Tag Archives: svenskhet

För Björklund är även infödda invandrare


Det har nog undgått få att Folkpartiet hållit sitt landsmöte i Växjö helgen. Sydsvenskan beskriver hur partiledaren Jan Björklund håller låda och berättar att Sverige hade ”varit fattigare utan Zlatan, uppväxt på Balkan”.

Precis som vi skrivit tidigare så var det som i fallet med ”Blattajävlar”-skandalen åter igen Sydsvenskan – i det här fallet ledarskribenten Henrik Bredberg – som var vakna och lyfte upp vardagsfördomarna. Bredberg frågade Jan Björklund på presskonferensen efteråt vilken Zlatan han syftade på. Björklund förklarade med ”en lapsus”.

Denna lapsus har garanterat lästs eller till och med författats av fler än Björklund – talet delades ut till journalisterna i förväg. Alltså delas Björklunds syn av fler i Folkpartiets toppskikt. Det finns hundratusentals svenskar som Zlatan, som är född här med utlandsfödda föräldrar. Det är inget självklart och ursäktligt misstag att förutsätta att han kommit hit någon annanstans ifrån.

Det vore kollektiv förträngning av de tiotusentals jugoslaviska arbetskraftsinvandrare som kom hit på 1960-talet för att bygga det svenska folkhemmet, dessa som både Jimmie Åkesson och Jan Björklund hyllat i andra sammanhang.

Även om Björklund dragit till med svensk-bosniske Zlatan Muslimovć som kom hit som 12-åring är det nog tveksamt om han kunnat rädda ansiktet genom att hänvisa till spelaren i grekiska PAOK FC och det bosniska landslaget.

Snällposten (Sydsvenskans ledarblogg) beskriver också hur Fp lägger ut talet på webben i efterhand – fast nu ska Björklund ha sagt att Zlatan ”har rötterna på Balkan”.

Den stora frågan här lyder: Om Sydsvenskan inte ställt sin fråga, hade denna nu välciterade nyhet gått den övriga journalistkåren förbi för att de rör sig i samma tankebanor som Björklund? Varför fruktar vi att det kan vara så? Att någon ytterligare journalist kanske ryckte till men avfärdade det hela med att det är en struntsak och inte värd att följa upp?

Vi avslutar genom att citera ur Henrik Bredbergs inlägg på Snällposten:

Zlatan Ibrahimovic föddes i Malmö 1981. Han är uppvuxen i Malmö. Och Malmö ligger i Skåne, Sverige. Inte på Balkan.

”En lapsus”, förklarade Björklund sitt Zlatanpåstående under den efterföljande presskonferensen.

Jo, det tål att sägas. Men dessvärre säger denna lapsus något.

Inte ens för en etablerad svensk partiledare är Zlatan riktigt, riktigt svensk. Han ses som invandrare.

Och det är precis vad Sverigedemokraterna brukar vilja ha sagt.

Trelleborgs Allehanda Östran Expressen Aftonbladet DN

KM

Vem får vara rasist? (Och varför är TV4 bättre än SVT på mångfald?)


TV4 har börjat sända dokusåpan Mammas pojkar på torsdagar, och för dem som gillar genren har den blivit en snackis i det lilla formatet att döma av en snabb googling. Konceptet känns igen från exempelvis The Bachelor – dvs en lyxvilla med singelkvinnor som slåss om en ungkarl, eller som producenten Tora Hekscher uttrycker det i Expressen (min kursivering):

– Det centrala är att att de ska passa ihop med killarna men vi vill även ge dem tjejer som de kanske inte har träffat tidigare.

Här finns dock en liten twist: även killarnas mammor är med, och de är såklart välcastade original.

Kvällstidningarna har hittills följt dokusåpan med halvhjärtat intresse men ändå ägnat en egen text åt mamma Susanne, en ”ålderslös lady”, som på bred skånska sagt att sonens flickvän ska vara ”inte för färgad”, ”en tjej som är av europeiskt ursprung i alla fall. Inga stora kulturkrockar, jag tror inte det är så bra i längden”.

