Tag Archives: medieetik

Haiti-briljant av DN.se!


Det är välkänt inom ”katastrof-journalistiken” att redaktionernas reportrar och omvärldens intresse brukar uppehålla sig vid ett katastrofområde i sisådär två veckor på sin höjd. Folk skänker lite pengar, gråter en skvätt och återgår sedan till sina göromål.

Därför är det ingen överraskning att Haiti börjat sjunka undan från strålkastarljuset nu, vilket DN.se är medvetna om. Det är kanske förståeligt att ekonomiskt pressade svenska redaktioner inte kan ha kvar sina utsända särskilt länge.

I väntan på att se hur SvD avser att leva upp till budskapet från redaktionschef Martin Jönsson om att det är viktigt att följa efterspelet och återuppbyggnaden de kommande månaderna, lyfter MoM på hatten för DN.se.

Vad kan man göra med små medel för att behålla den dagliga närvaron när man inte själv är kvar? Jo man låter någon som är på plats blogga! DN.se har hittat den svenska psykologen Monica Oswaldsson som är på plats för Läkare utan gränser och som beskriver vardagen. Åttaåringen som var så duktig i skolan men till sist somnade in i armarna på gråtande pappa av sitt hål i skallen som gick ända in i hjärnan, de många haitier som hört att man rekryterar psykologer och sociologer, glädjen över en lyckad förlossning.

En bloggare är inte skolad i att ta tillvara de lokala rösterna, och att beskriva lokalborna som individer – mödrar, skolbarn, busschaffisar och skattebetalare – men det Monica Oswaldsson hittills presterat i sin blogg slår redan  de distanserade och västcentrerade rapporterna som alltför ofta kommer som ett brev på posten i katastrofsituationer.

Apropå detta: DN hade för några veckor sedan en artikel på plats om Fabienne som bara blev 15 år innan hon sköts ihjäl, och om familjens sorg. Den illustrerades med närgångna bilder på flickans kvarlevor och sörjande anhöriga och ledde till kluvna känslor bland DN:s läsare. Här är min analys:

Flera läsare ansåg att man aldrig hade visat en ihjälskjuten vit flicka på samma sätt och att det låg en dold rasism i det publicistiska beslutet. Frågan är om det inte var den mycket personligt skrivna texten av Michael Winiarski, som humaniserade Fabienne, som fick människor att känna ovanligt starkt för henne. Det är nämligen långt från första gången medierna visar bilder på dödsoffer – men då anonyma sådana. Det här var ju Fabienne.

Är det då oavsett detta rätt att visa bilderna? MoM kan inte minnas liknande bilder från geografiskt närmare bombdåd, som London eller Madrid. Vi är inte heller helt övertygade om att det enbart skulle bero på att risken där var större för att det fanns anhöriga i Sverige som kunde se bilderna.

Paradoxalt nog blir det kanske samtidigt mer motiverat just därför. Sorgligt nog tycks svenskars förmåga att engagera sig i (det vill säga identifiera sig med) människor i Långtbortistan mindre än med tunnelbane-, buss- och tågtrafikanter i europeiska storstäder. Det är såklart värdelöst att medierna ska tvingas fläska på med fler ”specialeffekter” i U-länder för att runda skygglapparna och lyckas få priviligerade mediekonsumenter i västvärlden att sätta kaffet i halsen men vad är alternativet? Möjligen hade bilderna inte behövts eftersom att Winiarskis text så sällsynt väl beskrev Främlingen som en Människa som du och jag.

Oavsett detta borde en av bilderna ha strukits med säkerhet: Att visa Fabiennes uppenbart chockade och gallskrikande syster Samantha var över gränsen. Det var att kliva upp i ansiktet på ett barn i chock och exponera henne för världen. DN har annars en mycket sträng bildpolicy gällande barn, men det gäller kanske bara svenskar?

När Aftonbladet för några år sedan intervjuade den 13-åring i Tungelsta söder om Stockholm som fick sin kompis mördad och själv blev våldtagen av sin kompis styvpappa, kom enig kritik om att det var ett klavertramp. Aftonbladet hade – med godkännande av flickans föräldrar – intervjuat offret och sedan satt henne på löpet med namn och bild och en rubrik av typen ”Det var jag som blev våldtagen”. Enligt de pressetiska reglerna ska man vara varsam med att intervjua människor i chock.

