Tag Archives: representation

Sydsvenskan – Skånskan: 2-0


”Nye lasermannen skjuter invandrare” och ”personer med invandrarutseende uppmanas av polisen att hålla sig inomhus”. Ungefär så har tongångarna gått i alltför många medier sedan det blev känt att en ny galning är ute på gatorna, knappt tjugo år efter ”Lasermannen” John Ausonius.

Okej. Så personer som ser finska, polska eller tyska ut (invandringsländer på topp fem) ska inte gå ut efter mörkrets utbrott? Det är det Skånskans chefredaktör Jan A Johansson vill förmedla, åtminstone om man ska tro Medievärldens intervju med honom och hans motsvarighet på Sydsvenskan.

– Vi har haft långa diskussioner om det, många tyckte att det var fel eftersom en del av offren är födda i Sverige. Men vi tyckte att alternativen, mörkhyade, färgade eller svarta, var sämre.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström tycker inte att det är så himla svårt att hitta alternativ (men så är det ju också han som är chef på den ledande regionala tidningen och inte Jan A Johansson):

– Ordet invandrare används slarvigt av många tidningar, säger han.

…som hajat det vi tjatat om här på bloggen om och om och om igen. På Sydsvenskan skriver man ”personer med invandrarbakgrund”. Det skulle också gå att testa ”mörkhåriga” eller ”vissa etniska minoriteter”.

Uppenbarligen är även infödda svenskar invandrare i Skånskans värld. Kanske är det därför det var Skånskan som tecknade avtal med utmärkte Federico Rodriguez Moreno när han återuppväckte ”blattetidningen” Gringo i en bättre tappning för kort stund, men Sydsvenskan som såg till att ge honom chansen som riktig reporter.

/KM

Muslim eller inte muslim – det är frågan


Vi måste börja med att hoppa bakåt i tiden för att inleda detta inlägg, som försöker ta ett grepp på de många muslim-relaterade artiklar som varit uppe de senaste veckorna:

För drygt ett år sedan visade SVT ett program som hette Halal-TV. Temat var ”muslim, så funkar det”. I ett försök att visaatt troende muslimer är skilda individervalde man ut tre beslöjade tjejer; en som skakar hand, är akademiker, sminkar sig och är liberal i sitt sätt att bära sjal, en som inte är akademiker, sminkar sig men är mer konservativ med sjalen och tar inte i hand samt slutligen en som klär sig i tunikan abaya, inte tar i hand och inte sminkar sig men å andra sidan har homosexuella vänner, tror på millimeterrättvisa i hemmet och har en akademisk examen. Alla tre var svensk-araber.

Programmet gjordes av redaktionen bakom Existens i Umeå som ville visa att det finns en spännvidd även bland, i brist på bättre uttryck ”konservativt praktiserande muslimer”.  Kärnan var att här finns tre troende muslimer som inte är förtryckta, bryter, är ”osvenska” eller dumma i huvudet.

Existens-redaktionen gick dock vilse i sin hemmablindhet och missade att den hoppat över flera steg i allmänbildningen i befolkningen. Detta antagligen för att redaktionen själv kan så mycket om religion  att insikten om att kvinnor med sjal inte är representativa för samtliga ”muslimer” är en självklarhet på redaktionen.

Istället för att förstå att detta handlade om ett relativt snävt spann av de hundratusentals människor som klumpas ihop i begreppet ”muslimer”, valde dock många i tyckarkollektivet att utse tjejerna till representanter för just detta, och vad än värre var, klistra på dem åsikter som de aldrig uttalat, vilket framgick tydligt om någon bemödat sig att se programmet.

En av dessa högljudda kritiker som oavsiktligt eller avsiktligt misstolkade programmet var branschorganet Journalistens chefredaktör Helena Giertta, en annan var Dilsa Demirbag-Steen som i SvD kallade tjejerna för stenkastande, nykteristiska homofober utan att ens ha sett programmet.

