Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.
Nu till det häftiga:
Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.
- ”Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen.
- ”Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
- Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
- ”De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
- ”De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.
Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.
För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.
Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?
Samtliga nomineringar hittar man här.
Pingat på intressant.
/KM
Medier och mångfald 