Tag Archives: muslimer

Muslim eller inte muslim – det är frågan


Vi måste börja med att hoppa bakåt i tiden för att inleda detta inlägg, som försöker ta ett grepp på de många muslim-relaterade artiklar som varit uppe de senaste veckorna:

För drygt ett år sedan visade SVT ett program som hette Halal-TV. Temat var ”muslim, så funkar det”. I ett försök att visaatt troende muslimer är skilda individervalde man ut tre beslöjade tjejer; en som skakar hand, är akademiker, sminkar sig och är liberal i sitt sätt att bära sjal, en som inte är akademiker, sminkar sig men är mer konservativ med sjalen och tar inte i hand samt slutligen en som klär sig i tunikan abaya, inte tar i hand och inte sminkar sig men å andra sidan har homosexuella vänner, tror på millimeterrättvisa i hemmet och har en akademisk examen. Alla tre var svensk-araber.

Programmet gjordes av redaktionen bakom Existens i Umeå som ville visa att det finns en spännvidd även bland, i brist på bättre uttryck ”konservativt praktiserande muslimer”.  Kärnan var att här finns tre troende muslimer som inte är förtryckta, bryter, är ”osvenska” eller dumma i huvudet.

Existens-redaktionen gick dock vilse i sin hemmablindhet och missade att den hoppat över flera steg i allmänbildningen i befolkningen. Detta antagligen för att redaktionen själv kan så mycket om religion  att insikten om att kvinnor med sjal inte är representativa för samtliga ”muslimer” är en självklarhet på redaktionen.

Istället för att förstå att detta handlade om ett relativt snävt spann av de hundratusentals människor som klumpas ihop i begreppet ”muslimer”, valde dock många i tyckarkollektivet att utse tjejerna till representanter för just detta, och vad än värre var, klistra på dem åsikter som de aldrig uttalat, vilket framgick tydligt om någon bemödat sig att se programmet.

En av dessa högljudda kritiker som oavsiktligt eller avsiktligt misstolkade programmet var branschorganet Journalistens chefredaktör Helena Giertta, en annan var Dilsa Demirbag-Steen som i SvD kallade tjejerna för stenkastande, nykteristiska homofober utan att ens ha sett programmet.

MoM (som sett det) kan slå fast att det ingenstans i programmet uttrycktes sådana åsikter. Det betyder i sin tur att Demirbag-Steen, som propagerar för att man inte ska döma hunden efter håren och stämpla alla med muslimska namn som otrevliga typer, klistrade på tjejerna åsikter enbart utifrån det faktum att de bar slöja – och satte verkighetsbeskrivningen för flera redaktionella journalister.

Efter denna långa bakgrund kan vi komma till saken. Det har nämligen i veckan som gått gjorts några försök att nyansera begreppet muslim. SvD gjorde för drygt en vecka sedan det Existens-redaktionen inte lyckades så väl med, nämligen lät tio svenskar som kallar sig för muslimer komma till tals i ett mindre snävt spektrum än Halal-tv:s. Till skillnad från Halal-tv hade SvD med både kvinnor och män, fler etniciteter än bara arabiska, muslimer med och utan sjal/skägg/attribut. En är även ateist.

Redaktionschef Martin Jönsson ser på sin blogg till att vederlägga det han vet är den troligaste invändningen: att det är exotiserande att särbehandla och göra en poäng av det självklara att muslimer är olika. Hans motivering är dock trovärdig, nämligen att vi tyvärr inte ännu nått dit där man förstår att ”muslim” egentligen säger nada om huruvida en person är militant, pacifist, ateist eller något annat.

Det ska först sägas att jobbet mycket bra och välbehövligt, för att undvika missförstånd. Eftersom SvD är minst dålig i mångfaldsklassen i medie-Sverige känns det lite orättvist att gnälla, men helt oproblematisk blir ändå inte publiceringen. Bättre än Halal-TV, ja, MEN:

Gör man ett sådant här jobb blir ofrånkomligen personerna utsedda till representanter, precis som de blev det i Halal-tv och i samtliga enkäter som publiceras – och knäcket är ju egentligen just detta: en intressant, snyggt paketerad, genomarbetad enkät. Enkäter har så gott som alltid en jämn fördelning av kvinnor, män och åldrar med ofta även en representerad pliktminoritet – som representerar ”invandraren”.

