Tag Archives: DN

Haiti-briljant av DN.se!


Det är välkänt inom ”katastrof-journalistiken” att redaktionernas reportrar och omvärldens intresse brukar uppehålla sig vid ett katastrofområde i sisådär två veckor på sin höjd. Folk skänker lite pengar, gråter en skvätt och återgår sedan till sina göromål.

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

Annonser

Frederic Pavlidis gör det igen


Uppdatering sist med reflektion från Pavlidis själv bland kommentarerna.

Det känns roligt att återvända från MoM:s juluppehåll med ett positivt exempel på journalistik. Vi har tidigare skrivit om hur DN.se:s utmärkte sportreporter Frederic Pavlidis plockat upp sportdramatik utanför mainstreamflödet och det är glädjande att se att det förra exemplet inte var en engångsföreteelse.

När många i sin fotbollsbevakning riktar blickarna mot Västafrika bjuder Pavlidis på intressant läsning genom att göra precis motsatsen. Artikeln ”Kan man inte spela fotboll i Östafrika?” undersöker varför Östafrika placerar sig så blygsamt i jämförelse med den övriga kontinenten på vad som för en oinsatt läsare som undertecknad i alla fall, framstår som ett välresearchat sätt.

Det finns säkert mer att säga om ämnet – som en del kommentatörer påpekar kunde det demokratiska underskottet på Afrikas horn ha undersökts mer än bara med anekdoten om Eritreas avhoppade landslagsspelare. Poängen är dock att här finns en seriös artikel som bjuder på läsning för etniska minoriteter.

Det är oklart om det finns en medveten tanke bakom eller Pavlidis bara är en allmänt duktig journalist med näsa för historier som lockar även icke-sportfånarna, men tematiskt är det helt rätt. När det gäller kontinenten Afrika har de stora etniska minoriteterna (i Sverige och därmed potentiellt läsarkåren) rötter antingen i Nordafrika eller Östafrika (Etiopien/Eritrea/Somalia).

Vissa brukar anföra att alla som klumpas in under begreppet ”invandrare” ratar DN och andra tidningar till förmån för internet och parabolkanaler från sin ursprungsländer. Dessa människor väljer troligen att tänka fördomsfullt för att det är bekvämare än att bredda sin journalistik.

Även OM (det finns vissa studier men frågan är om de mäter ”invandrares” eller miljonprogrambosattas) medievanor skulle skilja sig åt missar man med resonemanget den allt större del svenskar som må ha rötter i andra länder men är födda här. En ansenlig del kan inte föräldrarnas språk och antagligen än fler kan det muntligt men kan/orkar inte läsa det.

Det betyder på INGET vis att intresset för att läsa om dessa länder därför måste vara mindre! Hos vissa kan intresset vara litet, hos andra lika stort, hos ytterligare några ännu större, kanske särskilt sådana som har föräldrar som är restriktiva med info eller är negativt inställda till landet i fråga.

Säg att man har ett intresse för landet i Östafrika där man har sina rötter men inte kan sina föräldrars språk särskilt bra, kastar man sig då inte över det lilla som ändå skrivs i svenska medier, och inte minst om det handlar om något annat än Dawit Isaac eller kriget i Somalia? Något som har ett initierat perspektiv och låter människor komma till tals?

Vi skrev tidigare om hur SvD:s reporter Tobias Brandel spräckte vinkeln som Bokmässan i Göteborg ville sälja in till journalisterna om årets Afrikatema. Han gjorde det med ett väldigt enkelt grepp: hitta en ur den berörda gruppen istället för att bara låta folk utifrån prata om den. Det är aldrig någon garanti, men tar en reporter mer än sällan i rätt riktning.

En synpunkt dock på Pavlidis artikel där den norske fotbollsstöttaren Gunnar Norebö citeras och tycks blanda ihop Eritrea och Etiopien. Förhoppningsvis är det ett ursäktligt korrfel men det är olyckligt att det efter att artikeln legat ute i snart två dygn inte ännu korrigerats…

Oavsett om Eurosport valt att satsa stort på den pågående Afrikanska cupen i år för att många stora stjärnor är med, eller för att de förstått att det finns ett betydande intresse bland flera etniska minoriteter i Sverige, är det dock en annan rolig nyhet.

