Tag Archives: nyhetsvärdering

Evin Rubar blandar äpplen, päron, vattenmeloner och rambutan


(4 uppdateringar sist)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja angående Evin Rubars program Slaget om muslimerna som gick på SVT2 klockan 20 idag. Detta inlägg går ut i flera olika spår och blir kanske inte det mest enkelspåriga som den här bloggen publicerat.

När dokumentärfilmaren Evin Rubar senast hördes av gjorde hon en dokumentär där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt uttalade de bevingade orden ”män är djur”. Det ledde till att von Wachenfeldts eventuella synsätt förutsattes gälla samtliga medlemmar i organisationen (och nybildade Feminstiskt initiativ), som fick ta rejält med stryk. Programmet både fälldes i granskningsnämnden och belönades med Guldspaden.

Det stora problemet med kvällens program i Dokument inifrån är att det framställer som en nyhet att de muslimska organisationerna i Sverige är bokstavstroende och att de själva vill leva fullt ut i enlighet med koranen. Är inte det själva definitionen? Fråga pingströrelsens ledare hur de ser på om mannen ska vara familjens huvud eller hur de ser på skilsmässa. Folk som av fri vilja väljer att leva på detta sätt får ju rimligen göra detta.

Bloggaren/ledarskribenten Gudmundson är entusiastisk och utkristalliserar Rubars tes: islam är islamism. Bloggaren Bahlool gör samma analys men tycker att likhetstecknen är märkliga och att det är synd att verklig islamism inte granskas.

Att organisationerna driver frågor som rätten till halal-kött och att även kvinnor med sjal ska få vara nyhetsuppläsare i SVT jämställs med det faktum att Fredrik Reinfeldt ger organisationerna tolkningsföreträde för att tala för Sveriges muslimer.

Detta är två helt skilda frågor. Udden i programmet riktas mot intresseorganisationer som rimligen gör det de ska, försöka lobba för sina intressen, istället för mot dem som ger dem en större roll än de borde ha. Och det är här denna bloggs roll kommer in:

Varför lägger inte Evin Rubar inte istället tonvikten vid dessa politiker och medier som så okritiskt lyssnar på organisationerna, om det nu är ett problem? Varför granskas inte uttalanden som det från Nalin Pekguls, Maryam Yazdanfar och andra s-kvinnor på Newsmill nyligen:

I dag avslutas fastemånaden Ramadan. För Sveriges 400 000 muslimer är detta årets viktigaste högtid.

Källkritik, någon? Rimlighetsanalys, någon? Vem är det som bidrar till att skapa denna bild av människor för vilka islam spelar en så central roll? Kan vi inse att det är dags att sluta använda begreppet ”muslimer” om en disparat grupp människor som man inte kan generalisera över?

Om Reinfeldt skulle säga ”Pingströrelsen talar för alla kristna”, är det då Reinfeldt eller pingströrelsen man ska gå på? Om Aktuellt tar en kommentar från Mahmud Aldebe om minaretförbudet i Schweitz, är det Aldebe, eller Aktuellts bristande research i valet av intervjuobjekt som är problemet?

Och är det någon som verkligen kritiserar det faktum att Reinfeldt snabbt fick till en dialog med troende muslimer för att med hjälp av dem förhindra en karikatyrkris mot Sverige till skillnad från den mot Danmark?

Denna del behandlas förhållandevis lite i Evin Rubars program medan en stor del istället läggs på att kritisera en bokstavstroende tolkning av islam.

Ett exempel på frågor som fokus borde ha legat på i större utsträckning, är en artikel som publicerats i Svenska dagbladet som nämns mycket kort i programmet. Den beskriver hur Fredrik Reinfeldt gjorde ett studiebesök på ett halalslakteri och sade ungefär ”det finns 400000 muslimer i Sverige och som goda troende vill de ha sitt halal-kött”.

