Tag Archives: invandrare

Vad hände med mediernas roll som folkbildare?


Det är rätt konstigt egentligen. I Sverige forskas det en hel del om invandring, migration, minoriteter och mångkultur, men det rapporteras rätt lite om forskningen med tanke på hur ofta invandringen är på tapeten. (Tack vare SD. Frågar man svenskarna brukar invandringen hamna relativt lågt ner på priolistan efter sådan som vård, skola och omsorg). 

Både i Sverige och internationellt har man upptäckt att invandrare ofta hamnar längst ner i hierarkin klassmässigt när de kommer till ett land för att sedan klassvandra. Till detta bidrar sådant som brist på kontakter, pengar, kunskap om hur man navigerar sig fram till toppen och så vidare. Har man ont om resurser söker man sig dit där det finns låga hyror, dvs ofta miljonprogram, osv.

Ju längre gruppen sedan befinner sig i landet och etablerar sig, klättrar uppåt, får representanter synliga i positiva sammanhang och på inflytelserika positioner, desto mer slutar folk att med fördomar stämpla gruppen kollektivt. Fördomarna faller i glömska och nya, färskare grupper tar de äldres plats.

Varför rapporterar inte journalister om detta? Är det helt enkelt på grund av bristande bildning, att man innerst inne tror att Jimmie Åkesson har rätt för att man är för dåligt påläst? Relativt få medier exponerade de många faktafelen i Jimmie Åkessons omdiskuterade debattartikel. TT var först. Sedan SvD. Aftonbladet tog ett dygn längre på sig att reagera. De hade artikeln en dag före alla andra men tog bara in drösvis med åsikter och analyser om SD:s skändlighet, istället för att visa hur argumenten är lögner.

Aftonbladets hantering av rubriken, där man satte en citatrubrik trots att inte citatet inte fanns i texten, gav Jimmie Åkesson ursäkten att få skriva ännu en artikel med ännu fler lögner på Newsmill, där rasisterna frodas att döma av kommentarerna.

Vilka fel? Tjaa att muslimerna i Sverige för 25-30 år sedan var något tusental individer och att vi idag har en halv miljon troende muslimer i Sverige. Det går inte att få ihop den siffran hur man än räknar. Om vi tar STT:s siffror så är det 100.000 svenskar som vid något tillfälle under ett år överhuvudtaget kommer i kontakt med en moské (och då räknas bröllop, begravningar med mera in).

Och för 25 år sedan, (det vill säga 1984)? Då rasade det libanesiska inbördeskriget för fullt, liksom flyktingarna därifrån, unga män som vapenvägrade varav en del hamnade i Sverige. Även kriget mellan Irak och Iran hade varit igång i flera år och vapenvägrarna från båda sidor fick sällskap i Sverige av politiska flyktingar, varav många kommunister, som flydde mullaväldet i Iran.

Men redan på 60-talet, det vill säga sisådär 40 år sedan, kom den stora toppen av turkar, även de muslimer, som arbetskraftsinvandrade till bland annat industrin, tillsammans med jugoslaver varav en del bosniakiska muslimer, samt araber från Marocko, Libanon, Syrien, Egypten, Palestina…

För 25 år sedan var muslimerna alltså redan långt fler än ”något tusental”. Jimmie Åkesson ljuger helt enkelt. Antingen av okunskap eller obildning. Frågan är varför han får göra det så obehindrat. Just med Aftonbladet-artikeln kom en mycket ovanlig faktagranskning. Kanske berodde den på att allt fanns i tryck och det var överskådligt. För det är inte första gången Jimmie Åkesson säger de sakerna.

Gustav Fridolin har välförtjänt fått mycket uppmärksamhet för sin dokumentärserie ”Vår mörka historia” i TV4, där han gör ett försök att påminna om hur historien upprepar sig. Det samma gör Doreen Månsson och Musse Hasselvall i UR:s ”Välkomna nästan allihopa” som inleddes med programmet ”När förlät vi Bert Karlsson?”. (Bert slog fast att alla tidningscitat var felaktiga, även det där han ska ha sagt att finnar kommer hit för att leva på bidrag).

I det senaste avsnittet intervjuar Gustav Fridolin en etnicitetsforskare som slår fast att på samma sätt som man pratar om somalier idag, pratade man i mitten av seklet talade om greker och italienare, och före det judar. Det vill säga som svårintegrerbara eftersom de har ”en annan kultur och en annan religion”. Den som försökte kläcka ur sig något sådant idag till exempelvis Paolo Roberto eller Augustprisnominerade Aris Fioretos skulle bli gjord till åtlöje.