Framförallt tyder det på viss insikt att rekrytera sverigefinsk-egyptiske Rami Shaaban som expertkommentator. Utöver att killen faktiskt framstår som en analytisk och allmänbildad fotbollsspelare som kan göra det jobbet väl, så har man hajat att det på hemmaplan finns människor som följer och kan ligan. Valet av Shaaban, som spelat i egyptiska ligan, blir inte mindre korrekt av att Egypten två gånger i rad tagit hem cupen och i år åter är klara för slutspel, eller av att han är en förebild för en och annan unge med rötter i Finland, Nordafrika eller Fisksätra. Shaaban för till och med en blogg på Nyheter 24 som är mer välskriven än en ansenlig del ”professionella” bloggares i alla fall. Där hittar man bland annat följande, befogade, fråga:

Sedan har jag en fråga som jag slänger ut i luften utan prestige eller någonting. Varför måste vissa tidningar eller media alltid skriva typ: Som vi avslöjade först. Enda tidningen på plats. Som vi skrev om tidigare eller dyl?

Är det av självgodhet? Eller av rent skryt? Vore tacksam om någon kunde förklara det för mig.

Jadu Rami. Min teori är att tidningarna skriver så för att de vet att ingen annan tidning kommer att ge dem äran för deras hårda arbete när de återberättar nyheten. Detta eftersom det skulle stärka konkurrentens varumärke. Då ”måste” den tidningen som kom med scoopet påpeka det självt. Hur de vet detta? Eftersom de själva gör likadant när konkurrenten i sin tur har ett scoop. Tänk vilket medieklimat vi skulle ha om alla gjorde tvärtom…

/KM

Det var det löjligaste…


Uppdatering: Denna text gäller inte men den får stå kvar eftersom jag står för mina misstag! Jag läste DN:s text och hittade ingen referens till sverigedemokraterna. Sökte till och med på ”sverige” på sidan men tycks ha missat detta. Se läsarkommentaren nedan.

Om man skriver en artikel om en väljarbarometer, och dessutom illustrerar den med en grafik som visar samtliga partier som de tillfrågade sagt att de tänker rösta på, kan man inte skriva som DN:s Henrik Brors har gjort i den tillhörande analysen.

Samtliga riksdagspartier finns med i hans redogörelse för hur väljarstödet ökat eller minskat. Sedan finns följande mening som ignorerar elefanten i rummet:

Bland småpartierna utanför riksdagen ligger Piratpartiet på cirka 1 procent i mätningen.

Avståndet mellan de två politiska blocken är nu 6,5 procent

Inte ett ord om Sverigedemokraterna. Tar man upp grafiken så ser man att 5,3 procent i undersökningen kan tänka sig att rösta på dem. Det finns två alternativ: Antingen anser man att partierna utanför riksdagen är irrelevanta och nämner inte någon av dem. Eller så kommenterar man dem i analysen.

Att däremot nämna piraterna men inte SD kastar bara ett löjets skimmer över DN och spelar konspirationsteoretikerna i händerna – ni vet, de där som ihärdigt agerar martyrer och hävdar att journalister försöker mörka hur ohyggligt stort svenskarnas stöd för SD är…

Sydsvenskan nämner SD, dock utan annan analys än en sådan som lockar fler väljare till partiet.

/KM

Bland invandrargäng och äktsvenskar


Tosdagens stora nyhet i DN:s pappersupplaga bjöd på stor humor. (Tyvärr har man valt att inte publicera den online, så någon länk kan vi inte bjuda på). Men låt oss snabbt gå förbi det faktum att Sveriges största dagstidning väljer att lägga ett helt uppslag på att skriva om att två pojkar gripits för bilbränder i Uppsala (med den nyhetsvärderingen måste det vara bekräftat en gång för alla att vi verkligen lever i världens mest händelselösa land).

Men den största humorn ligger i sidoartikeln: Gripanden förvånar inte i Gottsunda. Vad hände här?

Så här lyder ingressen:

Gottsunda har blivit synonymt med brinnande bilar och invandrargäng som kastar sten på polisen. Att det i själva verket kan ha varit äktsvenska pyromaner som stått bakom en stor del av bränderna väcker ingen sensation. Gottsundaborna vet att allt inte är som det verkar.

Har DN dåligt samvete för tidigare rapportering, eller vad är det frågan om? För vem har annars satt likhetstecken mellan Gottsunda och ”brinnande bilar och invandrargäng som kastar sten på polisen”? Är det inte bättre att göra sitt jobb direkt, i stället för att försöka rätta till det som gått snett med en så här pinsam artikel?

