Vad hände med mediernas roll som folkbildare?

Det är rätt konstigt egentligen. I Sverige forskas det en hel del om invandring, migration, minoriteter och mångkultur, men det rapporteras rätt lite om forskningen med tanke på hur ofta invandringen är på tapeten. (Tack vare SD. Frågar man svenskarna brukar invandringen hamna relativt lågt ner på priolistan efter sådan som vård, skola och omsorg). 

Både i Sverige och internationellt har man upptäckt att invandrare ofta hamnar längst ner i hierarkin klassmässigt när de kommer till ett land för att sedan klassvandra. Till detta bidrar sådant som brist på kontakter, pengar, kunskap om hur man navigerar sig fram till toppen och så vidare. Har man ont om resurser söker man sig dit där det finns låga hyror, dvs ofta miljonprogram, osv.

Ju längre gruppen sedan befinner sig i landet och etablerar sig, klättrar uppåt, får representanter synliga i positiva sammanhang och på inflytelserika positioner, desto mer slutar folk att med fördomar stämpla gruppen kollektivt. Fördomarna faller i glömska och nya, färskare grupper tar de äldres plats.

Varför rapporterar inte journalister om detta? Är det helt enkelt på grund av bristande bildning, att man innerst inne tror att Jimmie Åkesson har rätt för att man är för dåligt påläst? Relativt få medier exponerade de många faktafelen i Jimmie Åkessons omdiskuterade debattartikel. TT var först. Sedan SvD. Aftonbladet tog ett dygn längre på sig att reagera. De hade artikeln en dag före alla andra men tog bara in drösvis med åsikter och analyser om SD:s skändlighet, istället för att visa hur argumenten är lögner.

Aftonbladets hantering av rubriken, där man satte en citatrubrik trots att inte citatet inte fanns i texten, gav Jimmie Åkesson ursäkten att få skriva ännu en artikel med ännu fler lögner på Newsmill, där rasisterna frodas att döma av kommentarerna.

Vilka fel? Tjaa att muslimerna i Sverige för 25-30 år sedan var något tusental individer och att vi idag har en halv miljon troende muslimer i Sverige. Det går inte att få ihop den siffran hur man än räknar. Om vi tar STT:s siffror så är det 100.000 svenskar som vid något tillfälle under ett år överhuvudtaget kommer i kontakt med en moské (och då räknas bröllop, begravningar med mera in).

Och för 25 år sedan, (det vill säga 1984)? Då rasade det libanesiska inbördeskriget för fullt, liksom flyktingarna därifrån, unga män som vapenvägrade varav en del hamnade i Sverige. Även kriget mellan Irak och Iran hade varit igång i flera år och vapenvägrarna från båda sidor fick sällskap i Sverige av politiska flyktingar, varav många kommunister, som flydde mullaväldet i Iran.

Men redan på 60-talet, det vill säga sisådär 40 år sedan, kom den stora toppen av turkar, även de muslimer, som arbetskraftsinvandrade till bland annat industrin, tillsammans med jugoslaver varav en del bosniakiska muslimer, samt araber från Marocko, Libanon, Syrien, Egypten, Palestina…

För 25 år sedan var muslimerna alltså redan långt fler än ”något tusental”. Jimmie Åkesson ljuger helt enkelt. Antingen av okunskap eller obildning. Frågan är varför han får göra det så obehindrat. Just med Aftonbladet-artikeln kom en mycket ovanlig faktagranskning. Kanske berodde den på att allt fanns i tryck och det var överskådligt. För det är inte första gången Jimmie Åkesson säger de sakerna.

Gustav Fridolin har välförtjänt fått mycket uppmärksamhet för sin dokumentärserie ”Vår mörka historia” i TV4, där han gör ett försök att påminna om hur historien upprepar sig. Det samma gör Doreen Månsson och Musse Hasselvall i UR:s ”Välkomna nästan allihopa” som inleddes med programmet ”När förlät vi Bert Karlsson?”. (Bert slog fast att alla tidningscitat var felaktiga, även det där han ska ha sagt att finnar kommer hit för att leva på bidrag).

I det senaste avsnittet intervjuar Gustav Fridolin en etnicitetsforskare som slår fast att på samma sätt som man pratar om somalier idag, pratade man i mitten av seklet talade om greker och italienare, och före det judar. Det vill säga som svårintegrerbara eftersom de har ”en annan kultur och en annan religion”. Den som försökte kläcka ur sig något sådant idag till exempelvis Paolo Roberto eller Augustprisnominerade Aris Fioretos skulle bli gjord till åtlöje.

Tidningarna hade under andra världskriget rubriker såsom ”Flyktinginvasionen ökas” innan Sverige stängde gränserna för de judar som försökte fly Auschwitz.

Sveriges första utlänningslag kom till för att hindra judisk invandring. ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas”, läser Gustav Fridolin ur arkiven.

En sammanfattning av programmet hittas i 11:e minuten i det sista inslaget i lördagens nyhetssändning i TV4. Hela programmet kan man se på TV4 play och dit kommer man om man klickar här.

KM

Skönheten i betraktarens öga

De som kontinuerligt läst tjej- och damtidningar och haft olivfärgad eller mörk hy har antagligen reflekterat kring hur få modeller och smink/stylingtips som passar deras färger. Som den initierade modejournalist han är har även SvD:s Daniel Björk upptäckt problemet – och att en förändring på gång när Gina Tricot som ett av flera exempel väljer en :

Är det möjligtvis så att vi ser en grundläggande förändring av vad som är en kommersiell modell? Kanske är den mest gångbara looken i dagens värld inte den blonda leende kvinnan i en röd klänning. När det inte enbart är vita kvinnor som står för konsumtionen är det en Halle Berry eller en Emanuela de Paula som kan sälja smink och kläder både till vita tjejer (för hon är inte så svart att hon stöter bort blondinerna) och mörkhyade kvinnor (för hon är en av dem). Det kan kännas nedslående att det fortfarande är ett västerländskt ideal som styr vilka modeller som har potential att nå ut brett, men om det är så att den vita blonda tjejen inte längre ses som en representant och ett ideal för alla kvinnor, utan istället upplevs som precis vad hon är – en etniskt vit kvinna– då har det inträffat en smärre revolution.

Det är helt klart ett steg framåt när en journalist ens inser att problemet existerar och dessutom upptäcker när ett trendbrott sker. Det hade dock varit intressant att läsa mer om dem som inte är svarta eller vita utan något annat – en relevant fråga i Sverige där inte afrosvenskar tillhör de större etniska minoriteterna. Har Cosmopolitan, Vecko-Revyn, Damernas värld och de andra fortfarande inte insett att en väsentlig andel av läsekretsen kanske vill se smink som klär den med mörkt hår?

/KM

”Oj, vad rätt vi hade!” eller: ”Guldspadejuryn lyssnar på oss”

Vi skrev ett inlägg i höstas som handlade om hur pinsamt snett ute vi tyckte det så kallade Stora Journalistpriset var med sina nomineringar. Hur det luktade vit Bonnier-inriktad medelklass-bias. Vårt utförliga inlägg i frågan kan man läsa här – ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”.

