Tag Archives: TV4

Kalla fakta plockar hem SvD:s scoop – igen


Vi skrev i somras flera inlägg om mediernas bevakning av branden i det Rinkebyhus där sju människor dog. SvD: hade ett scoop i somras om hur fastighetsägaren försummat underhållet av rökluckan i trapphuset. DN nöjer sig med att rajta och i strid med de pressetiska reglerna framhäva offrens etniska ursprung i faktarutan trots att det inte är relevant i sammanhanget:

Rinkeby har många svensksomalier, och familjen var med stor sannolikhet inte den enda i trapphuset med den härkomsten (även om vi självklart gissar här). Bara offren som tillhörde samma sällskap gav sig ut i den dödliga röken, inte andra svensksomaliska grannar. Alltså dog de inte för att de var svensksomalier utan för att just denna mamma greps av panik. Ändå gick fler medier i ”det är invandrarnas fel”-spåret när de försökte göra uppföljningar, istället för att som SvD granska vilka följder de ofta eftersatta husens dåliga underhåll i miljonprogramområden får för effekter.

Kalla Fakta har nu föredömligt gått vidare och visat att två barn troligen hade kunnat överleva om fastighetsägaren inte slarvat med underhållet.

Heder åt lite journalistik som låter svensksomalier komma till tals som samhällsmedborgare och människor, anhöriga. Om det blir en diskussion om detta kan vi konstatera att SvD nu vid minst tre tillfällen avslöjat mångfaldsrelaterade nyheter som sedan andra medier tagit vidare och förknippats med: den om Safia Benaouda och de andra svenskarnaAfrikas horn, den om mordet på ”Romario” samt denna om rökluckan i Rinkeby…

/KM

Annonser

”Oj, vad rätt vi hade!” eller: ”Guldspadejuryn lyssnar på oss”


Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

  1. Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
  2. Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  4. De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  5. De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

Hon är populär, den där blondinen…


Sök Visningar
blondin+körslaget 3
blondin körslaget 2
team stefan blondin 2
team stefan blondinen 1
körslaget stefan blondin 1
blondin team stefan 1
   
   
blondinen i körslaget 1
blondinen team stefan 1
larz stefanz 1

I går

Sök Visningar
team stefan blondin 3
blondinen i stefans lag 3
   
blondinen i team stefan 2
blondin i team stefan 2
   
   
vad heter blondinen i team stefan 1
blondin körslaget 1
   
   
”blondinen i stefans lag” 1
   
   
blondin team stefan 1
   
   

…så ser det ut med trafiken in till bloggen idag. Man roas lätt, med tanke på att nästan alla brudarna i team Stefans lag såg ut som typ tagna ut Hitlermädchen.Vilken av blondinerna, liksom?

(Övriga sökningar borttagna. Vi har tidigare skrivit om detta fenomen i inlägget Blondinen i team Stefans lag…)

KM

Blondinen i team Stefans lag…


…kommer ni inte att få läsa om här eftersom detta är en blogg som bevakat porträtteringen av mångfalden i programmet Körslaget och i synnerhet bevakningen av Team Rinkeby som leddes av Rigo Pencheff.

Dock så noterar vi att under den tid som programmet sänts har det kommit in väldigt många läsare på den här bloggen som googlat ”blondinen team Stefan”, ”blondinen Körslaget”, ”Vad heter blondinen i team Stefan” etc etc.

Det kanske stödjer vår tes om varför team Stefan tagit sig till final och inte team Rigo…

KM

Septembers och oktobers mest lästa på Medier och mångfald (och 7 som borde ha varit med)


Ny tradition hädanefter. Månadssammanfattningar av de mest lästa inläggen:

Oktobers fem-i-topp:

  1. Polisen i Sverige – opålitligare än den i Pakistan? 7 okt – SvD namngav inte helikopterrånarna och redaktionschefen angav att ett skäl till det var att många som först grips för grova brott senare visar sig vara oskyldiga. Pakistansvenskarna namngavs trots detta. I en kommentar till MoM skriver redaktionschef Martin Jönsson att det inte handlade om brottets art utanPakistansvenskarnas bakgrund. I vilket fall som helst blev texten oktobers mest lästa på bloggen.
  2. Skenheliga Expressen och briljanta Uppdrag granskning 14 okt – Pakistansvenskarna igen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hänger ut Mehdi Ghezalis pappa för att han begärt pengar för en intervju, trots att Expressen med stor säkerhet betalat för en intervju vid minst ett tillfälle tidigare. Uppdrag granskning visar hur Pakistansvenskarna behandlades av medierna, vilket var mindre lyckat med tanke på att de släpptes utan åtal i slutändan.
  3. Skärpning, Newsmill – ”Svenskar och muslimer” 10 okt – Om det orimliga i Newsmills rubrik, när det finns massor med svenskar som är muslimer.
  4. Varför hajar DN inte det uppenbara? 23 okt- Om det obegripliga i att inte förstå hur många svenskar som berörs av och intresserar sig för Biljana Plavsic frigivning, och att därför ge nyheten motsvarande utrymme. Jugoslaver är Sveriges näst största etniska minoritet.
  5. Ut med bögarna och blattarna i svenne-TV 17 okt – Om att HIV-positive och homosexuelle Andreas Lundstedts Uppsalakör röstades ut från Körslaget för att sedan följas av Rodrigo Pencheffs team Rinkeby. Detta trots att dessa körer inte sjöng falskt och höll en mycket högre nivå än flera andra. Sverige är ett delat land och Uppsala- och Rinkeby-bor har annat för sig än att titta på TV på lördagskvällar.

