Tag Archives: SR

Sedvanligt patetiskt av SR Sommar


(Utförligare inlägg med blott några förslag på namn som Sommarredaktionen uppenbarligen struntar i kommer ikväll)

Medier och mångfald lyssnar i skrivande stund på Ulf Elfvings parad med de så  fantastiskt etniskt svenska sommarpratarna som Sommarredaktionen enligt sin hemsida känner sig ruskigt nöjda.

Låt mig ta ner er på jorden: ni är dinosaurier.

Sverige är mångkulturellt. Massor med människor, även svensk-jugoslaver, svensk-araber och svensk-somalier som iaf vid en snabb anblick lyser med sin totala frånvaro, befinner sig på högt uppsatta poster i samhället, har spännande erfarenheter och är populära bland många svenskar.

Ta bara Maria Akraka: hur tänkte ni?! ”More colour in the media”, som ett gammalt integrationsprojekt inom public service hette? Vill ni ha en afrosvensk så finns det MÅNGA intressanta som faktiskt samtidigt är aktuella.

Ni känner bara inte till dem.

/KM

SVT SvD

Lärorikt om SD kontra NyD och dansk folkeparti


Studio Etts Henrik Dammberg har gjort ett upplysande och sakligt reportage där man går igenom några likheter och skillnader mellan SD, NyD och Dansk folkeparti. Tidigare partiledaren Ian Wachtmeister säger bland annat att han ser paralleller. Lyssna här.

KM

Jo fast du missade den mest uppenbara bristen, Niklas


DN:s Niclas Wahllöf kritiserar SVT:s spinoff på SR:s sommarprat. Han tycker att det är tråkigt att höra Kattis Ahlström, Alex Schulman, Lena Endre, Kjell Sundvall och Nisse Simonsson prata okritiskt om sig själva.

Vi undrar mer varför alla är etniska svenskar? Jomenförstås: för att SR är dåliga på det när de bjuder in gäster för att sommarprata i radion till att börja med! Det finns en miljon därute. Något tiotal borde man kunna skramla ihop varje sommar.

/KM

Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor?


(3 uppdateringar sist)

Det är självklart en kasst formulerad journalistisk fråga enligt John Sawatsky, eftersom den inte är öppen och dessutom innehåller värdeord.

Däremot vore det uppfriskande att någonstans hitta frågor som är tillräckligt kritiska för att visa på den konkreta orsaken till att Vellinge-borna vägrar ett boende för ensamkommande flyktingbarn, som Sydsvenskans nyhet lyder. (Om ni såg nyheten först någon annanstans så tipsa oss gärna – creddas den som creddas bör).

Där citeras kommunalrådets uttalande om att över hälften av alla flyktingar som kom till Sverige 1986 idag är beroende av socialbidrag. Det är anmärkningsvärt högt med tanke på att det i snitt tar 7 år för en flykting att komma i arbete. Därför hoppas vi innerligt att tidningen kontrollerat det. Problemet är att citatet inte är relevant i detta fall oavsett och borde därför inte ha tagits med.

Denna nyhet rör att Malmö kommun ska öppna ett tillfälligt transitboende för barn i skolåldern som ska vidare till slutkommuner. Oavsett om dessa blir socialbidragstagare i framtiden eller inte är det knappast en fråga för Vellinge.

Sydsvenskan gör helt rätt i att fråga hur det kan mobilisera Vellingeborna till denna grad, en i sammanhanget liten nyhet att Malmö hyr 30 platser på ett vandrarhem som står tomt. Tidningen borde dock inte ha släppt det där. Den fråga som saknas konkret i flera texter är ”varför”.

Förslag:

”Vad är det som gör att ni inte vill hjälpa de här ungdomarna”.

och

”Vad menar du när du säger att detta ska lösas på nationell nivå? Förordar du att staten ska lagstifta om flyktingmottagningstvång för kommunerna istället?”

alternativt

”Men är det inte er kommuner som nationen består av”?

P3 nyheter går vidare och Petra Haupt från SR Malmö ställer en mycket välformulerad fråga:

Men vad är värre med att det flyttar in ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge jämfört med att det flyttar in andra?

– Vi vet att ungdomarna kommer från länder där situationen är helt annorlunda, och vi vet inte vad de har för känslomässigt bagage med sig när de kommer hit.

Följdfrågor:

Kan du definiera vad du menar med ”Helt annorlunda”? och ”vad spelar det känslomässiga bagaget för roll?” följt av ”Menar du alltså att terapi för en handfull krigstraumatiserade barn är något som Vellingeborna anser att de inte vill betala för och att det egentligen ligger bakom motståndet?”.

(Det är möjligt att det är så – eller inte, men en god journalists jobb är att komma fram till vad som ligger i botten, inte köpa flosklerna från politikerna).

Reportern plockar däremot upp politikerns beskrivning av frågan som ett problem för EU eller Sverige, istället för att framhärda med:

Varför tycker du att den är ett problem och Tror du att flyktingfrågan fortfarande skulle vara ett problem om alla kommuner tog emot några flyktingar var?

