Tag Archives: Mehdi Ghezali

Thomas Mattssons dubbelmoral 2.0


Uppdaterad med kommentar från Thomas Mattson själv i kommentarsfältet, som det tycks.

När Thomas Mattsson tillträdde som chefredaktör för Expressen gjorde han en stor poäng av hur han minsann tar pressetiken på allvar. Många gillade det de läste på hans blogg, bland annat Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som såg till att bli rekryterad av Expressen.

Det märkliga är att förvånansvärt få i branschen, sitt yrke till trots, verkar haja att det är en sak att påstå att man gör något och en annan sak att faktiskt göra det.

Vi har tidigare skrivit om hur Expressen sålde ut Mehdi Ghezalis pappa som hade krävt pengar för en intervju och Mattsson bedyrade att Expressen minsann aldrig betalar. Lögn, enligt förstahandskällor till Medier och mångfald.

Nu är det dags igen. Branschens skvallertidning Resumé avslöjar att Camilla Henemark fick 200.000 kronor för sin kiss and tell om affären med kungen som nu även the Guardian ska visa intresse för. Och den här gången har Mattsson i alla fall skam i kroppen nog att inte ljuga. Han nöjer sig med ett ”inga kommentarer”. Det är lättare att ta skrupelbrist från människor som inte påstår sig ha några skrupler in the first place än från dem som låtsas vara finare än de är.

KM

Mycket tänkvärd mediekritik av Gösta Hulthén


Gösta Hulthén som engagerade sig mycket i fallet Mehdi Ghezali när han skickades till Guantanamo är gästskribent på bloggen Forum för frihet. Han skriver mycket tänkvärt om hur han tycker att medierna agerade fel i samband med rapporteringen om de fyra svenskar som satt gripna i Pakistan.

Allt är inte korrekt, men mycket.

För att läsa MoM:s tidigare texter om Pakistansvenskarna, klicka här.

KM

Septembers och oktobers mest lästa på Medier och mångfald (och 7 som borde ha varit med)


Ny tradition hädanefter. Månadssammanfattningar av de mest lästa inläggen:

Oktobers fem-i-topp:

  1. Polisen i Sverige – opålitligare än den i Pakistan? 7 okt – SvD namngav inte helikopterrånarna och redaktionschefen angav att ett skäl till det var att många som först grips för grova brott senare visar sig vara oskyldiga. Pakistansvenskarna namngavs trots detta. I en kommentar till MoM skriver redaktionschef Martin Jönsson att det inte handlade om brottets art utanPakistansvenskarnas bakgrund. I vilket fall som helst blev texten oktobers mest lästa på bloggen.
  2. Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning 14 okt – Pakistansvenskarna igen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han begärt pengar för en intervju, trots att Expressen med stor säkerhet betalat för en intervju vid minst ett tillfälle tidigare. Uppdrag granskning visar hur Pakistansvenskarna behandlades av medierna, vilket var mindre lyckat med tanke på att de släpptes utan åtal i slutändan.
  3. Skärpning, Newsmill – ”Svenskar och muslimer” 10 okt – Om det orimliga i Newsmills rubrik, när det finns massor med svenskar som är muslimer.
  4. Varför hajar DN inte det uppenbara? 23 okt- Om det obegripliga i att inte förstå hur många svenskar som berörs av och intresserar sig för Biljana Plavsic frigivning, och att därför ge nyheten motsvarande utrymme. Jugoslaver är Sveriges näst största etniska minoritet.
  5. Ut med bögarna och blattarna i svenne-TV 17 okt – Om att HIV-positive och homosexuelle Andreas Lundstedts Uppsalakör röstades ut från Körslaget för att sedan följas av Rodrigo Pencheffs team Rinkeby. Detta trots att dessa körer inte sjöng falskt och höll en mycket högre nivå än flera andra. Sverige är ett delat land och Uppsala- och Rinkeby-bor har annat för sig än att titta på TV på lördagskvällar.