Reinfeldt upprepade också i artikeln den mycket gamla klyschan som så kallade mångfaldskonsulter försökt slå mynt av länge: den att det skulle finnas en oupptäckt marknad därute med ”invandrare” eller ”muslimer” som företagen inte hittat. Budskapet är att om bankerna slutar med spargrisar eller erbjuder räntefria lån så kommer muslimerna att komma springande. Det budskapet letar sig in även i tidningarnas näringslivsbilagor, exempelvis när Gringo startade Zebra som skulle gräva ”det svarta guldet”.

Sällan kommer ekonomijournalister istället fram till följande analys och ställer följdfrågor, till exempelvis Reinfeldt: ”Invandring har funnits här i bredare skala i 50 år. Det har talats om ”mångkulturell marknadsföring” i decennier. Det enda stora invandringslandet som kan komma upp i marknadsattraktiva volymer är Finland och bland religioner är andelen bokstavstroende muslimer mycket få. Om det fanns pengar att hämta, hade inte företagens marknadsavdelningar undersökt möjligheten och inlett en satsning på detta vid det här laget?”

En annan central del av programmet (från SVT:s sajt):

I Slaget om muslimerna beskriver Muhammad hur han värvades till en islamistisk organisation som övertygade honom om att islam måste genomsyra varje del av livet.

Det som inte sägs på sajten är att Muhammad är dansk. Hans värvning till islamismen ska alltså skapa ett guilt by association till svenska intresseorganisationer. Varför? För att hans likar inte finns i Sverige eller för att Rubar inte är en tillräckligt bra grävare som kan hitta svenska motsvarigheter från insidan?

Kontentan: Varför inte rikta blåslampan mot makthavarna och medierna? Eller är det inte lika tacksamt att sparka uppåt?

Uppdatering: Se istället Dokument utifrån, som sändes en timme efter Dokument inifrån. Fantastisk och spännande insyn i hur Storbrittanniens ambassad i Pakistan har ett task force som spårar upp brittiskor med pakistansk bakgrund som gifts bort mot sin vilja.

Vad skiljer dessa Dokument utifrån från Dokument inifrån? Nyanseringen exempelvis. Den brittiska dokumentären talar klarspråk om tvångsäktenskap samtidigt som man skiljer mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap.

Såväl ”bad guys” som ”good guys” och offer (och reporter!) har brittisk-pakistansk bakgrund. Ingen polarisering och svartvithet här inte. Sen kunde man ha avstått lite från det förbehållslösa hyllandet av myndigheterna, och ifrågasatt om reportern behövde vara britt-pakistanier, men det är parenteser i detta sammanhang…

Uppdatering 2 (10/12): Kommentarer från både Gudmundson och Bahlool nedan. Och Gudmundson har har lagt upp ett nytt inlägg i ämnet med det intressanta namnet Aldebe överens med Gudmundson (det hade såklart även kunnat heta tvärtom). Kontentan är delvis densamma som här, att en lobbyorganisation rimligen lobbar för sina åsikter men att det inte automatiskt är det samma som islamism.

Uppdatering 3: Gudmundson skriver nu om detta även på sin arbetsplats på SvD:s ledarsida. Vi kan fortfarande känna lite här att det kanske är de som väljer att se dessa organisationer som breda representanter som snarare borde vara i fokus i första hand. De är ju de verkliga makthavarna.

Uppdatering 4: DN:s Johan Croneman funderar kring om dokumentären i fråga är propaganda och bloggen 5 meter upp i luften har skrivit en så insiktsfull analys att man faktiskt kommer på sig själv med att överraskas över att denna kompetens kring mångfaldsfrågor ändå finns där ute. Det är lätt att tro motsatsen när man läser vad som vanligtvis skrivs i journalistkåren om mångfaldsrelaterade frågor.

/KM

Helt rätt nyhetsvärderat av DN


(3 uppdateringar sist. SvD satsar på vinterkriget en vecka efter DN, till Finlands självständighetsdag-ripoff eller planerat sedan länge?)