MoM (som sett det) kan slå fast att det ingenstans i programmet uttrycktes sådana åsikter. Det betyder i sin tur att Demirbag-Steen, som propagerar för att man inte ska döma hunden efter håren och stämpla alla med muslimska namn som otrevliga typer, klistrade på tjejerna åsikter enbart utifrån det faktum att de bar slöja – och satte verkighetsbeskrivningen för flera redaktionella journalister.

Efter denna långa bakgrund kan vi komma till saken. Det har nämligen i veckan som gått gjorts några försök att nyansera begreppet muslim. SvD gjorde för drygt en vecka sedan det Existens-redaktionen inte lyckades så väl med, nämligen lät tio svenskar som kallar sig för muslimer komma till tals i ett mindre snävt spektrum än Halal-tv:s. Till skillnad från Halal-tv hade SvD med både kvinnor och män, fler etniciteter än bara arabiska, muslimer med och utan sjal/skägg/attribut. En är även ateist.

Redaktionschef Martin Jönsson ser på sin blogg till att vederlägga det han vet är den troligaste invändningen: att det är exotiserande att särbehandla och göra en poäng av det självklara att muslimer är olika. Hans motivering är dock trovärdig, nämligen att vi tyvärr inte ännu nått dit där man förstår att ”muslim” egentligen säger nada om huruvida en person är militant, pacifist, ateist eller något annat.

Det ska först sägas att jobbet mycket bra och välbehövligt, för att undvika missförstånd. Eftersom SvD är minst dålig i mångfaldsklassen i medie-Sverige känns det lite orättvist att gnälla, men helt oproblematisk blir ändå inte publiceringen. Bättre än Halal-TV, ja, MEN:

Gör man ett sådant här jobb blir ofrånkomligen personerna utsedda till representanter, precis som de blev det i Halal-tv och i samtliga enkäter som publiceras – och knäcket är ju egentligen just detta: en intressant, snyggt paketerad, genomarbetad enkät. Enkäter har så gott som alltid en jämn fördelning av kvinnor, män och åldrar med ofta även en representerad pliktminoritet – som representerar ”invandraren”.

Journalister gör det jämnt. Den intervjuade familjen i samband med höstbudgeten får representera samtliga barnfamiljer. Minoriteten som intervjuas í egenskap av minoritetstillhörande ses obönhörligt som en representant för minoriteten samer/native amerikans/syrianer. Det är därför Sidney Poitier (USA:s förste riktigt store afroamerikanske filmstjärna) höll sig till hjälteroller, därför Barack Obama hyllades lite extra och det är därför Tiger Woods vänsterprassel ses som extra katastrofalt.

Instinktivt drar läsaren slutsatsen av artikeln att detta är ett hyfsat tvärsnitt av dem som kallar sig för muslimer. Det är det antagligen inte.  Minst tre av tio är från Irak. Bara en är shitisk – svensklibanes – och hans syn på islam stämmer troligen inte med majoriteten shiiter i Sverige. Nio av de tio är direkt troende, vilket gör den ensamma lesbiska ateistiska muslimen till undantaget som bekräftar regeln.

För SvD fanns två alternativ: Antingen trycka på att visa ett spektra av enbart troende muslimer (i vid mening förvisso men med skippad ateist) eller att vidga begreppet till att visa mer än en typ av icke-praktiserande muslim. Varför inte en svensk-iranier som tagit avstånd från religionen men ändå kan känna stolthet över sina islamiska rötter? Eller en ”muslim på pappret” som  firar ramadans id-el-fitr av tradition men inte är mer utövande än så?

Nu blir knäcket som att visa spektrat från Svenska kyrkan till Knutby, och slänga med en ensam ”kristen ateist” som alibi.

SvD har även idag, onsdag, fingret i luften i muslimska kretsar och plockar  upp kritiken från en i det troende lägret, den muslimska feministen Fazeela Selberg Zaib- Hon kritiserade för ett tag sedan på sin blogg sedvänjan att i Sverige förvisa kvinnor i moskén upp på läktaren. SvD har försökt att belysa de olika sidorna med en något försiktigt skriven artikel. Som alltid är kritik trovärdigast om den kommer ”inifrån”. Utan att vara praktiserande muslim själv kan man ju konstatera att det än så länge inte kommit fram något vettigt argument för varför kvinnorna ska vara bannlysta i bönesalen, och önska att SvD kanske kunde ha försökt komma lite längre i sin artikel.