Och vem i helsicke fortsätter använda begrepp som ”invandrargäng”?

Nåväl, tydligen var det inte ett gäng av ungdomar från en socialt segregerad del av Uppsala, vars föräldrar eventuellt är invandrare, eller som i alla fall har mörkt hår, som brände bilar, utan ett par grabbar som var ”äktsvenska”. Vi här på M&M måste erkänna att vi inte riktigt har hängt med i den senaste uppdateringen av Svenska Akademins Ordlista, så vi har inte riktigt koll på vad som definierar en äktsvensk. Men vi föreställer oss att DN:s reporter Juan Flores menar att de misstänkta gärningsmännen hette Andersson i efternamn, hade råttfärgat hår och togs på bar gärning med en bensindunk i ena handen och en falukorv i den andra.

Tydligt är i alla fall att det är såpass sensationellt att ”äktsvenska” ungdomar kan bete sig så nedrigt, att det är värt en helt egen artikel. Där det slås fast att det som DN just slagit upp så stort, inte väcker någon sensation i Gottsunda.

Tänk så olika världen kan se ut inne på en tidningsredaktion och ute i verkligheten.

/BF

Pocahontas var inte den första icke-vita Disneyhjältinnan


DN:s webb-tv har gjort ett inslag om den senaste Disneyrullen Prinsessan och grodan för första gången har en afroamerikansk hjältinna, och påstår att Disney bröt etno-vallen med Pocahontas 1994. Det är omöjligt att avgöra om det beror på att materialet kommit in från USA (där araber räknas som white/caucasian) eller om felet är TT:s eller DN-reporterns.

Faktum kvarstår: Prinsessan Jasmine var den första Disneyhjältinnan utanför en västerländsk majoritetsgrupp, i filmen Aladdin år 1992. Hon följdes sedan av Pocahontas 1995 och romska Esmeralda, som reporter Andreas Rolfer också utelämnat, 1996. Är detta då relevant? Ja.

Utöver att rätt ska vara rätt så påpekar Disneybloggen i ett mycket initierat inlägg att det är upphovsmännen bakom Aladdin som även ligger bakom prinsessan och grodan. Bloggen tar där även upp en del intressanta mot- och förargument när det gäller just etnicitet i Prinsessan och grodan. Citat:

En annan sak som jag har funderat på är hur det kan komma sig att det är helt okej att skapa en hjälte, hjältinna eller prinsessa som är en dvärg, marionett-docka, elefant, hund, björn, räv, katt, mus, lejon, leksak, myra, monster, dinosaurie, kossa, fisk eller robot – men däremot inte en mörkhyad prinsessa i de franska kvarteren av New Orleans? Det tycker jag är oerhört ologiskt.Samtidigt finns det flera andra personer inom branschen som tvärtom menar att Walt Disney borde ha gått längre än så. Det här är som att kasta pärlor på svin. Det är helt enkelt alldeles för tamt för att i längden utgöra någon egentlig skillnad. Alla kritiker frågar sig varför filmbolaget inte kan visa upp mera kurage och verkligen gå ‘all-in’? Till exempel är den förtrollade prins Naveen inte det minsta svart: Nej, prinsessan Tianas kärlek ser ut som alla andra Walt Disney-prinsar gjort de senaste årtiondena. Samtidigt har hela filmprojektet kritiserats för att lyfta fram en rad stereotyper om både svarta och dessutom om platsen den utspelar sig på, den amerikanska södern.

Disneybloggen nämner också leksaksförsäljningen och det skulle inte förvåna om det är den som till slut fått Disney att komma till skott efter 72 år.

Afroamerikaner är, beroende på vilka som inkluderas i ”hispanics”, USA:s största etniska (och därmed mest köpkraftiga) minoritet. Att indianerna porträtterats i Pocahontas skepnad och att hawaiianerna lyfts fram (i Lilo & Stitch) har gjort det pinsamt tydligt vilka som saknas. (Vi antar att den sista amerikanska nationella minoriteten/urfolket inuiterna står på tu).