Septembers sex-i-topp:

  1. Ändamålet helgar medlen 15 sept – Om klena argument för namnpublicering. Mest läst hittills på bloggen av alla inlägg.
  2. Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?  29 sept – …eller snarare för att medierna ska ta upp det i sin nyhetsvärdering. För en dryg månad sedan massakrerades minst 157 människor medan 1250 skadades när de samlats på en stadion i Guineas huvudstad Conakry för att kräva demokrati. Kvinnor fick kläderna avslitna av soldater och gevär uppkörda i underliven. DN ansåg att det var värt en notis och Rapport gav nyheten 20 sekunder halvvägs in i 19.30-sändningen…
  3. Gellert Tamas vet vad han gör 25 sept- Om nya boken De apatiska
  4. Ingen rök utan eld 11 sept – Ännu mer Pakistansvenskar, om hur medierna snabbt vittrade blod, hur Ekots Nils Horner omotiverat redogjorde för Ghezalis etnicitet i strid med vad som sägs i de pressetiska reglerna, om hur TV4:s Rolf Porseryd slog fast att Ghezali inte hade rent mjöl i påsen och hur Nyhetskanalen kallade dem för svenska medborgare och inte rätt och slätt svenskar. Det har vi skrivit en egen reflektion kring som man hittar här.
  5. Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling 23 sept- DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tillåts ounderbyggt påstå detta på ledarplats i Sveriges största morgontidning utan att någon reagerar.
  6. Varför underskattar alla Sverigedemokraterna? 24 sept – Om att SD gynnas om de får spela martyrer på grund av blockerade annonser och om att de vinner debatt efter debatt eftersom motståndarnas argument är av typen ”du är dum” istället för att faktiskt bemöta det de påstår. (Som ofta inte stämmer).

…samt 7 inlägg som förtjänade fler träffar:

  • Skavlan väljer Schyffert framför Hassen Khemiri – När Anna Anka plötsligt skulle vara med i Skavlan petade man inte Schyffert som kan vara rolig i vilket program som helst (det var kärnan i hans medverkan). Nej man petar säsongens i princip enda person med minoritetsbakgrund, författaren Jonas Hassen Khemiri, som får se sin Idol Jay-Z som ska medverka, på tv istället.
  • 100.000 syrianer… – Fackorganet Journalisten skriver att det finns 100.000 syrianer i Sverige, en helt orimlig siffra.
  • TT gör det igen – TT skriver ut att frun till en hustrumisshandlare är thailändska trots att det inte har något med saken att göra.
  • DN friserar texter i efterhand? En kritiserad text i papperstidningen blev lite diskret annorlunda på nätet. Och DN tog bort MoM:s kritiska twingly-länk.
  • Även DN väljer den negativa vinkeln – DN skjuter in sig på att en större andel invandrare bor i utanförskapsområden istället för att vinkla på att människorna där fått det radkilat bättre när det gäller fler jobb och färre socialbidrag.
  • Försutten chans – DN skriver om rapport om stockholmarnas boendemiljö men väljer innerstadsperspektivet när det kunde varit en positiv nyhet om förorten istället.
  • Svartskalle som svartskalle – TV4 kör reklam för sin deltagare i Körslaget, Rigo Pencheff, men har istället lagt upp en bild på hans pianist (och bror) som han inte är särskilt lik. Den låg fortfarande kvar sist vi kollade.

KM

Svenskar är snälla – svenska medborgare hittar på sattyg


De flesta journalister har insett för länge sedan att den enda fungerande metoden för att  konsekvent och rättssäkert använda ordet svensk om människor är att koppla ordet till medborgarskapet.

Man skriver exempelvis kort och gott ”de strandsatta svenskarna” i var det nu må vara, Thailand eller Libanon.

Medier och mångfald har nu märkt att det skett en glidning. Det är bara de som gör bra saker som av vissa kallas för svenskar. Övriga får nedgraderas till ”svenska medborgare”, ungefär som om det var lite mindre fint, som man inte är någon svensk på riktigt. Etniska svenskar är däremot aldrig ”svenska medborgare” oavsett vad de hittar på, utan bara rätt och slätt svenskar.

