Tag Archives: minoriteter

”Oj, vad rätt vi hade!” eller: ”Guldspadejuryn lyssnar på oss”


Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

  1. Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
  2. Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  4. De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  5. De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

Muslim eller inte muslim – det är frågan


Vi måste börja med att hoppa bakåt i tiden för att inleda detta inlägg, som försöker ta ett grepp på de många muslim-relaterade artiklar som varit uppe de senaste veckorna:

För drygt ett år sedan visade SVT ett program som hette Halal-TV. Temat var ”muslim, så funkar det”. I ett försök att visaatt troende muslimer är skilda individervalde man ut tre beslöjade tjejer; en som skakar hand, är akademiker, sminkar sig och är liberal i sitt sätt att bära sjal, en som inte är akademiker, sminkar sig men är mer konservativ med sjalen och tar inte i hand samt slutligen en som klär sig i tunikan abaya, inte tar i hand och inte sminkar sig men å andra sidan har homosexuella vänner, tror på millimeterrättvisa i hemmet och har en akademisk examen. Alla tre var svensk-araber.

Programmet gjordes av redaktionen bakom Existens i Umeå som ville visa att det finns en spännvidd även bland, i brist på bättre uttryck ”konservativt praktiserande muslimer”.  Kärnan var att här finns tre troende muslimer som inte är förtryckta, bryter, är ”osvenska” eller dumma i huvudet.

Existens-redaktionen gick dock vilse i sin hemmablindhet och missade att den hoppat över flera steg i allmänbildningen i befolkningen. Detta antagligen för att redaktionen själv kan så mycket om religion  att insikten om att kvinnor med sjal inte är representativa för samtliga ”muslimer” är en självklarhet på redaktionen.

Istället för att förstå att detta handlade om ett relativt snävt spann av de hundratusentals människor som klumpas ihop i begreppet ”muslimer”, valde dock många i tyckarkollektivet att utse tjejerna till representanter för just detta, och vad än värre var, klistra på dem åsikter som de aldrig uttalat, vilket framgick tydligt om någon bemödat sig att se programmet.

En av dessa högljudda kritiker som oavsiktligt eller avsiktligt misstolkade programmet var branschorganet Journalistens chefredaktör Helena Giertta, en annan var Dilsa Demirbag-Steen som i SvD kallade tjejerna för stenkastande, nykteristiska homofober utan att ens ha sett programmet.

MoM (som sett det) kan slå fast att det ingenstans i programmet uttrycktes sådana åsikter. Det betyder i sin tur att Demirbag-Steen, som propagerar för att man inte ska döma hunden efter håren och stämpla alla med muslimska namn som otrevliga typer, klistrade på tjejerna åsikter enbart utifrån det faktum att de bar slöja – och satte verkighetsbeskrivningen för flera redaktionella journalister.

Efter denna långa bakgrund kan vi komma till saken. Det har nämligen i veckan som gått gjorts några försök att nyansera begreppet muslim. SvD gjorde för drygt en vecka sedan det Existens-redaktionen inte lyckades så väl med, nämligen lät tio svenskar som kallar sig för muslimer komma till tals i ett mindre snävt spektrum än Halal-tv:s. Till skillnad från Halal-tv hade SvD med både kvinnor och män, fler etniciteter än bara arabiska, muslimer med och utan sjal/skägg/attribut. En är även ateist.

Redaktionschef Martin Jönsson ser på sin blogg till att vederlägga det han vet är den troligaste invändningen: att det är exotiserande att särbehandla och göra en poäng av det självklara att muslimer är olika. Hans motivering är dock trovärdig, nämligen att vi tyvärr inte ännu nått dit där man förstår att ”muslim” egentligen säger nada om huruvida en person är militant, pacifist, ateist eller något annat.

Det ska först sägas att jobbet mycket bra och välbehövligt, för att undvika missförstånd. Eftersom SvD är minst dålig i mångfaldsklassen i medie-Sverige känns det lite orättvist att gnälla, men helt oproblematisk blir ändå inte publiceringen. Bättre än Halal-TV, ja, MEN:

Gör man ett sådant här jobb blir ofrånkomligen personerna utsedda till representanter, precis som de blev det i Halal-tv och i samtliga enkäter som publiceras – och knäcket är ju egentligen just detta: en intressant, snyggt paketerad, genomarbetad enkät. Enkäter har så gott som alltid en jämn fördelning av kvinnor, män och åldrar med ofta även en representerad pliktminoritet – som representerar ”invandraren”.