Läsarna blir inte så mycket mer övertygade när hon försöker förklara i Expressen att hon syftade på hårfärg och inte hudfärg. Och det blir onekligen bra tv när mamma Susanne skruvar sig när hon i programmet pressas av två av flickorna som vågar konfrontera potentiella svärmor. Tjejerna understryker att Sverige är ett multikulturellt land och frågar om hon även syftar på ”färgade som beter sig väldigt svenskt” eller om hon har en särskild kategori för dem. (Något som kanske hade varit värt en följdfråga i sig, vadå bete sig svenskt, liksom).

Mamma Susannes skånska är för övrigt skrämmande lik Anna Ankas, som man kan höra här.

Gott så. Det är skillnad på hur kritiska man kan begära att medier är mot makthavare kontra skönhetskonsulter från Höllviken – eller barnskötare från Angered. För Susanne är inte ensam om rasbiologiska åsikter i programmet trots att hon är den enda som får stå till svars för dem. Även mamma Naima har lik i garderoben, vilket man kan se ungefär nio och en halv minut in i detta klipp på tv4 play.

Som MoM tidigare skrivit så undrar vi om personer med invandrarbakgrund kommer lättare undan i medierna än etniska svenskar, om de uttrycker dåligt underbyggda åsikter som har med invandring eller rasism att göra.

Självklart ska journalister behandla alla lika och Expressen borde ha frågat mamma Naima på precis samma sätt som mamma Susanne om vad hon egentligen menar med att det är otänkbart med en somalisk flickvän åt sonen Bobby. Sådan behandling underblåser föreställningar om etniska minoriteters särart för att inte tala om att det är frånstötande att det får passera okommenterat för de svensk-somaliska tittarna, varav minst en kommenterat på TV4:s hemsida.

Rasistiska kommentarer till trots (eller tack vare?) är förstås castingen väldigt lyckad av TV4. Naima har fått en ansenlig fanclub ute på nätet som tycker att hon är ”ball” och ”skön” och hennes stolta presentation av sin son Bobby har fått flera att lägga in facebook-kommentarer på TV 4 play. Hennes beskrivning av drömsvärdottern som lång, smal, storbystad oskuld skapar roade reaktioner, liksom klippen där hon trots att hon själv är uppenbart generad ändå frågar ut tjejerna om de är oskulder eftersom det för henne innebär en mindre risk för att de ska vara otrogna mot hennes älskade son.

Situationen Naima/Bobby blir också väldigt spännande eftersom han gör lågmält men kärleksfullt motstånd mot mamma och säger ifrån på skarpen när hon frågat ut flickorna på om de är oskulder.

Bobby trotsar i tredje programmet mammas uppmaningar om att satsa på den syrianska tjejen och väljer den han tycker bäst om, som råkar vara etnisk svensk. Genom hans och mammans dispyter blir det uppenbart för den som inte vet något om syrianer att de också är individer med olika åsikter som inte kan dras över en kam – inte så självklart i svensk tv som man kan tro.

Dessutom tillåts den syrianska tjejen Sara förklara att det är den naturligaste saken i världen för många syrianer att vara oskuld tills man gifter sig, på ett så självklart sätt att hela frågan undermineras.

Eftersom Bobbys/Naimas käbbel som övergår till arabiska föredömligt nog textas blir det språket till trots dessutom en för alla relaterbar diskussion mellan en irriterad son och en överbeskyddande mamma, istället för en med två obegripliga ”araber”.

Här finns en sak som är värd att ta i beaktande för malliga SVT som i år så nöjt plockade hem alla Kristallen utom en (Carina Bergs): hur kommer det sig att TV4 har en så bred etnisk mångfald i så gott som alla sina program, utan att ens göra en poäng av det? Och hur kommer det sig att TV4 trots sina mallade format bättre lyckas framställa invandrare som individer istället för Invandrare än vad SVT någonsin gjort?