Några exempel:

När Mehdi Ghezali greps första gången på  gränsen mellan Afghanistan och Pakistan satt han i förvar ett tag innan han skickades till Guantanamo. Den svenska diplomatiska beskickningen kritiserades för att inte försöka skapa kontakt i tid och för att denna i en rapport till UD beskrev Mehdi Ghezali som ”arab med svenskt pass”.

Ghezali är född på ett svenskt sjukhus, han gick i svensk skola och han är svensk medborgare.

Låt oss nu hoppa till förra helgens papperstidning (sön 11 okt). Ingressen lyder såhär:

”De svenska medborgarna Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda och deras tvåårige pojke anlände till Sverige sent på söndagskvällen”.

På webben är detta annorlunda. Där heter det att

Svenskarna som suttit fängslade i Pakistan landade vid 22-tiden på lördagskvällen Arlanda utanför Stockholm”.

DN:s papperstidning hade en sidotext också; ”Terrormisstankar räcker för övervakning”. Där skriver inte reportern om ”en arab med svenskt pass” men väl ”en marockan med svenskt medborgarskap”.

Även Oussama Kassir nämns i den artikeln, ni vet killen som i våras dömdes för att ha planerat ett terrorläger i Oregon som skulle finansieras med bytet från rånade 7 eleven-butiker. Det blev inte så mycket av de planerna och han återvände hem till Sverige, bara för att flygas tillbaka till USA med våld några år senare efter att ha mellanlandat i Prag.

Nåväl. Poängen är att Kassir inte heller blir svensk i DN:s artikel. Han blir inte ens bara svensk medborgare, utan ”svensk medborgare med libanesiskt ursprung”. Vad ursprunget har med saken att göra är högst oklart. Kassir konverterade i Sverige och DN bryter därmed mot den pressetiska regeln som säger att etnisk tillhörighet inte ska framhävas om det inte är relevant.

Kassir har varit svensk i många år och tillbringat fler år i Sverige än en person som i DN, bland annat denna artikel,  får äran att bara vara kallas svensk utan suffixet ”medborgare” – Annika Östberg. Hon har dömts för ett grövre brott (eller snarare flera, hon är medskyldig till att ha haft ihjäl flera människor utöver knarkbrott, prostitution och annat).

Oussama Kassir talar antagligen bättre svenska än Annika Östberg som var liten när hon flyttade från Sverige och sedan rymde hemifrån. Han har svenska barn. Han har jobbat och betalat skatt här vilket hon aldrig har. Hon är svensk, han medborgare.

Den bästa strategin för Kassir hade antagligen varit att satsa på löpning (Ludmila fram till dopingen), fotboll (ZlatanZlatanIbrahimovicHenrik ”Henke” Larsson), sång (Darin, Arash och Elena Paparizou) – eller skrivande.  Journalisten Dawit Isaak sitter visserligen i fängelse som Kassir och Östberg men han har svenskarnas sympatier, är ”snäll” och därför också bara svensk, vilken man till exempel kan läsa här, här, här eller här.

Tror ni att det här är slump? Fundera på det nästa gång en icke etnisk svensk är på nyheterna. Har personen gjort något bra = svensk. Har den gjort något dåligt = svensk medborgare. Uppenbarligen är svenskheten villkorad i svenska medier…

KM

PS. Till alla rasister som har det här som sin favoritfråga säger vi redan på förhand: denna blogg diskuterar och analyserar hur medier bevakar mångfald. Vi diskuterar inte mångfalden i sig annat än ytterst begränsat, om det exempelvis gäller ny forskning. Därför kommer vi inte att släppa fram kommentarer som vill diskutera eller argumentera för vad som konstruerar ”en riktig svensk”. Ni hamnar bara i tycke-och-smak-träsket i alla fall och börjar istället lista vad som INTE är svenskt.

Till och med Jimmie Åkesson har sagt att han måste känna en person först innan han kan avgöra om den är svensk. Att som reporter ha kamratskap som kriterium för vad man ska kalla folk man skriver om blir ohållbart rätt snabbt i en stressig arbetsmiljö.

