Tag Archives: etnisk mångfald

Skönheten i betraktarens öga


De som kontinuerligt läst tjej- och damtidningar och haft olivfärgad eller mörk hy har antagligen reflekterat kring hur få modeller och smink/stylingtips som passar deras färger. Som den initierade modejournalist han är har även SvD:s Daniel Björk upptäckt problemet – och att en förändring på gång när Gina Tricot som ett av flera exempel väljer en :

Är det möjligtvis så att vi ser en grundläggande förändring av vad som är en kommersiell modell? Kanske är den mest gångbara looken i dagens värld inte den blonda leende kvinnan i en röd klänning. När det inte enbart är vita kvinnor som står för konsumtionen är det en Halle Berry eller en Emanuela de Paula som kan sälja smink och kläder både till vita tjejer (för hon är inte så svart att hon stöter bort blondinerna) och mörkhyade kvinnor (för hon är en av dem). Det kan kännas nedslående att det fortfarande är ett västerländskt ideal som styr vilka modeller som har potential att nå ut brett, men om det är så att den vita blonda tjejen inte längre ses som en representant och ett ideal för alla kvinnor, utan istället upplevs som precis vad hon är – en etniskt vit kvinna– då har det inträffat en smärre revolution.

Det är helt klart ett steg framåt när en journalist ens inser att problemet existerar och dessutom upptäcker när ett trendbrott sker. Det hade dock varit intressant att läsa mer om dem som inte är svarta eller vita utan något annat – en relevant fråga i Sverige där inte afrosvenskar tillhör de större etniska minoriteterna. Har Cosmopolitan, Vecko-Revyn, Damernas värld och de andra fortfarande inte insett att en väsentlig andel av läsekretsen kanske vill se smink som klär den med mörkt hår?

/KM

”Oj, vad rätt vi hade!” eller: ”Guldspadejuryn lyssnar på oss”


Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

  1. Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
  2. Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  4. De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  5. De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

Brister i SvD:s kartläggning


SvD har gjort en kartläggning av moderaternas kandidater på valbar plats inför riksdagsvalet nästa år.

Viktigt ämne. Mer kompetent utfört än i vissa andra medier. (Man har trots allt gått djupare än att bara kolla på vad folk heter). Men den kunde fortfarande ha varit bättre på flera punkter.

A) Den etniska mångfalden på listan lever inte upp till vad M själva lovat. En teori är att demokratin i provvalet missgynnar kandidater ur etniska minoriteter. Var är då följdfrågan om Miljöpartiet? Där är den etniska mångfalden procentuellt bredare än i många andra partier – trots att MP tillämpar interndemokrati och så vitt vi förstått det (är de enda som?) inte går in från partistyrelsehåll och petar i medlemmarnas internval överhuvudtaget.

B) Andelen utomnordiska invandrare som kommit hit som vuxna är låg, skriver SvD. Okej. Men varför utelämnar man Sveriges största etniska och nationella minoritet? 675000 svenskar – är inte det en väljargrupp som borde representeras? VARFÖR osynliggörs sverigefinländarna kontinuerligt när det hade varit högst relevant att se hur representationen är där. Och ska man gå på första generation pratar vi runt 200.000 Finlandsfödda som varitlika utsatta för diskriminering och segregation som färska invandrargrupper idag.

Består moderaternas listor av 8 procent sverigefinländare eller vad det nu blir i andelar av befolkningen? Hur ser det ut i valkretsar i sverigefinländartäta bruksorter som exempelvis Eskilstuna? Varför får inte SvD:s sverigefinländska läsare den informationen? (Och av de finlandsfödda kandidaterna som finns – hur många är inte sverigefinlandssvenskar?)

C) Är den bristande representationen dålig för att det saknas kandidater som företräder bulgarers/somaliers/muslimers intressen eller för att minoritetsväljarna vill ha någon som representerar dem på valsedeln? Eller för att i det här fallet moderaterna ägnar sig åt diskriminering, vilket i sin tur grundar sig i vad? Rasism? Gamla allianser och vänner som håller varandra om ryggen där nytillkomna har färre allianser i provvalen? Hur var det med moderaternas mål att 20 procent av kandidaterna ska vara politikrookies?

Att få kandidater har utlandsklingande namn är en relevant uppgift att ta med när det nu verkar som att SvD har gått igenom var folk faktiskt är födda också. Annars är såna latmansundersökningar rätt meningslösa eftersom den exkluderar exempelvis Sara Andersson som har ett förnamn som är vanligt i arabvärlden för att hennes mamma är arab, och ett son-namn för att pappan är etnisk svensk.