TV4:s Let’s Dance, Idol, Förkväll, Körslaget, Mammas pojkar och Oskyldigt dömd är bara några exempel på detta. Bonde söker fru är undantagen men MoM tvivlar inte en sekund på att produktionsbolaget Meter film & television gjort sitt yttersta innan de gett upp. Meter har trots allt lyckats hitta flera kvinnliga bönder samt en bög-bonde som var singel och dessutom kunde tänka sig att vara med i tv, något som borde vara lika statistiskt sällsynt som tv-kåta singelbönder som tillhör en etnisk minoritet.

Väg detta mot den obefintliga mångfalden i SVT:s Skavlan, Livet i Fagervik, Här är ditt liv, På spåret eller Så ska det låta. Kan svaret vara så banalt som att TV4 inser att det finns reklampengar att hämta om även den sista femtedelen av befolkningen känner sig inkluderad i programmen?

KM

Svenskar är snälla – svenska medborgare hittar på sattyg


De flesta journalister har insett för länge sedan att den enda fungerande metoden för att  konsekvent och rättssäkert använda ordet svensk om människor är att koppla ordet till medborgarskapet.

Man skriver exempelvis kort och gott ”de strandsatta svenskarna” i var det nu må vara, Thailand eller Libanon.

Medier och mångfald har nu märkt att det skett en glidning. Det är bara de som gör bra saker som av vissa kallas för svenskar. Övriga får nedgraderas till ”svenska medborgare”, ungefär som om det var lite mindre fint, som man inte är någon svensk på riktigt. Etniska svenskar är däremot aldrig ”svenska medborgare” oavsett vad de hittar på, utan bara rätt och slätt svenskar.

Några exempel:

När Mehdi Ghezali greps första gången på  gränsen mellan Afghanistan och Pakistan satt han i förvar ett tag innan han skickades till Guantanamo. Den svenska diplomatiska beskickningen kritiserades för att inte försöka skapa kontakt i tid och för att denna i en rapport till UD beskrev Mehdi Ghezali som ”arab med svenskt pass”.

Ghezali är född på ett svenskt sjukhus, han gick i svensk skola och han är svensk medborgare.

Låt oss nu hoppa till förra helgens papperstidning (sön 11 okt). Ingressen lyder såhär:

”De svenska medborgarna Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda och deras tvåårige pojke anlände till Sverige sent på söndagskvällen”.

På webben är detta annorlunda. Där heter det att

Svenskarna som suttit fängslade i Pakistan landade vid 22-tiden på lördagskvällen Arlanda utanför Stockholm”.

DN:s papperstidning hade en sidotext också; ”Terrormisstankar räcker för övervakning”. Där skriver inte reportern om ”en arab med svenskt pass” men väl ”en marockan med svenskt medborgarskap”.

Även Oussama Kassir nämns i den artikeln, ni vet killen som i våras dömdes för att ha planerat ett terrorläger i Oregon som skulle finansieras med bytet från rånade 7 eleven-butiker. Det blev inte så mycket av de planerna och han återvände hem till Sverige, bara för att flygas tillbaka till USA med våld några år senare efter att ha mellanlandat i Prag.

Nåväl. Poängen är att Kassir inte heller blir svensk i DN:s artikel. Han blir inte ens bara svensk medborgare, utan ”svensk medborgare med libanesiskt ursprung”. Vad ursprunget har med saken att göra är högst oklart. Kassir konverterade i Sverige och DN bryter därmed mot den pressetiska regeln som säger att etnisk tillhörighet inte ska framhävas om det inte är relevant.

Kassir har varit svensk i många år och tillbringat fler år i Sverige än en person som i DN, bland annat denna artikel,  får äran att bara vara kallas svensk utan suffixet ”medborgare” – Annika Östberg. Hon har dömts för ett grövre brott (eller snarare flera, hon är medskyldig till att ha haft ihjäl flera människor utöver knarkbrott, prostitution och annat).