Sällberg Zaib påpekar ju att det går att klyva bönerummet på mitten med män till vänster och kvinnor till höger eller vice versa. Så görs i konservativare judiska kretsar som vid klagomuren där könen skiljs åt av ett staket, eller i vissa ortodoxa kyrkor där könen sitter på var sin sida om altargången eller i värsta fall kvinnorna längst bak.

Det argument som de konservativa anför är ju att könen bör separeras så att man kan fokusera på Gud men med en klyvning av bönesalen faller ju det. Alltså måste (svep)skälet vara ett annat. Platsbrist? Krav från saudiska sponsorer? Prio män för att mosképlikt enbart är föreskrivet dem i koranen? Får vi läsa en fördjupande artikel om detta?

Nämnda Fazeela har för övrigt även bloggat om SvD:s ”tio muslimer”-jobb. Hon passar också på att gå i polemik med en färsk debattartikel av Dilsa Demirbag Steen i DN om just att dra alla muslimer över en kam. Kärnan är nog denna: riskerar direkt praktiserande/skäggodlande/beslöjade muslimer, hur fredliga och demokratiska de än är, att framhållas som det avvikande exemplet som ”normala” (dvs ateistiska religionsointresserade) muslimer speglar sig mot för att visa på sin egen harmlöshet och bli accepterade?

Eftersom denna blogg försöker låta bli att diskutera åsiktsmaterial låter vi läsare själva reflektera kring frågan, som är högst relevant eftersom den riskerar att smitta av sig på reporterns vinkel och val av intervjuobjekt i olika sammanhang om man inte är vaksam. (Varför t.ex enbart visa beslöjade kvinnor när det handlar om hedersmord men inte när man intervjuar en förälder som ska hämta på dagis?).

SvD uppmärksammade även på måndagen risken med att inte skilja extremisterna från de övriga. Det är just när Fredrik Reinfeldt eller Nalin Pekgul okritiskt tillåts påstå att det finns 400.000 muslimer i Sverige som vill äta halal-kött eller har Ramadan som årets viktigaste högtid, som SD får fritt utrymme, vilket SvD:s Göran Eriksson skriver i en analys. Däremot skulle Nalin Pekgul som citeras i tillhörande redaktionell artikel åter må bra av att utsättas för mer kritiska frågor.

Hennes påstående om att en del flyktingar är rädda för hot från religiösa extremister på grund av självupplevda erfarenheter är inte orimlig. Men att hänvisa till syra-attacker i Pakistan (som har en liten invandring till Sverige och där ännu färre av invandrarna torde ha en relation till syra-attacker) väcker frågan om hur lämplig Pekgul är som intervjuobjekt i denna fråga. Troligare är det väl, om påståendet stämmer, att det handlar om folk som upplevt al-Shabab i Somalia. Å andra sidan har rörelsen i fråga kopplat greppet på allvar först på senare år och konflikten i Rinkeby framställts rörande svensk-somaliska ungdomar som är uppvuxna här.

On a lighter note slutligen så avslöjar Sydsvenskan för oss svenska läsare att inte en enda danska bär burka, trots diverse utspel och utredning om burkaförbud. Detta har nu lett till häcklande av politikern Naser Khader som ursprungligen lade förslaget.

Dock bär några hundratal danskor niqab, och det är detta som illustrerar risken med journalistisk nonchalans. Även i Sverige ser man ibland journalister använda ordet burka om niqab. Man kan tycka att skillnaden mellan plaggen är liten – men den finns. Jordgubbar är inte smultron.

Även den ofta utmärkt träffsäkra satirbloggen Badlands hyena har kommenterat detta.

/KM

Brister i SvD:s kartläggning


SvD har gjort en kartläggning av moderaternas kandidater på valbar plats inför riksdagsvalet nästa år.