 Nu till det häftiga:

Vi föreslog fem gräv som berör människor ur etniska minoriteter och höll hög klass, men som Stora journalitsprisjuryn förbisåg. ALLA HAR NU NOMINERATS TILL GULDSPADEN.

1. ”Polisens förtroendekris”. Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känner förtroende för polisen. 
2. ”Det svenska korståget”. Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Richard Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
3. Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden förra året men fick ingen nominering till Stora journalistpriset i år. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier. Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
4. ”De apatiska”. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
5. ”De falska fixarna”. Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Vad säger detta? Framförallt att det finns hopp om branschen. Dels för att gräv som berör etniska minoriteter görs och dels för att det finns i alla fall en jury som är professionell nog att vara mer objektiv i sin bedömning, kanske för att den utses av grävande journalisters egen förening. Det är också roligt att se en viss etnisk mångfald bland de nominerade namnen, att mångfalden i samhället speglas även inom detta segment av journalistkåren.

För övrigt anser vi att Stora journalistpriset borde byta namn. Eller åtminstone jury.

Och att vi inte håller med Vassa eggens utskåpningar av ”mångfaldsgräven”, särskilt inte när han påstår att Lena Sundströms intressanta bok ”Världens lyckligaste folk” ”inte på något sätt sägas var vare sig grävande eller journalistik”. Har han läst den undrar vi?

Samtliga nomineringar hittar man här.

Pingat på intressant.

/KM

Språkprofessorn tittar i kristallkulan…

…och inser det få ännu hajat. Dramaten sätter upp pjäsen Pygmalion (Även känd som My Fair Lady i musikaltappning). Historien är den klassiska makeover-filmen/pjäsen där den oattraktiva tjejen blir en dam efter ett bad och lite språkträning. (Eller i High school-filmen genom att ta av sig glasögonen).

Eftersom cockney-tjejen Eliza Doolittle i Alexandra Rapaports tappning – (är efternamnet en ordvits?) – får prata Rosengårdsslang i svensk översättning har SvD:s teaterskribent Lars Collin skrivit en intressant artikel kring detta. Det mest intressanta kommer i slutcitatet från en språkforskare som fördjupat sig just i förortsdialekterna kontra ”rikssvenskan”:

Vilket språk överlever om 50 år?

– Båda två, fast starkt förändrade. Mycket beror på sociala skiftningar. Om gruppen av förortsungdomar tar sig upp i samhället är det mycket, mycket troligt att en del språkliga markörer också sprider sig till resten av samhället. Så blev det till exempel i engelskan, där mycket av dagens högstatusuttryck ursprungligen kommer längst bort från lågstatusspråket cockney. Markörer som visar på framgång och rikedom kommer ingen att gömma undan, säger Ulla–Britt Kotsinas.

Vi har redan sett det hända i Sverige. Exempelvis italienare var det inte status att vara i Sverige på 50-talet, de ansågs ha ”en annan religion” och ”en annan kultur” som var ”främmande” och ”inte kombinerbar med den svenska”. (Känns vokabulären igen?) Idag är det sexigt att vara italiano och pizza har blivit husmanskost. Och svensk-italienarna är inte längre koncentrerade till Sveriges fattiga förorter, ungefär som att irländarna i USA numera finns överallt eftersom det handlar om klass och inte etnicitet och klass är något som går att förändra. Det är bara det att folk glömmer fort när platsen som veckans strykpojke övertas av nya grupper.

/KM

Brister i SvD:s kartläggning

SvD har gjort en kartläggning av moderaternas kandidater på valbar plats inför riksdagsvalet nästa år.

Viktigt ämne. Mer kompetent utfört än i vissa andra medier. (Man har trots allt gått djupare än att bara kolla på vad folk heter). Men den kunde fortfarande ha varit bättre på flera punkter.

A) Den etniska mångfalden på listan lever inte upp till vad M själva lovat. En teori är att demokratin i provvalet missgynnar kandidater ur etniska minoriteter. Var är då följdfrågan om Miljöpartiet? Där är den etniska mångfalden procentuellt bredare än i många andra partier – trots att MP tillämpar interndemokrati och så vitt vi förstått det (är de enda som?) inte går in från partistyrelsehåll och petar i medlemmarnas internval överhuvudtaget.

B) Andelen utomnordiska invandrare som kommit hit som vuxna är låg, skriver SvD. Okej. Men varför utelämnar man Sveriges största etniska och nationella minoritet? 675000 svenskar – är inte det en väljargrupp som borde representeras? VARFÖR osynliggörs sverigefinländarna kontinuerligt när det hade varit högst relevant att se hur representationen är där. Och ska man gå på första generation pratar vi runt 200.000 Finlandsfödda som varitlika utsatta för diskriminering och segregation som färska invandrargrupper idag.

Består moderaternas listor av 8 procent sverigefinländare eller vad det nu blir i andelar av befolkningen? Hur ser det ut i valkretsar i sverigefinländartäta bruksorter som exempelvis Eskilstuna? Varför får inte SvD:s sverigefinländska läsare den informationen? (Och av de finlandsfödda kandidaterna som finns – hur många är inte sverigefinlandssvenskar?)

C) Är den bristande representationen dålig för att det saknas kandidater som företräder bulgarers/somaliers/muslimers intressen eller för att minoritetsväljarna vill ha någon som representerar dem på valsedeln? Eller för att i det här fallet moderaterna ägnar sig åt diskriminering, vilket i sin tur grundar sig i vad? Rasism? Gamla allianser och vänner som håller varandra om ryggen där nytillkomna har färre allianser i provvalen? Hur var det med moderaternas mål att 20 procent av kandidaterna ska vara politikrookies?

Att få kandidater har utlandsklingande namn är en relevant uppgift att ta med när det nu verkar som att SvD har gått igenom var folk faktiskt är födda också. Annars är såna latmansundersökningar rätt meningslösa eftersom den exkluderar exempelvis Sara Andersson som har ett förnamn som är vanligt i arabvärlden för att hennes mamma är arab, och ett son-namn för att pappan är etnisk svensk.

Å andra sidan: om SvD/forskaren som citeras menar att det bara handlar om att identifiera en kandidat ur den egna etniska minoriteten borde ju en name-count räcka.

Om jag är svensk-polack (plats fem på Svensk invandrings fem-i-topp) och av någon orsak tycker det är superviktigt med polacker i politiken och inte känner någon av följande så är det ju Katrin Zytomierska jag identifierar som polack och vill ha i riksdagen, inte Anna Anka. Jag kommer inte heller att ha en clue om hon är född här eller invandrat som vuxen. Om problemet istället är möjligheten att som vuxeninvandrare gör karriär inom moderaterna och tillföra erfarenheter som saknas, då är det en annan femma.

Vi vill dock påpeka att de enda riktigt stora etniska minoriteterna i Sverige är sverigefinnar, svensk-irakier (varav en del inte hunnit få riksdagsrösträtt ännu), samt svensk-”jugoslaver”. Frågan är om en väljare ur dessa grupper, en svensk-bosnier exempelvis, är intresserad av att rösta på den konservativt troende muslimen Abdirisak Waberi bara för att de båda är ”muslimer”. Eller Mahmud Aldebe som först skulle kandidera för Centerpartiet.