Å andra sidan: om SvD/forskaren som citeras menar att det bara handlar om att identifiera en kandidat ur den egna etniska minoriteten borde ju en name-count räcka.

Om jag är svensk-polack (plats fem på Svensk invandrings fem-i-topp) och av någon orsak tycker det är superviktigt med polacker i politiken och inte känner någon av följande så är det ju Katrin Zytomierska jag identifierar som polack och vill ha i riksdagen, inte Anna Anka. Jag kommer inte heller att ha en clue om hon är född här eller invandrat som vuxen. Om problemet istället är möjligheten att som vuxeninvandrare gör karriär inom moderaterna och tillföra erfarenheter som saknas, då är det en annan femma.

Vi vill dock påpeka att de enda riktigt stora etniska minoriteterna i Sverige är sverigefinnar, svensk-irakier (varav en del inte hunnit få riksdagsrösträtt ännu), samt svensk-”jugoslaver”. Frågan är om en väljare ur dessa grupper, en svensk-bosnier exempelvis, är intresserad av att rösta på den konservativt troende muslimen Abdirisak Waberi bara för att de båda är ”muslimer”. Eller Mahmud Aldebe som först skulle kandidera för Centerpartiet.

Svensk-irakiska Abir al-Sahlani kandiderade till EU-parlamentet i somras, liksom svensk-kurdisk-syrianska Evin Cetin som körde en stenhård kampanj för att komma med. De bombade. Varför då? För få ur de etniska minoriteterna? i befolkningen? Eller för få av dem som röstade på dem?

Det är för övrigt intressant att Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna sammanföll med att Abdirisak Waberis kandidatur för  Moderaterna blir offentlig. Det är också lite typiskt att hans roll som muslim hamnar i centrum i SvD:s intervju, istället för vad han vill göra i politiken. Vi hade i så fall velat se frågan ”Har moderaterna plockat in dig för att de tror att en massa muslimer automatiskt röstar på moderaterna om ”en muslim” står på listan? Den frågan borde förstås också ställas till dem som satte upp honom på listan.

/KM

Invandrarfritt – när svensken själv får välja?


Kan ni komma på någon ur Sveriges etniska minoriteter som vunnit en ”folkkär” tävling de senaste åren? Vi kommer på tre. Svaret avslöjas sist i inlägget.

Vi har tidigare skrivit om hur kommersiell TV rejält slår SVT på fingrarna när det gäller mångfald. I så gott som alla produktioner – oavsett om det är Robinson, Körslaget, Let’s Dance, Mammas pojkar, Parlamentet, Roast på Berns, Paradise hotel, Körslaget, Oskyldigt dömd – hittas lag eller deltagare som tydligt kan identfieras som tillhörande en etnisk minoritet.

Detta kan jämföras med SVT-underhållning där mångfalden är satt på undantag i breda underhållningsprogram som Skavlan, På Spåret och Här är ditt liv liksom dramaprogram som – för att ta ett ur högen – Guds tre flickor.

Idol har varit extra intressant att följa ur den aspekten. Deltagarna har inte (säger de i alla fall) i sista hand plockats ut av ett castingbolag utan av en professionell jury. Troligen har det bidragit till den breda etniska mångfalden i program efter program, när det är talang och inte etnicitet som avgör. I årets Idol ville tittarna inte alls ha med Eddie Razzaz och Reza Ningtyas Lindh men de lyftes ändå in som wildcards av juryn.

Det sorgliga är det som händer när juryn/castingbolaget drar sig ur och tittarna får fullt inflytande, vilket illustreras av fredagens utröstning av Reza Ningtyas Lindh. Veckan innan det var det Eddie Razaz. Innan det Rabih Jaber. Nu är det inga kvar.

Idol och Robinson är å andra sidan, vad vi kan komma på, de enda underhållningsprogrammen som de senaste åren alls haft vinnare som inte är etniska svenskar. Både sverigefinsk-tornedalske Markus Fagervall (som även vann Stjärnor på is) samt förra årets svensk-maltesiske vinnare Kevin Borg kvalar in där, liksom svensk-italienska Robinson-vinnaren Alexandra Zazzi.

Samtidigt kanske det säger en del om dem som röstar att de enda som fått tillräckligt med röster för att vinna har europeiskt påbrå – vilket inte varit exotiskt och Annorlunda i Sverige de senaste för 40 åren. Kanske tar det så länge innan minoriteten får tillräcklig acceptans även från majoriteten.