Viktigt ämne. Mer kompetent utfört än i vissa andra medier. (Man har trots allt gått djupare än att bara kolla på vad folk heter). Men den kunde fortfarande ha varit bättre på flera punkter.

A) Den etniska mångfalden på listan lever inte upp till vad M själva lovat. En teori är att demokratin i provvalet missgynnar kandidater ur etniska minoriteter. Var är då följdfrågan om Miljöpartiet? Där är den etniska mångfalden procentuellt bredare än i många andra partier – trots att MP tillämpar interndemokrati och så vitt vi förstått det (är de enda som?) inte går in från partistyrelsehåll och petar i medlemmarnas internval överhuvudtaget.

B) Andelen utomnordiska invandrare som kommit hit som vuxna är låg, skriver SvD. Okej. Men varför utelämnar man Sveriges största etniska och nationella minoritet? 675000 svenskar – är inte det en väljargrupp som borde representeras? VARFÖR osynliggörs sverigefinländarna kontinuerligt när det hade varit högst relevant att se hur representationen är där. Och ska man gå på första generation pratar vi runt 200.000 Finlandsfödda som varitlika utsatta för diskriminering och segregation som färska invandrargrupper idag.

Består moderaternas listor av 8 procent sverigefinländare eller vad det nu blir i andelar av befolkningen? Hur ser det ut i valkretsar i sverigefinländartäta bruksorter som exempelvis Eskilstuna? Varför får inte SvD:s sverigefinländska läsare den informationen? (Och av de finlandsfödda kandidaterna som finns – hur många är inte sverigefinlandssvenskar?)

C) Är den bristande representationen dålig för att det saknas kandidater som företräder bulgarers/somaliers/muslimers intressen eller för att minoritetsväljarna vill ha någon som representerar dem på valsedeln? Eller för att i det här fallet moderaterna ägnar sig åt diskriminering, vilket i sin tur grundar sig i vad? Rasism? Gamla allianser och vänner som håller varandra om ryggen där nytillkomna har färre allianser i provvalen? Hur var det med moderaternas mål att 20 procent av kandidaterna ska vara politikrookies?

Att få kandidater har utlandsklingande namn är en relevant uppgift att ta med när det nu verkar som att SvD har gått igenom var folk faktiskt är födda också. Annars är såna latmansundersökningar rätt meningslösa eftersom den exkluderar exempelvis Sara Andersson som har ett förnamn som är vanligt i arabvärlden för att hennes mamma är arab, och ett son-namn för att pappan är etnisk svensk.

Å andra sidan: om SvD/forskaren som citeras menar att det bara handlar om att identifiera en kandidat ur den egna etniska minoriteten borde ju en name-count räcka.

Om jag är svensk-polack (plats fem på Svensk invandrings fem-i-topp) och av någon orsak tycker det är superviktigt med polacker i politiken och inte känner någon av följande så är det ju Katrin Zytomierska jag identifierar som polack och vill ha i riksdagen, inte Anna Anka. Jag kommer inte heller att ha en clue om hon är född här eller invandrat som vuxen. Om problemet istället är möjligheten att som vuxeninvandrare gör karriär inom moderaterna och tillföra erfarenheter som saknas, då är det en annan femma.

Vi vill dock påpeka att de enda riktigt stora etniska minoriteterna i Sverige är sverigefinnar, svensk-irakier (varav en del inte hunnit få riksdagsrösträtt ännu), samt svensk-”jugoslaver”. Frågan är om en väljare ur dessa grupper, en svensk-bosnier exempelvis, är intresserad av att rösta på den konservativt troende muslimen Abdirisak Waberi bara för att de båda är ”muslimer”. Eller Mahmud Aldebe som först skulle kandidera för Centerpartiet.

Svensk-irakiska Abir al-Sahlani kandiderade till EU-parlamentet i somras, liksom svensk-kurdisk-syrianska Evin Cetin som körde en stenhård kampanj för att komma med. De bombade. Varför då? För få ur de etniska minoriteterna? i befolkningen? Eller för få av dem som röstade på dem?

