Tag Archives: Ekot

Müller i medvind med minoriteter


Årets nobelpris i litteratur går till Hertha Müller. Många kommenterar redan hennes beskrivningar av kommunismen medan flera av hennes andra återkommande teman initialt tycks komma i skymundan trots att de har bäring på situationen för många svenskar.

Andra teman i Müllers litteratur:

  • Beskrivningarna av hur det är att vara flykting
  • Beskrivningarna av hur det är att vara en nationell- och gränsminoritet.

Frågan är om det når fram till elfenbenstornen, och om det där finns någon som är tillräckligt kunnig på migrant- och minoritetsfrågor för att förvalta temat väl.

Mångfald och medier undrar om något nyhetsmedium eller kulturprogram kommer att se parallellerna till Sverige och bjuda in några av de många invandrar- och minoritetsförfattare vi har i Sverige för att diskutera författarskap i exil/på flykt och hur man porträtterar exempelvis tornedalingarnas situation i den svenska litteraturen.

Kommer Müller att ses även som det mindre statusbetingade flykting och invandrare eller enbart som ”fin” antikommunistkämpe?

Theodor Kallifatides, Bengt Pohjanen, Fausta Marianovic, en sverigefinlandssvensk författare eller någon annan. Sveriges internationella författarförening har garanterat förslag så det räcker.

Några spontana tips på frågor för intervjuare, med ett potentiellt mångfaldsperspektiv:

1) Urholkar det litteraturprisets trovärdighet som världspris att det så ofta utdelas till europeer?

2) Går det att dra paralleller mellan rumänientyskarnas och exempelvis tornedalingarnas respektive samernas historia?

3) Har Peter Englund påverkats av sin yrkesroll som historiker i beslutet att premiera en författare som omformulerar historien?

4) Hur kommer det sig att minoritetsfrågor just nu har medvind i internationella sammanhang? (Och svenska).

KM

Uppdatering: Per Wästberg till SvD:

”En svit av självbiografiska essäer är Kungen bugar och dödar, om att vara ensam i exilen, ensam överallt utom i ”modersmålet som portabel hembygd”

Uppdatering 2: Englund medgav i tisdags i en intervju med nyhetsbyrån Associated Press, AP, att han tycker att Svenska akademien är för Europacentrerad, en fråga Per Wästberg duckar för i länken ovan.

Uppdatering 3: Dagens Nyheter har en föredömlig text där litteraturkännare i andra delar av världen (minus Afrika, Australien, arabvärlden) får kommentera Herta Müller. Flera har inte hört talas om henne. De har helt enkelt bett litteraturedaktörer vara förberedda inför utnämningen. Resurssmalt men läsvärt.

Uppdatering 4: SvD:s kulturchef kommenterar valet av Muller i papperstidningen med att det ytterligare befäster europadominansen och att det är dags för araber och asiater nu.

Uppdatering 5: Sveriges radios Afrikakorrespondent Margareta Svensson släpper fram röster som anser det obegripligt att nobelkommittén fortsätter att ignorera den nigerianske författaren Chinua Achebe. Hans banbrytande debutroman Things Fall Apart (Allt går sönder) har översatts till 50 språk sedan han publicerade den för 50 år sedan – och  ignorerats av nobelkommittén lika länge trots ständigt förhandstippande.

Achebe är nu 79 år och har i likhet med Doris Lessing klockan emot sig. Trots att hon ju blivit en del av litteraturhistoriens kanon väntade Svenska akademien ända tills hon blivit för gammal för att kunna flyga till Sverige och ta emot priset.

DN SvD Aftonbladet Expressen SVT SR

Annonser

Gellert Tamas vet vad han gör


Uppdaterat längst ner med rapport som visar att apatin var äkta.

Ur dagens SvD:

I Lasermannen granskade Gellert Tamas hur ett samhälle skapar en främlingshatande mördare. I boken De apatiska berättar han om Sverige genom de apatiska flyktingbarnen; om familjerna, beslutsfattarna och politiken bakom Sveriges utvisningar 2003-2006 av svårt sjuka barn.

Medier och mångfald har inte ännu läst De apatiska men om boken är i närheten av att vara så genomarbetad som föregångaren så kommer även den att bli obligatorisk läsning.