Svensk-irakiska Abir al-Sahlani kandiderade till EU-parlamentet i somras, liksom svensk-kurdisk-syrianska Evin Cetin som körde en stenhård kampanj för att komma med. De bombade. Varför då? För få ur de etniska minoriteterna? i befolkningen? Eller för få av dem som röstade på dem?

Det är för övrigt intressant att Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna sammanföll med att Abdirisak Waberis kandidatur för  Moderaterna blir offentlig. Det är också lite typiskt att hans roll som muslim hamnar i centrum i SvD:s intervju, istället för vad han vill göra i politiken. Vi hade i så fall velat se frågan ”Har moderaterna plockat in dig för att de tror att en massa muslimer automatiskt röstar på moderaterna om ”en muslim” står på listan? Den frågan borde förstås också ställas till dem som satte upp honom på listan.

/KM

Novembers mest lästa

Här är de, novembers topplistor över inlägg och länkar.

Först de tio mest lästa inläggen:

1. Rapporteringen om schweiziska minoriteter – 29 nov (Mest läst sen bloggens början). Egentligen ingen större analys utan vi länkar mest till artiklar som bevakar ämnet. Men av en beskärd andel främlingsfientliga kommentarer att döma, liksom det faktum att en förhållandevis liten andel besökare klickade sig vidare på bloggen, så misstänker vi att relativt få hamnade här på grund av ett intresse för mediegranskning.
2. Utmärkt rapporterat av SvD – 8 nov (Tredje mest läst sen bloggens början) Populariteten för det här inlägget tycks tyvärr ha en liknande förklaring som för inlägget ovan. Vi berömde SvD för sitt sätt att rapportera om överrepresentationen av autism bland svensk-somaliska barn i Rinkeby, utan spekulationer.
3. Helt rätt nyhetsvärderat av DN – 30 nov (Femte mest läst sen bloggens början) DN.se förstod, till skillnad från SvD, Sydsvenskan, Västerbottens-kuriren och Norrländska socialdemokraten, att det finns en halv miljon svenskar som direkt eller indirekt berörts av finska vinterkriget. Det märkte vi av på sajten, där många klickade sig in och vidare
4. Bra flyktingbarnsjournalistik – 17 nov (Sjätte mest läst sen bloggens början)          Tips på ungefär det rubriken vittnar om.
5. ”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv” – 4 nov (Topp-tio, ever)   Vår kritik mot urvalet av nomineringar till Stora journalistpriset, med flera uppenbara som valdes bort till förmån för ett icke-avslöjande.
6. Var är iranierna? – 25 nov Om Stockholms stad, och frågan om varför de ska granska vissa invandrarföreningar men inte andra. Reportern bad själv om tips i en kommentar till ett uppföljande inlägg.
7. Är afghaner lika mycket värda som svenskar? – 11 nov   Frågan är om den afghanske tolken som dödades när Sveriges trupper angreps bar skyddsutrustning. Vi har tyvärr inte sett en uppföljning på detta.
8. ”Vi på TT är inga invandrare” – 5 nov        Om en riktigt galen TT-rubrik. Detta fick också följder, som vi berättade i ett senare inlägg.
9. Är ni rasister eller rädda om värdet på era villor? – 11 nov       Om frågor vi tyckte saknades i bevakningen kring Vellinge. Och beröm till Sydsvenskan för deras opinionsundersökning.
10. Thailändare hatar judar, eller hur det nu var – 25 nov    TT går åter i rubrikfällan bara ett par dagar efter punkt 8 på denna lista.

…sedan sex inlägg som förtjänade fler läsare än de fick:

• ”Vilket folks hus?” Helsingborgs dagblad hade ett rejält scoop som nästan ingen nappade på, kanske på grund av TT:s dåliga rewrite som reducerade det till en enskild diskrimineringshändelse och inte som den strukturella rasism som HD faktiskt blottlade.
• ”Schizofrena SvD – fördomar från Anna Laestadius Larsson” Om en kolumn som kunde ha anmälts för hets mot folkgrupp om den rört minoriteter i Sverige.
• ”Åkte du till jobbet i en svenskmiljö?” Om hur både SvD och DN ger uttryck för märkliga generaliseringar där ”invandrarkvinnor” utpekas som misshandlade och utlämnade.
• ”För Björklund är även infödda invandrare” Om varför Björklunds invandrarstämpling av Zlatan är mer än en försumbar felsägning.
• ”Ska Reinfeldt skicka militär till Rinkeby?” Om att DN Debatt tydligen släpper in vad som helst numera.
• ”Bra jobbat av DN-sporten” Om att DN.se åter var pigga med nyhetsvärderingen och valet av uppuffning på sajten i bevakningen av VM-kvalet Egypten-Algeriet.

…och till sist de mest klickade länkarna 2 nov-2 dec:

1. SvD. ”Minaretfrågan delar schweizare”
2. DN. ”Finlands sak var inte vår”
3. DN. ”Tuffa fredsvillkor”
4. DN. ”Vinterkriget triumf för finsk mottitaktik”
5. SVT Play. Existens program om minaretfrågan
6. DN. Hätsk debatt om minareter i Schweiz. Artikeln uppdaterades efter valresultatet.
7. Journalisten. ”Ali Fegan: Jag vittnar gärna om anklagelserna om Williamson”
8. Google. Beviset på hur många medier som utan reflektion behöll TT:s rubrik ”Invandrare ska lära sig våra värden”
9. Helsingborgs dagblad. ”I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen”. HD:s intervju med flyktingbarn vittnade om tydlig nyfikenhet om vilka barnen egentligen är.
10. SvD. ”Lista: Invandrarföreningar vars värdegrund ska undersökas”

Sammanfattningen av septembers och oktobers mest lästa hittar man här.

/KM

Grattis, Kinga Sandén!

(Uppdatering sist med länk till chatt med Kinga Sandén)

Apropå gårdagens utdelning av Stora journalistpriset nöjer vi oss egentligen med att säga att vi är glada för att priset välförtjänt gick till Kinga Sandén som är en pionjär inom journalistiken genom att få fler att förstå att det finns en värld utanför Sveriges gränser.

Fast kanske måste vi ändå påpeka det osmakliga i att av alla journalistiska bragder under året, alla avslöjanden som berör samhället, så anser man att gäss som plockas levande, oavsett grävets omfattning, är det som tillfört mänskligheten mest i år. Klicka på länken nedan och läs vårt inlägg med de alternativa förslagen.

Vi har tidigare skrivit vad vi tyckte om nomineringarna i ett ganska långt inlägg (”Stora i-landsproblempriset eller: Hur man kvoterar ut fem mångfaldsgräv”) och ett lite kortare. Bland kommentarerna hittar man också en från Kinga Sandén själv.

Uppdatering: Kinga Sandén har chattat med Sydsvenskans läsare. Bland dem syns även Emanuel Karlsten, chef för Dagen.se samt twittrare och Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden (hans twitterkonto hittar man här).