Det är för övrigt intressant att Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna sammanföll med att Abdirisak Waberis kandidatur för  Moderaterna blir offentlig. Det är också lite typiskt att hans roll som muslim hamnar i centrum i SvD:s intervju, istället för vad han vill göra i politiken. Vi hade i så fall velat se frågan ”Har moderaterna plockat in dig för att de tror att en massa muslimer automatiskt röstar på moderaterna om ”en muslim” står på listan? Den frågan borde förstås också ställas till dem som satte upp honom på listan.

/KM

Vem får vara rasist? (Och varför är TV4 bättre än SVT på mångfald?)


TV4 har börjat sända dokusåpan Mammas pojkar på torsdagar, och för dem som gillar genren har den blivit en snackis i det lilla formatet att döma av en snabb googling. Konceptet känns igen från exempelvis The Bachelor – dvs en lyxvilla med singelkvinnor som slåss om en ungkarl, eller som producenten Tora Hekscher uttrycker det i Expressen (min kursivering):

– Det centrala är att att de ska passa ihop med killarna men vi vill även ge dem tjejer som de kanske inte har träffat tidigare.

Här finns dock en liten twist: även killarnas mammor är med, och de är såklart välcastade original.

Kvällstidningarna har hittills följt dokusåpan med halvhjärtat intresse men ändå ägnat en egen text åt mamma Susanne, en ”ålderslös lady”, som på bred skånska sagt att sonens flickvän ska vara ”inte för färgad”, ”en tjej som är av europeiskt ursprung i alla fall. Inga stora kulturkrockar, jag tror inte det är så bra i längden”.

Läsarna blir inte så mycket mer övertygade när hon försöker förklara i Expressen att hon syftade på hårfärg och inte hudfärg. Och det blir onekligen bra tv när mamma Susanne skruvar sig när hon i programmet pressas av två av flickorna som vågar konfrontera potentiella svärmor. Tjejerna understryker att Sverige är ett multikulturellt land och frågar om hon även syftar på ”färgade som beter sig väldigt svenskt” eller om hon har en särskild kategori för dem. (Något som kanske hade varit värt en följdfråga i sig, vadå bete sig svenskt, liksom).

Mamma Susannes skånska är för övrigt skrämmande lik Anna Ankas, som man kan höra här.

Gott så. Det är skillnad på hur kritiska man kan begära att medier är mot makthavare kontra skönhetskonsulter från Höllviken – eller barnskötare från Angered. För Susanne är inte ensam om rasbiologiska åsikter i programmet trots att hon är den enda som får stå till svars för dem. Även mamma Naima har lik i garderoben, vilket man kan se ungefär nio och en halv minut in i detta klipp på tv4 play.

Som MoM tidigare skrivit så undrar vi om personer med invandrarbakgrund kommer lättare undan i medierna än etniska svenskar, om de uttrycker dåligt underbyggda åsikter som har med invandring eller rasism att göra.

Självklart ska journalister behandla alla lika och Expressen borde ha frågat mamma Naima på precis samma sätt som mamma Susanne om vad hon egentligen menar med att det är otänkbart med en somalisk flickvän åt sonen Bobby. Sådan behandling underblåser föreställningar om etniska minoriteters särart för att inte tala om att det är frånstötande att det får passera okommenterat för de svensk-somaliska tittarna, varav minst en kommenterat på TV4:s hemsida.

Rasistiska kommentarer till trots (eller tack vare?) är förstås castingen väldigt lyckad av TV4. Naima har fått en ansenlig fanclub ute på nätet som tycker att hon är ”ball” och ”skön” och hennes stolta presentation av sin son Bobby har fått flera att lägga in facebook-kommentarer på TV 4 play. Hennes beskrivning av drömsvärdottern som lång, smal, storbystad oskuld skapar roade reaktioner, liksom klippen där hon trots att hon själv är uppenbart generad ändå frågar ut tjejerna om de är oskulder eftersom det för henne innebär en mindre risk för att de ska vara otrogna mot hennes älskade son.

Situationen Naima/Bobby blir också väldigt spännande eftersom han gör lågmält men kärleksfullt motstånd mot mamma och säger ifrån på skarpen när hon frågat ut flickorna på om de är oskulder.