Journalister gör det jämnt. Den intervjuade familjen i samband med höstbudgeten får representera samtliga barnfamiljer. Minoriteten som intervjuas í egenskap av minoritetstillhörande ses obönhörligt som en representant för minoriteten samer/native amerikans/syrianer. Det är därför Sidney Poitier (USA:s förste riktigt store afroamerikanske filmstjärna) höll sig till hjälteroller, därför Barack Obama hyllades lite extra och det är därför Tiger Woods vänsterprassel ses som extra katastrofalt.

Instinktivt drar läsaren slutsatsen av artikeln att detta är ett hyfsat tvärsnitt av dem som kallar sig för muslimer. Det är det antagligen inte.  Minst tre av tio är från Irak. Bara en är shitisk – svensklibanes – och hans syn på islam stämmer troligen inte med majoriteten shiiter i Sverige. Nio av de tio är direkt troende, vilket gör den ensamma lesbiska ateistiska muslimen till undantaget som bekräftar regeln.

För SvD fanns två alternativ: Antingen trycka på att visa ett spektra av enbart troende muslimer (i vid mening förvisso men med skippad ateist) eller att vidga begreppet till att visa mer än en typ av icke-praktiserande muslim. Varför inte en svensk-iranier som tagit avstånd från religionen men ändå kan känna stolthet över sina islamiska rötter? Eller en ”muslim på pappret” som  firar ramadans id-el-fitr av tradition men inte är mer utövande än så?

Nu blir knäcket som att visa spektrat från Svenska kyrkan till Knutby, och slänga med en ensam ”kristen ateist” som alibi.

SvD har även idag, onsdag, fingret i luften i muslimska kretsar och plockar  upp kritiken från en i det troende lägret, den muslimska feministen Fazeela Selberg Zaib- Hon kritiserade för ett tag sedan på sin blogg sedvänjan att i Sverige förvisa kvinnor i moskén upp på läktaren. SvD har försökt att belysa de olika sidorna med en något försiktigt skriven artikel. Som alltid är kritik trovärdigast om den kommer ”inifrån”. Utan att vara praktiserande muslim själv kan man ju konstatera att det än så länge inte kommit fram något vettigt argument för varför kvinnorna ska vara bannlysta i bönesalen, och önska att SvD kanske kunde ha försökt komma lite längre i sin artikel.

Sällberg Zaib påpekar ju att det går att klyva bönerummet på mitten med män till vänster och kvinnor till höger eller vice versa. Så görs i konservativare judiska kretsar som vid klagomuren där könen skiljs åt av ett staket, eller i vissa ortodoxa kyrkor där könen sitter på var sin sida om altargången eller i värsta fall kvinnorna längst bak.

Det argument som de konservativa anför är ju att könen bör separeras så att man kan fokusera på Gud men med en klyvning av bönesalen faller ju det. Alltså måste (svep)skälet vara ett annat. Platsbrist? Krav från saudiska sponsorer? Prio män för att mosképlikt enbart är föreskrivet dem i koranen? Får vi läsa en fördjupande artikel om detta?

Nämnda Fazeela har för övrigt även bloggat om SvD:s ”tio muslimer”-jobb. Hon passar också på att gå i polemik med en färsk debattartikel av Dilsa Demirbag Steen i DN om just att dra alla muslimer över en kam. Kärnan är nog denna: riskerar direkt praktiserande/skäggodlande/beslöjade muslimer, hur fredliga och demokratiska de än är, att framhållas som det avvikande exemplet som ”normala” (dvs ateistiska religionsointresserade) muslimer speglar sig mot för att visa på sin egen harmlöshet och bli accepterade?