Septembers sex-i-topp:

  1. Ändamålet helgar medlen 15 sept – Om klena argument för namnpublicering. Mest läst hittills på bloggen av alla inlägg.
  2. Hur nära ska en massaker inträffa för att vi ska bry oss?  29 sept – …eller snarare för att medierna ska ta upp det i sin nyhetsvärdering. För en dryg månad sedan massakrerades minst 157 människor medan 1250 skadades när de samlats på en stadion i Guineas huvudstad Conakry för att kräva demokrati. Kvinnor fick kläderna avslitna av soldater och gevär uppkörda i underliven. DN ansåg att det var värt en notis och Rapport gav nyheten 20 sekunder halvvägs in i 19.30-sändningen…
  3. Gellert Tamas vet vad han gör 25 sept- Om nya boken De apatiska
  4. Ingen rök utan eld 11 sept – Ännu mer Pakistansvenskar, om hur medierna snabbt vittrade blod, hur Ekots Nils Horner omotiverat redogjorde för Ghezalis etnicitet i strid med vad som sägs i de pressetiska reglerna, om hur TV4:s Rolf Porseryd slog fast att Ghezali inte hade rent mjöl i påsen och hur Nyhetskanalen kallade dem för svenska medborgare och inte rätt och slätt svenskar. Det har vi skrivit en egen reflektion kring som man hittar här.
  5. Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling 23 sept- DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tillåts ounderbyggt påstå detta på ledarplats i Sveriges största morgontidning utan att någon reagerar.
  6. Varför underskattar alla Sverigedemokraterna? 24 sept – Om att SD gynnas om de får spela martyrer på grund av blockerade annonser och om att de vinner debatt efter debatt eftersom motståndarnas argument är av typen ”du är dum” istället för att faktiskt bemöta det de påstår. (Som ofta inte stämmer).

…samt 7 inlägg som förtjänade fler träffar:

  • Skavlan väljer Schyffert framför Hassen Khemiri – När Anna Anka plötsligt skulle vara med i Skavlan petade man inte Schyffert som kan vara rolig i vilket program som helst (det var kärnan i hans medverkan). Nej man petar säsongens i princip enda person med minoritetsbakgrund, författaren Jonas Hassen Khemiri, som får se sin Idol Jay-Z som ska medverka, på tv istället.
  • 100.000 syrianer… – Fackorganet Journalisten skriver att det finns 100.000 syrianer i Sverige, en helt orimlig siffra.
  • TT gör det igen – TT skriver ut att frun till en hustrumisshandlare är thailändska trots att det inte har något med saken att göra.
  • DN friserar texter i efterhand? En kritiserad text i papperstidningen blev lite diskret annorlunda på nätet. Och DN tog bort MoM:s kritiska twingly-länk.
  • Även DN väljer den negativa vinkeln – DN skjuter in sig på att en större andel invandrare bor i utanförskapsområden istället för att vinkla på att människorna där fått det radkilat bättre när det gäller fler jobb och färre socialbidrag.
  • Försutten chans – DN skriver om rapport om stockholmarnas boendemiljö men väljer innerstadsperspektivet när det kunde varit en positiv nyhet om förorten istället.
  • Svartskalle som svartskalle – TV4 kör reklam för sin deltagare i Körslaget, Rigo Pencheff, men har istället lagt upp en bild på hans pianist (och bror) som han inte är särskilt lik. Den låg fortfarande kvar sist vi kollade.

KM

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”


(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

  • Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
  • Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
  • Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
  • De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
  • Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SRJournalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Vem får vara rasist? (Och varför är TV4 bättre än SVT på mångfald?)


TV4 har börjat sända dokusåpan Mammas pojkar på torsdagar, och för dem som gillar genren har den blivit en snackis i det lilla formatet att döma av en snabb googling. Konceptet känns igen från exempelvis The Bachelor – dvs en lyxvilla med singelkvinnor som slåss om en ungkarl, eller som producenten Tora Hekscher uttrycker det i Expressen (min kursivering):

– Det centrala är att att de ska passa ihop med killarna men vi vill även ge dem tjejer som de kanske inte har träffat tidigare.

Här finns dock en liten twist: även killarnas mammor är med, och de är såklart välcastade original.