Bobby trotsar i tredje programmet mammas uppmaningar om att satsa på den syrianska tjejen och väljer den han tycker bäst om, som råkar vara etnisk svensk. Genom hans och mammans dispyter blir det uppenbart för den som inte vet något om syrianer att de också är individer med olika åsikter som inte kan dras över en kam – inte så självklart i svensk tv som man kan tro.

Dessutom tillåts den syrianska tjejen Sara förklara att det är den naturligaste saken i världen för många syrianer att vara oskuld tills man gifter sig, på ett så självklart sätt att hela frågan undermineras.

Eftersom Bobbys/Naimas käbbel som övergår till arabiska föredömligt nog textas blir det språket till trots dessutom en för alla relaterbar diskussion mellan en irriterad son och en överbeskyddande mamma, istället för en med två obegripliga ”araber”.

Här finns en sak som är värd att ta i beaktande för malliga SVT som i år så nöjt plockade hem alla Kristallen utom en (Carina Bergs): hur kommer det sig att TV4 har en så bred etnisk mångfald i så gott som alla sina program, utan att ens göra en poäng av det? Och hur kommer det sig att TV4 trots sina mallade format bättre lyckas framställa invandrare som individer istället för Invandrare än vad SVT någonsin gjort?

TV4:s Let’s Dance, Idol, Förkväll, Körslaget, Mammas pojkar och Oskyldigt dömd är bara några exempel på detta. Bonde söker fru är undantagen men MoM tvivlar inte en sekund på att produktionsbolaget Meter film & television gjort sitt yttersta innan de gett upp. Meter har trots allt lyckats hitta flera kvinnliga bönder samt en bög-bonde som var singel och dessutom kunde tänka sig att vara med i tv, något som borde vara lika statistiskt sällsynt som tv-kåta singelbönder som tillhör en etnisk minoritet.

Väg detta mot den obefintliga mångfalden i SVT:s Skavlan, Livet i Fagervik, Här är ditt liv, På spåret eller Så ska det låta. Kan svaret vara så banalt som att TV4 inser att det finns reklampengar att hämta om även den sista femtedelen av befolkningen känner sig inkluderad i programmen?

KM

Körslaget börjar imorgon och Rigo/Rodde bloggar om det


Rodrigo alias Rodde alias Rigo Pencheff har blivit tokförtjust i att blogga om sin medverkan i Körslaget och fyller snabbt på med inlägg (konkurrenternas gapar tomma eller har några enstaka kommentarer eller bilder). Hans blogg hittar man här, för den som är intresserad av att se hur han tar dottern till skolan, lägger upp youtube-länkar med jämtsk Reggae/dancehall, går på releasefest med Rusiak och Ken och presenterar sin mångkulturella kör.

Här har TV4 lagt upp ett klipp där Rigo berättar att Gangstas Paradise med Coolio är favvolåten att göra med en kör.

Här har TV4.se fortfarande kvar bilden som man hävdar föreställer Rigo, trots att den är på hans pianist Tito, något MoM tidigare skrivit om här.

Här hittar man trailern för Körslaget med Idol-Ola, Roger Pontare och Caroline af Ugglas. Kulissen är Mexiko men man har inte tagit med den ende av de tävlande med latinamerikansk påbrå. Är man optimist så är det för att Chile och Mexiko ändå har ett visst avstånd kulturellt och geografiskt. Är man pessimist så för att det hade skurit sig med de skitiga och slöa mexikaner som pecis som vanligt används som kuliss.

MoM:s samtliga inlägg angående team Rinkebys deltagande i Körslaget går att hitta under kategorin ”Körslaget Rinkeby style” i högerkolumnen.

KM

Skavlan väljer Schyffert framför Hassen Khemiri


TT Spektra och Dagens Nyheters tv-krönikör har missat det men pigga DN på stans Axel Björklund avslöjar att författaren och Jay-Z-fanet Jonas Hassen Khemiri var bokad till Skavlan i fredags. Det kan man också läsa här. När en viss Anna Anka ställde upp tyckte redaktionen att det skulle bli för trångt i studion. Valde redaktionen då att peta Henrik Schyffert som saknade logisk koppling till de övriga gästerna? Nej Skavlan sade istället, för att använda Anna Ankas ord, ”bye bye” till Hassen Khemiri.