Eftersom denna blogg försöker låta bli att diskutera åsiktsmaterial låter vi läsare själva reflektera kring frågan, som är högst relevant eftersom den riskerar att smitta av sig på reporterns vinkel och val av intervjuobjekt i olika sammanhang om man inte är vaksam. (Varför t.ex enbart visa beslöjade kvinnor när det handlar om hedersmord men inte när man intervjuar en förälder som ska hämta på dagis?).

SvD uppmärksammade även på måndagen risken med att inte skilja extremisterna från de övriga. Det är just när Fredrik Reinfeldt eller Nalin Pekgul okritiskt tillåts påstå att det finns 400.000 muslimer i Sverige som vill äta halal-kött eller har Ramadan som årets viktigaste högtid, som SD får fritt utrymme, vilket SvD:s Göran Eriksson skriver i en analys. Däremot skulle Nalin Pekgul som citeras i tillhörande redaktionell artikel åter må bra av att utsättas för mer kritiska frågor.

Hennes påstående om att en del flyktingar är rädda för hot från religiösa extremister på grund av självupplevda erfarenheter är inte orimlig. Men att hänvisa till syra-attacker i Pakistan (som har en liten invandring till Sverige och där ännu färre av invandrarna torde ha en relation till syra-attacker) väcker frågan om hur lämplig Pekgul är som intervjuobjekt i denna fråga. Troligare är det väl, om påståendet stämmer, att det handlar om folk som upplevt al-Shabab i Somalia. Å andra sidan har rörelsen i fråga kopplat greppet på allvar först på senare år och konflikten i Rinkeby framställts rörande svensk-somaliska ungdomar som är uppvuxna här.

On a lighter note slutligen så avslöjar Sydsvenskan för oss svenska läsare att inte en enda danska bär burka, trots diverse utspel och utredning om burkaförbud. Detta har nu lett till häcklande av politikern Naser Khader som ursprungligen lade förslaget.

Dock bär några hundratal danskor niqab, och det är detta som illustrerar risken med journalistisk nonchalans. Även i Sverige ser man ibland journalister använda ordet burka om niqab. Man kan tycka att skillnaden mellan plaggen är liten – men den finns. Jordgubbar är inte smultron.

Även den ofta utmärkt träffsäkra satirbloggen Badlands hyena har kommenterat detta.

/KM

Vin och giljotin – en del av den franska identiteten


I Aktuellts 21-sändning den 16/12 får vi veta att fransmännen planerar att förbjuda burka och slöja på ”vissa allmänna platser”.Tydligen har redaktionen inte hunnit göra något inslag i den minst sagt intressanta frågan, utan hakar istället på den gamla tråden om de diskussioner som franska regeringen initierat om vad som är franska värderingar och fransk identitet.

Om man vill vara snäll, och det påstås ju vara en dygd,  kan man konstatera att inslaget verkligen speglar den förvirring som råder i frågan – både från folket på gatan och från reporterns sida. Det blir en snuttig kavalkad som utmynnar i ett enda stort: jaha?

Reportern går och myser på julmarknaden i Lille, och inleder med att berätta att franskheten historiskt sett inte har handlat om hudfärg utan om värderingar: frihet, jämlikhet och broderskap. Helt utan källa, och kanske en åsikt som en och annan medborgare i de gamla franska kolonierna skulle vilja invända mot, men nåväl. Sedan förklarar hon att ”språk och kultur formar den franska identiteten – och så maten”. Sedan en inzoomning på crepes och ett par som dillar om ost och vin.

Därefter får vi följa med till ett offentligt möte där det ska diskuteras vilka värderingar det är viktigt att franska medborgare delar. Enligt publiken som intervjuas ska man gilla flaggan och nationalsången, och inte ha på sig burka.