Disneys prinsessor-serien med Ariel, Törnrosa, Askungen, Jasmine, Belle och Snövit har varit en kommersiell braksuccé – en braksuccé som afroamerikanska småflickor troligen varit mer svårflörtade inför. Törs man gissa att prinsessan Tiana-prylarna som Disneybloggen nämner snart införlivas i Disney princess-serien?

Uppdatering: Reportern har själv kommenterat sin vinkling. Kolla in kommentarerna.

/KM

Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan


(4 uppdateringar sist)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.

När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.

Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.

Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.

Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.

Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:

Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:

I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.

Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?

Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?

Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?

Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.

Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.

Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.

Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”

En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):

I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.

Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?

Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?

Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.

Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.

Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…

Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.

Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.

Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.

/KM

Novembers mest lästa


Här är de, novembers topplistor över inlägg och länkar.

Först de tio mest lästa inläggen:

  1. Rapporteringen om schweiziska minoriteter – 29 nov (Mest läst sen bloggens början). Egentligen ingen större analys utan vi länkar mest till artiklar som bevakar ämnet. Men av en beskärd andel främlingsfientliga kommentarer att döma, liksom det faktum att en förhållandevis liten andel besökare klickade sig vidare på bloggen, så misstänker vi att relativt få hamnade här på grund av ett intresse för mediegranskning.
  2. Utmärkt rapporterat av SvD – 8 nov (Tredje mest läst sen bloggens början) Populariteten för det här inlägget tycks tyvärr ha en liknande förklaring som för inlägget ovan. Vi berömde SvD för sitt sätt att rapportera om överrepresentationen av autism bland svensk-somaliska barn i Rinkeby, utan spekulationer.
  3. Helt rätt nyhetsvärderat av DN – 30 nov (Femte mest läst sen bloggens början) DN.se förstod, till skillnad från SvD, Sydsvenskan, Västerbottens-kuriren och Norrländska socialdemokraten, att det finns en halv miljon svenskar som direkt eller indirekt berörts av finska vinterkriget. Det märkte vi av på sajten, där många klickade sig in och vidare
  4. Bra flyktingbarnsjournalistik – 17 nov (Sjätte mest läst sen bloggens början)          Tips på ungefär det rubriken vittnar om.
  5. ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv” – 4 nov (Topp-tio, ever)   Vår kritik mot urvalet av nomineringar till Stora journalistpriset, med flera uppenbara som valdes bort till förmån för ett icke-avslöjande.
  6. Var är iranierna? – 25 nov Om Stockholms stad, och frågan om varför de ska granska vissa invandrarföreningar men inte andra. Reportern bad själv om tips i en kommentar till ett uppföljande inlägg.
  7. Är afghaner lika mycket värda som svenskar? – 11 nov   Frågan är om den afghanske tolken som dödades när Sveriges trupper angreps bar skyddsutrustning. Vi har tyvärr inte sett en uppföljning på detta.
  8. ”Vi på TT är inga invandrare” – 5 nov        Om en riktigt galen TT-rubrik. Detta fick också följder, som vi berättade i ett senare inlägg.
  9. Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor? – 11 nov       Om frågor vi tyckte saknades i bevakningen kring Vellinge. Och beröm till Sydsvenskan för deras opinionsundersökning.
  10. Thailändare hatar judar, eller hur det nu var – 25 nov    TT går åter i rubrikfällan bara ett par dagar efter punkt 8 på denna lista.

…sedan sex inlägg som förtjänade fler läsare än de fick:

…och till sist de mest klickade länkarna 2 nov-2 dec:

  1. SvD. ”Minaretfrågan delar schweizare
  2. DN. ”Finlands sak var inte vår
  3. DN. ”Tuffa fredsvillkor
  4. DN. ”Vinterkriget triumf för finsk mottitaktik
  5. SVT Play. Existens program om minaretfrågan
  6. DN. Hätsk debatt om minareter i Schweiz. Artikeln uppdaterades efter valresultatet.
  7. Journalisten. ”Ali Fegan: Jag vittnar gärna om anklagelserna om Williamson
  8. Google. Beviset på hur många medier som utan reflektion behöll TT:s rubrik ”Invandrare ska lära sig våra värden
  9. Helsingborgs dagblad. ”I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen”. HD:s intervju med flyktingbarn vittnade om tydlig nyfikenhet om vilka barnen egentligen är.
  10. SvD. ”Lista: Invandrarföreningar vars värdegrund ska undersökas

Sammanfattningen av septembers och oktobers mest lästa hittar man här.

/KM