Lasermannen – en berättelse om Sverige, som bland annat tog hem grävande journalisters pris Guldspaden 2003 och senare blev tv-serie med David Dencik, är högaktuell läsning även idag. Gellerts mycket gedigna research och litterära stil blottlade mekanismerna som samverkade i början av 1990-talet, och tjänar som en påminnelse om hur historien håller på att upprepa sig. Sverigedemokraterna är inte samma clowner som Ny demokrati men mekanismerna i samhället som gör deras framfart möjlig är de samma.

Uppdatering den 1 okt: Dagens nyheter uppmärksammar nu också boken De apatiska, med två radikalt disparata rescensioner. Dels den här av Maciej Zaremba, dels den här av ”Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling”-Hanne Kjöller. Uppfriskande att få läsa olika infallsvinklar! Eftersom MoM inte läst boken finns det här ingen bedömning av den utöver att en del av uppgifterna som tas upp redan verifierats av Kalla fakta eller om det var Uppdrag granskning i samarbete med Tamas för några år sedan.

Uppdatering 2 den 5 okt: Nu har även SvD rescenserat Tamas bok. Den ligger närmare Zarembas än Kjöllers, även om man håller med om att Tamas kanske grottar ner sig för mycket i en del personangrepp.

Uppdatering3 den 15 okt: Upsala nya tidning, UNT, har tagit del av en studie på de svårast skadade apatiska flyktingbarnen och slår fast att de inte var drogade. Nu vill vi se hur många medier som ger nyheten det utrymme den förtjänar.

DN har en egen skrivning. Vi i Sverige gör en sedvanligt bra sammanfattning med ett antal länkar till debattörer i Aftonbladet, respekterade läkare, som får byxorna neddragna av Gellert Tamas journalistiska fotarbete. SvD, som var tidningen som från början spred ut ryktena om att föräldrarna drogar sin barn, nöjer sig med en tt-text.

Sådana här dementier får sällan tillräckligt utrymme när fokus i medierna gått vidare till nästa fråga. Kvar hänger bara uppfattningen ”var det inte något med att de var drogade”…

Uppdatering 4 (den 17 okt): Vi har nu upptäckt att SvD:s redaktionschef Martin Jönsson på sin blogg ger Gellert Tamas rätt i kritiken av SvD:s påpekanden av att flyktingbarnen var drogade.

Mona Sahlin, själv medskyldig minister, medger nu i Ekots lördagsintervju att hon känner en stor skam över att regeringen fattade flera beslut enbart grundade på spekulationer.

Tamas bemöter här en del kritik. Och även det mediegranskande programmet Medierna i P1 ger cred. Mattan börjar dras undan under kritikerna.


Uppdatering 5 (4 nov 2009): Tamas punkterar angrepp efter angrepp. Nu dessutom från en åklagare som påstår sig vara felciterad trots att hon själv spelat in intervjun!

KM

Ändamålet helgar medlen?


Uppdatering sist i inlägget om SvD:s motivering till namnpublicering

Expressens färske chefredaktör Thomas Mattsson har sedan han tillträdde visat förhållandevis stor integritet och fingertoppskänsla i samband med olika utgivningsbeslut, bland annat i samband med Liza Marklunds felaktiga krönika som skulle stödja hennes kompis som fallit offer för nedladdning. Nu går han dock över gränsen genom att namnge de terrorgripna svenskarna i Pakistan.

Mattsson hänvisar själv till spelreglerna för press, radio och TV men gör en radikalt annorlunda tolkning än konkurrenterna. Hans argument för att hänga ut de gripna är att om de är skyldiga finns det ett allmänintresse (mycket möjligt, men om de ska betraktas som skyldiga framgår inte förrän efter en fällande dom efter en rättvis rättegång).

Vidare resonerar han att om de är oskyldiga så måste de vilja att deras namn blir kända eftersom det ”möjligen kan bidra till att behandlingen av svenskarna blir korrekt”. ”Kan möjligen bidra” är inte ett särskilt starkt argument.

Mattsson skriver vidare att om han greps i Pakistan skulle han vilja att medierna granskade fallet. Det är ett utmärkt exempel på bristande inlevelseförmåga, utöver de faktum att granska ett fall inte har något med namnpublicering att göra. Tror han verkligen att en person som heter Mattsson får samma bemötande som någon med arabiskt namn som dessutom suttit på Guantanamo, vare sig det bemötandet är i Pakistan eller i Sverige?