Så var det slut där. Lite klipp från upploppen i förorterna, uttryck om ”krutdurk”, muslimer, och så en ”Mohammed” utan efternamn som säger att jämlikhet och broderskap mest är snack i Frankrike idag. Sedan får vi åka tillbaka till de superfranska crepesen i Lille igen, där en man snuddar vid det som faktiskt är kärnfrågan, angående den franska identiteten och de typiskt ”franska” värderingarna: ”logiskt sett är det en omöjlig fråga”, säger han. Sedan  avslutas reportaget med konstaterandet, att hela diskussionen anses vara rasistisk av en del kritiker.

Jaha.

Så franska värderingar är frihet, jämlikhet och broderskap. Lever Frankrike upp till dessa? Har man alltid gjort det? Om man inte håller med om att dessa värderingar är typiska för Frankrike, är man då inte fransk? Vem bestämmer?

Jaha. Så den franska identiteten är kultur och mat. Om man nu varken gillar grodlår eller giljotiner, kan man då vara fransk?

Jaha. Så Frankrike har beslutat sig för att förbjuda burka och slöja på vissa offentliga platser. Vilka då? Med vilken motivering? Hur ska det gå till, rent praktiskt? Och vad blir straffet för den som bryter mot förbudet?

Jaha. Så en fransk medborgare har inte burka. Får en fransk medborgare klä sig i lack och läder?

Jaha. Så det finns kritik mot att inleda en diskussion om fransk identitet. Vad går den kritiken ut på?

Och: varför initierar franska regeringen den här diskussionen just nu?

Frågetecknen hopar sig. Tittaren får väl ta sig en vitlöksmarinerad snigel till kvällsmat och själv försöka finna svaren. I Aktuellt hittar vi dem i alla fall inte.

/BF

En analys som är så bra…


…att den förtjänar ett eget inlägg hittar ni här.

Vi har skrivit vad vi tycker om Slaget om muslimerna-dokumentären i inlägget Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan så vi fördjupar oss inte i det här.

Rent generellt finns det en nackdel i att blogginlägg snabbt får ge plats för nya när de, som denna, ligger och bubblar länge. Vi rekommenderar trogna läsare att ibland scrolla ner på sidan och se om vi lagt till uppdateringar även på äldre inlägg – det står i så fall högst upp.

Vi länkar även till DN:s tv-krönikör Johan Croneman som funderar på om Rubars film kan klassas som propaganda och lyfter fram bibelcitat.

/KM

Brister i SvD:s kartläggning


SvD har gjort en kartläggning av moderaternas kandidater på valbar plats inför riksdagsvalet nästa år.

Viktigt ämne. Mer kompetent utfört än i vissa andra medier. (Man har trots allt gått djupare än att bara kolla på vad folk heter). Men den kunde fortfarande ha varit bättre på flera punkter.

A) Den etniska mångfalden på listan lever inte upp till vad M själva lovat. En teori är att demokratin i provvalet missgynnar kandidater ur etniska minoriteter. Var är då följdfrågan om Miljöpartiet? Där är den etniska mångfalden procentuellt bredare än i många andra partier – trots att MP tillämpar interndemokrati och så vitt vi förstått det (är de enda som?) inte går in från partistyrelsehåll och petar i medlemmarnas internval överhuvudtaget.

B) Andelen utomnordiska invandrare som kommit hit som vuxna är låg, skriver SvD. Okej. Men varför utelämnar man Sveriges största etniska och nationella minoritet? 675000 svenskar – är inte det en väljargrupp som borde representeras? VARFÖR osynliggörs sverigefinländarna kontinuerligt när det hade varit högst relevant att se hur representationen är där. Och ska man gå på första generation pratar vi runt 200.000 Finlandsfödda som varitlika utsatta för diskriminering och segregation som färska invandrargrupper idag.

Består moderaternas listor av 8 procent sverigefinländare eller vad det nu blir i andelar av befolkningen? Hur ser det ut i valkretsar i sverigefinländartäta bruksorter som exempelvis Eskilstuna? Varför får inte SvD:s sverigefinländska läsare den informationen? (Och av de finlandsfödda kandidaterna som finns – hur många är inte sverigefinlandssvenskar?)