Journalister gör det jämnt. Den intervjuade familjen i samband med höstbudgeten får representera samtliga barnfamiljer. Minoriteten som intervjuas í egenskap av minoritetstillhörande ses obönhörligt som en representant för minoriteten samer/native amerikans/syrianer. Det är därför Sidney Poitier (USA:s förste riktigt store afroamerikanske filmstjärna) höll sig till hjälteroller, därför Barack Obama hyllades lite extra och det är därför Tiger Woods vänsterprassel ses som extra katastrofalt.

Instinktivt drar läsaren slutsatsen av artikeln att detta är ett hyfsat tvärsnitt av dem som kallar sig för muslimer. Det är det antagligen inte.  Minst tre av tio är från Irak. Bara en är shitisk – svensklibanes – och hans syn på islam stämmer troligen inte med majoriteten shiiter i Sverige. Nio av de tio är direkt troende, vilket gör den ensamma lesbiska ateistiska muslimen till undantaget som bekräftar regeln.

För SvD fanns två alternativ: Antingen trycka på att visa ett spektra av enbart troende muslimer (i vid mening förvisso men med skippad ateist) eller att vidga begreppet till att visa mer än en typ av icke-praktiserande muslim. Varför inte en svensk-iranier som tagit avstånd från religionen men ändå kan känna stolthet över sina islamiska rötter? Eller en ”muslim på pappret” som  firar ramadans id-el-fitr av tradition men inte är mer utövande än så?

Nu blir knäcket som att visa spektrat från Svenska kyrkan till Knutby, och slänga med en ensam ”kristen ateist” som alibi.

SvD har även idag, onsdag, fingret i luften i muslimska kretsar och plockar  upp kritiken från en i det troende lägret, den muslimska feministen Fazeela Selberg Zaib- Hon kritiserade för ett tag sedan på sin blogg sedvänjan att i Sverige förvisa kvinnor i moskén upp på läktaren. SvD har försökt att belysa de olika sidorna med en något försiktigt skriven artikel. Som alltid är kritik trovärdigast om den kommer ”inifrån”. Utan att vara praktiserande muslim själv kan man ju konstatera att det än så länge inte kommit fram något vettigt argument för varför kvinnorna ska vara bannlysta i bönesalen, och önska att SvD kanske kunde ha försökt komma lite längre i sin artikel.

Sällberg Zaib påpekar ju att det går att klyva bönerummet på mitten med män till vänster och kvinnor till höger eller vice versa. Så görs i konservativare judiska kretsar som vid klagomuren där könen skiljs åt av ett staket, eller i vissa ortodoxa kyrkor där könen sitter på var sin sida om altargången eller i värsta fall kvinnorna längst bak.

Det argument som de konservativa anför är ju att könen bör separeras så att man kan fokusera på Gud men med en klyvning av bönesalen faller ju det. Alltså måste (svep)skälet vara ett annat. Platsbrist? Krav från saudiska sponsorer? Prio män för att mosképlikt enbart är föreskrivet dem i koranen? Får vi läsa en fördjupande artikel om detta?

Nämnda Fazeela har för övrigt även bloggat om SvD:s ”tio muslimer”-jobb. Hon passar också på att gå i polemik med en färsk debattartikel av Dilsa Demirbag Steen i DN om just att dra alla muslimer över en kam. Kärnan är nog denna: riskerar direkt praktiserande/skäggodlande/beslöjade muslimer, hur fredliga och demokratiska de än är, att framhållas som det avvikande exemplet som ”normala” (dvs ateistiska religionsointresserade) muslimer speglar sig mot för att visa på sin egen harmlöshet och bli accepterade?

Eftersom denna blogg försöker låta bli att diskutera åsiktsmaterial låter vi läsare själva reflektera kring frågan, som är högst relevant eftersom den riskerar att smitta av sig på reporterns vinkel och val av intervjuobjekt i olika sammanhang om man inte är vaksam. (Varför t.ex enbart visa beslöjade kvinnor när det handlar om hedersmord men inte när man intervjuar en förälder som ska hämta på dagis?).

