Tag Archives: Studio ett

Lärorikt om SD kontra NyD och dansk folkeparti


Studio Etts Henrik Dammberg har gjort ett upplysande och sakligt reportage där man går igenom några likheter och skillnader mellan SD, NyD och Dansk folkeparti. Tidigare partiledaren Ian Wachtmeister säger bland annat att han ser paralleller. Lyssna här.

KM

Annonser

Ska Reinfeldt skicka militär till Rinkeby?


Man kan debattera, och så kan man plocka billiga poäng.
När ett par extremister i Rinkeby försöker stoppa och skrämma tonåringar, främst tjejer, från att dansa på en alkoholfri fest, är det naturligtvis värt att skriva om. Vi har tidigare hissat Studio ett för deras sätt att bevaka frågan (Inte Rigos Rinkeby). En sansad diskussion om hur man sätter stopp för en marginaliserad grupps trakasserier är på sin plats, de flesta är nog överens om att det är ett stort problem att en grupp knäppgökar med noll stöd från samhället tillåts agera moralpolis.
Men att dra paralleller till Little Rock i USA 1957, som S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul tillåts göra på DN debatt?

I USA stred medborgarrörelsen på 50-talet för att utradera rasåtskillnaden i samhället. En djupt ingrodd rasism med rötter i slavhandeln utmanades när svarta inte längre accepterade att låta vita gå före i kön, sitta längst fram i bussen, gå i egna, bättre, skolor. 1957 hade skolsegregationen avskaffats i domstol och i Little Rock i Arkansas fick nio afro-amerikanska ungdomar skriva in sig i en skola för vita ungdomar. Det lede till att rasistiska vita, som inte kunde acceptera den nya tiden, rent fysiskt hindrade de nya eleverna från att gå dit. Det slutade med att president Eisenhower fick skicka in soldater för att skydda de svarta ungdomarna så att de kunde få den utbildning de hade rätt till enligt lag, och kampen för frigörelse tog ännu ett viktigt steg framåt.

Är det verkligen samma sak som att några idioter försöker hindra ungdomar från att gå och dansa i en förort till Stockholm 2009? Muslimsk extremism har aldrig haft stöd i svensk lag, har inget stöd i samhället, inga rötter bak i historien. Vad menar Pekgul? Borde Reinfeldt skicka svensk militär till Tensta?
På DN:s debattsida målas en bild upp av att svenska medborgerliga och demokratiska rättigheter är under samma hot från en grupp extremister som den svarta minoritetens rättigheter var från rasistiska vita i USA på 50-talet. Åtföljt av en uppmaning om att ”vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen”.
Grattis. När det gäller viss extremism verkar det inte krävas någon saklighet alls. Ens i Sveriges tyngsta debattforum.

/BF

Tillägg: Vi vill tacka en av våra trogna läsare för tipset.

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Varför brinner bilar i miljonprogramsområdena?


Svaret på den frågan är att ingen vet. Följdfrågan är: hur svårt kan det vara att ta reda på det? Hur svårt är det att åka ut till ett antal förorter, jobba upp källor, fråga runt, få fram vilka det är som bränt bilar och få dem att berätta varför. Egentligen?

Haore Sulaiman har gjort ett försök, vilket han rapporterar om i artikeln ”Journalister är lättlurade idioter” på både bloggen Second opinion (Deras affärsidé kan man läsa om här) men hellre läser man texten på Sulaimans egen blogg, här.

Sulaimans intervjuer tyder på att bilden av isolerade ghetton där brinnande bilar är ett rop på hjälp ur någon form av nattsvart misär är kraftigt överdriven – åtminstone när han åkte till det rätt normala och inte särskilt miserabla miljonprogramsområde som han själv vuxit upp i, där man också bränt bilar.

Snorungar som triggar varandra och  triggas av uppmärksamheten i medierna, är bilden som träder fram i hans reportage. Är det så? Ja vem vet.

Antagligen har för få journalister tillräckligt med tid och kontakter i miljonprogramsområdena för att vi ska få ett vettigt granskande reportage som verkligen går till botten med orsaken, istället för alla teorier som i dagsläget levereras som sanningar.

Haore Sulaiman berättar också på sin blogg om hur det var bakom kulisserna på dagens Studio Ett dit han var inbjuden i tisdags för att tillsammans med en SVT-reporter diskutera fenomenet. Det inslaget kan man höra här.

Även SvD:s ledarblogg har som så ofta snappat upp detta.

KM

Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?


…eller rättare sagt, för att medierna ska ge den utrymme i sin nyhetsvärdering?