C) Är den bristande representationen dålig för att det saknas kandidater som företräder bulgarers/somaliers/muslimers intressen eller för att minoritetsväljarna vill ha någon som representerar dem på valsedeln? Eller för att i det här fallet moderaterna ägnar sig åt diskriminering, vilket i sin tur grundar sig i vad? Rasism? Gamla allianser och vänner som håller varandra om ryggen där nytillkomna har färre allianser i provvalen? Hur var det med moderaternas mål att 20 procent av kandidaterna ska vara politikrookies?

Att få kandidater har utlandsklingande namn är en relevant uppgift att ta med när det nu verkar som att SvD har gått igenom var folk faktiskt är födda också. Annars är såna latmansundersökningar rätt meningslösa eftersom den exkluderar exempelvis Sara Andersson som har ett förnamn som är vanligt i arabvärlden för att hennes mamma är arab, och ett son-namn för att pappan är etnisk svensk.

Å andra sidan: om SvD/forskaren som citeras menar att det bara handlar om att identifiera en kandidat ur den egna etniska minoriteten borde ju en name-count räcka.

Om jag är svensk-polack (plats fem på Svensk invandrings fem-i-topp) och av någon orsak tycker det är superviktigt med polacker i politiken och inte känner någon av följande så är det ju Katrin Zytomierska jag identifierar som polack och vill ha i riksdagen, inte Anna Anka. Jag kommer inte heller att ha en clue om hon är född här eller invandrat som vuxen. Om problemet istället är möjligheten att som vuxeninvandrare gör karriär inom moderaterna och tillföra erfarenheter som saknas, då är det en annan femma.

Vi vill dock påpeka att de enda riktigt stora etniska minoriteterna i Sverige är sverigefinnar, svensk-irakier (varav en del inte hunnit få riksdagsrösträtt ännu), samt svensk-”jugoslaver”. Frågan är om en väljare ur dessa grupper, en svensk-bosnier exempelvis, är intresserad av att rösta på den konservativt troende muslimen Abdirisak Waberi bara för att de båda är ”muslimer”. Eller Mahmud Aldebe som först skulle kandidera för Centerpartiet.

Svensk-irakiska Abir al-Sahlani kandiderade till EU-parlamentet i somras, liksom svensk-kurdisk-syrianska Evin Cetin som körde en stenhård kampanj för att komma med. De bombade. Varför då? För få ur de etniska minoriteterna? i befolkningen? Eller för få av dem som röstade på dem?

Det är för övrigt intressant att Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna sammanföll med att Abdirisak Waberis kandidatur för  Moderaterna blir offentlig. Det är också lite typiskt att hans roll som muslim hamnar i centrum i SvD:s intervju, istället för vad han vill göra i politiken. Vi hade i så fall velat se frågan ”Har moderaterna plockat in dig för att de tror att en massa muslimer automatiskt röstar på moderaterna om ”en muslim” står på listan? Den frågan borde förstås också ställas till dem som satte upp honom på listan.

/KM

Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan


(4 uppdateringar sist)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.

När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.

Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.

Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.

Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.

Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:

Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:

I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.

Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?

Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?

Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?

Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.

Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.

Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.

Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”

En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):

I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.

Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?

Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?

Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.

Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.

Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…

Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.

Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.

Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.

/KM

Rapporteringen om schweiziska minareter


(4 uppdateringar sist)

Det ser ut som att schweizarna idag röstar fram ett minaretförbud. Det har överraskat bedömare eftersom det i landet – som befolkningsmässigt är något mindre i Sverige och som utifrån de uppskattningar som görs har en muslimsk andel av befolkningen som liknar vår – bara finns fyra minareter.

De etablerade politikerna har kritiserat förslaget och förordat ett nej i likhet med Amnesty och FN. Alla påpekade att det strider mot religionsfriheten och kan leda till att Schweiz som land dras inför Europarådet för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Intressant nog är minareterna dessutom något som muslimerna började bygga på moskéerna efter inspiration av de kristna kyrktornen.