SvD uppmärksammade även på måndagen risken med att inte skilja extremisterna från de övriga. Det är just när Fredrik Reinfeldt eller Nalin Pekgul okritiskt tillåts påstå att det finns 400.000 muslimer i Sverige som vill äta halal-kött eller har Ramadan som årets viktigaste högtid, som SD får fritt utrymme, vilket SvD:s Göran Eriksson skriver i en analys. Däremot skulle Nalin Pekgul som citeras i tillhörande redaktionell artikel åter må bra av att utsättas för mer kritiska frågor.

Hennes påstående om att en del flyktingar är rädda för hot från religiösa extremister på grund av självupplevda erfarenheter är inte orimlig. Men att hänvisa till syra-attacker i Pakistan (som har en liten invandring till Sverige och där ännu färre av invandrarna torde ha en relation till syra-attacker) väcker frågan om hur lämplig Pekgul är som intervjuobjekt i denna fråga. Troligare är det väl, om påståendet stämmer, att det handlar om folk som upplevt al-Shabab i Somalia. Å andra sidan har rörelsen i fråga kopplat greppet på allvar först på senare år och konflikten i Rinkeby framställts rörande svensk-somaliska ungdomar som är uppvuxna här.

On a lighter note slutligen så avslöjar Sydsvenskan för oss svenska läsare att inte en enda danska bär burka, trots diverse utspel och utredning om burkaförbud. Detta har nu lett till häcklande av politikern Naser Khader som ursprungligen lade förslaget.

Dock bär några hundratal danskor niqab, och det är detta som illustrerar risken med journalistisk nonchalans. Även i Sverige ser man ibland journalister använda ordet burka om niqab. Man kan tycka att skillnaden mellan plaggen är liten – men den finns. Jordgubbar är inte smultron.

Även den ofta utmärkt träffsäkra satirbloggen Badlands hyena har kommenterat detta.

/KM

Ut med bögarna och blattarna i svenne-tv


Uppdatering sist med länk till Rigo-intervju. Alla inlägg om Team Rigo finns här. Det sista kommer efter hans chat kl 16 imorgon.

Expressen skriver att ”karnevalen från Rinkeby” fick åka hem. Vilken färgad kalkonjournalistik, drypande av sarkasm och von oben-perspektiv. Behandla team Rigo som seriösa tävlande, det var det de var.

Det är svårt att inte notera hur de som åkt ut hittills varit de som avvikt från normen: Först Andreas Lundstedt, en bög som är öppen med sin HIV-smitta, och sedan en svartskalle som representerar den förort som mest symboliserar det mångkulturella Sverige. De var överlägsna i respektive program. Idag sjöng de andra körerna inte ens med när Team Rigo framförde slutnumret, förhoppningsvis för att de insåg att det bara skulle bli sämre då.

TV4.se är fullt med människor som kommenterar och är upprörda, som såg orättvisan. 57 procent av Aftonbladets läsare tyckte det var fel (vilket iofs betyder att 43 ville dissa honom framför någon av de andra). Aftonbladets artikel är seriösare, mer neutral.

Jag tror inte sponsorn Anton Berg förknippar sin produkt med positiva känslor på det här sättet, snarare med ilska och besvikelse. Ta in en jury eller vadsomhelst, det här håller inte. Det är samma sak i Idol. När man inte styr könsbalansen röstas alla tjejer ut av den övervikt tonårstjejer som tittar.

Hmm, igenkänning och normativitet framför kompetens, är det här en fingervisning om hur det ser ut i samhället i övrigt?

KM

Uppdatering: Rigo: ”Vår kör höll högst kvalitet” och ”Jag tror att man måste få röster från hela Sverige och inte bara storstadsregionerna”. Helt rätt!

Uppdatering 2: ”Jag är inte så ego att jag kör hela låten själv”. Rigo till Expressen-tv om att han mycket riktigt pushat sina kids och vill köra vidare med dem.

Uppdatering 3: Bloggaren G.E online uttalar sig å svenska folkets vägnar och gottar sig i att Rigo åkte ut eftersomhiphop inte funkar i Körslaget –  ”svenskar inte känner sig hemma i den musikstilen, inte vi som är äldre i alla fall”. 