Tidningarna hade under andra världskriget rubriker såsom ”Flyktinginvasionen ökas” innan Sverige stängde gränserna för de judar som försökte fly Auschwitz.

Sveriges första utlänningslag kom till för att hindra judisk invandring. ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas”, läser Gustav Fridolin ur arkiven.

En sammanfattning av programmet hittas i 11:e minuten i det sista inslaget i lördagens nyhetssändning i TV4. Hela programmet kan man se på TV4 play och dit kommer man om man klickar här.

KM

Sydsvenskan – Skånskan: 2-0


”Nye lasermannen skjuter invandrare” och ”personer med invandrarutseende uppmanas av polisen att hålla sig inomhus”. Ungefär så har tongångarna gått i alltför många medier sedan det blev känt att en ny galning är ute på gatorna, knappt tjugo år efter ”Lasermannen” John Ausonius.

Okej. Så personer som ser finska, polska eller tyska ut (invandringsländer på topp fem) ska inte gå ut efter mörkrets utbrott? Det är det Skånskans chefredaktör Jan A Johansson vill förmedla, åtminstone om man ska tro Medievärldens intervju med honom och hans motsvarighet på Sydsvenskan.

– Vi har haft långa diskussioner om det, många tyckte att det var fel eftersom en del av offren är födda i Sverige. Men vi tyckte att alternativen, mörkhyade, färgade eller svarta, var sämre.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström tycker inte att det är så himla svårt att hitta alternativ (men så är det ju också han som är chef på den ledande regionala tidningen och inte Jan A Johansson):

– Ordet invandrare används slarvigt av många tidningar, säger han.

…som hajat det vi tjatat om här på bloggen om och om och om igen. På Sydsvenskan skriver man ”personer med invandrarbakgrund”. Det skulle också gå att testa ”mörkhåriga” eller ”vissa etniska minoriteter”.

Uppenbarligen är även infödda svenskar invandrare i Skånskans värld. Kanske är det därför det var Skånskan som tecknade avtal med utmärkte Federico Rodriguez Moreno när han återuppväckte ”blattetidningen” Gringo i en bättre tappning för kort stund, men Sydsvenskan som såg till att ge honom chansen som riktig reporter.

/KM

Språkprofessorn tittar i kristallkulan…


…och inser det få ännu hajat. Dramaten sätter upp pjäsen Pygmalion (Även känd som My Fair Lady i musikaltappning). Historien är den klassiska makeover-filmen/pjäsen där den oattraktiva tjejen blir en dam efter ett bad och lite språkträning. (Eller i High school-filmen genom att ta av sig glasögonen).

Eftersom cockney-tjejen Eliza Doolittle i Alexandra Rapaports tappning – (är efternamnet en ordvits?) – får prata Rosengårdsslang i svensk översättning har SvD:s teaterskribent Lars Collin skrivit en intressant artikel kring detta. Det mest intressanta kommer i slutcitatet från en språkforskare som fördjupat sig just i förortsdialekterna kontra ”rikssvenskan”:

Vilket språk överlever om 50 år?

– Båda två, fast starkt förändrade. Mycket beror på sociala skiftningar. Om gruppen av förortsungdomar tar sig upp i samhället är det mycket, mycket troligt att en del språkliga markörer också sprider sig till resten av samhället. Så blev det till exempel i engelskan, där mycket av dagens högstatusuttryck ursprungligen kommer längst bort från lågstatusspråket cockney. Markörer som visar på framgång och rikedom kommer ingen att gömma undan, säger Ulla–Britt Kotsinas.

Vi har redan sett det hända i Sverige. Exempelvis italienare var det inte status att vara i Sverige på 50-talet, de ansågs ha ”en annan religion” och ”en annan kultur” som var ”främmande” och ”inte kombinerbar med den svenska”. (Känns vokabulären igen?) Idag är det sexigt att vara italiano och pizza har blivit husmanskost. Och svensk-italienarna är inte längre koncentrerade till Sveriges fattiga förorter, ungefär som att irländarna i USA numera finns överallt eftersom det handlar om klass och inte etnicitet och klass är något som går att förändra. Det är bara det att folk glömmer fort när platsen som veckans strykpojke övertas av nya grupper.

/KM

Vin och giljotin – en del av den franska identiteten


I Aktuellts 21-sändning den 16/12 får vi veta att fransmännen planerar att förbjuda burka och slöja på ”vissa allmänna platser”.Tydligen har redaktionen inte hunnit göra något inslag i den minst sagt intressanta frågan, utan hakar istället på den gamla tråden om de diskussioner som franska regeringen initierat om vad som är franska värderingar och fransk identitet.