Programmet var lysande. Skavlan darrade inte på manchetten en enda gång och varenda berättelse, skämt och ordväxling med gästerna höll tittaren oavbrutet intresserad.

Men. Henrik Schyffert hade varit lika rolig i vilket program som helst. Hans interaktion med de oomkullrunkeliga superstjärnorna Anna Anka och Jay-Z bestod dels i att hylla Jay-Z för att han är hip hopens gud och dels i att säga att det vore underhållande att vara gift med någon som delar värderingar med Usama bin Laden.

Schyffert var aktuell i veckan på Dramaten men Hassen Khemiri är aktuell även han med premiär på Göteborgs stadsteater. Även det en talande prioritering.

Tänk vilken diskussion man inte hade kunnat få till mellan Jay-Z och Hassen Khemiri Khemiri om ordens makt, rimmande och lek med språket om Hassen Khemiri fått vara med. Men framförallt:

Skavlan föll ännu längre ner på mångfaldspoängtopplistan när det gäller SVT:s uppdrag att spegla hela Sverige och kravlar väl nu någonstans i bottendivisionen tillsammans med Här är ditt liv. Hassen Khemiri var ju en gäst som inte ens hade blivit inkvoterad. Nu blev han istället aktivt bortkvoterad.

Public service? Vilken publiks service då?

KM

Svartskalle som svartskalle


Bland alla kommentarer om journalistik i denna blogg kommer det nog att smyga sig in ett och annat om Körslaget.  Symbolvärdet i att det blir ett lag från Rinkeby, lett av en tidigare Latin Kings-medlem, i året Körslaget är för stort.

MoM har redan tidigare skrivit om att Rodrigo Pencheff, a.k.a Rodde a.k.a Rigo ska delta. Det inlägget, komplett med youtube-länkar, kan du läsa här.

Själva Körslaget kör igång den 3 oktober men TV4 har redan smällt upp en hemsida där alla deltagarna presenteras med olika bilder. Synd att de inte föreställer deltagarna, vilket de utger sig för att göra.

Det måste ha funnits massor med bilder från Sommarkrysset, Infinite Mass- och Latin Kings-tiden om man vill variera sig. Trots det väljer Körslaget att lägga upp två foton från Melodifestivalen. Låt gå, om de åtminstone var på Rigo. Det är det bara den ena som är. Den andra bilden föreställer Rigos bror(?), pianisten Tito. Pinsamt!

Hur tänkte man? Att ”alla latinamerikaner ser likadana ut?” Uppenbarligen har den som valde ut bilderna åtminstone inte sett uppträdandet i Melodifestivalen, med tanke på att Tito och Rigo stod bredvid varandra på scen – den ene i röd kavaj, den andre i vit.

Återstår att se hur lång tid det tar innan TV4.se upptäcker misstaget. MoM lovar att hålla er uppdaterade!

Nu är ju oddsen rätt små för att Rigo ska komma särskilt långt i tävlingen, trots hans uppenbara talang, vilket man kan ana redan på denna opinionsundersökning som ligger på Körslagets hemsida. Storfavorit är Sten Nykvist från Lars Kristerz, med 40 procent av rösterna…

Minns väl att Timo Räisänen som var kritikerfavorit förra säsongen åkte ut först, trots att han räknas in i Sveriges absolut största etniska minoritet och dessutom representerade Sveriges näst största stad.

Den som i likhet med Rigo kör äldre retro i Körslaget åker ut direkt:

Rigo kanske borde ta fasta på Timo Räisänens och Robert Wells erfarenheter, att bäst inte vinner. Eller så rockar han de två första avsnitten på det sätt han gör bäst och åker ut in style.

KM

h iSttp://medierochmangfald.wordpress.com/2009/08/26/dagens-mest-spannande-nyhet/