DN SvD Expressen Aftonbladet Sydsvenskan Smålandsposten Kulturbloggen

KM

 

På förekommen anledning – svensk invandrings fem-i-topp

…apropå BF:s inlägg nedan:

1. Finland
2. Irak
3. Jugoslavien
4. Iran
5. Polen

KM

Invandrarfritt – när svensken själv får välja?

Kan ni komma på någon ur Sveriges etniska minoriteter som vunnit en ”folkkär” tävling de senaste åren? Vi kommer på tre. Svaret avslöjas sist i inlägget.

Vi har tidigare skrivit om hur kommersiell TV rejält slår SVT på fingrarna när det gäller mångfald. I så gott som alla produktioner – oavsett om det är Robinson, Körslaget, Let’s Dance, Mammas pojkar, Parlamentet, Roast på Berns, Paradise hotel, Körslaget, Oskyldigt dömd – hittas lag eller deltagare som tydligt kan identfieras som tillhörande en etnisk minoritet.

Detta kan jämföras med SVT-underhållning där mångfalden är satt på undantag i breda underhållningsprogram som Skavlan, På Spåret och Här är ditt liv liksom dramaprogram som – för att ta ett ur högen – Guds tre flickor.

Idol har varit extra intressant att följa ur den aspekten. Deltagarna har inte (säger de i alla fall) i sista hand plockats ut av ett castingbolag utan av en professionell jury. Troligen har det bidragit till den breda etniska mångfalden i program efter program, när det är talang och inte etnicitet som avgör. I årets Idol ville tittarna inte alls ha med Eddie Razzaz och Reza Ningtyas Lindh men de lyftes ändå in som wildcards av juryn.

Det sorgliga är det som händer när juryn/castingbolaget drar sig ur och tittarna får fullt inflytande, vilket illustreras av fredagens utröstning av Reza Ningtyas Lindh. Veckan innan det var det Eddie Razaz. Innan det Rabih Jaber. Nu är det inga kvar.

Idol och Robinson är å andra sidan, vad vi kan komma på, de enda underhållningsprogrammen som de senaste åren alls haft vinnare som inte är etniska svenskar. Både sverigefinsk-tornedalske Markus Fagervall (som även vann Stjärnor på is) samt förra årets svensk-maltesiske vinnare Kevin Borg kvalar in där, liksom svensk-italienska Robinson-vinnaren Alexandra Zazzi.

Samtidigt kanske det säger en del om dem som röstar att de enda som fått tillräckligt med röster för att vinna har europeiskt påbrå – vilket inte varit exotiskt och Annorlunda i Sverige de senaste för 40 åren. Kanske tar det så länge innan minoriteten får tillräcklig acceptans även från majoriteten.

För de färska stora invandrargrupperna i Sverige kanske det återstår lika lång tid till acceptans – eller inte. Darin Zanyar må ha hamnat tvåa i den första Idol-tävlingen men det är han som spås bli den klarast lysande stjärnan som tar hem melodifestivalen 2010 som joker.

Utan att ha gjort en närstudie av medlemmarna i alla vinnargrupper sedan starten 1958 så tror vi ändå att det är en kvalificerad gissning att han skulle bli den andra vinnaren någonsin med påbrå från något utomeuropeiskt land. (Efter Afro-dite 1993). Att Salem al Fakir är den andra jokern som valts ut försämrar ju inte oddsen…

(Darin skulle möjligen även kunna bli den första vinnaren ur en stor etnisk minoritet överhuvudtaget men det vore konstigt rent statistiskt om inte någon sverigefinne vid något tillfälle smugit sig in i ett vinnande bidrag. Anni-Frid Lyngstads norsk-tyska påbrå kvalar dock inte in på invandringens topp fem).

Darin kan nämligen illustrera ett faktum: Det spelar ingen roll om tv-tittarnas röster inte räcker ända fram. Har man star quality går det ändå.

Och nu till vår fråga: Varför skriver ingen om mångfaldsaspekten i Idol? Det pratas ju alltid om hur tjejerna blir utröstade först. Varför kommenterade ingen att team Rinkeby blev utröstade näst först i Körslaget trots sång- och showmässig överlägsenhet? Eller om Jarmos finskhet bidrog till att han kom tvåa i Robinson förra året?

Sedda en och en handlar kanske utröstningarna om individers tillkortakommanden, men sett som en helhet?

KM

Bra jobbat av DN-sporten!

(Uppdatering sist för dem som undrar hur det gick)

Just nu pågår en ödesmatch i fotboll som engagerar miljoner med människor i Nordafrika och Sudan. Algeriet och Egypten slåss om en plats i VM 2010 och det handlar om mycket mer än att bara sparka boll.

Detta har DN:s reporter Frederic Pavlidis förstått och berättat hela historien – hur en liknande ödesmatch hölls för precis 20 år sedan som många fortfarande minns – och varför. Hans genomarbetade artikel inför förra helgens Egypten-Algeriet-match innehåller massor med utmärkta länkar och kompletteras föredömligt med en intervju med sverigefinsk-egyptiske Hammarbymålvakten Rami Shaaban.

Shaaban har ju spelat i ett egyptiskt klubblag och berättar bakgrunden och rivaliteten som blossar upp igen. Pavlidis länkar bland annat till Coca-Colas kampanj som innehåller vittnesmål från dem som minns matchen. Ett intressant fakta är att kvinnor inte på den tiden tydligen gick på matcherna.

Egypten var förra helgen piskade att vinna hemma mot Algeriet med 2-0 för att tvinga fram dagens playoff. Det lyckades i 95:e minuten. DN lade också upp telegrammet om våldet som följde i båda länderna efter resultatet och om att Sudan (där playoffmatchen spelas) kommenderat ut 15.000 poliser för att hålla ordning.

Pavlidis har dessutom förklarat varför algerierna är sura för att matchen spelas i Sudan (Egypten och Sudan har historiskt starka band och var i ”union” fram till för 50 år sedan i år).

DN har dessutom snappat att det finns svenskar som intresserar sig för detta och lagt upp webbfrågan om vem man vill ska vinna. Liten övervikt Egypten, med 70 procent som inte bryr sig. Saken är den att DN antagligen förstått att det finns hundratusentals svensk-araber, och att en del av dem läser DN/DN.se och är intresserade av detta.

Genom att dessutom berätta om det hela som en intressant historia med drag som även oinsatta icke-arabiska läsare kan relatera till (fotboll, hemmalag, huliganism) får man med sig en bredare läsekrets.

Vi har sagt det förr, att reporterns etnicitet inte innebär att denna är bättre på att göra en bred journalistik. Samtidigt tycker vi oss se en överrepresentation åt det hållet från journalister ur etniska minoriteter. Konstigt vore det väl annars, om inte personer med utländska rötter har närmare till insikten om att alla tidningsläsare inte heter Svensson och enbart intresserar sig för Sveriges landslag.

Ytterligare önskelista till DN:s/DN på stans redaktion: Det hade varit roligt att läsa var man kan se matchen på stan. Och se en bevakning även av andra VM-kvalmatcher som intresserar etniska minoriteter, exempelvis Bosniens.