Vi hittar inget om det på Sydsvenskans och SvD:s sajter men DN har greppat att det lär finnas ett stort intresse bland läsarna för att det är 70 år sedan finska vinterkriget inleddes.

Sverigefinländarna är Sveriges absolut största etniska och nationella minoritet – vi snackar någonstans runt en halv miljon svenskar. Många har mor- eller farfäder som slogs i kriget. Åtminstone för några år sedan fanns fortfarande en egen förening för sverigefinska krigsveteraner.

Krigen (fortsättningskriget inräknat) har varit med och format Finland till vad det är idag. Många sverigefinländare, även de som inte var födda, kan relatera till att växa upp med krigstraumatiserade fäder, eller mödrar som varit änkor.

Den tredje generationen i sin tur, där många förlorat det finska språket, hyser många som är intresserade av att läsa om sina rötter och som bara kan göra det de få gånger tidningar skriver något om Finland. Dessa finns även bland DN:s läsare. Guldstjärna till reporter Kalle Homlberg!

Uppdatering: Nu har även SvD.se kommit in i matchen – genom att använda TT, slänga ihop ett quiz och ta in arkivbilder. Lite yrvaket? Sydsvenskans brist på uppmärksammande är mer förståeligt än Västerbottens-kurirens och Norrländska socialdemokratens däremot. De verkar inte ha förstått hur stor del av deras läsekrets som har anknytning till Finland.

Uppdatering 2: Efter att ha bläddrat igenom papperstidningen inser vi till vår besvikelse att vi får nöja oss med att credda DN.se. Inte ett ord om vinterkriget i pappret. Kanske blev det utknuffatpå grund av minareterna i Schweiz. Att döma av det enorma flödet med läsare in till detta blogginlägg via twingly är intresset för vinterkriget i alla fall stort.

Uppdatering 3 (6 dec): SvD satsar en vecka efter DN på vinterkriget. Bara SvD vet om det beror på att man först i och med DN:s publicering för en vecka sedan insåg hur viktigt vinterkriget är för så många sverigefinnars självbild, eller om det var planerat sedan länge.

Men var är kopplingen till Sverige?! En halv miljon sverigefinnar och SvD hittar inte en enda att intervjua? SvD:s ledarredaktions Claes Arvidsson är åtminstone pigg nog att göra kopplingen.

En sak är klar – tidningarna brukar sällan nyhetsvärdera in den 6 dec, trots att det är den kanske viktigaste enskilda dagen för landets sverigefinnar. Har ni tänkt på det, att den 17 maj uppmärksammas i medierna varje år, trots att långt färre svenskar är berörda av den helgdagen?

När Finland firade 90 år som nation för två år sedan uppmärksammades det i princip inte alls. Sverigefinländarna är nummer ett på invandringens tio-i-topp i Sverige. Svensk-norrmännen kommer först på tionde plats…

Nedan SvD:s texter idag. Lite typiskt att båda de berörda som uttalar sig är finlandssvenskar.

/KM

Mycket tänkvärd mediekritik av Gösta Hulthén


Gösta Hulthén som engagerade sig mycket i fallet Mehdi Ghezali när han skickades till Guantanamo är gästskribent på bloggen Forum för frihet. Han skriver mycket tänkvärt om hur han tycker att medierna agerade fel i samband med rapporteringen om de fyra svenskar som satt gripna i Pakistan.

Allt är inte korrekt, men mycket.

För att läsa MoM:s tidigare texter om Pakistansvenskarna, klicka här.

KM

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning


En längre uppdatering sist i inlägget om att Uppdrag granskning är inne på samma spår som MoM, och Expressens reaktion.

MoM har gått och hoppats att medierna ska kompensera för sina beslut att namnge de tre svenskarna i Pakistan genom en någorlunda balanserad bevakning av dem när de kommit hem.

SvD har väl lyckats hyfsat genom att uppmärksamma att Mehdi Ghezali fått en hård behandling under den tid han satt i pakistanskt häkte och genom att uppmärksamma Peter Althins kritik mot medierna.

