Tag Archives: mångfald

Vad hände med mediernas roll som folkbildare?


Det är rätt konstigt egentligen. I Sverige forskas det en hel del om invandring, migration, minoriteter och mångkultur, men det rapporteras rätt lite om forskningen med tanke på hur ofta invandringen är på tapeten. (Tack vare SD. Frågar man svenskarna brukar invandringen hamna relativt lågt ner på priolistan efter sådan som vård, skola och omsorg). 

Både i Sverige och internationellt har man upptäckt att invandrare ofta hamnar längst ner i hierarkin klassmässigt när de kommer till ett land för att sedan klassvandra. Till detta bidrar sådant som brist på kontakter, pengar, kunskap om hur man navigerar sig fram till toppen och så vidare. Har man ont om resurser söker man sig dit där det finns låga hyror, dvs ofta miljonprogram, osv.

Ju längre gruppen sedan befinner sig i landet och etablerar sig, klättrar uppåt, får representanter synliga i positiva sammanhang och på inflytelserika positioner, desto mer slutar folk att med fördomar stämpla gruppen kollektivt. Fördomarna faller i glömska och nya, färskare grupper tar de äldres plats.

Varför rapporterar inte journalister om detta? Är det helt enkelt på grund av bristande bildning, att man innerst inne tror att Jimmie Åkesson har rätt för att man är för dåligt påläst? Relativt få medier exponerade de många faktafelen i Jimmie Åkessons omdiskuterade debattartikel. TT var först. Sedan SvD. Aftonbladet tog ett dygn längre på sig att reagera. De hade artikeln en dag före alla andra men tog bara in drösvis med åsikter och analyser om SD:s skändlighet, istället för att visa hur argumenten är lögner.

Aftonbladets hantering av rubriken, där man satte en citatrubrik trots att inte citatet inte fanns i texten, gav Jimmie Åkesson ursäkten att få skriva ännu en artikel med ännu fler lögner på Newsmill, där rasisterna frodas att döma av kommentarerna.

Vilka fel? Tjaa att muslimerna i Sverige för 25-30 år sedan var något tusental individer och att vi idag har en halv miljon troende muslimer i Sverige. Det går inte att få ihop den siffran hur man än räknar. Om vi tar STT:s siffror så är det 100.000 svenskar som vid något tillfälle under ett år överhuvudtaget kommer i kontakt med en moské (och då räknas bröllop, begravningar med mera in).

Och för 25 år sedan, (det vill säga 1984)? Då rasade det libanesiska inbördeskriget för fullt, liksom flyktingarna därifrån, unga män som vapenvägrade varav en del hamnade i Sverige. Även kriget mellan Irak och Iran hade varit igång i flera år och vapenvägrarna från båda sidor fick sällskap i Sverige av politiska flyktingar, varav många kommunister, som flydde mullaväldet i Iran.

Men redan på 60-talet, det vill säga sisådär 40 år sedan, kom den stora toppen av turkar, även de muslimer, som arbetskraftsinvandrade till bland annat industrin, tillsammans med jugoslaver varav en del bosniakiska muslimer, samt araber från Marocko, Libanon, Syrien, Egypten, Palestina…

För 25 år sedan var muslimerna alltså redan långt fler än ”något tusental”. Jimmie Åkesson ljuger helt enkelt. Antingen av okunskap eller obildning. Frågan är varför han får göra det så obehindrat. Just med Aftonbladet-artikeln kom en mycket ovanlig faktagranskning. Kanske berodde den på att allt fanns i tryck och det var överskådligt. För det är inte första gången Jimmie Åkesson säger de sakerna.

Gustav Fridolin har välförtjänt fått mycket uppmärksamhet för sin dokumentärserie ”Vår mörka historia” i TV4, där han gör ett försök att påminna om hur historien upprepar sig. Det samma gör Doreen Månsson och Musse Hasselvall i UR:s ”Välkomna nästan allihopa” som inleddes med programmet ”När förlät vi Bert Karlsson?”. (Bert slog fast att alla tidningscitat var felaktiga, även det där han ska ha sagt att finnar kommer hit för att leva på bidrag).

I det senaste avsnittet intervjuar Gustav Fridolin en etnicitetsforskare som slår fast att på samma sätt som man pratar om somalier idag, pratade man i mitten av seklet talade om greker och italienare, och före det judar. Det vill säga som svårintegrerbara eftersom de har ”en annan kultur och en annan religion”. Den som försökte kläcka ur sig något sådant idag till exempelvis Paolo Roberto eller Augustprisnominerade Aris Fioretos skulle bli gjord till åtlöje.

Tidningarna hade under andra världskriget rubriker såsom ”Flyktinginvasionen ökas” innan Sverige stängde gränserna för de judar som försökte fly Auschwitz.

Sveriges första utlänningslag kom till för att hindra judisk invandring. ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas”, läser Gustav Fridolin ur arkiven.

En sammanfattning av programmet hittas i 11:e minuten i det sista inslaget i lördagens nyhetssändning i TV4. Hela programmet kan man se på TV4 play och dit kommer man om man klickar här.

