Tag Archives: Sydsvenskan

Sydsvenskan – Skånskan: 2-0


”Nye lasermannen skjuter invandrare” och ”personer med invandrarutseende uppmanas av polisen att hålla sig inomhus”. Ungefär så har tongångarna gått i alltför många medier sedan det blev känt att en ny galning är ute på gatorna, knappt tjugo år efter ”Lasermannen” John Ausonius.

Okej. Så personer som ser finska, polska eller tyska ut (invandringsländer på topp fem) ska inte gå ut efter mörkrets utbrott? Det är det Skånskans chefredaktör Jan A Johansson vill förmedla, åtminstone om man ska tro Medievärldens intervju med honom och hans motsvarighet på Sydsvenskan.

– Vi har haft långa diskussioner om det, många tyckte att det var fel eftersom en del av offren är födda i Sverige. Men vi tyckte att alternativen, mörkhyade, färgade eller svarta, var sämre.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström tycker inte att det är så himla svårt att hitta alternativ (men så är det ju också han som är chef på den ledande regionala tidningen och inte Jan A Johansson):

– Ordet invandrare används slarvigt av många tidningar, säger han.

…som hajat det vi tjatat om här på bloggen om och om och om igen. På Sydsvenskan skriver man ”personer med invandrarbakgrund”. Det skulle också gå att testa ”mörkhåriga” eller ”vissa etniska minoriteter”.

Uppenbarligen är även infödda svenskar invandrare i Skånskans värld. Kanske är det därför det var Skånskan som tecknade avtal med utmärkte Federico Rodriguez Moreno när han återuppväckte ”blattetidningen” Gringo i en bättre tappning för kort stund, men Sydsvenskan som såg till att ge honom chansen som riktig reporter.

/KM

”Oj, vad rätt vi hade!” eller: ”Guldspadejuryn lyssnar på oss”


Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

  1. Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
  2. Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  4. De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  5. De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

För Björklund är även infödda invandrare


Det har nog undgått få att Folkpartiet hållit sitt landsmöte i Växjö helgen. Sydsvenskan beskriver hur partiledaren Jan Björklund håller låda och berättar att Sverige hade ”varit fattigare utan Zlatan, uppväxt på Balkan”.

Precis som vi skrivit tidigare så var det som i fallet med ”Blattajävlar”-skandalen åter igen Sydsvenskan – i det här fallet ledarskribenten Henrik Bredberg – som var vakna och lyfte upp vardagsfördomarna. Bredberg frågade Jan Björklund på presskonferensen efteråt vilken Zlatan han syftade på. Björklund förklarade med ”en lapsus”.

Denna lapsus har garanterat lästs eller till och med författats av fler än Björklund – talet delades ut till journalisterna i förväg. Alltså delas Björklunds syn av fler i Folkpartiets toppskikt. Det finns hundratusentals svenskar som Zlatan, som är född här med utlandsfödda föräldrar. Det är inget självklart och ursäktligt misstag att förutsätta att han kommit hit någon annanstans ifrån.

Det vore kollektiv förträngning av de tiotusentals jugoslaviska arbetskraftsinvandrare som kom hit på 1960-talet för att bygga det svenska folkhemmet, dessa som både Jimmie Åkesson och Jan Björklund hyllat i andra sammanhang.

Även om Björklund dragit till med svensk-bosniske Zlatan Muslimovć som kom hit som 12-åring är det nog tveksamt om han kunnat rädda ansiktet genom att hänvisa till spelaren i grekiska PAOK FC och det bosniska landslaget.

Snällposten (Sydsvenskans ledarblogg) beskriver också hur Fp lägger ut talet på webben i efterhand – fast nu ska Björklund ha sagt att Zlatan ”har rötterna på Balkan”.

Den stora frågan här lyder: Om Sydsvenskan inte ställt sin fråga, hade denna nu välciterade nyhet gått den övriga journalistkåren förbi för att de rör sig i samma tankebanor som Björklund? Varför fruktar vi att det kan vara så? Att någon ytterligare journalist kanske ryckte till men avfärdade det hela med att det är en struntsak och inte värd att följa upp?