Oussama Kassir talar antagligen bättre svenska än Annika Östberg som var liten när hon flyttade från Sverige och sedan rymde hemifrån. Han har svenska barn. Han har jobbat och betalat skatt här vilket hon aldrig har. Hon är svensk, han medborgare.

Den bästa strategin för Kassir hade antagligen varit att satsa på löpning (Ludmila fram till dopingen), fotboll (ZlatanZlatanIbrahimovicHenrik ”Henke” Larsson), sång (Darin, Arash och Elena Paparizou) – eller skrivande.  Journalisten Dawit Isaak sitter visserligen i fängelse som Kassir och Östberg men han har svenskarnas sympatier, är ”snäll” och därför också bara svensk, vilken man till exempel kan läsa här, här, här eller här.

Tror ni att det här är slump? Fundera på det nästa gång en icke etnisk svensk är på nyheterna. Har personen gjort något bra = svensk. Har den gjort något dåligt = svensk medborgare. Uppenbarligen är svenskheten villkorad i svenska medier…

KM

PS. Till alla rasister som har det här som sin favoritfråga säger vi redan på förhand: denna blogg diskuterar och analyserar hur medier bevakar mångfald. Vi diskuterar inte mångfalden i sig annat än ytterst begränsat, om det exempelvis gäller ny forskning. Därför kommer vi inte att släppa fram kommentarer som vill diskutera eller argumentera för vad som konstruerar ”en riktig svensk”. Ni hamnar bara i tycke-och-smak-träsket i alla fall och börjar istället lista vad som INTE är svenskt.

Till och med Jimmie Åkesson har sagt att han måste känna en person först innan han kan avgöra om den är svensk. Att som reporter ha kamratskap som kriterium för vad man ska kalla folk man skriver om blir ohållbart rätt snabbt i en stressig arbetsmiljö.

Tänk bara om Sveriges journalistkår varit tvungna att resa till Pakistan för att först försöka ta en öl med Mehdi Ghezali för att avgöra om han är svensk egentligen innan de skriver om honom…

Uppdatering (4 nov):  Annika Östberg fortsätter att vara svenskare än midvinterblot. Idag i bland annat DN och SvD, apropå att hennes frigivning tros dröja.

Ut med bögarna och blattarna i svenne-tv


Uppdatering sist med länk till Rigo-intervju. Alla inlägg om Team Rigo finns här. Det sista kommer efter hans chat kl 16 imorgon.

Expressen skriver att ”karnevalen från Rinkeby” fick åka hem. Vilken färgad kalkonjournalistik, drypande av sarkasm och von oben-perspektiv. Behandla team Rigo som seriösa tävlande, det var det de var.

Det är svårt att inte notera hur de som åkt ut hittills varit de som avvikt från normen: Först Andreas Lundstedt, en bög som är öppen med sin HIV-smitta, och sedan en svartskalle som representerar den förort som mest symboliserar det mångkulturella Sverige. De var överlägsna i respektive program. Idag sjöng de andra körerna inte ens med när Team Rigo framförde slutnumret, förhoppningsvis för att de insåg att det bara skulle bli sämre då.

TV4.se är fullt med människor som kommenterar och är upprörda, som såg orättvisan. 57 procent av Aftonbladets läsare tyckte det var fel (vilket iofs betyder att 43 ville dissa honom framför någon av de andra). Aftonbladets artikel är seriösare, mer neutral.

Jag tror inte sponsorn Anton Berg förknippar sin produkt med positiva känslor på det här sättet, snarare med ilska och besvikelse. Ta in en jury eller vadsomhelst, det här håller inte. Det är samma sak i Idol. När man inte styr könsbalansen röstas alla tjejer ut av den övervikt tonårstjejer som tittar.

Hmm, igenkänning och normativitet framför kompetens, är det här en fingervisning om hur det ser ut i samhället i övrigt?

KM

Uppdatering: Rigo: ”Vår kör höll högst kvalitet” och ”Jag tror att man måste få röster från hela Sverige och inte bara storstadsregionerna”. Helt rätt!