Sveriges radio P4 Kristianstad plockade snabbt upp nyheten liksom TT och SvD. Där citerar reportern följande ur kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungmans uttalande på hemsidan:

”Detta agerande, som också skett i andra mindre kommuner i Skåne, visar på ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik. Det kan inte längre vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. Detta måste lösas på nationell nivå inom ramen för EU.”

Reportern frågar mycket riktigt kommunalrådet vad han menar men kunde ha gått längre även hon efter följande svar från kommunalrådet (särskilt som han enligt SR använt ordet ”cirkus”):

Om det är så att Malmö och de andra ankomstkommunerna uppfattar att det är ett problem ska vi kanske inte reducera det till en fråga för kommuner i Sverige, utan diskutera det nationellt samt inom EU.

Följdfråga: Men är det inte precis det Migrationsverket gjort, alltså diskuterat frågan nationellt genom att år efter år uppmana er att dela på ansvaret eftersom pojkarna söker asyl i landet Sverige och inte kommunen Skåne?

Frågan är var DN håller hus i en fråga som i förlängningen berör hela Sverige eftersom flyktingmottagning handlar om solidaritet från kommunerna. Den här artikeln från 2007 är vad vi hittar på DN.se, av utmärkte Ole Rothenborg. Där framgår att Vellinge är en del av den exklusiva klubben med kommuner som inte tar emot en enda stor eller liten flykting, och var åtminstone då den enda Skånekommunen som totalvägrade flyktingar.

Kanske vore det god journalistik också att visa att inte alla Vellingebor är mot flyktingar, även om de är oppositionspolitiker såsom Grön ungdoms Maria Ferm och Socialdemokraten Markus Blomberg.

När Sydsvenskan bevakar ett möte med ett hundratal hätska Hököpingebor är det kanske väl mycket renodlad flugan-på-väggen rapportering. Det är dock talande att den närvarande Sverigedemokratens problemformulering (”– Varför göra Malmös problem till Vellinges problem?”) rev ner de största applåderna.

Läsaren vill ju försöka förstå varför Hököpingeborna ser detta flyktingboende som ett problem, istället för att alla, reportrar inräknade, se det som självklart att det alls är ett problem.

För det handlar självklart inte bara om att bli överkörd av Malmö – Vellinge var ju emot flyktingar redan innan. Då ska journalisten få Vellingebon att specificera vad denna tycker att problemet egentligen är.

KM

PS. Vi släpper med glädje igenom kommentarer om mediebevakning men alla som vill diskutera sakfrågan och dela med er av vad ni tycker problemet är, göre er inte besvär. Denna blogg är till för mediegranskning, inget annat.

Uppdatering: Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan ger Vellingeborna rätt men slår samtidigt fast att argumentet som de tidigare haft om att det inte finns plats har visat sig vara ihåligt.

Uppdatering 2: Aftonbladet rapporterar här:

– Jag har hållit många liknande boendemöten, men det här var värre än något annat. Och kommunalrådet har ju klart deklarerat att han inte vill ha hit flyktingbarnen, förklarade hon.

Även Skånskan var på mötet, och har hittat ännu skarpare citat från Hököpingeborna:

En man konstaterade att folk röstar på moderaterna av ett visst skäl.
– Vi vill inte ha flyktingar här. Punkt. Slut.
Efter mötet var Rolf Andersson orolig för att någon skulle elda upp vandrarhemmet.
– Hoppas ingen gör det för då drabbas byns rykte. Men ägaren spelar verkligen rysk roulett.

Här borde reportern ha ställt följdfrågan:

-Är du mer orolig för byns rykte än om flyktingbarnen brinner inne?

Uppdatering 3: Moderaterna i Stockholm tycker inte som moderaterna i Vellinge, rapporterar SvD. Dessutom – och det här är viktigt – så påpekar socialborgarrådet Ulf Kristersson någon MoM länge misstänkt. Flyktingbarnen är en tacksam grupp att ta emot.

Fristående enheter som lätt kan placeras och inte utsätts för annan påverkan, med ofta ett klart uppdrag hemifrån om att utbilda sig eller sätta igång och jobba så att de kan börja skicka hem pengar/skicka efter sin familj.

SvD nyhetsvärderar helt rätt genom att skicka ner en reporter som rapporterar att det kan finnas en hotbild mot flyktingboendet. Bloggosfären är i uppror, rasister och humanister går loss på varandra. Så vi upprepar vår fråga: Var är DN? Samt fråga 2: Flyktingarna hamnar i Arlandakommunen Sigtuna och Öresundsbrokommunen Malmö när de söker asyl i staten Sverige. Kan någon fråga kommunalrådet om varför han anser att detta då är Malmös problem och inte Sveriges?

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Inte Rigos Rinkeby


Här kommer en stor fet guldstjärna till P1 morgons researchers och reporter Kajsa Norell för fredagmorgonens belysning av en konflikt i Rinkeby mellan en liten grupp fundamentalister och övriga boende.