Här istället ett exempel från Aftonbladet på tävlingen i att gräva fram dynga utan belägg.

Expressen kastar sten i glashus på ett område där tidningen borde tala med väldigt små bokstäver:

Expressen hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han kräver pengar för en exklusiv intervju med sin son. (Nyheter24:s rewrite här) Läsaren får intrycket av att det här skulle vara något extraordinärt och chefredaktör Thomas Mattsson gör en stor affär av att Expressen naturligtvis inte betalar för en story.

Problemet är att MoM starkt misstänker att Expressen gjort detta minst en gång tidigare, även om det var innan Mattsson – som gjort stor sak av att driva en pressetisk linje – blev chefredaktör.

Minns ni dykarna som försvann vid Bali för några år sedan? En grupp européer var ute och dök och en handfull, varav en svenska, drev iväg. De återfanns flera dagar senare på en öde ö där de fått hålla stånd mot giftiga komodovaraner, en ödlesort som kallas för de sista kvarlevande dinosaurierna.

Detta var förstås mumma för pressen men familjen krävde mycket höga summor för rätten till en intervju. Dagen efter var det ett enda medium som hade fått intervjua kvinnan – Expressen, som hade en 4-5 uppslag med henne och hennes anhöriga och den dramatiska historien.

Slump?

Minns ni flygkraschen i Spanien? Två svenskor ombord. En dog, den andra till sjukhus. Även där krävde familjen ersättning.

Detta läser man inte om i medierna, trots att det tycks ha blivit vardagsmat bland anhöriga som förstår att det här finns pengar och tjäna.

Varför väljer då Expressen att hänga ut just Mehdi Ghezali? MoM ser två alternativ:

1) Expressen förlorade budgivningen om storyn (då ser vi den snart i Aftonbladet). Då är det direkt osmakligt att inte ta upp även tidigare fall då tidningen utsatts för samma sak.

2) Att Thomas Mattsson faktiskt är en man med fler principer än sin föregångare. Dock hade det även då varit på sin plats att berätta att Mehdi Ghezalis pappas begäran på inget sätt är något unikt.

Oavsett vilket så undrar MoM när pajkastningen mot Pakistansvenskarna ska övergå i en seriös bevakning och eventuellt en självrannsakan och reflektion – företrädesvis på Publicistklubben. Ämnena för debatterna på den sistnämnda har om möjligt än mer eskalerat i någon form av självälskan och skulle behöva tillskott av en aktuell brännande pressetisk fråga.

För att läsa MoM:s tidigare inlägg om Mattsson, klicka på ”expressen”-taggen.

KM

Uppdatering: Medier och mångfald noterar till sin glädje att vi inte är ensamma om att efterlysa en diskussion om mediernas sätt att bevaka historien med pakistansvenskarna.

Uppdrag granskning har nu ett program om ämnet. Det visar sig att de varit pigga och följt Helena Benaouda när hon försökt få hem sin dotter. Igen. SvD:s rewrite hittar man här och DN:s här. Uppdrag gransknings sammanfattning av intervjun med Helena Benaouda finns här.

Uppdrag granskning gör också en utmärkt sammanfattning av allt som medierna påstått om de gripna i Pakistan. Den hittar man här. Jan Guillou försöker vara kritisk, dessvärre har han förlorat sin trovärdighet på området sedan han på Publicistklubben försvarade sin förlagskollega Liza Marklunds rasistiska skildring av araber i Gömda.

Intressantare är det att Aftonbladets Jan Helin faktiskt gör avbön för att ha kallat ungdomarna för terrorsvenskar på löpsedeln. Hans blogg där han tar upp namnpubliceringen och på så delvis duckar för övrig kritik, hittar man här på hans blogg.

UG påminner också om följande citat av Carl Bildt den 15 september, det som fick Mehdi Ghezalis försvarsadvokat Peter Althin att gå i taket:

”- Den förra regeringen gjorde ju enorma insatser för att han skulle bli fri. Jag ser väl inte riktigt det på horisonten för ögonblicket, sade Carl Bildt till SVT:s Rapport den 15 september.”