Tror han att de här ungdomarna har någon möjlighet till ett normalt liv igen om de släpps och får återvända till Sverige, efter att ha hängts ut på löpsedlarna? Att säga att namnpublicering är vad de skulle vilja är otroligt förmätet. Men så är det ju inte heller det Mattsson säger, utan vad han själv vill…

Varför kan inte Mattsson vara rakryggad nog att medge att detta enbart handlar om att sälja lösnummer i en desperation över att man ligger i bakvattnet av Aftonbladet?

Jag är mycket kluven till att länka till hans blogg. Det gör att jag indirekt bidrar till namnpubliceringen. Eftersom Mattson av något skäl inte använder Twingly kan jag heller inte förklara det med att jag hoppas att någon ska hamna här och tänka till efter att ha läst hans inlägg först. Å andra sidan kan man googla, så skadan är nog redan skedd.

Mattssons blogg är för övrigt redan full med kommentarer från människor som skadeglatt konstaterar att de gripna minsann inte är några svenskar. Nähä? Vad är man i så fall om man varit svensk medborgare från födseln, vuxit upp här, och har en mamma och en pappa från ytterligare två olika länder?

Det enda konsekventa som fungerar språkmässigt är att använda ordet svensk i artiklar om svenska medborgare. Övrig försök till definitioner landar i det förra sekelskiftets frenologiska försök att leta efter en rasbiologisk ursvensk som nog väldigt få i Sverige svarar mot. Redan vid tävlingen som höll då för att hitta den perfekta ariern korades ju bara en silvermedaljör eftersom ingen vinnare fanns som uppfyllde alla krav.

Läs vad MoM skrivit tidigare om de gripna svenskarna i Pakistan här.

UPPDATERING: SvD Har skrivit en mycket bra artikel om ärendet där de verkligen lyckats komma vidare. Nyanserat, med nya fakta och många källor. I det sammanhanget känns namnpublicering möjligen mer logisk men det vore fortfarande intressant att läsa på redaktionschef Martin Jönssons blogg hur han motiverar beslutet med namnpublicering.

UPPDATERING2: MoM har nu blivit bönhörda och SvD:s redaktionschef Martin Jönsson motiverar namnpubliceringen i sin blogg som man hittar här. Han skriver, i likhet med vad MoM påpekat ovan, att ”Identiteten i sig är inte alltid avgörande för att kunna göra en fullgod journalistisk rapportering”.

Jönssons argumentation, som känns mer underbyggd än Mattssons, landar i att namngivning är motiverat eftersom personerna gripits för terrorism tidigare. Det gör det också möjligt för SvD att länka till det världsscoop tidningen hade för två år sedan när SvD var först med att rapportera om och intervjua de gripna i Etiopien.

Samtidigt rapporterar Ekot att de två föräldrarna nu inte misstänks för annat än att ha rest in i landet utan visum. Ska de alltså ändå namnpubliceras? Räcker det inte att berätta att de varit gripna för terrorism tidigare? (Dessutom i ytterligare ett land där rättssäkerheten inte är mycket att hänga i julgran).  Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att om man nånsin pratar med medierna under eget namn kan man därefter betrakta sig som en offentlig person, för evigt googlingsbar och tillgänglig för återvinning.

KM

Ingen rök utan eld


”Ingen rök utan eld” måste vara tidernas sämsta uttryck. Hur många gånger har inte människor utsatts för ryktesspridning med motiveringen att något ligger det nog i det – även när det inte ligger något alls i det, utöver ryktena som från början startade ”röken”.

Joy Rahman, minns ni honom? Han friades efter att i åtta år ha avtjänat ett fängelsestraff för mord och fick typ 10 miljoner av staten som ett försök till kompensation.  Häromåret greps han i Bangladesh för anstiftan till mord på kassören i sin välgörenhetsorganisation som han byggt upp med pengarna. Är han skyldig? Ingen vet. Men för dem som tycker att hans förklaring att en förmögen person i ett fattigt land kan råka illa ut väger lika tungt som ”ingen rök utan eld”-principen finns det en sak att komma ihåg: i ett civilserat rättssamhälle är man helt och fullt oskyldig tills motsatsen är bevisad!