Vi avslutar genom att citera ur Henrik Bredbergs inlägg på Snällposten:

Zlatan Ibrahimovic föddes i Malmö 1981. Han är uppvuxen i Malmö. Och Malmö ligger i Skåne, Sverige. Inte på Balkan.

”En lapsus”, förklarade Björklund sitt Zlatanpåstående under den efterföljande presskonferensen.

Jo, det tål att sägas. Men dessvärre säger denna lapsus något.

Inte ens för en etablerad svensk partiledare är Zlatan riktigt, riktigt svensk. Han ses som invandrare.

Och det är precis vad Sverigedemokraterna brukar vilja ha sagt.

Trelleborgs Allehanda Östran Expressen Aftonbladet DN

KM

Bra flyktingbarnsjournalistik


(3 uppdateringar sist med dels mer om Sydsvenskans undersökning som visar att bara 18 procent av kommuninvånarna är emot Vellinges flyktingboende och dels ytterligare ett intressant inslag)

I kölvattnet av den nu riksbekanta konflikten om Vellinge kommuns motstånd mot flyktingbarnsmottagande görs det en hel del bra journalistisk som är avsedd att nyansera och öka förståelsen:

1) Vad blir det av flyktingbarnen? Sydnytts reaktion visar att de inte är historielösa och påminner om att Sverige tagit emot ensamkommande flyktingbarn sedan åtminstone andra världskriget. Se den mycket starka intervjun med Birgitta Berg som kom hit som finskt krigsbarn! Människor glömmer så snabbt att Sverige (enligt Wikipedia) tog emot runt 70.000 barn bara under andra världskrigets sista år, och att 15.000 av dem stannade här. Svenskarna öppnade famnen.

Det är långt fler än de 2400 som anlänt i år, eller de 389 som anlände 2005. Den enda stora skillnaden mot idag är att krigshärden som barnen kom från låg geografiskt närmare. Birgitta Berg (som troligen hette något annat innan hennes adoptivfamilj ändrade hennes finska namn) berättar samtidigt hur dåligt hon mått av den assimilering hon tvingades till, en fråga som för övrigt Sverigedemokraterna driver.

2) Vilka tar emot flyktingbarnen? SvD hade i förra veckan ett reportage om ett familjehem där Danderyds kommun placerat två av ”sina” barn, ett syskonpar från Etiopien.

Danderyd tillhörde motståndarna fram till för några år sedan men går nu istället i täten genom att vara unika om att ge varje barn en familj istället för att de ska behöva bo på förläggning. Danderyd hänvisade tidigare till platsbrist. Det kanske är som en bekräftelse på detta som Danderyd placerar sina barn i andra kommuner trots att kommuntjänstemannen sjunger barnens lov som ambitiösa och duktiga framtida kommuninvånare. Orsaken framgår inte i artikeln, utöver förklaringen att Danderydsborna inte har tid med läxläsning.Två frågor som borde ha ingått:

  • Hur vet ni det, har ni pejlat intresset för att vara familjehem bland Danderydsborna och fått det svaret?
  • Vad fick er att ändra er.

Man hade också velat höra något om vad barnen tycker, istället för att höra hur kul de tycker det är med sina fritidsintressen. Trots detta är det ett bra reportage av Christina Wahldén, som fördjupar insikten.

3) Vad är det för barn som kommer hit? Helsingborgs dagblad har träffat några av barnen och låtit dem berätta själva om sina plågsamma upplevelser och drömmarna om en utbildning.

4) Sydsvenskan har hittat flera egna vinklar på frågan och varit nyhetsledande flera gånger, som idag. Ett belysande grepp var att låta det stridbara kommunalrådet chatta med läsarna med resultat av denna typ:

Per A.: Vi i Vellinge har röstat på dig av bl.a. anledningen att vi vill bo tryggt med våra barn. Vi har flyttat från Malmö till Vellinge av den anledningen. Jag hoppas du inser detta och stoppar dessa nya s.k. barn, som i de flesta fall är unga män?
Lars-Ingvar Ljungman: Mitt ställningstagande tycker jag är mycket tydligt!

och

Peter: Varför håller inte Vellinge en kommunal folkomröstning om mottagandet av flyktingar så att folket en gång för alla får säga sitt? Det vore väl det mest demokratiska? Varför vara rädda för vad folkmajoriteten tycker?
Lars-Ingvar Ljungman: Vi är inte rädda för vad invånarna tycker. Om ca 10 månader är det val och då kan alla som tycker att denna fråga är felaktigt hanterad rösta på ett annat parti. Det finns flera att välja på, både till höger och vänster om mitten.