Uppdatering 2: ”Jag är inte så ego att jag kör hela låten själv”. Rigo till Expressen-tv om att han mycket riktigt pushat sina kids och vill köra vidare med dem.

Uppdatering 3: Bloggaren G.E online uttalar sig å svenska folkets vägnar och gottar sig i att Rigo åkte ut eftersomhiphop inte funkar i Körslaget –  ”svenskar inte känner sig hemma i den musikstilen, inte vi som är äldre i alla fall”. 

Frågan är vilken hiphop han pratar om. Som ni kan se så var ju gårdagens låt I got you 1960-tals retro om något, och La bamba i program 2 går ännu längre bak, till 1950-talet. Pitbulls låt, uppträdandet i program ett är det enda som möjligen kan klassas som hiphop. Om bloggaren inte menar rap, förstås.

 Det mest underhållande är att han själv gillar Kanye West, trots att svennar i hans ålder ju inte ska känna sig hemma i musikstilen. Han kanske snarare menar att svenskar inte känner sig hemma med hiphopare. Jag undrar om svenskarna i Rinkeby skulle instämma…

Skärpning, Newsmill – ”Svenskar och muslimer”


Medier och mångfald planerar att återkomma till det här mer i detalj men tills dess nöjer vi oss med att citera ett välformulerat inlägg av Maria Ripenberg på Upsala nya tidnings, UNT:s, ledarsida:

Newsmills rubrik i dag till socialantropologen Aje Carlboms artikel går över anständighetens gräns: ”Svenskar och muslimer kommer aldrig att komma överens om slöjan.”

Vad menas med ”svenskar och muslimer”? Det finns ju hundratusentals svenskar som är muslimer! Och många av dem har för övrigt inte slöja, andra anser att det är valfritt att bära slöja och så vidare. Detta ihopklumpande av hundratusentals individer som råkar tillhöra en och samma religion är stötande.

Att säga ”svenskar och muslimer” är lika galet som att säga ”svenskar och kristna” – merparten av de ”kristna” svenskarna är för övrigt sekulariserade, liksom många ”muslimer”. Det är klart att det uppstår polarisering om debatten förs på en enögd, stereotypiserande och totalt oreflekterad nivå.

KM

Med blocket i fickan och tropikhatten på sned


Jag inbillar mig att det skulle ha handlat om en eldsjäl och en fotbollsturnering. Men det blir inte riktigt så. Dels sker en svår brand med flera dödsoffer i en underbevakad del av Stockholm, dels har eldsjälen sitt ursprung i Somalia. Då är det svårt att få representera sig själv – ja nästan omöjligt. De är ju inte som Vi, somalierna, och här finns en, livs levande, intervjuad. Klart att det måste avhandlas. Allt det där som är annorlunda, jämfört med det ”svenska”.

Så det blir en artikel om lite av varje, men främst om De andra.

De som är kollektivister – till skillnad mot Oss Svenskar. (Det får intervjupersonen slå fast oemotsagd.)

De som delar upp sig i män och kvinnor på offentliga tillställningar.

De som är muslimer.

De som bär slöja – åh, alltid denna slöja.

De som inte ens för de döda till sista vilan på samma sätt som Vi. Istället för ett tillfälle för ”individuell meditiation”, är en somalisk begravning kaotisk, ”mer en offentlig, praktisk gemensamhetshandling”. Och när ett par ”svenskar” dyker upp på begravningen (det är antagligen inte medborgarskapet som reportern syftar på utan människornas vita hy) så blir det fel. De har blommor med sig. I en somalisk grav ska det vara grus, inte blommor, förklarar reportern Lasse Granestrand.

Det hade kunnat vara ett resereportage från en främmande kontinent, och det är det kanske på sitt sätt också. Granestrand skriver helt enkelt för en målgrupp som är som han själv. Kanske är det det som gör det så skrämmande.

För en vit, manlig journalist från Stockholms medelklass är det kulturella avståndet till Rinkeby uppenbarligen längre än till Thailand.

/BF