Frågan är vilken hiphop han pratar om. Som ni kan se så var ju gårdagens låt I got you 1960-tals retro om något, och La bamba i program 2 går ännu längre bak, till 1950-talet. Pitbulls låt, uppträdandet i program ett är det enda som möjligen kan klassas som hiphop. Om bloggaren inte menar rap, förstås.

 Det mest underhållande är att han själv gillar Kanye West, trots att svennar i hans ålder ju inte ska känna sig hemma i musikstilen. Han kanske snarare menar att svenskar inte känner sig hemma med hiphopare. Jag undrar om svenskarna i Rinkeby skulle instämma…

Müller i medvind med minoriteter


Årets nobelpris i litteratur går till Hertha Müller. Många kommenterar redan hennes beskrivningar av kommunismen medan flera av hennes andra återkommande teman initialt tycks komma i skymundan trots att de har bäring på situationen för många svenskar.

Andra teman i Müllers litteratur:

  • Beskrivningarna av hur det är att vara flykting
  • Beskrivningarna av hur det är att vara en nationell- och gränsminoritet.

Frågan är om det når fram till elfenbenstornen, och om det där finns någon som är tillräckligt kunnig på migrant- och minoritetsfrågor för att förvalta temat väl.

Mångfald och medier undrar om något nyhetsmedium eller kulturprogram kommer att se parallellerna till Sverige och bjuda in några av de många invandrar- och minoritetsförfattare vi har i Sverige för att diskutera författarskap i exil/på flykt och hur man porträtterar exempelvis tornedalingarnas situation i den svenska litteraturen.

Kommer Müller att ses även som det mindre statusbetingade flykting och invandrare eller enbart som ”fin” antikommunistkämpe?

Theodor Kallifatides, Bengt Pohjanen, Fausta Marianovic, en sverigefinlandssvensk författare eller någon annan. Sveriges internationella författarförening har garanterat förslag så det räcker.

Några spontana tips på frågor för intervjuare, med ett potentiellt mångfaldsperspektiv:

1) Urholkar det litteraturprisets trovärdighet som världspris att det så ofta utdelas till europeer?

2) Går det att dra paralleller mellan rumänientyskarnas och exempelvis tornedalingarnas respektive samernas historia?

3) Har Peter Englund påverkats av sin yrkesroll som historiker i beslutet att premiera en författare som omformulerar historien?

4) Hur kommer det sig att minoritetsfrågor just nu har medvind i internationella sammanhang? (Och svenska).

KM

Uppdatering: Per Wästberg till SvD:

”En svit av självbiografiska essäer är Kungen bugar och dödar, om att vara ensam i exilen, ensam överallt utom i ”modersmålet som portabel hembygd”

Uppdatering 2: Englund medgav i tisdags i en intervju med nyhetsbyrån Associated Press, AP, att han tycker att Svenska akademien är för Europacentrerad, en fråga Per Wästberg duckar för i länken ovan.

Uppdatering 3: Dagens Nyheter har en föredömlig text där litteraturkännare i andra delar av världen (minus Afrika, Australien, arabvärlden) får kommentera Herta Müller. Flera har inte hört talas om henne. De har helt enkelt bett litteraturedaktörer vara förberedda inför utnämningen. Resurssmalt men läsvärt.

Uppdatering 4: SvD:s kulturchef kommenterar valet av Muller i papperstidningen med att det ytterligare befäster europadominansen och att det är dags för araber och asiater nu.

Uppdatering 5: Sveriges radios Afrikakorrespondent Margareta Svensson släpper fram röster som anser det obegripligt att nobelkommittén fortsätter att ignorera den nigerianske författaren Chinua Achebe. Hans banbrytande debutroman Things Fall Apart (Allt går sönder) har översatts till 50 språk sedan han publicerade den för 50 år sedan – och  ignorerats av nobelkommittén lika länge trots ständigt förhandstippande.

Achebe är nu 79 år och har i likhet med Doris Lessing klockan emot sig. Trots att hon ju blivit en del av litteraturhistoriens kanon väntade Svenska akademien ända tills hon blivit för gammal för att kunna flyga till Sverige och ta emot priset.

DN SvD Aftonbladet Expressen SVT SR