Den sistnämnda frågan har Sydsvenskan tagit fasta på och låtit beställa en opinionsundersökning bland Vellingeborna – som visar att bara 18 procent av kommuninvånarna vill stoppa boendet. Problemet är att bara 500 personer är tillfrågade, vilket gör att undersökningen som gjorts av GFK Sverige inte är statistiskt säkerställd. Varför? Är Vellinge för litet för ett komplett underlag, eller?

Å andra sidan är 18 procent så extremt lågt att det ändå visar på en tendens. Till och med det dubbla hade varit det, om man tillfrågat 500 personer till och alla varit mot. Vi efterlyste redan i vårt första inlägg om denna fråga en nyansering om att inte alla Vellingebor är emot.

Sydsvenskan gör utmärkt journalistisk granskning när de inte bara köper kommunalrådets ord om att han talar för sina väljare, utan försöker ta reda på om det verkligen är så. Eller som Vellingebon Anders Bergman som är positivt inställd uttrycker det i Sydsvenskans intervju:

– Jag har ett stort frågetecken för om kommunledningen har koll på vad invånarna tycker. Kommunledningen gör antaganden baserade på egna värderingar, säger han.

Han säger att sedan han flyttade till Velllinge 1996 har han inte mött någon personligen som inte vill att kommunen ska ta emot flyktingar. Att kommunledningen driver linjen tror han beror på att de kritiska är de mest högljudda.

Vi har redan tidigare nämnt DN:s intervju med kristdemokraten som trakasserades när han ville utreda kommunbornas inställning btill flyktingbarn. Har en liten klick människor med främlingsfientliga åsikter fått härja fritt?

Idag citerar tidningen Sydsvenskans nyhet med skånemoderater som är tvärsäkra på att kommunalrådet kommer att ändra sin inställning till flyktingmottagning och även få med sig övriga moderatstyrda skånekommuner inom en månad. Här hade det varit relevant att fråga ”Vad grundar du din tvärsäkerhet på?”. (SvD:s rewrite finns här).

KM

Uppdatering: Som vi skrev ovan är det lysande av Sydsvenskan att beställa en opinionsundersökning av Vellingeborna samtidigt som det dras ner av att bara 500 personer svarade. (Dock tillfrågades över 1000, detta framgick inte av TT:s rewrite). Detta använder dock inte politikerna som argument när de försöker slingra sig ur mycket bra, kritiska frågor från SvD:s Henrik Ståhl.

Sydsvenskan har föredömligt nog skrivit en artikel om hur undersökningen gjordes. Den borde dock ha publicerats samtidigt med nyheten. Dessutom anges tidsbrist som skäl till varför inte fler intervjuer gjordes. Då borde den nyhetshungrige nyhetschefen som fattade beslutet ha gett sig till tåls och förlängt undersökningen, trots oro för att en konkurrent skulle kunna kläcka samma idé.

SvD.se toppar med Vellinge. På DN.se får man leta väldigt långt ner på sidan…

Uppdatering 2: Vellingemoderaternas kommunalråd börjar nu backa. Bra jobbat av Sydsvenskan att följa upp sin opinionsundersökning.

Uppdatering 3 (20 nov): Bloggaren Martin Moberg har hittat ett annat exempel på fördjupning från Sorsele, som tar emot flest flyktingbarn i landet i förhållande till sin storlek. Det är oklart vilka som gjort inslaget men det känns lite förenklat. Reportern säger att Sorseleborna tycker det hela är bra, vilket är mycket möjligt, men vilka är beläggen? Någon kritisk fråga hade varit på sin plats, eller en fråga om hur många av barnen som kommer i arbete.

Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor?


(3 uppdateringar sist)

Det är självklart en kasst formulerad journalistisk fråga enligt John Sawatsky, eftersom den inte är öppen och dessutom innehåller värdeord.

Däremot vore det uppfriskande att någonstans hitta frågor som är tillräckligt kritiska för att visa på den konkreta orsaken till att Vellinge-borna vägrar ett boende för ensamkommande flyktingbarn, som Sydsvenskans nyhet lyder. (Om ni såg nyheten först någon annanstans så tipsa oss gärna – creddas den som creddas bör).

Där citeras kommunalrådets uttalande om att över hälften av alla flyktingar som kom till Sverige 1986 idag är beroende av socialbidrag. Det är anmärkningsvärt högt med tanke på att det i snitt tar 7 år för en flykting att komma i arbete. Därför hoppas vi innerligt att tidningen kontrollerat det. Problemet är att citatet inte är relevant i detta fall oavsett och borde därför inte ha tagits med.

Denna nyhet rör att Malmö kommun ska öppna ett tillfälligt transitboende för barn i skolåldern som ska vidare till slutkommuner. Oavsett om dessa blir socialbidragstagare i framtiden eller inte är det knappast en fråga för Vellinge.

Sydsvenskan gör helt rätt i att fråga hur det kan mobilisera Vellingeborna till denna grad, en i sammanhanget liten nyhet att Malmö hyr 30 platser på ett vandrarhem som står tomt. Tidningen borde dock inte ha släppt det där. Den fråga som saknas konkret i flera texter är ”varför”.

Förslag:

”Vad är det som gör att ni inte vill hjälpa de här ungdomarna”.

och

”Vad menar du när du säger att detta ska lösas på nationell nivå? Förordar du att staten ska lagstifta om flyktingmottagningstvång för kommunerna istället?”

alternativt

”Men är det inte er kommuner som nationen består av”?

P3 nyheter går vidare och Petra Haupt från SR Malmö ställer en mycket välformulerad fråga:

Men vad är värre med att det flyttar in ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge jämfört med att det flyttar in andra?

– Vi vet att ungdomarna kommer från länder där situationen är helt annorlunda, och vi vet inte vad de har för känslomässigt bagage med sig när de kommer hit.

Följdfrågor:

Kan du definiera vad du menar med ”Helt annorlunda”? och ”vad spelar det känslomässiga bagaget för roll?” följt av ”Menar du alltså att terapi för en handfull krigstraumatiserade barn är något som Vellingeborna anser att de inte vill betala för och att det egentligen ligger bakom motståndet?”.

(Det är möjligt att det är så – eller inte, men en god journalists jobb är att komma fram till vad som ligger i botten, inte köpa flosklerna från politikerna).

Reportern plockar däremot upp politikerns beskrivning av frågan som ett problem för EU eller Sverige, istället för att framhärda med:

Varför tycker du att den är ett problem och Tror du att flyktingfrågan fortfarande skulle vara ett problem om alla kommuner tog emot några flyktingar var?

Sveriges radio P4 Kristianstad plockade snabbt upp nyheten liksom TT och SvD. Där citerar reportern följande ur kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungmans uttalande på hemsidan:

”Detta agerande, som också skett i andra mindre kommuner i Skåne, visar på ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik. Det kan inte längre vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. Detta måste lösas på nationell nivå inom ramen för EU.”

Reportern frågar mycket riktigt kommunalrådet vad han menar men kunde ha gått längre även hon efter följande svar från kommunalrådet (särskilt som han enligt SR använt ordet ”cirkus”):

Om det är så att Malmö och de andra ankomstkommunerna uppfattar att det är ett problem ska vi kanske inte reducera det till en fråga för kommuner i Sverige, utan diskutera det nationellt samt inom EU.

Följdfråga: Men är det inte precis det Migrationsverket gjort, alltså diskuterat frågan nationellt genom att år efter år uppmana er att dela på ansvaret eftersom pojkarna söker asyl i landet Sverige och inte kommunen Skåne?