Aftonbladet backade senare och texten går inte längre att hitta på nätet med namn på flickan. Jovisst, Haiti är längre bort, men är det enda skälet till att medietyckarna inte rycker ut till försvar för Samantha på samma sätt?

Har ni läsare någon åsikt? Finns det några argument för eller mot som jag borde ha tänkt på?

/KM

Annonser

Mycket tänkvärd mediekritik av Gösta Hulthén


Gösta Hulthén som engagerade sig mycket i fallet Mehdi Ghezali när han skickades till Guantanamo är gästskribent på bloggen Forum för frihet. Han skriver mycket tänkvärt om hur han tycker att medierna agerade fel i samband med rapporteringen om de fyra svenskar som satt gripna i Pakistan.

Allt är inte korrekt, men mycket.

För att läsa MoM:s tidigare texter om Pakistansvenskarna, klicka här.

KM

Septembers och oktobers mest lästa på Medier och mångfald (och 7 som borde ha varit med)


Ny tradition hädanefter. Månadssammanfattningar av de mest lästa inläggen:

Oktobers fem-i-topp:

  1. Polisen i Sverige – opålitligare än den i Pakistan? 7 okt – SvD namngav inte helikopterrånarna och redaktionschefen angav att ett skäl till det var att många som först grips för grova brott senare visar sig vara oskyldiga. Pakistansvenskarna namngavs trots detta. I en kommentar till MoM skriver redaktionschef Martin Jönsson att det inte handlade om brottets art utanPakistansvenskarnas bakgrund. I vilket fall som helst blev texten oktobers mest lästa på bloggen.
  2. Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning 14 okt – Pakistansvenskarna igen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han begärt pengar för en intervju, trots att Expressen med stor säkerhet betalat för en intervju vid minst ett tillfälle tidigare. Uppdrag granskning visar hur Pakistansvenskarna behandlades av medierna, vilket var mindre lyckat med tanke på att de släpptes utan åtal i slutändan.
  3. Skärpning, Newsmill – ”Svenskar och muslimer” 10 okt – Om det orimliga i Newsmills rubrik, när det finns massor med svenskar som är muslimer.
  4. Varför hajar DN inte det uppenbara? 23 okt- Om det obegripliga i att inte förstå hur många svenskar som berörs av och intresserar sig för Biljana Plavsic frigivning, och att därför ge nyheten motsvarande utrymme. Jugoslaver är Sveriges näst största etniska minoritet.
  5. Ut med bögarna och blattarna i svenne-TV 17 okt – Om att HIV-positive och homosexuelle Andreas Lundstedts Uppsalakör röstades ut från Körslaget för att sedan följas av Rodrigo Pencheffs team Rinkeby. Detta trots att dessa körer inte sjöng falskt och höll en mycket högre nivå än flera andra. Sverige är ett delat land och Uppsala- och Rinkeby-bor har annat för sig än att titta på TV på lördagskvällar.

Septembers sex-i-topp:

  1. Ändamålet helgar medlen 15 sept – Om klena argument för namnpublicering. Mest läst hittills på bloggen av alla inlägg.
  2. Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?  29 sept – …eller snarare för att medierna ska ta upp det i sin nyhetsvärdering. För en dryg månad sedan massakrerades minst 157 människor medan 1250 skadades när de samlats på en stadion i Guineas huvudstad Conakry för att kräva demokrati. Kvinnor fick kläderna avslitna av soldater och gevär uppkörda i underliven. DN ansåg att det var värt en notis och Rapport gav nyheten 20 sekunder halvvägs in i 19.30-sändningen…
  3. Gellert Tamas vet vad han gör 25 sept- Om nya boken De apatiska
  4. Ingen rök utan eld 11 sept – Ännu mer Pakistansvenskar, om hur medierna snabbt vittrade blod, hur Ekots Nils Horner omotiverat redogjorde för Ghezalis etnicitet i strid med vad som sägs i de pressetiska reglerna, om hur TV4:s Rolf Porseryd slog fast att Ghezali inte hade rent mjöl i påsen och hur Nyhetskanalen kallade dem för svenska medborgare och inte rätt och slätt svenskar. Det har vi skrivit en egen reflektion kring som man hittar här.
  5. Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling 23 sept- DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tillåts ounderbyggt påstå detta på ledarplats i Sveriges största morgontidning utan att någon reagerar.
  6. Varför underskattar alla Sverigedemokraterna? 24 sept – Om att SD gynnas om de får spela martyrer på grund av blockerade annonser och om att de vinner debatt efter debatt eftersom motståndarnas argument är av typen ”du är dum” istället för att faktiskt bemöta det de påstår. (Som ofta inte stämmer).