Blir det en uppföljning på det, nu när rapporter kommer om misshandel av de två fängslade svenskarna i pakistanskt förvar?

Det allra viktigaste: Amnesty har tappat medlemmar när de krävt att Pakistan ska följa folkrätten och låta ambassaden träffa svenskarna och  Säpo av alla anser att mediernas bevakning varit onyanserad och ibland direkt felaktig och riskerar att skapa terrorister som känner att medierna är emot dem. Jag skriver det igen:  Säpo ville ha en mer nyanserad mediebevakning!

Heder åt reportrarna Joachim Dyfvermark och Sven Bergman som tar sig tid att besvara läsarna frågor i en lång chatt. Med en ängels tålamod upprepar de gång efter annan att uppgiften om att svenskarna skulle ha haft stora mängder pengar med sig troligen är ett falsarium.

Guldstjärna till Uppdrag granskning!

För att läsa MoM:s samlade kommentarer till mediernas bevakning av fallet med svenskarna i Pakistan, klicka här eller välj ”Pakistansvenskarna” i högerkolumnen. Läs gärna även kommentarerna.

Uppdatering 2: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att han valde matchen Sverige-Albanien framför Uppdrag gransknings genomgång av pressetiken i hans tidning, trots att Sverige redan slagits ut i VM-kvalet. Okej. Men det går ju att se i efterhand på SVT Play? Nej han har heller ”inte hunnit” se programmet sedan dess och hänvisar istället till konkurrenten Jan Helin. (se ovan)

Kvällstidningars egen logik


Det borde man väl egentligen ha räknat ut, att Rinkebylaget i Körslaget skulle komma att stereotypiseras i kvällstidningarna…

Nöjeschefen på Aftonbladet: ”Okej grabbar, då behöver vi hitta en vinkel på Körslaget till morgondagens tidning, ni vet, typ ‘Bråket ni inte såg i tv'”.

Hungrig kvällstidningsuppkomling: ”Jag har fått ett tips, de kastade sten mot TV4-teamet i Rinkeby”

NA:  ”Skitbra! Han Rigo var ju med i Latin Kings, de kör hiphop och Rinkeby är ghetto. Vi ställer dem mot Larz-Kristerz och dansband, det är det svenskaste man kan hitta!”

Resultatet i tidningen kan man se på Rigos blogg. Han har scannat in den övertydliga sidan här. Vill man läsa texten hittar man den på Aftonbladets hemsida, här, komplett med massor med väntade kommentarer från Sveriges intelligensreserv som såklart skyller alla sociala problem på invandrarna.

Marcoolio som var med i körslaget för två år sedan ställde upp med ett team Orminge, från en av Sveriges finnetätaste orter. Varför kallar ingen Orminge för invandrarförort?

Det hade varit intressant att läsa mer om stenkastningshistorien. Som det är nu verkar ju Aftonbladets reporter bara veta det denne citerar TV4 på. TV-bolaget (om de nu inte medvetet läckte historien för att skapa publicitet) klarade sig i alla fall undan de värsta fallgroparna i sin beskrivning av Rinkeby. En polisbil visas. Motiverat? Ja eftersom polisen nog är mer synlig där än i exempelvis Roger Pontares Lappland. Däremot tycks det vara ont om somalier och irakier som är de vanligaste grupperna i Rinkeby, i kören. Why?

Trots en lysande koreografi och sångare som faktiskt kan sjunga till skillnad från flera av konkurrenterna, hamnade Rigos lag inte bland de tre bästa lagen vilket inte bådar gott inför nästa vecka. Det är oklart hur demografin bland tittarna ser ut men med tanke på att Caroline af Ugglas, Roger Pontare och den där Lars-Kristerz-killen har flest röster i Expressens omröstning medan Andreas Lundstedt som kommer från den största staden (Uppsala) har minst kan man nog ana en förskjutning uppåt åldrarna och hillbilly-hållet.