Frågan är var DN håller hus i en fråga som i förlängningen berör hela Sverige eftersom flyktingmottagning handlar om solidaritet från kommunerna. Den här artikeln från 2007 är vad vi hittar på DN.se, av utmärkte Ole Rothenborg. Där framgår att Vellinge är en del av den exklusiva klubben med kommuner som inte tar emot en enda stor eller liten flykting, och var åtminstone då den enda Skånekommunen som totalvägrade flyktingar.

Kanske vore det god journalistik också att visa att inte alla Vellingebor är mot flyktingar, även om de är oppositionspolitiker såsom Grön ungdoms Maria Ferm och Socialdemokraten Markus Blomberg.

När Sydsvenskan bevakar ett möte med ett hundratal hätska Hököpingebor är det kanske väl mycket renodlad flugan-på-väggen rapportering. Det är dock talande att den närvarande Sverigedemokratens problemformulering (”– Varför göra Malmös problem till Vellinges problem?”) rev ner de största applåderna.

Läsaren vill ju försöka förstå varför Hököpingeborna ser detta flyktingboende som ett problem, istället för att alla, reportrar inräknade, se det som självklart att det alls är ett problem.

För det handlar självklart inte bara om att bli överkörd av Malmö – Vellinge var ju emot flyktingar redan innan. Då ska journalisten få Vellingebon att specificera vad denna tycker att problemet egentligen är.

KM

PS. Vi släpper med glädje igenom kommentarer om mediebevakning men alla som vill diskutera sakfrågan och dela med er av vad ni tycker problemet är, göre er inte besvär. Denna blogg är till för mediegranskning, inget annat.

Uppdatering: Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan ger Vellingeborna rätt men slår samtidigt fast att argumentet som de tidigare haft om att det inte finns plats har visat sig vara ihåligt.

Uppdatering 2: Aftonbladet rapporterar här:

– Jag har hållit många liknande boendemöten, men det här var värre än något annat. Och kommunalrådet har ju klart deklarerat att han inte vill ha hit flyktingbarnen, förklarade hon.

Även Skånskan var på mötet, och har hittat ännu skarpare citat från Hököpingeborna:

En man konstaterade att folk röstar på moderaterna av ett visst skäl.
– Vi vill inte ha flyktingar här. Punkt. Slut.
Efter mötet var Rolf Andersson orolig för att någon skulle elda upp vandrarhemmet.
– Hoppas ingen gör det för då drabbas byns rykte. Men ägaren spelar verkligen rysk roulett.

Här borde reportern ha ställt följdfrågan:

-Är du mer orolig för byns rykte än om flyktingbarnen brinner inne?

Uppdatering 3: Moderaterna i Stockholm tycker inte som moderaterna i Vellinge, rapporterar SvD. Dessutom – och det här är viktigt – så påpekar socialborgarrådet Ulf Kristersson någon MoM länge misstänkt. Flyktingbarnen är en tacksam grupp att ta emot.

Fristående enheter som lätt kan placeras och inte utsätts för annan påverkan, med ofta ett klart uppdrag hemifrån om att utbilda sig eller sätta igång och jobba så att de kan börja skicka hem pengar/skicka efter sin familj.

SvD nyhetsvärderar helt rätt genom att skicka ner en reporter som rapporterar att det kan finnas en hotbild mot flyktingboendet. Bloggosfären är i uppror, rasister och humanister går loss på varandra. Så vi upprepar vår fråga: Var är DN? Samt fråga 2: Flyktingarna hamnar i Arlandakommunen Sigtuna och Öresundsbrokommunen Malmö när de söker asyl i staten Sverige. Kan någon fråga kommunalrådet om varför han anser att detta då är Malmös problem och inte Sveriges?

”Vi på TT är inga invandrare!”


Ingen kan skada som TT. När någon på TT:s redaktion skickar ut en text hamnar den i ett slag på tiotals eller till och med hundratals nätsidor för tidningar runt om i landet. Den går dessutom ofta in i papperstidningarna oförändrad eller enbart kortad. Därför kan TT i ett slag nå ut över hela landet med en riktigt idiotisk rubrik. Vilket de passar på att göra idag. Vill man veta exakt på hur bred front skadan sker kan man klicka här eller kolla länkarna sist i inlägget.