Uppdateringar sist i inlägget

Igår samlades tusentals fackliga, oppositionspolitiker och andra på Olympiastadion i Helsingfors för att kräva demokratiska val och ett slut på styret för dem som i julas grep makten i Finland efter en statskupp.

De hade trotsat regeringens förbud mot att träffas och idag kommer rapporterna om att när de samlats så öppnade säkerhetsstyrkorna eld och massakrerade minst 157 människor medan 1250 skadades.

Enligt läkare handlade det om en ren slakt.

Två tidigare premiärministrar som närvarade skadades och fördes bort till en militärbas.

Kvinnor kläddes av nakna, våldtogs och fick gevär uppkörda i underlivet.

Vittnen berättar att många misshandlades och fick ben brutna igår och hur de idag sett ungdomar bli beskjutna när de försökte fly. En föll.

Nej det här är såklart inte Finland utan Guinea. Därför puffas detta inte upp på de stora tidningarnas hemsidor, som prioriterar helikopterrån, Uffe Larsson och jäviga Pirate Bay-nämndemän. Och Anna Anka.

Är närhetsprincipen självskriven vid nyhetsvärdering? Varför brydde sig då svenskarna och därmed medierna som plockade upp deras intresse på 70-talet om allsköns konflikter i avlägsna oroshärdar? Och skapar medierna intresset hos allmänheten eller är det tvärtom? Faller inte en brutal massaker in under principen ”intressant, sant och relevant”?

Elin Jönsson prisades mycket för sin bok från Uzbekistan, ”Konsten att dölja en massaker”, om en historia där demonstranter också massakrerades. Men hur många brydde sig om massakern när uppgifterna först läckte ut, före eftertankens kranka blekhet?

Då ska vi inte ens ta in Rwanda i detta, då alla lade sommaren 1994 på att titta på fotbolls-VM istället för att följa rapporterna som faktiskt kom ut i realtid på nyhetsbyråerna om människor som hackades sönder med machetes. Det kanske är rätt lätt att dölja en massaker om omvärlden (och medierna) inte uppmärksammar den?

DN, SvD, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan

Uppdatering: Sveriges radio och Studio Ett är åtminstone med på banan! Lyssna på de skakande beskrivningarna här.

Uppdatering 2: SvD.se tycks ha vaknat till senare på kvällen och lagt upp (och puffat upp) denna skakande beskrivning – från Kapstaden – av Afrikakorren Ola Säll. Gissningsvis kommer den i onsdagens papperstidning.

DN.se har senare på kvällen lagt upp ett helt puffpaket och trots att det är TT-material och inte eget signalerar det ändå en viss prioritering. Texterna kan man läsa lite längre ner på den sidan och här, här och här. Varför ingen text från den sedvanligt utmärkta Afrikakorrespondenten Anna Koblanck?

Och här finns nu Ekots rapportering. Från Johannesburg.

I Rapport 19.30 valde man dock bara att lägga 20 sekunder av den 30 minuter långa sändningen på Guinea. De skymtade förbi efter viktigare nyheter om helikopterrån, 30 döda i Afghanistan, krav på fler soldater dit, krav på att ta hem Sveriges soldater samt militärövning i Vitryssland. Brist på rörliga bilder är ingen ursäkt. Det går att lösa med insittande gäster, kartor grafik och beskrivningar i värsta fall.

Expressen.se tycks däremot högaktningsfullt ignorera hela Guinea-historien altogether.

Uppdatering3 (ons 30/9): Samma junta som styr den massakrerande armén utlyser landssorg. Denna nyhet lägger svd.se inte in i sitt ”puffpaket” (det består bara av Ola Sälls artikel) men den går att hitta här. Inte heller DN.se har lagt upp nyheten.

Papperstidningarna prioriterar ännu lägre. Idag tycks vara en rätt medioker nyhetsdag men om man tittar på förstasidorna finns inte en puff i varken Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet. DN har låtit sin Afrikakorrespondent Anna Koblanck, möjligen Sveriges bästa, skriva en notis. SvD:s utrikesredaktion har mycket riktigt tagit den text Ola Säll skrev igår och lagt in den näst längst bak. Bara kritiken mot krigsbrotten under Gazakriget är lägre prioriterade i dagens tidning.

SvD: Ett uppslag på ”USA-Iran möts öga mot öga igen” och ”Ryssland öppnar för sanktioner mot Iran, sedan ”Dödsoffer i tsunami på Samoa” (långt färre än i Guinea) ssamt ”Vietnameser flyr tyfonen” (har de gjort i flera dagar om man ska vara journalist-cynisk och leta efter händelsenyheter).