Tänk bara om Sveriges journalistkår varit tvungna att resa till Pakistan för att först försöka ta en öl med Mehdi Ghezali för att avgöra om han är svensk egentligen innan de skriver om honom…

Uppdatering (4 nov):  Annika Östberg fortsätter att vara svenskare än midvinterblot. Idag i bland annat DN och SvD, apropå att hennes frigivning tros dröja.

Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning


En längre uppdatering sist i inlägget om att Uppdrag granskning är inne på samma spår som MoM, och Expressens reaktion.

MoM har gått och hoppats att medierna ska kompensera för sina beslut att namnge de tre svenskarna i Pakistan genom en någorlunda balanserad bevakning av dem när de kommit hem.

SvD har väl lyckats hyfsat genom att uppmärksamma att Mehdi Ghezali fått en hård behandling under den tid han satt i pakistanskt häkte och genom att uppmärksamma Peter Althins kritik mot medierna.

Här istället ett exempel från Aftonbladet på tävlingen i att gräva fram dynga utan belägg.

Expressen kastar sten i glashus på ett område där tidningen borde tala med väldigt små bokstäver:

Expressen hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han kräver pengar för en exklusiv intervju med sin son. (Nyheter24:s rewrite här) Läsaren får intrycket av att det här skulle vara något extraordinärt och chefredaktör Thomas Mattsson gör en stor affär av att Expressen naturligtvis inte betalar för en story.

Problemet är att MoM starkt misstänker att Expressen gjort detta minst en gång tidigare, även om det var innan Mattsson – som gjort stor sak av att driva en pressetisk linje – blev chefredaktör.

Minns ni dykarna som försvann vid Bali för några år sedan? En grupp européer var ute och dök och en handfull, varav en svenska, drev iväg. De återfanns flera dagar senare på en öde ö där de fått hålla stånd mot giftiga komodovaraner, en ödlesort som kallas för de sista kvarlevande dinosaurierna.

Detta var förstås mumma för pressen men familjen krävde mycket höga summor för rätten till en intervju. Dagen efter var det ett enda medium som hade fått intervjua kvinnan – Expressen, som hade en 4-5 uppslag med henne och hennes anhöriga och den dramatiska historien.

Slump?

Minns ni flygkraschen i Spanien? Två svenskor ombord. En dog, den andra till sjukhus. Även där krävde familjen ersättning.

Detta läser man inte om i medierna, trots att det tycks ha blivit vardagsmat bland anhöriga som förstår att det här finns pengar och tjäna.

Varför väljer då Expressen att hänga ut just Mehdi Ghezali? MoM ser två alternativ:

1) Expressen förlorade budgivningen om storyn (då ser vi den snart i Aftonbladet). Då är det direkt osmakligt att inte ta upp även tidigare fall då tidningen utsatts för samma sak.

2) Att Thomas Mattsson faktiskt är en man med fler principer än sin föregångare. Dock hade det även då varit på sin plats att berätta att Mehdi Ghezalis pappas begäran på inget sätt är något unikt.

Oavsett vilket så undrar MoM när pajkastningen mot Pakistansvenskarna ska övergå i en seriös bevakning och eventuellt en självrannsakan och reflektion – företrädesvis på Publicistklubben. Ämnena för debatterna på den sistnämnda har om möjligt än mer eskalerat i någon form av självälskan och skulle behöva tillskott av en aktuell brännande pressetisk fråga.

För att läsa MoM:s tidigare inlägg om Mattsson, klicka på ”expressen”-taggen.

KM

Uppdatering: Medier och mångfald noterar till sin glädje att vi inte är ensamma om att efterlysa en diskussion om mediernas sätt att bevaka historien med pakistansvenskarna.

Uppdrag granskning har nu ett program om ämnet. Det visar sig att de varit pigga och följt Helena Benaouda när hon försökt få hem sin dotter. Igen. SvD:s rewrite hittar man här och DN:s här. Uppdrag gransknings sammanfattning av intervjun med Helena Benaouda finns här.