Att det skulle vara den bästa kören som vinner tror väl ingen. Som storfavoriten Timo Räisänen gissade när han åkte ut i första programmet förra året: ”Det kanske beror på att jag inte är lika känd som de andra”.

Det talar mot team Rinkeby, men den uppenbart klockrena idén att välja Rigo talar för, han som enligt egen utsago är en av de första musikerna i sin generation att ”influeras av ett starkt visuellt tänkande”, som han formulerar det på sin hemsida. Att det laget hade vett att satsa på scenshow och bra koreografi räckte i sig för att knäcka flera konkurrenter. Att de flesta också kunde sjunga tycks ändå har svingat upp Rigo till plats fyra i Expressens omröstning, gjort hans klipp till det näst mest sedda på fyrans hemsida och gjort att de flesta hejaropen i TV4:s forum tycks vara till hans favör.

Det är inte över innan den feta damen sjunger…

MoM skulle gärna bädda in framträdandet men eftersom TV4 tycks vilja dra trafik till sin sida genom att det bara går att embedda klipp därifrån – i teorin. Det funkar nämligen inte, TV4 lär inte smälla upp en youtube-kanal utanför sajten och ingen har ännu varit vänlig nog att lägga upp det på youtube. Därför får vi nöja oss med en länk. Istället bjuder vi på några retroklipp från Infinite Mass-tiden:

Shes a freak:

Bullet:

The thief:

Enter the dragon (se Özz Nujen och Dregen skymta förbi)

Expressens bevakning bestod bara av en kommentar från Malin Roos, bland annat om att Rigos lag var bäst – förståeligt eftersom Körslaget är ett program som genererar få skandaler och mycket glädje, inte som dramatiska Idol eller spännande Melodifestivalen. Det är dock många som tittar och bryr sig.

Nöjeskrönikörerna sågade förra hösten TV:s program Stjärnor på is, trots att den hade stadiga tittarsiffror på en miljon. Skon klämde nog egentligen mer i skandalbristen och besvikelsen över att inte folk fick ihop det med varandra på samma sätt som i Let’s Dance.

För övrigt anser vi fortfarande att det är dags för TV4.se att sluta göra en Wanja Lundby-Wedin, och byta ut bilden på hemsidan som de säger är Rigo men föreställer hans pianist (och bror?) Tito, vilket vi tidigare skrivit om här.

Läs vad MoM tidigare skrivit om det och annat Rigo/Körslaget-relaterat genom att klicka på ”Körslaget Rinkeby style”-kategorin till höger.

KM

Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?


…eller rättare sagt, för att medierna ska ge den utrymme i sin nyhetsvärdering?

Uppdateringar sist i inlägget

Igår samlades tusentals fackliga, oppositionspolitiker och andra på Olympiastadion i Helsingfors för att kräva demokratiska val och ett slut på styret för dem som i julas grep makten i Finland efter en statskupp.

De hade trotsat regeringens förbud mot att träffas och idag kommer rapporterna om att när de samlats så öppnade säkerhetsstyrkorna eld och massakrerade minst 157 människor medan 1250 skadades.

Enligt läkare handlade det om en ren slakt.

Två tidigare premiärministrar som närvarade skadades och fördes bort till en militärbas.

Kvinnor kläddes av nakna, våldtogs och fick gevär uppkörda i underlivet.

Vittnen berättar att många misshandlades och fick ben brutna igår och hur de idag sett ungdomar bli beskjutna när de försökte fly. En föll.

Nej det här är såklart inte Finland utan Guinea. Därför puffas detta inte upp på de stora tidningarnas hemsidor, som prioriterar helikopterrån, Uffe Larsson och jäviga Pirate Bay-nämndemän. Och Anna Anka.

Är närhetsprincipen självskriven vid nyhetsvärdering? Varför brydde sig då svenskarna och därmed medierna som plockade upp deras intresse på 70-talet om allsköns konflikter i avlägsna oroshärdar? Och skapar medierna intresset hos allmänheten eller är det tvärtom? Faller inte en brutal massaker in under principen ”intressant, sant och relevant”?