DN ger en helsida åt ”Ljumma applåder för Brown”, sedan ”Vanhanens affärer utreds av polisen”, ”Förbud kantar 60-årsfirande i Kina”, en intervju med Shirin Ebadi utan nyhetskrok samt ”Westerwelle väntas bli utrikesminister”.

Uppdatering 4: DN.se håller i storyn på onsdagskvällen med de nya uppgifterna att Guinea vill ha en FN-utredning samtidigt som skadade systematiskt först iväg från sjukhusen. Övriga medier har släppt den tycks det som.

Uppdatering 5 (10 nov): al-Jazeera English gjorde det inslag som Rapport valde bort. Ni hittar det här.

KM

”Dom här kulturerna”


Den som vill läsa vad som tidigare skrivits om omskärelse kan göra det här för jag tänker inte upprepa mig på den fronten.

Audrey Erath som tidigare fått beröm i denna blogg får idag ris för det här inslaget i Studio Ett. Ett skolexempel på hur man gör journalistik ur ett främmandegörande utifrånperspektiv och som vanligt låter läkarna tala över huvudet på alla de som är berörda istället för att låta dessa själva förklara hur de tänker. Visst handlar det om en konflikt inom läkarkåren men det är inte där inslaget landar.

Var är de som berörs? Varför får inte föräldrar som funderar kring att omskära eller inte omskära komma till tals? Varför frågar man inte dem som är omskurna, eller ännu hellre deras partners, om de måste ha ”hårdare sex”, och om de tycker det är ett problem?

Inslaget demonstrerar hur både för och emot-sidans läkare är de som ges tolkningsföreträdet att förklara hur omskurna och annars berörda känner och inte känner, istället för att dessa ska få göra det själva.

Priset tar ändå den sista ljudillen, där läkaren tillåts prata om ”dom-dom-dom”.  Han tillåts utan kritiska motfrågor lägga ut texten om hur det hela är ett världsproblem och hur han hoppas att moderna, västerländskt influerade människor ska upphöra med omskärelsen, inse att ”det går att låta bli även om man är från en sån kultur”.

Vilka ”västerländska influenser” är det han syftar på då, borde reportern ha frågat. I USA, västvärldens mest inflytelserika land, är mer än hälften av alla män omskurna. Har de också hårdare sex? Har amerikanska kvinnor alltså ett sämre sexliv för att deras partners, som läkaren Jeanette Liljestrand Sigvardsson oemotsagd får hävda i inslaget, måste ha ”hårdare sex”. (Det har åtminstone inte de partners som Medier och mångfald talat med, som kan jämföra).

Eller blev det plötsligt obehagligt när ”dom” är amerikaner (högstatus) och inte ”judar och muslimer” (lågstatus).

KM

En bra dag för mångfalden


I P3:s Brunchrapporten berättar reportern Josephine Freje Simonsson att iranska medborgare diskrimineras genom att svartlistas från utbildningar med någon koppling till massförstörelsevapen, om det så bara handlar om avancerad matematik. TT, GP, Aftonbladet, SvD och Sydsvenskan har hajjat grejen och lagt upp den.

Det har inte DN.se, Expressen.se, TV4 Nyheterna eller SVT:s Rapport. Kurserna ges redan på universiteten i Iran! Att ignorera nyheten är nonchalant mot en mängd nyfikna tittare och läsare.

Föredömligt nog får några av de berörda studenterna också komma till tals och berätta hur de känt sig förödmjukade inför rödmarkerade kurser vid ansökan.

Detta betyder att diskrimineringen pågått ett tag och varit känd bland hundratals svensk-iranska studenter, vilket i sin tur  betyder att tipset kunde ha kommit in ännu tidigare om Sveriges journalister haft bättre kontakter bland svensk-iranier.

Att tipset kom till P3 och inte SR:s flaggskepp Ekot är knappast överraskande. P3 nyheter anstränger sig både i nyhetsvärdering, val av intervjuobjekt och reportrar för att vara en kanal för hela Sveriges befolkning och inte bara för dem vars adressbok består av människor på Södermalm. Det bygger upp förtroende som genererar tips tillbaka.

Några andra positiva exempel idag på personer som intervjuats som frisörer, förälder och bröllopsbutiksägare istället för som representanter för sin etnicitet: Frisyrtips på sommarhår. Familj som drabbats av den nya influensan A/N1H1. Reportage i Studio 1 om bantningshets inför bröllop. Guldstjärna till reportrarna Thomas Eriksson och Audrey Erath för det.

KM