KM

Uppdatering: Algeriet vann.

Vilket folks hus? (Heja HD, tunnt TT)

Helsingborgs dagblad har ett riktigt scoop i tidningen idag:

• Här blev det stopp för bröllopsfest i Folkets hus
• Ordföranden ger föreståndaren fria händer
• Invandrarkvoten var fylld när Habib ville boka
• DO-jurist befarar diskriminering

Det visar sig att Folkets hus i Landskrona bara tillåter ett ”invandrarbröllop” i månaden (liksom andra ”invandrar”evenemang, kryper det senare fram). Dessa ska dessutom betala högre hyra än andra. Helsingborgs dagblads reporter Magnus Arvidsson ska ha en guldstjärna för sin fråga, som kunde användas som ett skolexempel på god journalistik. Han ställer den till Folkets hus föreståndare Lars Svensson, även ledamot i kommunstyrelsen för Socialdemokraterna:

Vad menas med ”invandrarbröllop”?

— Det är ju de som bor i stan. Det är rätt mycket kurder och palestinier som gifter sig. Det är något med orientaliskt ursprung, man kan ha 400–500 gäster.

Europeiska invandrargrupper ingår inte i begreppet.

Magnus Arvidsson har som den kompetenta journalist han är självklart även hittat ett case. Egenföretagaren Habib Ramadani ville för ett och ett halvt år sedan ville hyra lokalen för sin sons bröllop. Bakläxa till redigeraren här, som satt förnamnet Habib ensamt i rubriken, trots att regeln inom journalistiken är för- och efternamn eller enbart efternamn. Nåväl. Ramadani är från ett europeiskt land, inte ”Orienten”, var nu den må ligga. Han fick nej ändå:

Bokningen hänvisades till föreståndaren Lars Svensson, eftersom det var ett ”invandrarbröllop”.

— Skulle han sagt ”nej, det är bokat” hade det inte varit mer med det. Men han undrade vilket land jag kommer ifrån.

Kosovo, var svaret.

— Han sa: ”Inte till er, ni slänger tårtan på mattan istället för i munnen”.

Habib Ramadani letade förgäves efter utvägar. Han erbjöd sig att anlita en städfirma, så att det säkert skulle vara rent. Svaret var att det inte hinns med innan nästa bokning.

— Då erbjöd jag mig att betala för två dagar. Men han sa att det är Folkets hus, och då måste folk ha tillträde.

Ramadani och Svensson kom aldrig så långt att de diskuterade priset.

— Jag sa att jag var beredd att lämna en stor summa pengar som deposition. Även när jag berättade att det blir en alkoholfri fest blev det nej.

—

— Är inte jag folk? Då jag betalar skatt är jag en del av samhället. Men när vi ska hyra lokal för bröllop är vi plötsligt bara invandrare.

— Om nu någon ställt till med något på Folkets hus, är det väl honom man ska kräva på ersättning? Det gäller väl vem som helst?

HD gör allting rätt. De följer upp med en intevju med myndigheten Diskrimineringsombudsmannen, DO, som konstaterar att Folkets hus är inne på hal is. De har kollat upp dessa icke existerande grannklagomål till miljönämnden som ska ligga bakom policyn. Och bjuder på stor komik när ägaren förnekar att föreståndaren ägnar sig åt diskriminering, trots att denne själv öppet berättat det för HD i en intervju.

Ska man önska något mer hade det förstås varit att Arvidsson frågat föreståndarenvarför han inte helt enkelt sätter upp regler som gäller för alla, ”invandrarbröllop” eller ej; typ: Alla ska faktureras och ha betalat i förväg för att få tillträde till lokalen. Deposition gäller, som betalas tillbaka om städat, annars bekostar städfirma. Vid varje hundratal gäster måste man betala för en extra inhyrd väktare, etc. Så funkar det ju på så många andra festlokaler i Sverige.

Det var slarvigt att skriva att inga svenskar vill hålla bröllop i huset, för det är gissningsvis etniska svenskar man menar och då ska det stå.

Det hade också varit värt att slå en signal till Folkets hus och parker och höra om fler av deras medlemmar har rasistiska policies, och hur de ser på sådant agerande bland sina medlemmar. Smat kanske hur de definierar det ”folk” som husen är till för.

Folkets hus växte fram samtidigt med arbetarrörelsen. Idag utgörs en väsentlig del av arbetarklassen av människor ur olika etniska minoriteter. Men såväl arbetarrörelsen som obskyra rörelser som AFA tycks förhålla sig till detta på lite märkliga sätt, istället för att behandla etniska minoriteter som människor vilka som helst. Då är artiklar som Magnus Arvidssons oerhört viktiga.

För att inte tala om hur viktiga de är för dem som vill hitta en billig lokal till sitt bröllop. Och hur väl de illustrerar att bra ”mångfaldsjournalistik” inte har med reporterns etnicitet att göra (för att vi helt utan belägg och bara på grundval av namn, vilket en reporter aldrig skulle komma undan med, gissar att Arvidsson är etniskt svensk)…

Bra jobbat! Ur journalistiskt hänseende börjar den här veckan upplyftande!

TT ska däremot ha en fet känga för att man inte gör som HD och sätter citationstecken runt ordet ”invandrarbröllop” med rubriken ”Folkets hus nobbade invandrarbröllop”. HD har ifrågasatt ordet på goda grunder (för Folkets hus är inte alla invandrare invandrare, bara ”orientaler” oavsett var de är födda, tycks det som). TT bara sväljer definitionen utan reflektion.

Vem vet om den svensk-kosovanska brudgummen och hans brud ens vandrat hit? De kan mycket väl vara födda här = inte invandrare. Så sent som förra veckan fick TT göra en pudel (vi skrev så klart om det, först i inlägget ”Vi på TT är inga invandrare” och sedan i ”Vad var det vi sade…”).

Vi uttryckte viss skepsis när redaktionschef Mats Johansson försvarade sig med att TT sällan gör bort sig i sådana sammanhang och fick tyvärr rätt. Precis som förra veckan fortplantar sig TT:s skeva rubriksättning till otaliga mediesajter som inte tänker själva. Dessutom vinklar man på caset och inte den strukturella diskrimineringen.

Uppdatering: The Local rewritade och översatt till engelska. Där är ”immigrant wedding” som sig bör satt inom citationstecken. The Local (som direktöversatt nästan hela HD:s text med förhoppningsvis tidningens goda minne) avslutar med att i likhet med MoM citera syftet med Folkets hus och parker från hemsidan.

KM

PS. Hör förresten inte Helsingborg till dem som nobbar ensamkommande flyktingbarn?

PS2: Är det inte mer tunnsått med artiklar om etnisk strukturell diskriminering nu jämfört med, säg, sekelskiftet?

SvD Sydsvenskan Aftonbladet VLT VK BLT Bohuslänningen Metro Norrbottens-kuriren UNT Folkbladet GP Västerviks-tidningen Sydöstran Piteå-tidningen Dagen NT Nyhetskanalen Corren

Swedbank gör det igen

Medier och mångfald har skrivit tidigare om Swedbanks webb-tv-komedi Någonstans i livet (”När dikten överträffar verkligheten”).