Ett utmärkt reportage av Kajsa Norell, en belysande intervju Abdulkader Habib, rektor för Kista folkhögskola som försökt medla i konflikten och en helt okej debatt ur ett inifrån-perspektiv mellan Mehmet Kaplan (Mp) och Nalin Pekgul (s). Samtliga berörda har relevant religion, etnisk bakgrund eller geografisk anknytning till Rinkeby och/eller miljonprogramsområdena runt Järvafältet.

Tar man med relevanta människor som kan diskutera en fråga inifrån går det att lyfta nästan hur svåra frågor som helst. Sedan kan man här undra varför en liten handfull (i reportaget talas det om ett dussintal) ska få göra livet surt för övriga runt 20.000 som bor i Rinkeby och varför det inte görs något åt det. Ofredande är olagligt.

En sak var möjligen något malplacerad i reportaget. Där får en frikyrkopastor komma till tals och berätta att han ordnat träffar för kids i Rinkeby och att en man vid upprepade tillfällen försökt övertala barnen att inte närvara. Aktiviteten framställs som oskyldig ansiktsmålning och annat men det finns självklart en missionerande agenda också, vilket Habib nämner i förbigående i intervjun.

Frågan är då: hur hade kristna reagerat om man försökt locka in icke-muslimska barn till muslimsk verksamhet? Även om det inte egentligen spelar någon roll så länge pastorn hade klartecken från barnens föräldrar.

KM

Müller i medvind med minoriteter


Årets nobelpris i litteratur går till Hertha Müller. Många kommenterar redan hennes beskrivningar av kommunismen medan flera av hennes andra återkommande teman initialt tycks komma i skymundan trots att de har bäring på situationen för många svenskar.

Andra teman i Müllers litteratur:

  • Beskrivningarna av hur det är att vara flykting
  • Beskrivningarna av hur det är att vara en nationell- och gränsminoritet.

Frågan är om det når fram till elfenbenstornen, och om det där finns någon som är tillräckligt kunnig på migrant- och minoritetsfrågor för att förvalta temat väl.

Mångfald och medier undrar om något nyhetsmedium eller kulturprogram kommer att se parallellerna till Sverige och bjuda in några av de många invandrar- och minoritetsförfattare vi har i Sverige för att diskutera författarskap i exil/på flykt och hur man porträtterar exempelvis tornedalingarnas situation i den svenska litteraturen.

Kommer Müller att ses även som det mindre statusbetingade flykting och invandrare eller enbart som ”fin” antikommunistkämpe?

Theodor Kallifatides, Bengt Pohjanen, Fausta Marianovic, en sverigefinlandssvensk författare eller någon annan. Sveriges internationella författarförening har garanterat förslag så det räcker.

Några spontana tips på frågor för intervjuare, med ett potentiellt mångfaldsperspektiv:

1) Urholkar det litteraturprisets trovärdighet som världspris att det så ofta utdelas till europeer?

2) Går det att dra paralleller mellan rumänientyskarnas och exempelvis tornedalingarnas respektive samernas historia?

3) Har Peter Englund påverkats av sin yrkesroll som historiker i beslutet att premiera en författare som omformulerar historien?

4) Hur kommer det sig att minoritetsfrågor just nu har medvind i internationella sammanhang? (Och svenska).

KM

Uppdatering: Per Wästberg till SvD:

”En svit av självbiografiska essäer är Kungen bugar och dödar, om att vara ensam i exilen, ensam överallt utom i ”modersmålet som portabel hembygd”

Uppdatering 2: Englund medgav i tisdags i en intervju med nyhetsbyrån Associated Press, AP, att han tycker att Svenska akademien är för Europacentrerad, en fråga Per Wästberg duckar för i länken ovan.

Uppdatering 3: Dagens Nyheter har en föredömlig text där litteraturkännare i andra delar av världen (minus Afrika, Australien, arabvärlden) får kommentera Herta Müller. Flera har inte hört talas om henne. De har helt enkelt bett litteraturedaktörer vara förberedda inför utnämningen. Resurssmalt men läsvärt.

Uppdatering 4: SvD:s kulturchef kommenterar valet av Muller i papperstidningen med att det ytterligare befäster europadominansen och att det är dags för araber och asiater nu.

Uppdatering 5: Sveriges radios Afrikakorrespondent Margareta Svensson släpper fram röster som anser det obegripligt att nobelkommittén fortsätter att ignorera den nigerianske författaren Chinua Achebe. Hans banbrytande debutroman Things Fall Apart (Allt går sönder) har översatts till 50 språk sedan han publicerade den för 50 år sedan – och  ignorerats av nobelkommittén lika länge trots ständigt förhandstippande.

Achebe är nu 79 år och har i likhet med Doris Lessing klockan emot sig. Trots att hon ju blivit en del av litteraturhistoriens kanon väntade Svenska akademien ända tills hon blivit för gammal för att kunna flyga till Sverige och ta emot priset.

DN SvD Aftonbladet Expressen SVT SR