Uppdrag granskning gör också en utmärkt sammanfattning av allt som medierna påstått om de gripna i Pakistan. Den hittar man här. Jan Guillou försöker vara kritisk, dessvärre har han förlorat sin trovärdighet på området sedan han på Publicistklubben försvarade sin förlagskollega Liza Marklunds rasistiska skildring av araber i Gömda.

Intressantare är det att Aftonbladets Jan Helin faktiskt gör avbön för att ha kallat ungdomarna för terrorsvenskar på löpsedeln. Hans blogg där han tar upp namnpubliceringen och på så delvis duckar för övrig kritik, hittar man här på hans blogg.

UG påminner också om följande citat av Carl Bildt den 15 september, det som fick Mehdi Ghezalis försvarsadvokat Peter Althin att gå i taket:

”- Den förra regeringen gjorde ju enorma insatser för att han skulle bli fri. Jag ser väl inte riktigt det på horisonten för ögonblicket, sade Carl Bildt till SVT:s Rapport den 15 september.”

Blir det en uppföljning på det, nu när rapporter kommer om misshandel av de två fängslade svenskarna i pakistanskt förvar?

Det allra viktigaste: Amnesty har tappat medlemmar när de krävt att Pakistan ska följa folkrätten och låta ambassaden träffa svenskarna och  Säpo av alla anser att mediernas bevakning varit onyanserad och ibland direkt felaktig och riskerar att skapa terrorister som känner att medierna är emot dem. Jag skriver det igen:  Säpo ville ha en mer nyanserad mediebevakning!

Heder åt reportrarna Joachim Dyfvermark och Sven Bergman som tar sig tid att besvara läsarna frågor i en lång chatt. Med en ängels tålamod upprepar de gång efter annan att uppgiften om att svenskarna skulle ha haft stora mängder pengar med sig troligen är ett falsarium.

Guldstjärna till Uppdrag granskning!

För att läsa MoM:s samlade kommentarer till mediernas bevakning av fallet med svenskarna i Pakistan, klicka här eller välj ”Pakistansvenskarna” i högerkolumnen. Läs gärna även kommentarerna.

Uppdatering 2: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att han valde matchen Sverige-Albanien framför Uppdrag gransknings genomgång av pressetiken i hans tidning, trots att Sverige redan slagits ut i VM-kvalet. Okej. Men det går ju att se i efterhand på SVT Play? Nej han har heller ”inte hunnit” se programmet sedan dess och hänvisar istället till konkurrenten Jan Helin. (se ovan)

Pakistansvenskarna släpps utan åtal=oskyldiga


”Det finns inga anklagelser om terrorbrott” säger Ghezalis advokat.

Det känns tjatigt att så ofta här på bloggen upprepa det uppenbara: ”Innocent until proven guilty”. Nu släpps samtliga fyra svenskar som suttit fast i Pakistan, utan att åtalas för något alls.

Finns det några reflektioner i pressen? Får vi läsa artikeln om att man tydligen kan grípas om och om igen utan tilräckliga bevis om man väl en gång varit gripen utan tillräckliga bevis?

Läs MoM:s tidigare inlägg om Pakistansvenskarna här.

TV4 DN

Ändamålet helgar medlen?


Uppdatering sist i inlägget om SvD:s motivering till namnpublicering

Expressens färske chefredaktör Thomas Mattsson har sedan han tillträdde visat förhållandevis stor integritet och fingertoppskänsla i samband med olika utgivningsbeslut, bland annat i samband med Liza Marklunds felaktiga krönika som skulle stödja hennes kompis som fallit offer för nedladdning. Nu går han dock över gränsen genom att namnge de terrorgripna svenskarna i Pakistan.

Mattsson hänvisar själv till spelreglerna för press, radio och TV men gör en radikalt annorlunda tolkning än konkurrenterna. Hans argument för att hänga ut de gripna är att om de är skyldiga finns det ett allmänintresse (mycket möjligt, men om de ska betraktas som skyldiga framgår inte förrän efter en fällande dom efter en rättvis rättegång).