I denna nätsåpa får man följa olika familjekonstallationer och deras förvecklingar i samband med typiska bankrelaterade skeden i livet. (Skilsmässa, utflugna barn, samboskap osv).

Det första avsnittet handlade om lajvaren Måns som vägrade flytta hemifrån trots att mamma skulle flytta ihop med sin nye kille Micke (Hassan Brijani). Den andra delen, Elsie och älskaren, kammade noll på mångfaldsskalan, men i del tre , Magnus och svärfar, som nyligen lagts upp är man back on track. Där flyttar Magnus ihop med Jessica och båda har varsin dotter från ett tidigare äktenskap, varav den ena är svart – okommenterat, som den naturligaste saken i världen.

Dock noterar vi att de etniska minoriteterna syns i biroller. Huvudrollen, protagonisten, den som bankkunden förväntas identifiera sig med, är i alla de tre situationerna fortfarande den etniska svensken.

Man kan möjligen förstå denna försiktighet lite grann. Det har hittills inte varit status att vara svartmuskig i Sverige (om man inte heter Sommerlath i efternamn) och en reklam får ju samtidigt inte stöta bort andra grupper.

Länge har svarta, oftast med en afroamerikansk approach, varit de enda, om några, som synts i svensk reklam. Detta troligen för att svenskarna är vana vid att se afroamerikaner på tv och bio och inte ser dessa som lågstatus. Marknadsföringsmässigt är det däremot koko eftersom man ju inte når identifikation ens hos de få stora afrosvenska grupper som finns i Sverige, eftersom de kommer från Östafrika (svensk-eritreaner/-etiopier samt svensksomalier.)

Sedan identifierar sig förhoppningsvis konsumenter i första hand som mamma/bilköpare/hipp med mera, men det är väl ingen som tror att en reklam där man ser coola människor som liknar en själv skulle vara frånstötande.

Samtidigt måste budskapet förankras i ”butik”. MoM minns en relativt färsk undersökning som trots avsaknad av all multikultireklam angav Handelsbanken som den populäraste ”invandrarbanken” (vilka som ingick i invandrarbegreppet framgick ej). Skälet uppgavs vara den strikt affärsmässiga bedömningen av låneansökningar, där namn inte spelade någon roll för banktjänstemännen.

Men man får vara glad åt det lilla. Ju fler svensk-iranier som KI, Chalmers med flera fortsätter att spotta ut, desto snabbare kommer mörkt hår att sluta vara en lågstatusmarkör och de även att börja synas i huvudrollerna i reklamfilmerna.

KM

”Vi på TT är inga invandrare!”

Ingen kan skada som TT. När någon på TT:s redaktion skickar ut en text hamnar den i ett slag på tiotals eller till och med hundratals nätsidor för tidningar runt om i landet. Den går dessutom ofta in i papperstidningarna oförändrad eller enbart kortad. Därför kan TT i ett slag nå ut över hela landet med en riktigt idiotisk rubrik. Vilket de passar på att göra idag. Vill man veta exakt på hur bred front skadan sker kan man klicka här eller kolla länkarna sist i inlägget.

TT har skrivit en artikel om olika värderingar som Nyamko Sabuni anser att nyanlända ska få lära sig. (Fast det tycks inte bli obligatoriskt att gå utbildningen av artikeln att döma, så skillnaden borde bli liten mot idag med tanke på att många kommuner redan erbjuder kurser i samhällsorientering).

Rubriken är ”Invandrare ska lära sig våra värden”. (Min kursivering). Det spelar egentligen ingen roll om det var TT:s reporter Owe Nilsson själv eller någon annan på TT som satte rubriken. Den har garanterat korrlästs utan att någon reagerat innan man tryckt på ”send” ut till tusentals läsare.

Varför blev det såhär? Kan det vara för att det på TT finns en undermedveten konsensus om vilka som kvalar in i uttrycket ”vi”, i rubrikens ”våra värderingar”?

För det är ju det som är problemet med rubriken, för den som inte redan greppat det. Man använder uttrycket ”våra” om ett ”vi” där invandrarna uppenbarligen inte ingår eftersom det är dem man speglar sig mot.

Det finns, vadå, uppåt en miljon invandrare i Sverige? Men dessa anses tydligen inte ingå i det ”vi” som är TT:s läsekrets eftersom texten ställer ”våra” värderingar mot ”invandrarnas”. Invandrarna ingår inte i ”vi” utan är ”dom”. Hade det stått ”nyanlända” hade det kanske blivit mer förståeligt. TT måste fundera kring vilka de tror egentligen läser deras texter.

Varför har svenska journalister så förbaskat svårt att få det rätt så fort det ska skrivas om invandring? Rubriken kunde ha varit tagen direkt ur SD-kuriren, i enlighet med principerna om att ”vi” – de etniska svenskarna, alltså sådana som TT:s redaktion och önskeläsare – har andra värderingar än ”dom”, invandrarna, och att personer som vandrat hit i något skede aldrig kan kvala in i ”vi”.

Vad skulle det ha stått då? Ja, av den knasiga formuleringen kan man gissa att TT-redaktionen funderat ett tag för att undvika att skriva ”Invandrare ska lära sig svenska värderingar”. Det är såklart alldeles riktigt tänkt för vad tusan är en svensk värdering eller sedvänja? Förkärlek för midvinterblot? Prioriterandet av sanslös berusning på midsommarafton? Frekvent utnyttjande av aborträtten? Skilsmässa?

Ett mer träffande rubrikförslag som dessutom inte spelar Nyamko Sabunis valfläsk i händerna: ”Nya invandrare ska lära sig mer om Sverige”. Det var nämligen så SVT satte en rubrik till TT:s text. Men eftersom detta redan sker idag hade ju rubriken blivit mindre sexig så. På ett annat ställe på SVT.se är TT-rubriken dock tyvärr kvar. 

Med tanke på att TT:s text gick ut vid 20-tiden har många redaktioner fortfarande bemanning då  och kan inte skylla på någon form av autopilot eller outsourcad webbservice. Å andra sidan, kan de någonsin det?

För att visa vilket genomslag en TT-rubrik kan ha så länkar vi här till ett urval av alla de texter på nätet som ”smittats” av TT:s rubrik utan att någon har tänkt efter. I vissa fall har man ändrat något annat ord i rubriken, men inte ordet ”våra”.

DN SvD Sydsvenskan VK Ystads allehanda Piteå-tidningen HD notisen DT Bygg Skåne Barometern

…utöver ett antal rasistiska bloggar som tycker att rubriken är självklar men som vi inte tänker bevärdiga med länkar.

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: En diskussion har uppstått på DI.se börssnack där en av debattörerna instämmer i det problematiska med uttrycket ”våra värderingar” eftersom han knappast delar värderingar med Sverigedemokraterna. Ingår de också i TT:s ”vi?”

Vi i Sverige är inne på samma spår.