…samt 7 inlägg som förtjänade fler träffar:

  • Skavlan väljer Schyffert framför Hassen Khemiri – När Anna Anka plötsligt skulle vara med i Skavlan petade man inte Schyffert som kan vara rolig i vilket program som helst (det var kärnan i hans medverkan). Nej man petar säsongens i princip enda person med minoritetsbakgrund, författaren Jonas Hassen Khemiri, som får se sin Idol Jay-Z som ska medverka, på tv istället.
  • 100.000 syrianer… – Fackorganet Journalisten skriver att det finns 100.000 syrianer i Sverige, en helt orimlig siffra.
  • TT gör det igen – TT skriver ut att frun till en hustrumisshandlare är thailändska trots att det inte har något med saken att göra.
  • DN friserar texter i efterhand? En kritiserad text i papperstidningen blev lite diskret annorlunda på nätet. Och DN tog bort MoM:s kritiska twingly-länk.
  • Även DN väljer den negativa vinkeln – DN skjuter in sig på att en större andel invandrare bor i utanförskapsområden istället för att vinkla på att människorna där fått det radkilat bättre när det gäller fler jobb och färre socialbidrag.
  • Försutten chans – DN skriver om rapport om stockholmarnas boendemiljö men väljer innerstadsperspektivet när det kunde varit en positiv nyhet om förorten istället.
  • Svartskalle som svartskalle – TV4 kör reklam för sin deltagare i Körslaget, Rigo Pencheff, men har istället lagt upp en bild på hans pianist (och bror) som han inte är särskilt lik. Den låg fortfarande kvar sist vi kollade.

KM

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Åter bra poänger från Vi i Sverige


Bloggen Vi i Sverige har skärskådat siffror om invandrare som flyger och far och alltför ofta visar sig bero på en oinsatt/slarvig/stressad journalist/politiker. Felen är rätt allvarliga och skulle i värsta fallet kunna bero på okunnighet om minoritets- och invandringsfrågor, ett fenomen som tyvärr är rätt vanligt hos den svenska journalistkåren. En mer trolig förklaring till det är dock bristande intresse…

KM

Uppdatering: Länken föll bort till Vi i Sveriges text. Man kan läsa den här.

Svenskar är snälla – svenska medborgare hittar på sattyg


De flesta journalister har insett för länge sedan att den enda fungerande metoden för att  konsekvent och rättssäkert använda ordet svensk om människor är att koppla ordet till medborgarskapet.

Man skriver exempelvis kort och gott ”de strandsatta svenskarna” i var det nu må vara, Thailand eller Libanon.

Medier och mångfald har nu märkt att det skett en glidning. Det är bara de som gör bra saker som av vissa kallas för svenskar. Övriga får nedgraderas till ”svenska medborgare”, ungefär som om det var lite mindre fint, som man inte är någon svensk på riktigt. Etniska svenskar är däremot aldrig ”svenska medborgare” oavsett vad de hittar på, utan bara rätt och slätt svenskar.

Några exempel:

När Mehdi Ghezali greps första gången på  gränsen mellan Afghanistan och Pakistan satt han i förvar ett tag innan han skickades till Guantanamo. Den svenska diplomatiska beskickningen kritiserades för att inte försöka skapa kontakt i tid och för att denna i en rapport till UD beskrev Mehdi Ghezali som ”arab med svenskt pass”.

Ghezali är född på ett svenskt sjukhus, han gick i svensk skola och han är svensk medborgare.

Låt oss nu hoppa till förra helgens papperstidning (sön 11 okt). Ingressen lyder såhär:

”De svenska medborgarna Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda och deras tvåårige pojke anlände till Sverige sent på söndagskvällen”.

På webben är detta annorlunda. Där heter det att

Svenskarna som suttit fängslade i Pakistan landade vid 22-tiden på lördagskvällen Arlanda utanför Stockholm”.