Vidare resonerar han att om de är oskyldiga så måste de vilja att deras namn blir kända eftersom det ”möjligen kan bidra till att behandlingen av svenskarna blir korrekt”. ”Kan möjligen bidra” är inte ett särskilt starkt argument.

Mattsson skriver vidare att om han greps i Pakistan skulle han vilja att medierna granskade fallet. Det är ett utmärkt exempel på bristande inlevelseförmåga, utöver de faktum att granska ett fall inte har något med namnpublicering att göra. Tror han verkligen att en person som heter Mattsson får samma bemötande som någon med arabiskt namn som dessutom suttit på Guantanamo, vare sig det bemötandet är i Pakistan eller i Sverige?

Tror han att de här ungdomarna har någon möjlighet till ett normalt liv igen om de släpps och får återvända till Sverige, efter att ha hängts ut på löpsedlarna? Att säga att namnpublicering är vad de skulle vilja är otroligt förmätet. Men så är det ju inte heller det Mattsson säger, utan vad han själv vill…

Varför kan inte Mattsson vara rakryggad nog att medge att detta enbart handlar om att sälja lösnummer i en desperation över att man ligger i bakvattnet av Aftonbladet?

Jag är mycket kluven till att länka till hans blogg. Det gör att jag indirekt bidrar till namnpubliceringen. Eftersom Mattson av något skäl inte använder Twingly kan jag heller inte förklara det med att jag hoppas att någon ska hamna här och tänka till efter att ha läst hans inlägg först. Å andra sidan kan man googla, så skadan är nog redan skedd.

Mattssons blogg är för övrigt redan full med kommentarer från människor som skadeglatt konstaterar att de gripna minsann inte är några svenskar. Nähä? Vad är man i så fall om man varit svensk medborgare från födseln, vuxit upp här, och har en mamma och en pappa från ytterligare två olika länder?

Det enda konsekventa som fungerar språkmässigt är att använda ordet svensk i artiklar om svenska medborgare. Övrig försök till definitioner landar i det förra sekelskiftets frenologiska försök att leta efter en rasbiologisk ursvensk som nog väldigt få i Sverige svarar mot. Redan vid tävlingen som höll då för att hitta den perfekta ariern korades ju bara en silvermedaljör eftersom ingen vinnare fanns som uppfyllde alla krav.

Läs vad MoM skrivit tidigare om de gripna svenskarna i Pakistan här.

UPPDATERING: SvD Har skrivit en mycket bra artikel om ärendet där de verkligen lyckats komma vidare. Nyanserat, med nya fakta och många källor. I det sammanhanget känns namnpublicering möjligen mer logisk men det vore fortfarande intressant att läsa på redaktionschef Martin Jönssons blogg hur han motiverar beslutet med namnpublicering.

UPPDATERING2: MoM har nu blivit bönhörda och SvD:s redaktionschef Martin Jönsson motiverar namnpubliceringen i sin blogg som man hittar här. Han skriver, i likhet med vad MoM påpekat ovan, att ”Identiteten i sig är inte alltid avgörande för att kunna göra en fullgod journalistisk rapportering”.

Jönssons argumentation, som känns mer underbyggd än Mattssons, landar i att namngivning är motiverat eftersom personerna gripits för terrorism tidigare. Det gör det också möjligt för SvD att länka till det världsscoop tidningen hade för två år sedan när SvD var först med att rapportera om och intervjua de gripna i Etiopien.

Samtidigt rapporterar Ekot att de två föräldrarna nu inte misstänks för annat än att ha rest in i landet utan visum. Ska de alltså ändå namnpubliceras? Räcker det inte att berätta att de varit gripna för terrorism tidigare? (Dessutom i ytterligare ett land där rättssäkerheten inte är mycket att hänga i julgran).  Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att om man nånsin pratar med medierna under eget namn kan man därefter betrakta sig som en offentlig person, för evigt googlingsbar och tillgänglig för återvinning.

KM