Uppdatering 2: Vi har upptäckt att Quick response (R.I.P) gjorde en grej om detta för sex år sedan. Har inget förändrats? (”TT kritiseras för segregation”)

”Stora i-landsproblempriset” eller: ”Hur man kvoterar ut 5 mångfaldsgräv”

(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är ”väldigt lite”. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de ”vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med ”väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det ”vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att ” ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

• Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för ”apejävlar” och ”blattajävlar” samt pratade om att ”sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som ”Oskar Neger” och ”Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
• Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
• Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
• De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
• Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM ”invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (”Gammal skåpmat från årets förnyare”).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket ”invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

”Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SR, Journalisten (vars chefredaktör skriver att ”tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

Bra GP!

Såhär i papperstidningsdödstider fortsätter vissa regionala och lokala tidningar med att ha en ungdomsredaktion med knattereportrar som ska locka in tonåringarna till den sedermera vuxna läsekretsen.

Detta gör även Göteborgsposten med sin ungdomssida Graffiti. Det intressanta är att minst två av fyra tonårskrönikörer på hemsidan tycks vara annat än etniska svenskar. Den ena bär dessutom sjal, men får skriva om helt andra saker – tyvärr alltför ovanligt i vuxensammanhang.

Okej, i procent av befolkningen är kvinnor med sjal extremt få i Sverige men ändå, varför finns det inte en enda reporter med sjal inom varken de stora etermediebolagen eller tidningarna? Vi får hoppas att Hajer Alsaidan är framtidens Cecilia Hagen…

KM

Vem får vara rasist? (Och varför är TV4 bättre än SVT på mångfald?)

TV4 har börjat sända dokusåpan Mammas pojkar på torsdagar, och för dem som gillar genren har den blivit en snackis i det lilla formatet att döma av en snabb googling. Konceptet känns igen från exempelvis The Bachelor – dvs en lyxvilla med singelkvinnor som slåss om en ungkarl, eller som producenten Tora Hekscher uttrycker det i Expressen (min kursivering):

– Det centrala är att att de ska passa ihop med killarna men vi vill även ge dem tjejer som de kanske inte har träffat tidigare.

Här finns dock en liten twist: även killarnas mammor är med, och de är såklart välcastade original.

Kvällstidningarna har hittills följt dokusåpan med halvhjärtat intresse men ändå ägnat en egen text åt mamma Susanne, en ”ålderslös lady”, som på bred skånska sagt att sonens flickvän ska vara ”inte för färgad”, ”en tjej som är av europeiskt ursprung i alla fall. Inga stora kulturkrockar, jag tror inte det är så bra i längden”.

Läsarna blir inte så mycket mer övertygade när hon försöker förklara i Expressen att hon syftade på hårfärg och inte hudfärg. Och det blir onekligen bra tv när mamma Susanne skruvar sig när hon i programmet pressas av två av flickorna som vågar konfrontera potentiella svärmor. Tjejerna understryker att Sverige är ett multikulturellt land och frågar om hon även syftar på ”färgade som beter sig väldigt svenskt” eller om hon har en särskild kategori för dem. (Något som kanske hade varit värt en följdfråga i sig, vadå bete sig svenskt, liksom).

Mamma Susannes skånska är för övrigt skrämmande lik Anna Ankas, som man kan höra här.

Gott så. Det är skillnad på hur kritiska man kan begära att medier är mot makthavare kontra skönhetskonsulter från Höllviken – eller barnskötare från Angered. För Susanne är inte ensam om rasbiologiska åsikter i programmet trots att hon är den enda som får stå till svars för dem. Även mamma Naima har lik i garderoben, vilket man kan se ungefär nio och en halv minut in i detta klipp på tv4 play.

Som MoM tidigare skrivit så undrar vi om personer med invandrarbakgrund kommer lättare undan i medierna än etniska svenskar, om de uttrycker dåligt underbyggda åsikter som har med invandring eller rasism att göra.

Självklart ska journalister behandla alla lika och Expressen borde ha frågat mamma Naima på precis samma sätt som mamma Susanne om vad hon egentligen menar med att det är otänkbart med en somalisk flickvän åt sonen Bobby. Sådan behandling underblåser föreställningar om etniska minoriteters särart för att inte tala om att det är frånstötande att det får passera okommenterat för de svensk-somaliska tittarna, varav minst en kommenterat på TV4:s hemsida.

Rasistiska kommentarer till trots (eller tack vare?) är förstås castingen väldigt lyckad av TV4. Naima har fått en ansenlig fanclub ute på nätet som tycker att hon är ”ball” och ”skön” och hennes stolta presentation av sin son Bobby har fått flera att lägga in facebook-kommentarer på TV 4 play. Hennes beskrivning av drömsvärdottern som lång, smal, storbystad oskuld skapar roade reaktioner, liksom klippen där hon trots att hon själv är uppenbart generad ändå frågar ut tjejerna om de är oskulder eftersom det för henne innebär en mindre risk för att de ska vara otrogna mot hennes älskade son.

Situationen Naima/Bobby blir också väldigt spännande eftersom han gör lågmält men kärleksfullt motstånd mot mamma och säger ifrån på skarpen när hon frågat ut flickorna på om de är oskulder.

Bobby trotsar i tredje programmet mammas uppmaningar om att satsa på den syrianska tjejen och väljer den han tycker bäst om, som råkar vara etnisk svensk. Genom hans och mammans dispyter blir det uppenbart för den som inte vet något om syrianer att de också är individer med olika åsikter som inte kan dras över en kam – inte så självklart i svensk tv som man kan tro.

Dessutom tillåts den syrianska tjejen Sara förklara att det är den naturligaste saken i världen för många syrianer att vara oskuld tills man gifter sig, på ett så självklart sätt att hela frågan undermineras.

Eftersom Bobbys/Naimas käbbel som övergår till arabiska föredömligt nog textas blir det språket till trots dessutom en för alla relaterbar diskussion mellan en irriterad son och en överbeskyddande mamma, istället för en med två obegripliga ”araber”.

Här finns en sak som är värd att ta i beaktande för malliga SVT som i år så nöjt plockade hem alla Kristallen utom en (Carina Bergs): hur kommer det sig att TV4 har en så bred etnisk mångfald i så gott som alla sina program, utan att ens göra en poäng av det? Och hur kommer det sig att TV4 trots sina mallade format bättre lyckas framställa invandrare som individer istället för Invandrare än vad SVT någonsin gjort?

TV4:s Let’s Dance, Idol, Förkväll, Körslaget, Mammas pojkar och Oskyldigt dömd är bara några exempel på detta. Bonde söker fru är undantagen men MoM tvivlar inte en sekund på att produktionsbolaget Meter film & television gjort sitt yttersta innan de gett upp. Meter har trots allt lyckats hitta flera kvinnliga bönder samt en bög-bonde som var singel och dessutom kunde tänka sig att vara med i tv, något som borde vara lika statistiskt sällsynt som tv-kåta singelbönder som tillhör en etnisk minoritet.

Väg detta mot den obefintliga mångfalden i SVT:s Skavlan, Livet i Fagervik, Här är ditt liv, På spåret eller Så ska det låta. Kan svaret vara så banalt som att TV4 inser att det finns reklampengar att hämta om även den sista femtedelen av befolkningen känner sig inkluderad i programmen?