Om man vill vara snäll, och det påstås ju vara en dygd,  kan man konstatera att inslaget verkligen speglar den förvirring som råder i frågan – både från folket på gatan och från reporterns sida. Det blir en snuttig kavalkad som utmynnar i ett enda stort: jaha?

Reportern går och myser på julmarknaden i Lille, och inleder med att berätta att franskheten historiskt sett inte har handlat om hudfärg utan om värderingar: frihet, jämlikhet och broderskap. Helt utan källa, och kanske en åsikt som en och annan medborgare i de gamla franska kolonierna skulle vilja invända mot, men nåväl. Sedan förklarar hon att ”språk och kultur formar den franska identiteten – och så maten”. Sedan en inzoomning på crepes och ett par som dillar om ost och vin.

Därefter får vi följa med till ett offentligt möte där det ska diskuteras vilka värderingar det är viktigt att franska medborgare delar. Enligt publiken som intervjuas ska man gilla flaggan och nationalsången, och inte ha på sig burka.

Så var det slut där. Lite klipp från upploppen i förorterna, uttryck om ”krutdurk”, muslimer, och så en ”Mohammed” utan efternamn som säger att jämlikhet och broderskap mest är snack i Frankrike idag. Sedan får vi åka tillbaka till de superfranska crepesen i Lille igen, där en man snuddar vid det som faktiskt är kärnfrågan, angående den franska identiteten och de typiskt ”franska” värderingarna: ”logiskt sett är det en omöjlig fråga”, säger han. Sedan  avslutas reportaget med konstaterandet, att hela diskussionen anses vara rasistisk av en del kritiker.

Jaha.

Så franska värderingar är frihet, jämlikhet och broderskap. Lever Frankrike upp till dessa? Har man alltid gjort det? Om man inte håller med om att dessa värderingar är typiska för Frankrike, är man då inte fransk? Vem bestämmer?

Jaha. Så den franska identiteten är kultur och mat. Om man nu varken gillar grodlår eller giljotiner, kan man då vara fransk?

Jaha. Så Frankrike har beslutat sig för att förbjuda burka och slöja på vissa offentliga platser. Vilka då? Med vilken motivering? Hur ska det gå till, rent praktiskt? Och vad blir straffet för den som bryter mot förbudet?

Jaha. Så en fransk medborgare har inte burka. Får en fransk medborgare klä sig i lack och läder?

Jaha. Så det finns kritik mot att inleda en diskussion om fransk identitet. Vad går den kritiken ut på?

Och: varför initierar franska regeringen den här diskussionen just nu?

Frågetecknen hopar sig. Tittaren får väl ta sig en vitlöksmarinerad snigel till kvällsmat och själv försöka finna svaren. I Aktuellt hittar vi dem i alla fall inte.

/BF

Bland invandrargäng och äktsvenskar


Tosdagens stora nyhet i DN:s pappersupplaga bjöd på stor humor. (Tyvärr har man valt att inte publicera den online, så någon länk kan vi inte bjuda på). Men låt oss snabbt gå förbi det faktum att Sveriges största dagstidning väljer att lägga ett helt uppslag på att skriva om att två pojkar gripits för bilbränder i Uppsala (med den nyhetsvärderingen måste det vara bekräftat en gång för alla att vi verkligen lever i världens mest händelselösa land).

Men den största humorn ligger i sidoartikeln: Gripanden förvånar inte i Gottsunda. Vad hände här?

Så här lyder ingressen:

Gottsunda har blivit synonymt med brinnande bilar och invandrargäng som kastar sten på polisen. Att det i själva verket kan ha varit äktsvenska pyromaner som stått bakom en stor del av bränderna väcker ingen sensation. Gottsundaborna vet att allt inte är som det verkar.

Har DN dåligt samvete för tidigare rapportering, eller vad är det frågan om? För vem har annars satt likhetstecken mellan Gottsunda och ”brinnande bilar och invandrargäng som kastar sten på polisen”? Är det inte bättre att göra sitt jobb direkt, i stället för att försöka rätta till det som gått snett med en så här pinsam artikel?

Och vem i helsicke fortsätter använda begrepp som ”invandrargäng”?

Nåväl, tydligen var det inte ett gäng av ungdomar från en socialt segregerad del av Uppsala, vars föräldrar eventuellt är invandrare, eller som i alla fall har mörkt hår, som brände bilar, utan ett par grabbar som var ”äktsvenska”. Vi här på M&M måste erkänna att vi inte riktigt har hängt med i den senaste uppdateringen av Svenska Akademins Ordlista, så vi har inte riktigt koll på vad som definierar en äktsvensk. Men vi föreställer oss att DN:s reporter Juan Flores menar att de misstänkta gärningsmännen hette Andersson i efternamn, hade råttfärgat hår och togs på bar gärning med en bensindunk i ena handen och en falukorv i den andra.

