DN:s webb-tv har gjort ett inslag om den senaste Disneyrullen Prinsessan och grodan för första gången har en afroamerikansk hjältinna, och påstår att Disney bröt etno-vallen med Pocahontas 1994. Det är omöjligt att avgöra om det beror på att materialet kommit in från USA (där araber räknas som white/caucasian) eller om felet är TT:s eller DN-reporterns.
Faktum kvarstår: Prinsessan Jasmine var den första Disneyhjältinnan utanför en västerländsk majoritetsgrupp, i filmen Aladdin år 1992. Hon följdes sedan av Pocahontas 1995 och romska Esmeralda, som reporter Andreas Rolfer också utelämnat, 1996. Är detta då relevant? Ja.
Utöver att rätt ska vara rätt så påpekar Disneybloggen i ett mycket initierat inlägg att det är upphovsmännen bakom Aladdin som även ligger bakom prinsessan och grodan. Bloggen tar där även upp en del intressanta mot- och förargument när det gäller just etnicitet i Prinsessan och grodan. Citat:
En annan sak som jag har funderat på är hur det kan komma sig att det är helt okej att skapa en hjälte, hjältinna eller prinsessa som är en dvärg, marionett-docka, elefant, hund, björn, räv, katt, mus, lejon, leksak, myra, monster, dinosaurie, kossa, fisk eller robot – men däremot inte en mörkhyad prinsessa i de franska kvarteren av New Orleans? Det tycker jag är oerhört ologiskt.Samtidigt finns det flera andra personer inom branschen som tvärtom menar att Walt Disney borde ha gått längre än så. Det här är som att kasta pärlor på svin. Det är helt enkelt alldeles för tamt för att i längden utgöra någon egentlig skillnad. Alla kritiker frågar sig varför filmbolaget inte kan visa upp mera kurage och verkligen gå ‘all-in’? Till exempel är den förtrollade prins Naveen inte det minsta svart: Nej, prinsessan Tianas kärlek ser ut som alla andra Walt Disney-prinsar gjort de senaste årtiondena. Samtidigt har hela filmprojektet kritiserats för att lyfta fram en rad stereotyper om både svarta och dessutom om platsen den utspelar sig på, den amerikanska södern.
Disneybloggen nämner också leksaksförsäljningen och det skulle inte förvåna om det är den som till slut fått Disney att komma till skott efter 72 år.
Afroamerikaner är, beroende på vilka som inkluderas i ”hispanics”, USA:s största etniska (och därmed mest köpkraftiga) minoritet. Att indianerna porträtterats i Pocahontas skepnad och att hawaiianerna lyfts fram (i Lilo & Stitch) har gjort det pinsamt tydligt vilka som saknas. (Vi antar att den sista amerikanska nationella minoriteten/urfolket inuiterna står på tu).
Disneys prinsessor-serien med Ariel, Törnrosa, Askungen, Jasmine, Belle och Snövit har varit en kommersiell braksuccé – en braksuccé som afroamerikanska småflickor troligen varit mer svårflörtade inför. Törs man gissa att prinsessan Tiana-prylarna som Disneybloggen nämner snart införlivas i Disney princess-serien?
Uppdatering: Reportern har själv kommenterat sin vinkling. Kolla in kommentarerna.
/KM
Medier och mångfald 