Folkomröstningen tros ha en smittoeffekt på de antiislamska strömningar som ser just nu i Europa. Folkomröstningar har direkt inverkan i landet där de sista kvinnorna fick rösträtt 1990. (Och som för övrigt inte sällan förväxlas med Sverige och vice versa).

Allt det och mycket mer kan man lära sig i veckans avsnitt av SVT:s program Existens som åkt till Schweiz och gjort ett ypperligt reportage med intervjuer med alla inblandade. Det är egentligen märkligt att Existens tittarsiffror inte är högre, med tanke på hur redaktionen på ett journalistiskt sätt och med fakta, bevakar just de frågor som så många i Sverige har åsikter om utan att egentligen vara särskilt insatta i.

Se programmet, som sändes i torsdags, här! Det enda man möjligen kan säga är att reportern inte tycks ta förslaget helt på allvar trots att en stor andel av schweizarna redan när det gjordes var för ett förbud.

SvD har som så många gånger förr också förstått vikten av något som på ytan liknar stolligheter och låtit Gunilla von Hall göra ett reportage som är kritiskt i båda riktningar. (Chefen för landets största, saudifinansierade, moské får också frågan om han tycker att kyrkbyggen ska vara tillåtna i Saudiarabien). DN har en kortare, men lika intressant text om kärnan till konflikten.

TT:s text hittar man här, här , här och här. Sydsvenskan.se tycks däremot ha missat hela frågan…

Uppdatering: 57 procent för, blev det, vilket rapporteras av DN och SvD bland andra. DN nöjer sig med TT medan SvD har korrespondent på plats. Smartast och mest underhållande är dock som så ofta kommentaren från den satiriska bloggen Badlands hyena

Uppdatering 2: Carl Bildt är kritisk till det schweiziska resultatet, rapporterar nyhetsbyrån AFP via The Local.

Uppdatering 3: DN.se har dagen efter kommentarer från Nyamko Sabuni, Muhammed Kharraki mfl. Vi har tillräckligt fullt upp idag och hinner inte kommentera dessa texter i detalj. Det är uppenbart att att målet bara varit att ”ta reaktioner” men med vissa smått anmärkningsvärda påståenden hade det inte skadat med följdfrågan ”hur menar du då, kan du specificera”?

DN har även en väl genomarbetad text som i botten kommit från TT men innehåller massor med länkar för den som vill läsa europeiska kommentarer till minaretomröstningen. Här en annan TT-text.

Uppdatering 4: Arash Mokhtari från mediegranskande Quick response som vi bloggat om förut, har bloggat om Existens-programmet och har en del synpunkter. Vi hinner inte kommentera det för tillfället men säg gärna om ni håller med.

/KM

Septembers och oktobers mest lästa på Medier och mångfald (och 7 som borde ha varit med)


Ny tradition hädanefter. Månadssammanfattningar av de mest lästa inläggen:

Oktobers fem-i-topp:

  1. Polisen i Sverige – opålitligare än den i Pakistan? 7 okt – SvD namngav inte helikopterrånarna och redaktionschefen angav att ett skäl till det var att många som först grips för grova brott senare visar sig vara oskyldiga. Pakistansvenskarna namngavs trots detta. I en kommentar till MoM skriver redaktionschef Martin Jönsson att det inte handlade om brottets art utanPakistansvenskarnas bakgrund. I vilket fall som helst blev texten oktobers mest lästa på bloggen.
  2. Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning 14 okt – Pakistansvenskarna igen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han begärt pengar för en intervju, trots att Expressen med stor säkerhet betalat för en intervju vid minst ett tillfälle tidigare. Uppdrag granskning visar hur Pakistansvenskarna behandlades av medierna, vilket var mindre lyckat med tanke på att de släpptes utan åtal i slutändan.
  3. Skärpning, Newsmill – ”Svenskar och muslimer” 10 okt – Om det orimliga i Newsmills rubrik, när det finns massor med svenskar som är muslimer.
  4. Varför hajar DN inte det uppenbara? 23 okt- Om det obegripliga i att inte förstå hur många svenskar som berörs av och intresserar sig för Biljana Plavsic frigivning, och att därför ge nyheten motsvarande utrymme. Jugoslaver är Sveriges näst största etniska minoritet.
  5. Ut med bögarna och blattarna i svenne-TV 17 okt – Om att HIV-positive och homosexuelle Andreas Lundstedts Uppsalakör röstades ut från Körslaget för att sedan följas av Rodrigo Pencheffs team Rinkeby. Detta trots att dessa körer inte sjöng falskt och höll en mycket högre nivå än flera andra. Sverige är ett delat land och Uppsala- och Rinkeby-bor har annat för sig än att titta på TV på lördagskvällar.