Tydligt är i alla fall att det är såpass sensationellt att ”äktsvenska” ungdomar kan bete sig så nedrigt, att det är värt en helt egen artikel. Där det slås fast att det som DN just slagit upp så stort, inte väcker någon sensation i Gottsunda.

Tänk så olika världen kan se ut inne på en tidningsredaktion och ute i verkligheten.

/BF

Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan


(4 uppdateringar sist)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.

När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.

Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.

Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.

Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.

Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:

Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:

I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.

Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?

Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?

Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?

Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.

Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.

Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.

Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”

En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):

I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.

Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?

Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?

Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.

Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.

Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…

Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.

Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.

Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.

/KM

Novembers mest lästa


Här är de, novembers topplistor över inlägg och länkar.

Först de tio mest lästa inläggen:

  1. Rapporteringen om schweiziska minoriteter – 29 nov (Mest läst sen bloggens början). Egentligen ingen större analys utan vi länkar mest till artiklar som bevakar ämnet. Men av en beskärd andel främlingsfientliga kommentarer att döma, liksom det faktum att en förhållandevis liten andel besökare klickade sig vidare på bloggen, så misstänker vi att relativt få hamnade här på grund av ett intresse för mediegranskning.
  2. Utmärkt rapporterat av SvD – 8 nov (Tredje mest läst sen bloggens början) Populariteten för det här inlägget tycks tyvärr ha en liknande förklaring som för inlägget ovan. Vi berömde SvD för sitt sätt att rapportera om överrepresentationen av autism bland svensk-somaliska barn i Rinkeby, utan spekulationer.
  3. Helt rätt nyhetsvärderat av DN – 30 nov (Femte mest läst sen bloggens början) DN.se förstod, till skillnad från SvD, Sydsvenskan, Västerbottens-kuriren och Norrländska socialdemokraten, att det finns en halv miljon svenskar som direkt eller indirekt berörts av finska vinterkriget. Det märkte vi av på sajten, där många klickade sig in och vidare
  4. Bra flyktingbarnsjournalistik – 17 nov (Sjätte mest läst sen bloggens början)          Tips på ungefär det rubriken vittnar om.
  5. ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv” – 4 nov (Topp-tio, ever)   Vår kritik mot urvalet av nomineringar till Stora journalistpriset, med flera uppenbara som valdes bort till förmån för ett icke-avslöjande.
  6. Var är iranierna? – 25 nov Om Stockholms stad, och frågan om varför de ska granska vissa invandrarföreningar men inte andra. Reportern bad själv om tips i en kommentar till ett uppföljande inlägg.
  7. Är afghaner lika mycket värda som svenskar? – 11 nov   Frågan är om den afghanske tolken som dödades när Sveriges trupper angreps bar skyddsutrustning. Vi har tyvärr inte sett en uppföljning på detta.
  8. ”Vi på TT är inga invandrare” – 5 nov        Om en riktigt galen TT-rubrik. Detta fick också följder, som vi berättade i ett senare inlägg.
  9. Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor? – 11 nov       Om frågor vi tyckte saknades i bevakningen kring Vellinge. Och beröm till Sydsvenskan för deras opinionsundersökning.
  10. Thailändare hatar judar, eller hur det nu var – 25 nov    TT går åter i rubrikfällan bara ett par dagar efter punkt 8 på denna lista.

…sedan sex inlägg som förtjänade fler läsare än de fick:

…och till sist de mest klickade länkarna 2 nov-2 dec:

  1. SvD. ”Minaretfrågan delar schweizare
  2. DN. ”Finlands sak var inte vår
  3. DN. ”Tuffa fredsvillkor
  4. DN. ”Vinterkriget triumf för finsk mottitaktik
  5. SVT Play. Existens program om minaretfrågan
  6. DN. Hätsk debatt om minareter i Schweiz. Artikeln uppdaterades efter valresultatet.
  7. Journalisten. ”Ali Fegan: Jag vittnar gärna om anklagelserna om Williamson
  8. Google. Beviset på hur många medier som utan reflektion behöll TT:s rubrik ”Invandrare ska lära sig våra värden
  9. Helsingborgs dagblad. ”I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen”. HD:s intervju med flyktingbarn vittnade om tydlig nyfikenhet om vilka barnen egentligen är.
  10. SvD. ”Lista: Invandrarföreningar vars värdegrund ska undersökas

Sammanfattningen av septembers och oktobers mest lästa hittar man här.

/KM