Det samma gäller för Mehdi Ghezali som nu förhörs i Pakistan för samröre med al-Qaida. Visst kan man tycka att det kanske inte är så självbevarelsedriftigt att återvända till Pakistan som inte direkt är ett 100%-igt rättssamhälle när man suttit i flera år på Guantanamo och visst kan man undra vad han gjorde där. Inget vet. Kanske var han oskyldig från början men är nu hämndlysten för att ha kränkts i flera år i en orange overall utan möjlighet att rentvå sig.

Å andra sidan kan man påpeka att man i denna värld ska ha samma rätt att resa som svensk ostraffad medborgare oavsett om man heter Järvinen, Svensson eller Ghezali, och att om man nu längtar till Pakistan eller Iran eller var det nu är så ska man få åka dit.

Det ska också påpekas att i denna värld är det en grund för trakasserier i sig av vissa säkerhetstjänster att man öht suttit på Guantanamo – trots att man satt där utan bevis och utan rättegång, ett Kafka-artat moment 22.

Men oavsett vad man tycker ska man inte, FÅR man inte, behandla Mehdi Ghezali som något annat än en svensk medborgare som antingen ska få sin eventuella skuld prövad i en rättvis rättegång eller som ska gå fri.

Och framförallt ska man hålla sig från Ekots rasfixerade rapportering, som noggrant och utan grund via Nils Horner upplyser oss om att Ghezali har finskt och algeriskt påbrå. What has that go to do with anything? Och bryter det inte mot mediernas egna spelregler om att etnisk bakgrund ska utelämnas där det är irrelevant?

Fascinerande. Nyhetskanalen.se beskriver så klart de tre gripna från Sverige som ”svenska medborgare”, inte svenskar. Ousama Kassir var också en svensk medborgare, inte svensk. Annika Östberg Deasy däremot, som bott mycket kortare tid i Sverige än Kassir och talar sämre svenska än han, hon har aldrig varit något annat än svensk…

TV4:s Rolf Porseryd är snabb att säga att gripandet tyder på att Ghezali ”inte har rent mjöl i påsen” eftersom han har ett ”dubiöst förflutet” på grund av att han tidigare sökt en utbildning i Saudiarabien.  Kan man inte få mer underbyggda påståenden? Måste alla löpa amok? Kan inte någon ställa frågan om en 19-åring med en ettårig baby och en 30-årig trebarnspappa verkligen är ute på terrortåg? Och ska man verkligen, som Rapport gör, hävda att gruppen var på väg till Waziristan när de greps en bra bit därifrån och uppgiften enbart kommer från dem som grep gruppen? Å andra sidan är den pakistanska underrättelsetjänsten duktiga. Låt oss bara få dessa olika sidor presenterade balanserat.

Där imponerar DN:s rapportering mest hittills .

KM

En bra dag för mångfalden


I P3:s Brunchrapporten berättar reportern Josephine Freje Simonsson att iranska medborgare diskrimineras genom att svartlistas från utbildningar med någon koppling till massförstörelsevapen, om det så bara handlar om avancerad matematik. TT, GP, Aftonbladet, SvD och Sydsvenskan har hajjat grejen och lagt upp den.

Det har inte DN.se, Expressen.se, TV4 Nyheterna eller SVT:s Rapport. Kurserna ges redan på universiteten i Iran! Att ignorera nyheten är nonchalant mot en mängd nyfikna tittare och läsare.

Föredömligt nog får några av de berörda studenterna också komma till tals och berätta hur de känt sig förödmjukade inför rödmarkerade kurser vid ansökan.

Detta betyder att diskrimineringen pågått ett tag och varit känd bland hundratals svensk-iranska studenter, vilket i sin tur  betyder att tipset kunde ha kommit in ännu tidigare om Sveriges journalister haft bättre kontakter bland svensk-iranier.

Att tipset kom till P3 och inte SR:s flaggskepp Ekot är knappast överraskande. P3 nyheter anstränger sig både i nyhetsvärdering, val av intervjuobjekt och reportrar för att vara en kanal för hela Sveriges befolkning och inte bara för dem vars adressbok består av människor på Södermalm. Det bygger upp förtroende som genererar tips tillbaka.

Några andra positiva exempel idag på personer som intervjuats som frisörer, förälder och bröllopsbutiksägare istället för som representanter för sin etnicitet: Frisyrtips på sommarhår. Familj som drabbats av den nya influensan A/N1H1. Reportage i Studio 1 om bantningshets inför bröllop. Guldstjärna till reportrarna Thomas Eriksson och Audrey Erath för det.

KM