Elin Jönsson prisades mycket för sin bok från Uzbekistan, ”Konsten att dölja en massaker”, om en historia där demonstranter också massakrerades. Men hur många brydde sig om massakern när uppgifterna först läckte ut, före eftertankens kranka blekhet?

Då ska vi inte ens ta in Rwanda i detta, då alla lade sommaren 1994 på att titta på fotbolls-VM istället för att följa rapporterna som faktiskt kom ut i realtid på nyhetsbyråerna om människor som hackades sönder med machetes. Det kanske är rätt lätt att dölja en massaker om omvärlden (och medierna) inte uppmärksammar den?

DN, SvD, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan

Uppdatering: Sveriges radio och Studio Ett är åtminstone med på banan! Lyssna på de skakande beskrivningarna här.

Uppdatering 2: SvD.se tycks ha vaknat till senare på kvällen och lagt upp (och puffat upp) denna skakande beskrivning – från Kapstaden – av Afrikakorren Ola Säll. Gissningsvis kommer den i onsdagens papperstidning.

DN.se har senare på kvällen lagt upp ett helt puffpaket och trots att det är TT-material och inte eget signalerar det ändå en viss prioritering. Texterna kan man läsa lite längre ner på den sidan och här, här och här. Varför ingen text från den sedvanligt utmärkta Afrikakorrespondenten Anna Koblanck?

Och här finns nu Ekots rapportering. Från Johannesburg.

I Rapport 19.30 valde man dock bara att lägga 20 sekunder av den 30 minuter långa sändningen på Guinea. De skymtade förbi efter viktigare nyheter om helikopterrån, 30 döda i Afghanistan, krav på fler soldater dit, krav på att ta hem Sveriges soldater samt militärövning i Vitryssland. Brist på rörliga bilder är ingen ursäkt. Det går att lösa med insittande gäster, kartor grafik och beskrivningar i värsta fall.

Expressen.se tycks däremot högaktningsfullt ignorera hela Guinea-historien altogether.

Uppdatering3 (ons 30/9): Samma junta som styr den massakrerande armén utlyser landssorg. Denna nyhet lägger svd.se inte in i sitt ”puffpaket” (det består bara av Ola Sälls artikel) men den går att hitta här. Inte heller DN.se har lagt upp nyheten.

Papperstidningarna prioriterar ännu lägre. Idag tycks vara en rätt medioker nyhetsdag men om man tittar på förstasidorna finns inte en puff i varken Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet. DN har låtit sin Afrikakorrespondent Anna Koblanck, möjligen Sveriges bästa, skriva en notis. SvD:s utrikesredaktion har mycket riktigt tagit den text Ola Säll skrev igår och lagt in den näst längst bak. Bara kritiken mot krigsbrotten under Gazakriget är lägre prioriterade i dagens tidning.

SvD: Ett uppslag på ”USA-Iran möts öga mot öga igen” och ”Ryssland öppnar för sanktioner mot Iran, sedan ”Dödsoffer i tsunami på Samoa” (långt färre än i Guinea) ssamt ”Vietnameser flyr tyfonen” (har de gjort i flera dagar om man ska vara journalist-cynisk och leta efter händelsenyheter).

DN ger en helsida åt ”Ljumma applåder för Brown”, sedan ”Vanhanens affärer utreds av polisen”, ”Förbud kantar 60-årsfirande i Kina”, en intervju med Shirin Ebadi utan nyhetskrok samt ”Westerwelle väntas bli utrikesminister”.

Uppdatering 4: DN.se håller i storyn på onsdagskvällen med de nya uppgifterna att Guinea vill ha en FN-utredning samtidigt som skadade systematiskt först iväg från sjukhusen. Övriga medier har släppt den tycks det som.

Uppdatering 5 (10 nov): al-Jazeera English gjorde det inslag som Rapport valde bort. Ni hittar det här.

KM