Kvällstidningarna har hittills följt dokusåpan med halvhjärtat intresse men ändå ägnat en egen text åt mamma Susanne, en ”ålderslös lady”, som på bred skånska sagt att sonens flickvän ska vara ”inte för färgad”, ”en tjej som är av europeiskt ursprung i alla fall. Inga stora kulturkrockar, jag tror inte det är så bra i längden”.

Läsarna blir inte så mycket mer övertygade när hon försöker förklara i Expressen att hon syftade på hårfärg och inte hudfärg. Och det blir onekligen bra tv när mamma Susanne skruvar sig när hon i programmet pressas av två av flickorna som vågar konfrontera potentiella svärmor. Tjejerna understryker att Sverige är ett multikulturellt land och frågar om hon även syftar på ”färgade som beter sig väldigt svenskt” eller om hon har en särskild kategori för dem. (Något som kanske hade varit värt en följdfråga i sig, vadå bete sig svenskt, liksom).

Mamma Susannes skånska är för övrigt skrämmande lik Anna Ankas, som man kan höra här.

Gott så. Det är skillnad på hur kritiska man kan begära att medier är mot makthavare kontra skönhetskonsulter från Höllviken – eller barnskötare från Angered. För Susanne är inte ensam om rasbiologiska åsikter i programmet trots att hon är den enda som får stå till svars för dem. Även mamma Naima har lik i garderoben, vilket man kan se ungefär nio och en halv minut in i detta klipp på tv4 play.

Som MoM tidigare skrivit så undrar vi om personer med invandrarbakgrund kommer lättare undan i medierna än etniska svenskar, om de uttrycker dåligt underbyggda åsikter som har med invandring eller rasism att göra.

Självklart ska journalister behandla alla lika och Expressen borde ha frågat mamma Naima på precis samma sätt som mamma Susanne om vad hon egentligen menar med att det är otänkbart med en somalisk flickvän åt sonen Bobby. Sådan behandling underblåser föreställningar om etniska minoriteters särart för att inte tala om att det är frånstötande att det får passera okommenterat för de svensk-somaliska tittarna, varav minst en kommenterat på TV4:s hemsida.

Rasistiska kommentarer till trots (eller tack vare?) är förstås castingen väldigt lyckad av TV4. Naima har fått en ansenlig fanclub ute på nätet som tycker att hon är ”ball” och ”skön” och hennes stolta presentation av sin son Bobby har fått flera att lägga in facebook-kommentarer på TV 4 play. Hennes beskrivning av drömsvärdottern som lång, smal, storbystad oskuld skapar roade reaktioner, liksom klippen där hon trots att hon själv är uppenbart generad ändå frågar ut tjejerna om de är oskulder eftersom det för henne innebär en mindre risk för att de ska vara otrogna mot hennes älskade son.

Situationen Naima/Bobby blir också väldigt spännande eftersom han gör lågmält men kärleksfullt motstånd mot mamma och säger ifrån på skarpen när hon frågat ut flickorna på om de är oskulder.

Bobby trotsar i tredje programmet mammas uppmaningar om att satsa på den syrianska tjejen och väljer den han tycker bäst om, som råkar vara etnisk svensk. Genom hans och mammans dispyter blir det uppenbart för den som inte vet något om syrianer att de också är individer med olika åsikter som inte kan dras över en kam – inte så självklart i svensk tv som man kan tro.

Dessutom tillåts den syrianska tjejen Sara förklara att det är den naturligaste saken i världen för många syrianer att vara oskuld tills man gifter sig, på ett så självklart sätt att hela frågan undermineras.

Eftersom Bobbys/Naimas käbbel som övergår till arabiska föredömligt nog textas blir det språket till trots dessutom en för alla relaterbar diskussion mellan en irriterad son och en överbeskyddande mamma, istället för en med två obegripliga ”araber”.

Här finns en sak som är värd att ta i beaktande för malliga SVT som i år så nöjt plockade hem alla Kristallen utom en (Carina Bergs): hur kommer det sig att TV4 har en så bred etnisk mångfald i så gott som alla sina program, utan att ens göra en poäng av det? Och hur kommer det sig att TV4 trots sina mallade format bättre lyckas framställa invandrare som individer istället för Invandrare än vad SVT någonsin gjort?

TV4:s Let’s Dance, Idol, Förkväll, Körslaget, Mammas pojkar och Oskyldigt dömd är bara några exempel på detta. Bonde söker fru är undantagen men MoM tvivlar inte en sekund på att produktionsbolaget Meter film & television gjort sitt yttersta innan de gett upp. Meter har trots allt lyckats hitta flera kvinnliga bönder samt en bög-bonde som var singel och dessutom kunde tänka sig att vara med i tv, något som borde vara lika statistiskt sällsynt som tv-kåta singelbönder som tillhör en etnisk minoritet.

Väg detta mot den obefintliga mångfalden i SVT:s Skavlan, Livet i Fagervik, Här är ditt liv, På spåret eller Så ska det låta. Kan svaret vara så banalt som att TV4 inser att det finns reklampengar att hämta om även den sista femtedelen av befolkningen känner sig inkluderad i programmen?

KM