Septembers sex-i-topp:

  1. Ändamålet helgar medlen 15 sept – Om klena argument för namnpublicering. Mest läst hittills på bloggen av alla inlägg.
  2. Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?  29 sept – …eller snarare för att medierna ska ta upp det i sin nyhetsvärdering. För en dryg månad sedan massakrerades minst 157 människor medan 1250 skadades när de samlats på en stadion i Guineas huvudstad Conakry för att kräva demokrati. Kvinnor fick kläderna avslitna av soldater och gevär uppkörda i underliven. DN ansåg att det var värt en notis och Rapport gav nyheten 20 sekunder halvvägs in i 19.30-sändningen…
  3. Gellert Tamas vet vad han gör 25 sept- Om nya boken De apatiska
  4. Ingen rök utan eld 11 sept – Ännu mer Pakistansvenskar, om hur medierna snabbt vittrade blod, hur Ekots Nils Horner omotiverat redogjorde för Ghezalis etnicitet i strid med vad som sägs i de pressetiska reglerna, om hur TV4:s Rolf Porseryd slog fast att Ghezali inte hade rent mjöl i påsen och hur Nyhetskanalen kallade dem för svenska medborgare och inte rätt och slätt svenskar. Det har vi skrivit en egen reflektion kring som man hittar här.
  5. Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling 23 sept- DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tillåts ounderbyggt påstå detta på ledarplats i Sveriges största morgontidning utan att någon reagerar.
  6. Varför underskattar alla Sverigedemokraterna? 24 sept – Om att SD gynnas om de får spela martyrer på grund av blockerade annonser och om att de vinner debatt efter debatt eftersom motståndarnas argument är av typen ”du är dum” istället för att faktiskt bemöta det de påstår. (Som ofta inte stämmer).

…samt 7 inlägg som förtjänade fler träffar:

  • Skavlan väljer Schyffert framför Hassen Khemiri – När Anna Anka plötsligt skulle vara med i Skavlan petade man inte Schyffert som kan vara rolig i vilket program som helst (det var kärnan i hans medverkan). Nej man petar säsongens i princip enda person med minoritetsbakgrund, författaren Jonas Hassen Khemiri, som får se sin Idol Jay-Z som ska medverka, på tv istället.
  • 100.000 syrianer… – Fackorganet Journalisten skriver att det finns 100.000 syrianer i Sverige, en helt orimlig siffra.
  • TT gör det igen – TT skriver ut att frun till en hustrumisshandlare är thailändska trots att det inte har något med saken att göra.
  • DN friserar texter i efterhand? En kritiserad text i papperstidningen blev lite diskret annorlunda på nätet. Och DN tog bort MoM:s kritiska twingly-länk.
  • Även DN väljer den negativa vinkeln – DN skjuter in sig på att en större andel invandrare bor i utanförskapsområden istället för att vinkla på att människorna där fått det radkilat bättre när det gäller fler jobb och färre socialbidrag.
  • Försutten chans – DN skriver om rapport om stockholmarnas boendemiljö men väljer innerstadsperspektivet när det kunde varit en positiv nyhet om förorten istället.
  • Svartskalle som svartskalle – TV4 kör reklam för sin deltagare i Körslaget, Rigo Pencheff, men har istället lagt upp en bild på hans pianist (och bror) som han inte är särskilt lik. Den låg fortfarande kvar sist vi kollade.

KM