KM

Ut med bögarna och blattarna i svenne-tv

Uppdatering sist med länk till Rigo-intervju. Alla inlägg om Team Rigo finns här. Det sista kommer efter hans chat kl 16 imorgon.

Expressen skriver att ”karnevalen från Rinkeby” fick åka hem. Vilken färgad kalkonjournalistik, drypande av sarkasm och von oben-perspektiv. Behandla team Rigo som seriösa tävlande, det var det de var.

Det är svårt att inte notera hur de som åkt ut hittills varit de som avvikt från normen: Först Andreas Lundstedt, en bög som är öppen med sin HIV-smitta, och sedan en svartskalle som representerar den förort som mest symboliserar det mångkulturella Sverige. De var överlägsna i respektive program. Idag sjöng de andra körerna inte ens med när Team Rigo framförde slutnumret, förhoppningsvis för att de insåg att det bara skulle bli sämre då.

TV4.se är fullt med människor som kommenterar och är upprörda, som såg orättvisan. 57 procent av Aftonbladets läsare tyckte det var fel (vilket iofs betyder att 43 ville dissa honom framför någon av de andra). Aftonbladets artikel är seriösare, mer neutral.

Jag tror inte sponsorn Anton Berg förknippar sin produkt med positiva känslor på det här sättet, snarare med ilska och besvikelse. Ta in en jury eller vadsomhelst, det här håller inte. Det är samma sak i Idol. När man inte styr könsbalansen röstas alla tjejer ut av den övervikt tonårstjejer som tittar.

Hmm, igenkänning och normativitet framför kompetens, är det här en fingervisning om hur det ser ut i samhället i övrigt?

KM

Uppdatering: Rigo: ”Vår kör höll högst kvalitet” och ”Jag tror att man måste få röster från hela Sverige och inte bara storstadsregionerna”. Helt rätt!

Uppdatering 2: ”Jag är inte så ego att jag kör hela låten själv”. Rigo till Expressen-tv om att han mycket riktigt pushat sina kids och vill köra vidare med dem.

Uppdatering 3: Bloggaren G.E online uttalar sig å svenska folkets vägnar och gottar sig i att Rigo åkte ut eftersomhiphop inte funkar i Körslaget –  ”svenskar inte känner sig hemma i den musikstilen, inte vi som är äldre i alla fall”. 

Frågan är vilken hiphop han pratar om. Som ni kan se så var ju gårdagens låt I got you 1960-tals retro om något, och La bamba i program 2 går ännu längre bak, till 1950-talet. Pitbulls låt, uppträdandet i program ett är det enda som möjligen kan klassas som hiphop. Om bloggaren inte menar rap, förstås.

 Det mest underhållande är att han själv gillar Kanye West, trots att svennar i hans ålder ju inte ska känna sig hemma i musikstilen. Han kanske snarare menar att svenskar inte känner sig hemma med hiphopare. Jag undrar om svenskarna i Rinkeby skulle instämma…

Det är över. Och orättvist!

Rigo åkte ut. Kass. Sista inslaget hittar man här. Varför? Nu slutar jag titta på Körslaget.

KM

Larz-Kristerz-Stefan våldtog Axl Rose ikväll

Kvällens Körslaget, del 3:

Dansbands-Stefan: våldtog nyss Guns ‘n’ Roses i en grotesk rosa lantis-hårdrockvariant som vi inte sett tidigare och inte vill se igen. Märktes att detta inte är hemmplan, trots att han framfört sången innan. Vilket begränsat register.

Caroline af Ugglas: Positiva rysningar. Svårt att göra en ballad i körvariant generellt. Hade mått bättre av det där lammköttet på slutet som Caroline blir ”lämnad” av dock.

Idol-Ola: Bra sång. Energi. Men inte mycket till koreografi.

RIGO: Nejnejnej! Upplägg i presentationsfilmen: ”Förortskids/svartskallar skickas till NK och tanterna glor”. Vad är det för något? Vågade TV4 inte filma i ”förorten” och behövde fylla ut minuterna? Sant dock att man ofta hittar bättre råvaror ”i förorten” än på NK…

MEN vad söta de var! Vilket arr! Och tjejerna hade hajat att de var tvungna att vara publikfriande och satsa på utseendet (varför har team Stefan annars ställt sina blondiner i kort-kort längst fram)?

De läskiga annorlunda svartskallarna är idag vattenkammade, uppklädda i kostym, polerade, piffade, fiffade och helt ohotfulla. Nog vågar man väl rösta på dem i stugorna nu?

Synd att kameran inte riktigt hängde med hela tiden, och att solisterna inte övat riktigt tillräckligt (den söta blondinen som med sin svarta klänning skulle vara i blickfånget och kröna uppträdandet hann inte riktigt med).

Men vi pratar om små skönhetsfel på en len, ljuv och god créme brulée. Om Team Rigo åker ut är det inte deras fel.

Pontare: Klart mer energi än förra veckan. Det märks att Pontare är på hemmaplan. Sedan spårar det ut halvvägs i någon form av parodisk schamanism. Men med tanke på att svenskarna gillade detta i melodifestivalen antar jag att Norrlänningarna gillar det nu. Komplett med tonartshöjning.

Amy: Laget verkar också ha satsat på mer utseende (=hud). Medioker låt (något man inser är vilka dussinlåtar de flesta artisterna gjort… )Konventionell koreografi. Bra stämsång. Mycket energi.

Rigo var bland de bästa. Skicka hem Ola.

Bakom kulisserna på genrepet (Rigos blogg)

Läs alla inlägg om Rigo i Körslaget här.

KM

Uppdatering: Pontare först vidare. Sämre odds för Rigo. Sen Caroline, väntat, välförtjänt. Stefan fyra, oförtjänt. Ola vidare. Eftersom Amy är folkkär betyder det att det är kört för Rigo. FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL!!!!!!!!

Rigo i barnprogrammet Bobster

I veckan framförde Rigo låten I got you i Nöjesbobster, dvs ett av barnprogrammen i SVT. Rigos nya skiva Bad Man har inte fått helt lysande recensioner hittills, den är för okomplicerad och hittig tydligen.

En rescencent jämförde den med Hits for kids och om man ser framträdandet i barnprogrammet blir man faktiskt lite orolig för att Rigo ska börja gå samma väg som Marcoolio…

Ett PS som MoM hoppas kunna återvända till: Titta på ungarna i publiken. De speglar Sveriges befolkning, komplett med ett antal småflickor med sjal som studsar upp och ner och verkar tycka att det är det roligaste som finns.

Till skillnad från de flesta andra studiopubliker i SVT:s program ser det ofta ut såhär på  barnredaktionen. Att flera av barnen skulle kunna vara svensk-somalier talar dessutom för att SVT varit ute i Rinkeby där minoriteten är välrepresenterad, och bjudit in kids som hejar på team Rinkeby så att just de får träffa sin idol som sätter deras utskällda hemort på kartan i Körslaget.