För de färska stora invandrargrupperna i Sverige kanske det återstår lika lång tid till acceptans – eller inte. Darin Zanyar må ha hamnat tvåa i den första Idol-tävlingen men det är han som spås bli den klarast lysande stjärnan som tar hem melodifestivalen 2010 som joker.

Utan att ha gjort en närstudie av medlemmarna i alla vinnargrupper sedan starten 1958 så tror vi ändå att det är en kvalificerad gissning att han skulle bli den andra vinnaren någonsin med påbrå från något utomeuropeiskt land. (Efter Afro-dite 1993). Att Salem al Fakir är den andra jokern som valts ut försämrar ju inte oddsen…

(Darin skulle möjligen även kunna bli den första vinnaren ur en stor etnisk minoritet överhuvudtaget men det vore konstigt rent statistiskt om inte någon sverigefinne vid något tillfälle smugit sig in i ett vinnande bidrag. Anni-Frid Lyngstads norsk-tyska påbrå kvalar dock inte in på invandringens topp fem).

Darin kan nämligen illustrera ett faktum: Det spelar ingen roll om tv-tittarnas röster inte räcker ända fram. Har man star quality går det ändå.

Och nu till vår fråga: Varför skriver ingen om mångfaldsaspekten i Idol? Det pratas ju alltid om hur tjejerna blir utröstade först. Varför kommenterade ingen att team Rinkeby blev utröstade näst först i Körslaget trots sång- och showmässig överlägsenhet? Eller om Jarmos finskhet bidrog till att han kom tvåa i Robinson förra året?

Sedda en och en handlar kanske utröstningarna om individers tillkortakommanden, men sett som en helhet?

KM

Swedbank gör det igen


Medier och mångfald har skrivit tidigare om Swedbanks webb-tv-komedi Någonstans i livet (”När dikten överträffar verkligheten”).

I denna nätsåpa får man följa olika familjekonstallationer och deras förvecklingar i samband med typiska bankrelaterade skeden i livet. (Skilsmässa, utflugna barn, samboskap osv).

Det första avsnittet handlade om lajvaren Måns som vägrade flytta hemifrån trots att mamma skulle flytta ihop med sin nye kille Micke (Hassan Brijani). Den andra delen, Elsie och älskaren, kammade noll på mångfaldsskalan, men i del tre , Magnus och svärfar, som nyligen lagts upp är man back on track. Där flyttar Magnus ihop med Jessica och båda har varsin dotter från ett tidigare äktenskap, varav den ena är svart – okommenterat, som den naturligaste saken i världen.

Dock noterar vi att de etniska minoriteterna syns i biroller. Huvudrollen, protagonisten, den som bankkunden förväntas identifiera sig med, är i alla de tre situationerna fortfarande den etniska svensken.

Man kan möjligen förstå denna försiktighet lite grann. Det har hittills inte varit status att vara svartmuskig i Sverige (om man inte heter Sommerlath i efternamn) och en reklam får ju samtidigt inte stöta bort andra grupper.

Länge har svarta, oftast med en afroamerikansk approach, varit de enda, om några, som synts i svensk reklam. Detta troligen för att svenskarna är vana vid att se afroamerikaner på tv och bio och inte ser dessa som lågstatus. Marknadsföringsmässigt är det däremot koko eftersom man ju inte når identifikation ens hos de få stora afrosvenska grupper som finns i Sverige, eftersom de kommer från Östafrika (svensk-eritreaner/-etiopier samt svensksomalier.)

Sedan identifierar sig förhoppningsvis konsumenter i första hand som mamma/bilköpare/hipp med mera, men det är väl ingen som tror att en reklam där man ser coola människor som liknar en själv skulle vara frånstötande.

Samtidigt måste budskapet förankras i ”butik”. MoM minns en relativt färsk undersökning som trots avsaknad av all multikultireklam angav Handelsbanken som den populäraste ”invandrarbanken” (vilka som ingick i invandrarbegreppet framgick ej). Skälet uppgavs vara den strikt affärsmässiga bedömningen av låneansökningar, där namn inte spelade någon roll för banktjänstemännen.

Men man får vara glad åt det lilla. Ju fler svensk-iranier som KI, Chalmers med flera fortsätter att spotta ut, desto snabbare kommer mörkt hår att sluta vara en lågstatusmarkör och de även att börja synas i huvudrollerna i reklamfilmerna.

KM

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.