TT har skrivit en artikel om olika värderingar som Nyamko Sabuni anser att nyanlända ska få lära sig. (Fast det tycks inte bli obligatoriskt att gå utbildningen av artikeln att döma, så skillnaden borde bli liten mot idag med tanke på att många kommuner redan erbjuder kurser i samhällsorientering).

Rubriken är ”Invandrare ska lära sig våra värden”. (Min kursivering). Det spelar egentligen ingen roll om det var TT:s reporter Owe Nilsson själv eller någon annan på TT som satte rubriken. Den har garanterat korrlästs utan att någon reagerat innan man tryckt på ”send” ut till tusentals läsare.

Varför blev det såhär? Kan det vara för att det på TT finns en undermedveten konsensus om vilka som kvalar in i uttrycket ”vi”, i rubrikens ”våra värderingar”?

För det är ju det som är problemet med rubriken, för den som inte redan greppat det. Man använder uttrycket ”våra” om ett ”vi” där invandrarna uppenbarligen inte ingår eftersom det är dem man speglar sig mot.

Det finns, vadå, uppåt en miljon invandrare i Sverige? Men dessa anses tydligen inte ingå i det ”vi” som är TT:s läsekrets eftersom texten ställer ”våra” värderingar mot ”invandrarnas”. Invandrarna ingår inte i ”vi” utan är ”dom”. Hade det stått ”nyanlända” hade det kanske blivit mer förståeligt. TT måste fundera kring vilka de tror egentligen läser deras texter.

Varför har svenska journalister så förbaskat svårt att få det rätt så fort det ska skrivas om invandring? Rubriken kunde ha varit tagen direkt ur SD-kuriren, i enlighet med principerna om att ”vi” – de etniska svenskarna, alltså sådana som TT:s redaktion och önskeläsare – har andra värderingar än ”dom”, invandrarna, och att personer som vandrat hit i något skede aldrig kan kvala in i ”vi”.

Vad skulle det ha stått då? Ja, av den knasiga formuleringen kan man gissa att TT-redaktionen funderat ett tag för att undvika att skriva ”Invandrare ska lära sig svenska värderingar”. Det är såklart alldeles riktigt tänkt för vad tusan är en svensk värdering eller sedvänja? Förkärlek för midvinterblot? Prioriterandet av sanslös berusning på midsommarafton? Frekvent utnyttjande av aborträtten? Skilsmässa?

Ett mer träffande rubrikförslag som dessutom inte spelar Nyamko Sabunis valfläsk i händerna: ”Nya invandrare ska lära sig mer om Sverige”. Det var nämligen så SVT satte en rubrik till TT:s text. Men eftersom detta redan sker idag hade ju rubriken blivit mindre sexig så. På ett annat ställe på SVT.se är TT-rubriken dock tyvärr kvar. 

Med tanke på att TT:s text gick ut vid 20-tiden har många redaktioner fortfarande bemanning då  och kan inte skylla på någon form av autopilot eller outsourcad webbservice. Å andra sidan, kan de någonsin det?

För att visa vilket genomslag en TT-rubrik kan ha så länkar vi här till ett urval av alla de texter på nätet som ”smittats” av TT:s rubrik utan att någon har tänkt efter. I vissa fall har man ändrat något annat ord i rubriken, men inte ordet ”våra”.

DN SvD Sydsvenskan VK Ystads allehanda Piteå-tidningen HD notisen DT Bygg Skåne Barometern

…utöver ett antal rasistiska bloggar som tycker att rubriken är självklar men som vi inte tänker bevärdiga med länkar.

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: En diskussion har uppstått på DI.se börssnack där en av debattörerna instämmer i det problematiska med uttrycket ”våra värderingar” eftersom han knappast delar värderingar med Sverigedemokraterna. Ingår de också i TT:s ”vi?”

Vi i Sverige är inne på samma spår.

Uppdatering 2: Vi har upptäckt att Quick response (R.I.P) gjorde en grej om detta för sex år sedan. Har inget förändrats? (”TT kritiseras för segregation”)

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.