KM

Annonser

Novembers mest lästa


Här är de, novembers topplistor över inlägg och länkar.

Först de tio mest lästa inläggen:

  1. Rapporteringen om schweiziska minoriteter – 29 nov (Mest läst sen bloggens början). Egentligen ingen större analys utan vi länkar mest till artiklar som bevakar ämnet. Men av en beskärd andel främlingsfientliga kommentarer att döma, liksom det faktum att en förhållandevis liten andel besökare klickade sig vidare på bloggen, så misstänker vi att relativt få hamnade här på grund av ett intresse för mediegranskning.
  2. Utmärkt rapporterat av SvD – 8 nov (Tredje mest läst sen bloggens början) Populariteten för det här inlägget tycks tyvärr ha en liknande förklaring som för inlägget ovan. Vi berömde SvD för sitt sätt att rapportera om överrepresentationen av autism bland svensk-somaliska barn i Rinkeby, utan spekulationer.
  3. Helt rätt nyhetsvärderat av DN – 30 nov (Femte mest läst sen bloggens början) DN.se förstod, till skillnad från SvD, Sydsvenskan, Västerbottens-kuriren och Norrländska socialdemokraten, att det finns en halv miljon svenskar som direkt eller indirekt berörts av finska vinterkriget. Det märkte vi av på sajten, där många klickade sig in och vidare
  4. Bra flyktingbarnsjournalistik – 17 nov (Sjätte mest läst sen bloggens början)          Tips på ungefär det rubriken vittnar om.
  5. ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv” – 4 nov (Topp-tio, ever)   Vår kritik mot urvalet av nomineringar till Stora journalistpriset, med flera uppenbara som valdes bort till förmån för ett icke-avslöjande.
  6. Var är iranierna? – 25 nov Om Stockholms stad, och frågan om varför de ska granska vissa invandrarföreningar men inte andra. Reportern bad själv om tips i en kommentar till ett uppföljande inlägg.
  7. Är afghaner lika mycket värda som svenskar? – 11 nov   Frågan är om den afghanske tolken som dödades när Sveriges trupper angreps bar skyddsutrustning. Vi har tyvärr inte sett en uppföljning på detta.
  8. ”Vi på TT är inga invandrare” – 5 nov        Om en riktigt galen TT-rubrik. Detta fick också följder, som vi berättade i ett senare inlägg.
  9. Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor? – 11 nov       Om frågor vi tyckte saknades i bevakningen kring Vellinge. Och beröm till Sydsvenskan för deras opinionsundersökning.
  10. Thailändare hatar judar, eller hur det nu var – 25 nov    TT går åter i rubrikfällan bara ett par dagar efter punkt 8 på denna lista.

…sedan sex inlägg som förtjänade fler läsare än de fick:

…och till sist de mest klickade länkarna 2 nov-2 dec:

  1. SvD. ”Minaretfrågan delar schweizare
  2. DN. ”Finlands sak var inte vår
  3. DN. ”Tuffa fredsvillkor
  4. DN. ”Vinterkriget triumf för finsk mottitaktik
  5. SVT Play. Existens program om minaretfrågan
  6. DN. Hätsk debatt om minareter i Schweiz. Artikeln uppdaterades efter valresultatet.
  7. Journalisten. ”Ali Fegan: Jag vittnar gärna om anklagelserna om Williamson
  8. Google. Beviset på hur många medier som utan reflektion behöll TT:s rubrik ”Invandrare ska lära sig våra värden
  9. Helsingborgs dagblad. ”I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen”. HD:s intervju med flyktingbarn vittnade om tydlig nyfikenhet om vilka barnen egentligen är.
  10. SvD. ”Lista: Invandrarföreningar vars värdegrund ska undersökas

Sammanfattningen av septembers och oktobers mest lästa hittar man här.

/KM

Grattis, Kinga Sandén!


(Uppdatering sist med länk till chatt med Kinga Sandén)

Apropå gårdagens utdelning av Stora journalistpriset nöjer vi oss egentligen med att säga att vi är glada för att priset välförtjänt gick till Kinga Sandén som är en pionjär inom journalistiken genom att få fler att förstå att det finns en värld utanför Sveriges gränser.

Fast kanske måste vi ändå påpeka det osmakliga i att av alla journalistiska bragder under året, alla avslöjanden som berör samhället, så anser man att gäss som plockas levande, oavsett grävets omfattning, är det som tillfört mänskligheten mest i år. Klicka på länken nedan och läs vårt inlägg med de alternativa förslagen.

Vi har tidigare skrivit vad vi tyckte om nomineringarna i ett ganska långt inlägg (”Stora i-landsproblempriset eller: Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”) och ett lite kortare. Bland kommentarerna hittar man också en från Kinga Sandén själv.

Uppdatering: Kinga Sandén har chattat med Sydsvenskans läsare. Bland dem syns även Emanuel Karlsten, chef för Dagen.se samt twittrare och Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden (hans twitterkonto hittar man här).

DN SvD Expressen Aftonbladet Sydsvenskan Smålandsposten Kulturbloggen

KM

 

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.