DN:s papperstidning hade en sidotext också; ”Terrormisstankar räcker för övervakning”. Där skriver inte reportern om ”en arab med svenskt pass” men väl ”en marockan med svenskt medborgarskap”.

Även Oussama Kassir nämns i den artikeln, ni vet killen som i våras dömdes för att ha planerat ett terrorläger i Oregon som skulle finansieras med bytet från rånade 7 eleven-butiker. Det blev inte så mycket av de planerna och han återvände hem till Sverige, bara för att flygas tillbaka till USA med våld några år senare efter att ha mellanlandat i Prag.

Nåväl. Poängen är att Kassir inte heller blir svensk i DN:s artikel. Han blir inte ens bara svensk medborgare, utan ”svensk medborgare med libanesiskt ursprung”. Vad ursprunget har med saken att göra är högst oklart. Kassir konverterade i Sverige och DN bryter därmed mot den pressetiska regeln som säger att etnisk tillhörighet inte ska framhävas om det inte är relevant.

Kassir har varit svensk i många år och tillbringat fler år i Sverige än en person som i DN, bland annat denna artikel,  får äran att bara vara kallas svensk utan suffixet ”medborgare” – Annika Östberg. Hon har dömts för ett grövre brott (eller snarare flera, hon är medskyldig till att ha haft ihjäl flera människor utöver knarkbrott, prostitution och annat).

Oussama Kassir talar antagligen bättre svenska än Annika Östberg som var liten när hon flyttade från Sverige och sedan rymde hemifrån. Han har svenska barn. Han har jobbat och betalat skatt här vilket hon aldrig har. Hon är svensk, han medborgare.

Den bästa strategin för Kassir hade antagligen varit att satsa på löpning (Ludmila fram till dopingen), fotboll (ZlatanZlatanIbrahimovicHenrik ”Henke” Larsson), sång (Darin, Arash och Elena Paparizou) – eller skrivande.  Journalisten Dawit Isaak sitter visserligen i fängelse som Kassir och Östberg men han har svenskarnas sympatier, är ”snäll” och därför också bara svensk, vilken man till exempel kan läsa här, här, här eller här.

Tror ni att det här är slump? Fundera på det nästa gång en icke etnisk svensk är på nyheterna. Har personen gjort något bra = svensk. Har den gjort något dåligt = svensk medborgare. Uppenbarligen är svenskheten villkorad i svenska medier…

KM

PS. Till alla rasister som har det här som sin favoritfråga säger vi redan på förhand: denna blogg diskuterar och analyserar hur medier bevakar mångfald. Vi diskuterar inte mångfalden i sig annat än ytterst begränsat, om det exempelvis gäller ny forskning. Därför kommer vi inte att släppa fram kommentarer som vill diskutera eller argumentera för vad som konstruerar ”en riktig svensk”. Ni hamnar bara i tycke-och-smak-träsket i alla fall och börjar istället lista vad som INTE är svenskt.

Till och med Jimmie Åkesson har sagt att han måste känna en person först innan han kan avgöra om den är svensk. Att som reporter ha kamratskap som kriterium för vad man ska kalla folk man skriver om blir ohållbart rätt snabbt i en stressig arbetsmiljö.

Tänk bara om Sveriges journalistkår varit tvungna att resa till Pakistan för att först försöka ta en öl med Mehdi Ghezali för att avgöra om han är svensk egentligen innan de skriver om honom…

Uppdatering (4 nov):  Annika Östberg fortsätter att vara svenskare än midvinterblot. Idag i bland annat DN och SvD, apropå att hennes frigivning tros dröja.

Lever Sverigedemokraterna inte som de lär?


(Uppdatering sist)

Medier och mångfald har tidigare skrivit om hur vi anser att det är fel av Aftonbladet att kategoriskt neka Sverigedemokraterna annonsplats. I ljuset av detta roas vi av att bloggen Svensson upptäckt att Socialistpartiet i Lund försökt få in följande annons i SD-kuriren utan framgång…

Uppdatering: Självklart kommer bloggosfären igång. Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg är sedvanligt snabb att uppmärksamma tilltaget och konstaterar att SD genom beslutet blir samma PK-etablissemang som det påstår sig kritisera; liksom bloggen Biology & politics (!) som har en lång utläggning om varför det inte är just censur att neka annonser. (Man kan fortfarande annonsera annanstans).