får inte föräldrar som funderar kring att omskära eller inte omskära komma till tals? Varför frågar man inte dem som är omskurna, eller ännu hellre deras partners, om de måste ha ”hårdare sex”, och om de tycker det är ett problem?

Inslaget demonstrerar hur både för och emot-sidans läkare är de som ges tolkningsföreträdet att förklara hur omskurna och annars berörda känner och inte känner, istället för att dessa ska få göra det själva.

Priset tar ändå den sista ljudillen, där läkaren tillåts prata om ”dom-dom-dom”.  Han tillåts utan kritiska motfrågor lägga ut texten om hur det hela är ett världsproblem och hur han hoppas att moderna, västerländskt influerade människor ska upphöra med omskärelsen, inse att ”det går att låta bli även om man är från en sån kultur”.

Vilka ”västerländska influenser” är det han syftar på då, borde reportern ha frågat. I USA, västvärldens mest inflytelserika land, är mer än hälften av alla män omskurna. Har de också hårdare sex? Har amerikanska kvinnor alltså ett sämre sexliv för att deras partners, som läkaren Jeanette Liljestrand Sigvardsson oemotsagd får hävda i inslaget, måste ha ”hårdare sex”. (Det har åtminstone inte de partners som Medier och mångfald talat med, som kan jämföra).

Eller blev det plötsligt obehagligt när ”dom” är amerikaner (högstatus) och inte ”judar och muslimer” (lågstatus).

KM